Nytt seminarium om veteranpolitik

Idag hölls seminarium II i “Hur tar vi hand om våra veteraner” med Folk och Försvar och regeringens utredare Allan Widman (fp). Det förra seminariet hölls den 3:e oktober förra året med samma rubrik. Veteranutredningen påbörjade sitt arbete under sensommaren 2007 och kommer att avlutas i oktober detta år.

Allan Widman inledde med att dela med sig av några tankar som dykt upp i och med utredningen. En av dessa var förutom reflektioner kring vilka som är lämpliga för internationell tjänst, även vilka krav vi skall         (foto taget av MR) ställa på regler. Händelsen i Kongo år 2003 visar att osäkerheten i vilka regler eller Rules of Engagement (ROE) som gäller i internationella sammanhang är stor. Det är viktigt att alla oavsett nationalitet agerar rätt för att operationerna skall erhålla förtroende och erkännande.

Brigadgeneral och Ställföreträdande Chef Insatsstaben, Anders Brännström är själv veteran och vad hans själv beskriver som “kalla krigssoldat”. Hans första mission ägde rum i Cypern 1982. Efter hemkomsten lärde hans sig att ingen är beredd att lyssna så länge som man vill berätta. Nästa insats skedde år 2000 i Kosovo och han upplevde kontrasterna därborta och härhemma. Skillnaderna i värderingarna är olika, inte minst de som medierna har. De internationella operationerna får inte den rätta uppmärksamhet i media de förtjänar. År 2003 var han åter tillbaka i Kosovo som chef för Multinational Brigade Center och var på plats när marsrevolterna ägde rum. Han lärde sig då hur nära det är till att orolighter bryter ut. Man kämpade hårt med att återställa lugnet. Men det fick inte medias uppmärksamhet här hemma. Iställer rapporterades dokusåpastjärnors snedsteg.

Att göra utlandstjänst är att tjäna staten och den säkerhetspolitik den står för. Det är även att erkänna faran och uppoffringarna. Den viktigaste resursen i detta är människan. En samlad veteranpolitik måste presenteras på ett tydligt sätt. Det måste finnas ett intresse för och erkännande av veteraner. De måste förknippas med någonting positivt. Man skall inte heller glömma familjen kring denne. Även den skall ha ett tack. Vi får inte heller glömma hembygden. Försvarsmakten är inte lika lokalt förankrad som den var en gång i tiden. Möjligen skulle Hemvärnet kunna ersätta detta och därför involveras i veteranpolitiken. Frivilligorganisationer, myndighter och stat måste samarbeta bättre i dessa frågor. Det skall också vara ett meritvärde att vara veteran.

Försvarsmakten ser positivt på utredningen och samarbetet har varit gott. Målsättningarna med denna måste lyftas fram liksom det positiva med veteranerna och att Sverige tar hand om dem. Men vem i Sverige gör det och för hur länge?

Bo Wranker ordförande för Fredsbaskrarna inledde med att göra klart att det inte existerar några riskfria operationer. Någon veteranpolitik har heller aldrig existerat i Sverige men missioner i främmande länder har funnits sedan 1948. Veteranerna för med sig mycket gott och erfarenheter från sina operationer. Bland annat en annan syn på och förståelse för människor och andra kulturer.

Men mellan 10-40 procent av de som åker ut bär med sig någonting för resten av livet efter missionen. Om sex år firar vi 200 år av en självklar fred. Folk i Sverige vet inte idag var veteraner är till skillnad från exempelvis Storbritannien, Frankrike, Kanada m.fl. Men i dagens Sverige finns det faktisk veteraner som är 21 år gamla. Det är självklart att Sverige skall ha en fungerande veteranpolitik. Det är trots allt soldaterna som ser till att de beslut som regerinegn fattar om insatser i andra delar av världen blir utförda. En veteran skall inte ensam bekämpa mot myndigheter år ut och år in för att få det omhändertagande denne förtjänar. Sverige bör ta grannlandet Norge som medell för utformandet av sin egen veteranpolitik.  

 

Plikt eller inte Plikt?

Idag anordnade Folk och Försvar en diskussion om den allmäna värnplikten. Få försvarsmakter har i dagsläget kvar värnplikt på samma sätt som Sverige. I Europa är det på sin höjd Tyskland som har värnpliktsarmé. Försvarsminister Sten Tolgfors sade i samband med att regeringen beslutade om att utreda frågan om frivillig rekrytering till försvaret att “Det nuvarande systemet måste ersättas med en rekrytering som bygger på frivillighet. Ändringen av pliktlagen är en av de vikigaste reformerna för det svenska försvaret någonsin. Det är en grundbult för försvarets framtida personalförsörjning, och systemet kommer att gälla för decennier framåt”.

