Finlands försvarsminister - Norden borde tillhöra NATO

Finlands försvarsminister Jyri Häkämies vill se alla de nordiska länderna med i NATO. Han anser att ett ett finländskt och svenskt medlemskap skulle kunna göra ett gemensamt regionalt försvar till en verklighet. Norden skulle inte bara bli stärkt på det sättet men även tryggare. Det nordiska inflytandet skulle också öka markant. Danmark, Norge och Island ju redan är med, men det är inte komplett utan Finland och Sverige.

Enligt Häkämies vore en enad nordisk front inom Nato önskvärd med tanke på ett Ryssland som växer sig allt starkare militärt. Häkämies tror även att Finlands Rysslandskunnande skulle välkommnas inom NATO. “En del finländska politiker tycks tro att Finland som Natomedlem skulle vara viljelös drivved. I den diskussion som har förts hos oss har man befarat att Finland kunde tvingas med i någonting som vi inte vill vara med i. Jag har svårt att förstå vad sådana antaganden grundar sig på” sade Häkämies.

Vikingatåg och koloniala straffexpeditioner

Den förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman liknar Nordic Battlegroup vid forna tiders koloniala straffexpeditioner. I tidningen Hemvärnet går det att läsa en lång intervju med honom. Varför använder han inte liknelsen om ett nordiskt vikingatåg istället? Likheter finns förvisso. Men till skillnad från kolonisatörerna förde aldrig vikingarna med sig missionärer eller tvingade sin religion på andra i ett slags indoktrineringssyfte. Visst plundrade, brände och tog de slavar, men det är ju inte det som är syftet med NBG. Det är smärtsamma ord från Heymans sida. Samtidigt ligger det någonting i dem som jag upplever som varnande. I dessa tider hörs ju ordet neokolonialism alltsom oftast.

Fredsbevarande missioner är ingenting nytt för Sverige och NBG är en vägvisning om vad de nordiska länderna borde göra. Bilda en allians och tillsammans möta framtida utmaningar. En stark enad kraft som kan skänka omvärlden mycket ekonomiskt, kulturellt, militärt etc, men samtidigt få tillbaka. Är det rätt att Sverige eller “vi” samarbetar med länder som USA och Frankrike. Den förra beskylls för att med våld hävda sina egenintressen som heter “olja”. Den senare är kvar i Afrika likt en gammal imperialist och vart vill den energiske och amerikavänlige Sarkozy ta vägen med sitt land och dess enorma militära resurser? Denne president som i sin nyutkommna bok “Testimony” prisar hårt arbete och reformer samt klart och tydligt skriver “I have always thought it rather silly to pit European defense and NATO against each other. This makes no sense. We need both, because they are complementary and reinforce each other. Look at the figures: twenty-one of the twenty-six members of NATO are also members of the EU, and twenty-one of the twenty-seven members of the EU are members of NATO. Who could possibly believe that one could be built in opposition to the other? European defense is one of the great successes in the proces of building Europe. It allows Europe to uphold a share of responsibility for international security. Together with our European partners, we must continue to reinforce European defense. But I want to stress this: in no way do I see reinforcing Europeans defense as an alternative to the Atlantic Alliance - to which, I hasten to add, France is one of the main contributors. Our security also depends on a string, united Alliance founded on shared values and common interests”.

Delade värderingar och gemensamma intressen? Vilka skall mynta de förra och tala för de senare. Störst går först det vet vi alla och någon har sagt om Frankrike att “France in Europe is a traveller who refuses to pay his ticket”. Skall Frankrike och USA väva mönstet i militäralliansernas tyg?

Vill vi inte tillhöra NATO eller EU eller oroas för att bli del av det som enligt Heyman liknar ett gammeldags kolonialkrig får vi väl se till att det inte blir så! Visst måste vi som inte har råd att tillhöra två militärallianser som Frankrike börja någonstans. Men sen måste vi styra över vår egen framtid. Bli enade och själva efter våra värderingar välja vilka vi vill hjälpa eller inte hjälpa. Då går det inte att var och en drar åt sitt eget håll.

