Kampen om yttre rymden

”Moden American warfare relies on satellites”. Så inleds essän om det som The Economist beskriver som militariseringen av yttre rymden. För inte så länge sedan ansågs detta scenario vara ren fanasti eller Sci-Fi. Men människors fantasier, drömmar och visioner har en outsäglig kraft att faktiskt förverkligas. Idag svävar fler satelliter än någonsin förr runt i den svarta världen utanför vår egen sfär. Majoriteten av dem tillhör USA, vars försvar inte har varit sent med att ta till sig dessas förmågor. Satelliterna är effektiva för övervakning av jordens yta, inte minst av de områden där Al-Qaeda håller till.

Men alla tiders arméer har haft sina svagheter. En lösning kan vara effektiv men samtidigt innehåller den alltid en eller flera svagehter. ”If Napoleon’s armies marched on their stomacs, American ones march on bandwidth” skriver The Economist. Vad som oroar den amerikanska försvarsmakten som blir allt mer beroende av stöd från yttre rymden, är andra stormakters anammande av samma lösningar. Inte minst har Kina börjat skjuta upp fler satelliter, även om de har färre antal än Ryssland eller resten av världen tillsammans. Satelliterna är också mer sårbara för angrepp som sker nere på marken, än i själva rymden. Det räcker med att den station från vilken de kontrolleras slås ut, för att de skall bli helt maktlösa. Ett sätt att komma åt dem är via en dator uppkopplad mot Internet. Det har faktiskt hänt.

Större delen av satelliterna är dock inte rent militära sådana, utan civila. De som det amerikanska försvaret äger helt och håller räcker inte till för dess bruk och därför inhämtar det hela fyra femtedelar av sin information via civilt ägda sådana. Kan vi då tala om en militarisering av yttre rymden? Kanske kanske inte. Men det ligger en liten ironi i tidningens ord ”Space is highly militarised but for the moment nobody has placed weapons there, not openly at least”.