Vi har haft värnplikt i över hundra år. Det är därför en fråga som måste diskuteras grundligt och varenda sten måste vändas innan beslut fattas om dess vara eller icke vara. Utredare Anders Svärd som var förste talare framförde att inget slutligt besked i frågan ännu kan ges. Värnplikten är en del av totalförsvarsplikten och är till för att hitta de bäst lämpade individerna åt vårt försvar. Om frivillighet skulle införas behöver inte grundlagen ändras. Vad som också bör noteras i den här frågan är att den tyngsta delen av Försvarsmaktens personal inte tas in med plikt. Den rekryteras frivilligt. Till exempel är hela utlandsstyrkan frivillig, vi tvingar ingen att åka till Afghanistan. Plikten skall vara könsneutral eftersom “Monokultur är aldrig bra” vilket Svärd tydligt påpekade. Försvarsmaktens folkförankring är för tillfället god och förblir fortsatt viktig. Men dess nuvarande form är i stort sett förbi. Här är de frivilliga försvarsorganisationerna och reservofficerarna betydande för att stärka banden mellan Försvarsmakten och folket.

Biskop Lennart Koskinen som är ansvarig för svenska kyrkans internationella krisarbete gav sitt bidrag till utredningen. Säkerhet är ett vidare begrepp än försvaret av det egna territoriet. Värnplikten fyller en viktig funktion genom att utbilda folket. Det heter som bekant att “all makt utgår av folket”. Men makt förutsätter ansvar och kompetens. I händelse av krig och katastrofer är det viktigt att folket har en mental beredskap och kunnande för att klara av påfrestningarna. Även om den allmänna värnplikten har spelat ut sin roll behövs ett system där unga män och kvinnor utbildas för att kunna göra en insats när olyckor och katastrofer inträffar.

Enligt överbefälhavare Håkan Syrén befinner vi oss i ett “paradigmskifte”. Vi arbetar i realtid där tekniken snabbt förändras. Försvarsmakten är avsevärt mindre till sin storlek än tidigare. Garnisionsstäderna är färre och det syns inte lika mycket militärer på gatorna. Därför behövs bättre upplysning åt folket om vad organisationen arbetar med och vad mönstring innebär. För överbefälhavaren är det “ett mysterium” att unga kvinnor inte mönstrar. Det handlar inte bara om jämställdheten utan även om att hitta de som är bäst lämpade. Försvarsmakten måste vara en del av samhället fast på ett helt annat sätt än idag.

Värnpliktsrådets ordförande Björn Dahlén förde de värnpliktigas talan under dagens diskussion. Resultatet från 2007 års värnpliktskongress var att värnplikten skall finnas kvar men vara könsneutral. Konkurrensen om kompetens är hård. Försvarsmakten konkurrerar som vilken annan myndighet eller företag som helst på denna marknad. Sverige har soldater i världsklass. En av världens bästa arméer som verkar utomlands för att skapa fred och stabilitet. Tack vare värnplikten har denna armé blivit verklighet. Den ger organisationen både folklig legitimitet och god kompetens.

Mikael Odenberg f.d. försvarsminister och generaldirektör för Svenska Kraftnät, menar att det tvingande behovet av att kalla in ungdomar inte är nödvändigt idag. Vi utbildar för att tillfredsställa personalbehovet hos Försvarsmakten. Pliktlagen räcker inte till för utlandsmissioner. Det måste ske frivillig väg. Civilpliktsrådets ordförande Samuel Olofsgård framförde att man tar inte ställning i värnpliktsfrågan utan förlitar sig till resultatet av den kommande utredningen. Pliktlagen är könsdiskriminerande och sänder ut fel signaler - att kvinnor inte är lämpade att försvara Sverige.

Från Pliktverket kom Bruno Hultstrand. I dagsläget mönstrar 25,000 män, av dem anses 13,000 som lämpade för värnplikt. Målet är att nästa år mönstra 5000 kvinnor. Idag vägs även motivation in i mönstringsresultatet. Det finns en fara med att involvera en alltför hög grad av frivillighet. Frivillighet är en färskvara och kan lätt ändra på sig. Hur frivilliga individer är beror även på om det råder hög- eller lågkonjunktur i samhället. Personalförsörjningen i vårt försvar måste vara långsiktig. Men hur många kvinnor som är lämpliga till värnplikt är för tillfället okänt. Svaret på den frågan kan ges först nästa år.