USA och Ryssland är lika goda kålsupare vad gäller energi. Vilket Heyman påpekar. Den ene vill inte vara beroende av den andre och arbetar hårt på alla sätt och vis för att trygga energitillgångar. Är det en slags neomerkantilism vi ser framför oss undrar jag. NATO som är starkt förknippat med USA samlar ihop de forna sovjetstaterna vilka är starkt patriotiska, likt en mur mot Ryssland. Var står Kina i det här spelet?

Heyman tycker också att det är hög tid för en säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Han kan inte heller förstå hur det kan “vara en stor seger för jämställdheten att skicka tjugoåriga tjejer till Afghanistan. De kan bli förstörda för livet, det är inte en scoutövning, det är krig och det förstör människor”.
Nej, krig är inte en scoutövning, men då får vi inte heller glömma scouternas krigiska förflutna. Inte heller är det fråga om en “seger” utan om någonting som alltid borde ha varit en rättighet för kvinnor. Att kämpa för sitt eget land och dess intressen i tiden. Och vad menar Heyman med att tjejerna kan bli förstörda för livet (räkna även in killarna). Han borde kanske ta och läsa Niklas Ekdals artikel i gårdagens DN “Den putsade fasaden” som handlar om skräckpappan Josef Fritzl som höll sin dotter och deras gemensamma barn inspärrade i en bunker. Så här skriver Ekdal “Impulsen att stänga in och kontrollera kvinnor finns överallt, men tar sig särskilt elaka uttyck när den får officiell sanktion genom religion och sedvänja. Afghanistan är det extrema exemplet. Där var till och med islams sharialagar ett lyft för kvinnorna, jämfört med den patriarkala stamtradition där de betraktades som föga mer än ägodelar, ungefär som åsnor. Talibanerna kombinerade det värsta av bägge världarna. Under deras välde var landet fullt av olyckssystrar till Elisabeth Fritzl, instängda på livstid utan möjlighet till utbildning, läkarvård eller sociala kontakter. Det är bland annat det förtrycket som svenska soldater bekämpar, inom ramen för den internationella styrka som försöker hjälpa centralregeringen att stabilisera Afghanistan”.

Det är kvinnors rätt att hjälpa andra kvinnor, med eller utan vapen. Vi lever inte i den bästa av världar. Ondskan finns där. Den 3:e maj skrev tre ledamöter ur Kungliga Krigsvetenskapsakademien i Svd enligt följande “Sverige har lång tradition av att medverka vid olika typer av internationella insatser. Kongo, Sinai, Balkan, Libanon och Cypern är några exempel. Men dagens insatser skiljer sig från de tidigare. Om uppgiften förr var att hålla isär två stridande parter, handlar den nu om att försvara den sida som det internationella samfundet identifierat som viktig för landets utveckling. Ibland måste detta också ske med våld”.

Heyman skriver att den alliansfria politiken gagnar oss väl. Det kanske den gjorde en gång i tiden. Men förr eller senare måste man välja sida om man vill fortsätta vara människa. Att verka i världens oroshärdar och hävda de mänskliga rättigheterna är en viktig del i den svenska utrikespolitiken. Är det inte också en del bland de övriga nordiska ländernas utrikespolitik, de som nu deltar i NBG?  

Pengar förstör nästan allt, bristen på pengar förstör resten

Mycket har hänt på en vecka. Igår var det valborg och  nu har maj månad börjat. Då är det bara femton dagar kvar tills Försvarsmakten skall ha kompletterat sitt budgetunderlag inför nästa år. Efter en liten stund av lugn rivstartade försvarsdebatten än en gång. Flera förband skall läggas ner men vilka det blir är inte klart. Men det gäller att hålla isär nedläggning och ihopslagning. För enligt vad jag fått förklarat för mig är det vad som kommer att hända med F21 i Luleå. Flottiljen kommer att slås ihop med de övriga och på så sätt frigörs övningspengar som kan användas till det som bli kvar efter avvecklingen.