Karin Enström (m) ordförande för Försvarsberedningen anförde att Försvarsmaktens nuvarande utmaning är att bli en attraktiv arbetsgivare. Inte minst för kvinnor då bara mellan 4-5% av dess anställda är kvinnor. Anders Karlsson (s) ordförande i Försvarsutskottet menar att värnplikten skall kvarstå men vara vilande. Sverige har de bästa soldaterna i världen på utlandsmissioner. Alla militärer som han har talat med har givit samma besked. Den folkliga förankringen är fortsatt viktig. Men med det låga antal som gör värnplikt idag kommer denna förankring att få svårt att fortleva.

En av dagens sista frågor kom från biskop Koskinen. Är det Försvarsmaktens behov som skall styra eller samhällets?

(Text skriven och bilder tagna av Militära Reflektioner)

Ett litet lands försvarsindustri

Ikväll var jag på Krigsvetenskapsakademiens sammanträde för att lyssna till ett föredrag om “Ett litet lands försvarsindustri i en globaliserad värld - Ett svenskt perspektiv”. Föredragshållare var ledamöterna Staffan Näsström och Urban Jonsson.

Det existerar många frågor kring vår försvarsindsutri. Finnd det förutsättningar för att behålla dess kompetens? Har gränsen nåtts där industrin är självavvecklande efter att under flera decennier varit en framgångssaga? Hur kommer framtiden att se ut?

Den svenska försvarsindustrin har verkligen varit en framgångssaga, både innan och efter det Andra Världskrigets slut. Det var många aspekter som gjorde denna utveckling möjlig. En tydlig försvarsdoktrin var en av dem, identifierandet av produkter, regeringar och myndigheter har kunnat fatta långsiktiga och hållbara beslut och en stor del av försvarsanslaget satsades på FoU.
Bakgrunden till detta har varit vår neutralitet, alliansfrihet och höga självförsörjningsförmåga. Det har funnits konsensus mellan politiker, industrialister och militärer. En gemensam värdegrund gjorde att besluta om och utföra samma saker. En doktrin som alla var införstådda med drog också till sig en kunnig personal som var villig att bjuda sin kompetens år krigsmaterielutveckling.

Visst har andra länders försvarsindustrier och försvarsmakter haft liknande kännetecken. Men den svenska försvarsindustrin har dock en del unika sådana.
Vårt öppna samhälle har utan tvekan bidragit till framgångarna. Det har inte varit svårt för under- och överordnade att kommunicera med varandra. Värnpliktssystemet har gjort att användarvänliga och effektiva produkter konstruerats och överlämnats till de värnpliktiga med en internationellt sett, mycket kort utbildning. Att vi varit så få har medfört att vi varit tvugna att ta fram kostnadseffektiva lösningar. Men den största framgångsfaktorn kan tillskrivas att det funnits kompetenta och “offervilliga” chefer, ledare och innovativa personer som funnit sina motsvarigheter i myndigheter, forskningsinstanser, försvarsmakt och industrier. Dessa har bildat allianser, drivit projekt och tagit fram konkurrenskraftiga produkter som även blivit efterfrågade på internationell nivå.

Den svenska försvarsindustrin idag är en “stormaktsstruktur” i miniatyr. Den är forfarande bred men är till stor del utländskt ägd. De europeiska ländernas omstrukturering av sina försvarsindustrier påbörjades under 1990-talet och pågår än idag. Förändringarna av den svenska har till viss del genomförts men inte i så tillräcklig omfattning att det bedöms motsvara det framtida behovet som vår Försvarsmakt har av materielförsörjning. Den svenska kompetensen finns fortfarande kvar, men under en annan huvudägare. Beställningarna från Försvarsmakten har minskat, men samtidigt har exporten ökat för att kompensera detta.

Försvarsindustrin står inför stora förändringar till följd av förändrad efterfrågan på materiel. En fungerande försvarsindustri måste i grund vara en strategisk resurs för sitt lands försvars och säkerhetspolitik. Men skall detta mål uppnås måste statsmakten vara aktiv och en strategi för materielförsörjning som accepteras av alla måste komma till stånd. Idag har den svenska försvarsindustrin produkter i världsklass.