Den största orsaken till detta är inte bara materielförsörjningen eller oslipad logistik som Ragnar Hellstadius skrev i SvD den 23 april. Att en organisation som Försvarsmakten har en enorm och tung logistik är helt logiskt. Alla uniformer som skall delas ut till värnpliktiga, vapen, tonvis med ammunition, tusentals liter bensin och olja till stridsfordon och alla JAS-flygplan etc. Listan över det som behövs för att hålla allt fungerande blir oändligt lång. Logistiken är en organisations blodflöde. Men inflationen har även den tagit ut sin rätt på Försvarsmakten. Man får inte längre lika mycket för en miljon kronor som förr. Knappt hade budgetmålet blivit nått förrän man nu inser att det måste skäras ner ytterligare. ÖB Håkan Syrén är inte den förste i raden av ledare för rikets försvar som fått tampas med svarta hål i ekonomin.

Hur blir det då med Norge och JAS-affären? Det är en svår sak att avgöra och ingen jag har pratat med har ens vågat gissa. Norska folket vill gärna se ett köp av Gripen medan militärerna helst vill ha det amerikanska planet F-35. Anledningen till att attityderna är olika är att Gripen är bättre marknadförd hos det norska folket. Vem känner inte till den legendariska JAS-39 Gripen?

Men helt klart är att det är mycket mer än pengar och affärer det är fråga om. Det är även fråga om val mellan tekniska utvecklingar, strategi, politik och framtida relationer. Norge är med i NATO och står det transatlantiska samarbetet nära. Men i tider av nordiska försvarsallianser börjar det höras röster om det inte är dags att titta åt det andra hållet istället. Vilket beslut Norge fattar i den här affären kommer även att fungera som en slags markering. ÖB Håkan Syrén vill helst se att vårt kära grannland köper Gripen. Han och den norske ÖB:n Sverre Diesen har redan samtalat mycket om hur våra försvarsmakter skulle kunna samverka bättre.

Hur nära står vi varandra egentligen? Finland tackade nej till JAS. Danmark överväger att köpa. Även om Norge väljer NATO och amerikansk teknik finns Indien där. Visst vore det glädjande om våra grannar köpte Gripen. En förlorad affär är en förlorad affär. Men Indiens köp är betydligt större. Hela 126 flygplan jämfört mot de 48 som eventuellt norrmännen skall köpa. Andra länder som Rumänien och Schweiz står också på tur.

 

Aforism
“Man måste ta pengarna där de finns - hos de fattiga. De har visserligen ont om pengar, men de är många.”                                                           
                         Ettore Petrolini

President musketör och bråkstake

Vem av de båda presidenterna är den störste bråkstaken? Är det Putin som ständigt hackar på NATO eller är det Sarkozy som ber sitt eget folk att fara åt H-E och gör som han behagar? Aggressiv och lättretad drar den franske presidenten blankt utan att tveka. Sedan den 75-årige Chirac lämnade över ansvaret åt den 52-årige Sarkozy har den sprudlande energin och dynamismen hos den senare blivit påtaglig. Här är en ledare med personlighet och temperament att bli jämförd med Putins. Jämfört med tidigare franska presidenters smått pompösa hållning (Bild redigerad av bloggaren)                                           är Sarkozys manér och livsstil frapperande flamboyant.  

Likt en musketör med idealet “en för alla, alla för en” lovade president Sarkozy den 3:e april, att skicka 800 franska soldater till NATO:s understöd. En fransk styrka på 1,600 man finns redan på plats runt huvudstaden Kabul. Under NATO-mötet i Bukarest nu i veckan blev det än tydligare vart det barkar hän. Kommer Frankrike att återta sin plats i det militära kommandot? President Sarkozy har blivit beskylld för Atlantisism inom landets försvarspolitik. Ledaren för det franska parlamentets socialistiska grupp menar att “det har lite att göra med Afghanistan och mer med President Sarkoyzys atlantiska besatthet”. Men är då inte gaullismen mer en fråga om attityd än politik?

Kanske det. Det är dock uppenbart att sonen till en ungersk immigrantfamilj är lika handlingskraftig som korsikanen Napoleon än gång var. Den franska utrikespolitiken syftar till att stärka landets intenationella inflytande och transatlantiska harmoni. Sarkozy har inte låtit sig dröja med sjösättandet av planerna. USA och Storbritannien har redan besökts och Frankrike befinner sig i centrum av EU-politiken.