Men idag är läget sådant att “ensam är inte stark”. Det nordiska länderna bör samarbeta mer med varandra och kompetenserna fördelas sinsemellan. Till exemepel kan vi gemensamt köpa in materiel och hålla nere kostnaderna. Men är detta tillräckligt? Tillsammans idag innebär kanske inte längre bara Norden och “vi” utan de facto hela Europa. Vår försvarsindustri måste ha en global kompetens. Världen ser annorlunda ut idag. Inte ens vårt kära Norden kan räcka till längre, utan hela världen måste bli en samarbetspartner. Men världen som marknad är inte fri och konkurrensen är brutal. Europas strinskrafter är inte heller enade, varje land går sin egen väg vad gäller försvarsindustri. Egoismen är stark. Sverige och Norden är förvisso litet, men hur liten är den stora världen egentligen?

Tidigare idag presenterades även försvarsberedningens rapport. Militära angrepp bedöms som osannolika, men oron finns där över utvecklingen i Ryssland. De hot som man är mest rädd för är t.ex. klimatförändringar. Ett hot som inte kan bekämpas med vapen. Hur kan detta påverka de nordiska regionernas strategiska position i framtiden?
Samtidigt håller regeringskansliet på att utarbeta en försvarsindustridtrategi på försvarsindustrins och dess intressenters förfrågan. Hur den kommer att se ut och dess genomförande är oklart.

Mycket tyder på att vi går en intressant och händelserik framtid till mötes…..

Försvarseländet

Ikväll slog föreläsningen på Svenska Atlantkommittén publikrekord när Johan Tunberger, överingenjör och analytiker vid FOI föreläste om “Försvarseländet”. En fråga som är mer aktuell än någonsin.

Enligt Tunberger får vi lite verkan av pengar som vi satsar på vårt försvar. En orsak till detta är själva kulturen och tänkandet inom Försvarsmakten. Dessa bär fortfarande mycket färg från Kalla Kriget. När detta tog slut drabbades hela organisationen av en identitetskris. En kris som varar ännu och markeras genom slagord som “NBF” och “internationella insatser”. FM saknar en genomgripande vision. Det är lätt att enas kring kostnader och vad det skall dras ner på och inte. Men det finns ingen enighet kring vad vår Försvarsmakt skall vara till för.

Nu har det återigen börjat tänkas på vad som kan ske i händelse av strid. Men det har länge saknats strategiskt och operativt tänkande hos både militärer och politiker. Sverige har inte haft en bra försvarsminister sedan Sven Andersson. Den operativa förmågan hos våra styrkor är låg. Det finns ingen strategisk idé, vilket bidragit till sinnesförvirringen både inom försvarsdebatten och politiken.

Enligt Tunberger bör de strategiska principerna vara följande 1) FM skall ha förmåga att skapa stabilitet inte bara på eget territorium, utan även inom de närmaste t.ex. Baltikum. 2) FM skall kunna sättas in internationellt där det behövs. Sverige är idag ett militärt vakuum. Vi måste verka internationellt för att kunna lära oss av andra respektive vinna inflytande.

Det är inte fel att dra ner på materiel, men det bör inte ske inom fel områden. Det är inte heller fel att köpa in från utlandet, men vi behöver inte köpa den dyraste och mest avancerade utrustningen. Trots sin traditionella pacifism, har miljöpartiets motion om Försvarsmakten varit den hittills mest logiska, stringenta och som pekar på de aktuella problemen.

Under Kalla Kriget var tänkandet i svart-vitt, dvs. krig eller inte krig. Men idag är ingenting lika självklart, vi lever i en gråzon. Ryssland ter sig alltmer imperialistiskt, Östersjön och Arktis har blivit viktigare som strategiska områden.
Våra insatsstyrkor är för nuvarande i dåligt skick. Förutom Hemvärnet kan endast 4000 man i armén sättas in akut. Vi är för nuvarande mer beroende av hjälp utifrån, än vi någonsin varit. Därför bör vi samöva med andra försvarsmakter och satsa på interoperabilitet.

Tunbergers förslag till hur det skall bli ett slut på försvarseländet innefattar bland annat följande. Sluta utbilda soldater som inte förpliktigat sig att tjänstgöra utomlands. Det är bara slöderi med resurser. Hela Försvaret bör också ha en expeditionär förmåga att kunna sättas in i vårt närområde. Därför behöver vi helikopterburna förband.
Vi har också en stor och kompetent försvarsindustri, men den inhemska marknaden är liten och därför måste vi exportera. Att försvaret trots sin storlek kostar över 40 miljarder per år, beror enligt Tunberger på de stora stödfunktionera. Vi har t.ex. ett stort högkvarter med personal som kostar mycket.

Nato har inte utformat några planer på att undsätta de baltiska staterna i fall de skulle bli invaderade. Ryssland ser de baltiska staternas suveränitet som ett historiskt misslyckande och det är inte otänkbart att de kan komma att vilja åtgärda detta i framtiden. Nato är en skakig historia i Europa, eftersom organisationen är upptagen på andra håll i världen som Afghanistan. Det Nato som en gång var, är ej mer.

Sanningen är krigets första segrare

Ikväll hölls den sista föreläsningen i Armémuseums serie “Krig och Media”. Föreläsare var Staffan Heimersson som rapporterat från ett tjugotal krig runt om i världen och varit utrikeskorrespondent för Aftonbladet och Sveriges Radio. “Sanningen är krigets första segrare” var temat och handlade genomgående om ämnet krigsjournalistik.
(foto taget av bloggaren)

Heimersson började sin mycket intresseväckande och färgstarka skildring av vad denna typ av journalistik kan innebära, genom att nämna att det är ett “egotrippat ämne”. Den moderna krigsrapporteringen föddes under Krimkriget med William Howard Russel. Mer om denne modige krigskorrespondent kan ni läsa i mitt tidigare inlägg “Pennan och Svärdet”.  Men det går egentligen längre tillbaka i tiden än så. Den förste krigskorrespondenten var egentligen greken Herodotus (484-425 f.kr). Han både samlade andras berättelser från slag och skrev även ner allt han själv bevittnat. Egentligen har själva grunden för rapporteringen varit densamma sedan hans dagar. Det enda som är nytt är att den har blivit mer kontroversiell.

Kan en krigskorrespondent förbli oparktisk? Det är svårt. Heimersson ger rådet att en reporter alltid bör skildra vad denne ser, hör och förstår. Annars kan det bli felrapporteringar. Krigskorrespondenten är “mitt i smeten” och måste förstå både politik och krigshandlingar. Men samtidigt är denne bara “en skärva” och ser bara sin egen del. Det går inte att teckna hela bilden, eftersom korrespondenten kan sitta fast på en militärbas, i en djungel, hotell eller by. Ibland är det tyst och lugnt, sen kan det börja smälla överallt. Det är ingen skillnad mellan manliga och kvinnliga korrespondenter, de delar alla samma umbäranden. Heimersson berättar att en anledning till att han varit en bra utrikeskorrespondent är att “jag älskar att lida en smula, det är läckert”.

År 2005 dödades 146 journalister. Men de flesta av dem hade inte dödats under krigsrapportering. En orsak var att de blivit mördade, t.ex. när de försökt beskriva knarkkrigen i Latinamerika.  

I Sverige har man i stort sett rustat ner den goda utrikesrapporteringen. “Världen har blivit som en vit fläck på svenskens karta” enligt Heimersson. Idag är det direktörer och siffernissar som bestämmer och inte redaktörerna. Pengarna styr från vilka delar av världen det rapporteras ifrån.
Internet ochh WWW kommer att få en enorm betydelse i framtiden. Om 30 år har vi sannolikt inga tidningar kvar, eller ytterst få av dem. TV kommer också att försvinna och vi kommer att titta på det vi vill via nätet. Men Webben i sig tillför enligt Heimersson ingen substans till krigsrapportering, men kommer att bli ledande vad gäller opinionsbildning. I krig sker allting snabbt och plötsligt. En reporter bör vara på plats en god stund innan, men det är svårt.

Medierna som vapen - Maria Pia Boëthius

Ikväll hölls det tredje föredraget i serien “Krig och Media” som går på Armémuseum. Föredragshållare var författaren och journalisten Maria Pia Boëthius. Hon har även skrivt en bok om Andra Världskriget som heter “Heder och Samvete” och som behandlar Sverige under det kriget. Boëthius           (foto taget av bloggaren)berättade att det tog henne tio år att skriva den.