Men sådan politik kräver mer än mod och tydligt ledarskap. En stark ekonomi och stor militär kapacitet måste finnas i botten om man skall kunna ta fransoserna på allvar. Den största dusten för President Sarkozy förblir nog den med med sitt eget folk.

Vaktavlösning i Natofloran?

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder “när skosulorna blir nötta, börjar spikarna skava”. Att NATO dras med interna problem är ingen nyhet. En del av medlemsländerna är trötta på krig. USA har förlorat över 4000 soldater i Irak och i  Afghanistan krävde mer än 230 västerländskas liv. Till vilken nytta då? Har de dött förgäves, för att inte tala om alla de tusentals som fått skador för livet. “War is hell” som General Sherman sade. Irak är fortfarande ett slagfält och i Afghanistan blomstrar opiumfälten som aldrig förr och finansierar den korrupta regeringen i Kabul.

Krig kräver blod och pengar och i NATO bär USA huvuddelen av kostanderna. Några av de största medlemarna har börjat vackla och vill inte vara med längre. Kanada har sagt att man stannar kvar i Afghanistan bara om ett annat medlemsland sänder ett styrka på 1000 man till Kandahar. Lotten faller sannolikt på det redan upptagna USA.

Men när andra vill avtåga, är Frankrike villigt att fortsätta kampen. President Sarkozy gör närmanden mot NATO som aldrig förr och en ny fransk försvarsdoktrin skall presenteras i slutet av mars rapporterar JDW. Planerna på att upprätta en permanent fransk militärbas i Förenade Arabemiraten har satts i verket. Det var ord och inga visor, och orden har nu blivit till handling. I början av mars övade 1500 franska soldater tillsammans med styrkorn från både Förenade Arabemiraten och Quatar. Övningen varade fram till den 5:e mars och kvar i landet blev 400 franska soldater. Trots att Bushadministrationen är impopulär i Europa, har den bland sitt eget folk impopuläre presidenten sagt att Frankrike mycket väl kan återta sitt säte i det integrerade kommandot.

Det har gått så långt att Frankrike har blivit anklagat för att ha en slags dold agenda. Men generalsekreteraren för det franska utrikesministeruet, Gérard Errera har under en intervju sagt att “Fransmännen har anklagats för att ha en dold agena, men jag säger till er att det finns ingen sådan. Pragmatism är nyckeln inom försvars- och säkerhetsfrågor idag. Konkurrens mellans NATO och EU hör till det förgångna”.

I dagens nummer av The Economist summeras situationen upp. Frankrikes intåg och medlingar mellan EU och NATO kan ses med både förundran och bävan. Var skall den här historien sluta? Storbritannien liknar lite av en butter gammal uggla, jämfört med det entusiastiska Frankrike och dess frispråkige president som skakar hand med vännen USA. Även om Europa har en större BNP och fler soldater än hela USA, är dess internationella verksamhet inte lika aktiv. En av orsakerna är att USA:s styrkor är tränade och anpassade för expeditoner utanför de egna gränserna, medan huvuddelen av Europas försvarsmakter inte är det. Av Europas är det bara Frankrike och Storbritannien som har tradition och erfarenhet av liknande. Båda är också forna imperialistiska kolonialmakter.

Skall Franrike fungera som en slags ambassadör mellan EU och NATO? Enligt The Economist är president Sarkozy ute efter amerikans understöd för att expandera EU:s roll i säkerhetspolitiken. “NATO debates have long been a miserable mixture of French stubborness and American frustration” skriver tidningen. Men nu har alltså de två blocken insett att de behöver varandra. Sannolikt kommer Frankrike att driva på EU:s militära ambitioner under det sex månader långa ordförandeskapet. Ett unikt tillfälle att ta till vara på, ingen tid att förlora där inte.

Och sedan blir det kanske ett riktigt stadigt förhållande med NATO? President Sarkozy som under veckan använde det magiska ordet “broderskap” under ett tal i det brittiska parlamenet. Det ligger helt i linje med Liberté, égalité, fraternité. Eller blir det den lite yngre kärleken som heter EU?

Valet och kvalet

Hur skall Sverige välja bland alla dessa allianser? Blir det FN, EU, NATO eller hela Norden? Alla kan inte väljas på en och samma gång. Detta konstaterar Olof Santesson i årets första nummer av Vårt Försvar. “Sverige vill verka nästan överallt” heter artikeln. Men det ekonomiska läget tillåter inte detta. Sedan är vi för få för att finnas på plats överallt.

“Problemen radar onekligen upp sig, men förutsättningarna för vidmakthållandet av militär försvarsförmåga kan inte enbart beskrivas i bedrövliga budgettermer. Vissa gamla hämningar tycks ha släppt - helt eller delvis beroende på regeringsskiftet hösten 2006″ skriver Santesson. Det ligger nått i dessa ord. Vilka slags hämningar? Pengar må vara en demon bland oss, men desto större demoner kan de tankar och principer som vi stoppar upp våra intellekt med vara. Men nog om detta.

Är vi få men efterfrågade gäller det att fortsätta att göra bra ifrån sig. Hålla fast vid värderingar för det är de som styr handlandet. När inga andra länder vill ställa upp i exempelvis Tchad, finns Sverige. Skall Sverige bli likt 1400-talets Schweiz fast med omvända värderingar?

Men vi kan inte handla ensamma i en orolig värld. Mycket har hänt och det tar inte slut. Skall vi ställa upp för FN eller skall vi helt och hållet tillhöra EU? Sverige kommer att ställa upp år 2011 med utfomrandet av en ny nordisk insatsstyrka. NATO finns också där. Eller skall vi svetsa oss samman med våra nordiska grannländer? Carl Bildt uttalade sig som Santesson skriver, om det senare. Vilket skapade rubriker och sympati i Finland. “I Sverige reagerade karaktäristiskt inte någon, men i finländska nyhetsorgan kunde man läsa att ett nordiskt militärt samarbete enligt den svenske utrikesministern skulle vara “bättre än NATO”.” Bildt fick medhåll från president Tarja Halonen “Nordiskt samarbete kan vara ännu viktigare än någon allians” och slog fast att detta är “mer i linje” med Finlands politik. Landets förre försvarsminister och nuvarande direktör för Nordiska Rådet, Jan-Erik Enestam har sagt att det är “dags att bilda ett nordiskt block i EU”.

Vidare skriver Santesson “samarbete ges oväntat lätt en krigisk biton”. Klart att det lätt tar sig sådana uttryck. Vi behöver inte referera till EU, det räcker med att se till de närmaste runtomkring oss. Vår granne i Öst som blödde fyra gånger under första hälften av förra århundradet och de två andra grannarna som fick genomlida ockupation. Var och en för sig. Si vis pacem, para bellum. Vi lever i fredliga tider här i norr, en bra tid att välja hur vi skall ha det med militära allianser. Sedan kan det vara för sent.

Nya strategier, nya allianser?

“Nato behöver en ny strategi” så skriver den förre befälhavaren för Nato och fyra tidigare stabschefer i Europa. Motiveringen är att kriser måste förebyggas, det går inte att reagera efteråt. Lessons learned efter 11 september. Natos strategi måste bli globalt inriktad och samarbetet med EU förbättras. Att vara regional och militärt defensiv räcker inte längre i det nutida läget. Orsakerna till kriser och konflikter runt om i världen måste avlägsnas innan de gör verkan. “Detta måste i första hand ske med hjälp av icke-militära medel i förebyggande syfte” skriver de tidigare cheferna “Strategin innebär upptrappning och nedtrappning av styrka på ett flexibelt sätt och utnyttjar alla grepp som finns inom politik och maktutövning - hårda som mjuka. Den betonar emellertid att militär makt alltid måste vara det yttersta medlet - vilket inte nödvändigtvis innebär att det är det sista”.

Är det en defensiv militär strategi och offensiv icke-militär stretegi som eftersträvas?

“Vi är fast övertygade om att det inte finns något bättre sätt att möta vår tids utmaningar än genom att ha en start och livskraftig transatlantisk allians” är några av slutorden i den översatta artikeln.

Samtidigt håller vår försvarsmakt på att få i uppdrag att utreda ett eventuellt nordiskt försvarssamarbete. Det är i huvudsak Sverige, Finland och Norge som berörs men även Danmark och Island är intresserade. Det främsta målet med samarbetet är de ekonomiska besparingar det kan ge. De nordiska ländernas försvarsbudgetar är inte stora.

Först alliera oss, därefter gå med i den transatlantiska alliansen….alltså Nato? Först ett steg och sedan ett till….

Putin skyller på NATO

Det är som det alltid har varit. Den ene skyller på den andre och den andre skyller på den ene. Relationerna mellan Ryssland och NATO är inte de bästa och meningarna om hur lyckade samarbetena har varit går isär. Nato tvistar inte bara med Moskva utan även inbördes vilket inte gör saken bättre. Är länderna verkligen villiga att ställa upp för varandra som en enad grupp av musketörer?

Under NATO-mötet i Vilnius varande President Vladimir Putin för en kapprustning orsakad av NATO. Han uttryckte missnöje över att organisationen vill inkludera Polen och Tjeckien i ett missilförsvarssystem. Andra länder lägger ner mer pengar och resurser på vapen än Ryssland. “Men jag lovar att Ryssland alltid kommer att svara på utmaningen och utveckla modernare vapen” sade Putin. “Det är inte vårt fel, det var inte vi som började. Vi drog oss tillbaka från Vietnam och Kuba, och vad fick vi i gengäld? Nya amerikanska baser i Rumänien och Bulgarien och ett robotförsvarsbygge i Polen”.
Mötet avslutades med oenighet om insatserna i Afghanistan och den robotsköld som USA vill bygga upp i Europa. Nu har medlemsländerna i NATO sagt till den ryske vice-försvarsministern att be sin president att “tona ner retoriken”. Varför vänder de sig inte till Serdjukov?

Finland överväger NATO

Idag gavs en rapport ut från det finska Utrikespolitiska institutet. I den är man försiktigt positiv till ett medlemskap i NATO. Finlands utrikesminister, Ilkka Kanerva ser inte heller några problem med ett medlemskap.  Han tror inte att det skulle bli någon “smärtsam process”. Finland har arbetat så nära organisationen att ett eventuellt medlemskap inte skulle få några större konsekvenser. Ryssland skulle möjligen först reagera negativt för att sedan låta det vara.

Men rapporten påminner även om att Finland måste vara berett att försvara andra om det blir medlem. Men i skrivandets stöd förbereds ett grundligt beslut om anslutning till NATO.

Den Nordeuropeiska försvarsalliansen

“Sveriges försvar står inför en revolution. Regeringen hoppas på ett nära försvarssamarbete med Finland, Norge och Danmark” så inleds en artikel i dagens utgåva av Sydsvenskan. Försvarsberedningen blev i veckan ense om att Sverige skola förbliva alliansfritt, men samarbetet med våra nordiska grannländer skall öka. Det bedrivs förvisso redan olika former av nordiska försvarssamarbeten. Ett av dem är NORDCAPS och ett annat är Nordic Armaments Co-operation (NORDAC). Den senare av dem är en nordisk samarbetsorganisation rörande försvarsmaterielfrågor. Sen får viinte glömma Nordic Battlegroup.“Flera spärrar har eliminerats i den säkerhetspolitiska diskussionen. Det som var tabubelagt för några år sedan talas det nu högt om” säger John Kristen Skogan, seniorforskare på Norges Utenrikspolitiske Institutt i Oslo. HG Wessberg har uttryckt liknande åsikter. Samarbetet kan bli mer omfattande än det som hittills åstadkommit. Försvarsminister Sten Tolgfors vill gärna se att den materiel vårt försvar köper ska likna vad som finns i Norge, Danmark och andra Natoländer för övrigt. Militära utbildningar kan genomföras i gemensam regi. Sverige och Finland kan dela på ett IT-försvar mot eventuella cyberattacker. Håkan Juholt (S) har en idé om ett gemensamt nordiskt luftförsvar “Det skulle skapa större interoperabilitet. Det skulle bli lättare för länderna i Skandinavien att låna flygfält, piloter och underhållspersonal av varandra” säger han.

De nordiska länderna kommer förhoppningsvis att länkas samman mer än någonsin i framtiden…..