Men ikväll berättade hon om “Medierna som vapen-krig och propaganda i symbios”. Det forskas och skrivs för lite om ämnet. Medierna har en enorm makt när det handlar om att hetsa folk till att stödja olika krig runt om i världen. Medierna är också experter på att skapa superhjältar som inspirerar män att gå ut i krig, för annars skulle det troligen vara svårare för dem. Som exempel lyfter Boëthius fram en historisk händelse år 1315. I slaget vid Mortgarten besegrade enkla bönder från Schweiz eller Schweizerische Eidgenossenschaft som det då hette, en här av habsburgska riddare. Nyheten om deras seger över dessa annars oövervinnerliga ryttare av stål, spred sig som en löpeld genom Europa. Schweizarna fick genast ett rykte om sig att vara de bästa infanteristerna, vilket också var sant. Så pass sant att vad Boëthius beskriver som ett “våldslaveri av unga pojkar” pågick i över fyrahundra år. Unga pojkar rekryterades som legosoldater och exporterades till kungar, furstar och härskare runt om på kontinenten för att dö i deras tjänst. Pengarna tog de rika hemma i kantonerna hand om.
Men allt detta doldes bakom den schweiziske storhjälten Wilhelm Tell. Han blev hjälten som dolde detta manslidande. Idag sker samma sak. Medierna skapar hjältar, men bakom fasaden döljer sig ett ofantligt lidande.

Det som intresserar Boëthius är det som inte sägs, eller det som inte kan sägas ostraffat. Idag står medierna mer än någonsin för maktens berättelser. Vi människor är alltid blinda för krigen när de rasar som värst. Det är först i efterhand som vi inser dess verkan, när vi har ett facit i hand.
Krigspropagandan är ett oerhört massförstörelsevapen. Den kan med en enorm kraft mobilisera massorna i ett land till en villig hemmafront. En av säkerhetspolitikens uppgifter är att undanhålla sanningen för oss om hur påverkbara vi egenligen är. En svensk konsumerar i genomsnitt sex timmar media per dag. Amerikanarna tillbringar fem av årets tolv månader i princip framför TV:n. TV:n är en effektiv indoktrineringsapparat.

Inte heller berättar medierna alltid sanningen. En del nyheter och händelser kan vara rena påhittade lögner som tas för sanning. Historien om den amerikanske soldaten Jessica Lynch var just en sån historia. Det var inte alls sant att hon blev kidnappad, våldtagen och misshandlad. I själva verket tog irakierna väl hand om henne och gav henne vård.
Dessutom censurerar ibland journalisterna sig själva. De skriver medvetet eller omedvetet inom “de tillåtna ramarna”.

Medierna förvränger städigt människans tillvaro. De gör oss rädda för varandra, de skapar en slgas känsla av att det inte är tryggt att gå på gatan och att det enda vi vill är att göra varandra illa. Det forskas ingenting om varför medierna gör så.

Maria Pia Boëthius tror att papperstidningarna kommer att försvinna i framtiden och ersättas med andra kanaler. Till exempel så har redan många ungdomar sina egna referenskällor som Internet. De har sina egna berättelser precis som de äldre har sina fast kanske från andra källor. Bloggarna börjar redan att kraftigt konkurrera med de etablerade medierna.

“Berättelsen om krigen, är en berättelse om krigen” sade Boëthius under föreläsningen. Väl värt att hålla i tankarna för den som skriver om dem,  tänker jag så här i skrivandets stund.

Hur tar vi hand om våra Veteraner?

Idag hölls ett seminarium om Veteranpolitik anordnat av Folk och Försvar tillsammans med Allan Widman (fp) politiker och utredare. Rubriken lydde “Hur tar vi hand om våra veteraner?” och handlade om Sveriges veteranpolitik, hur den har varit, hur den är nu och hur den skall vara i framtiden. Seminariet som hölls idag tog upp en mycket angelägen fråga som det skrivits och diskuterats för lite om. Den är angelägen eftersom de svenska insatserna internationellt kommer att öka i betydelse.
Drygt 80,000 svenska kvinnor och män har tjänstgjort i internationella militära insatser. I skrivandets stund ingår cirka 1000 personer i utlandsstyrkan. Den siffran kommer att öka. Att deltaga i internationella missioner i t.ex. Afghanistan innebär höga risker och både fysiska och psykiska påfrestningar som kan få efterverkningar under en lång tid efter åt, eller för livet. Hur tar vi hand om personalen före, under och efter tjänstgöringen? Fungerar den som den skall, ger vi rätt stöd till de hämvändande som de förtjänar?

Förste talare var Överstelöjtnant Magnus Heed som deltagit i ett flertal missioner. Han berättade om en incident i Bosnien den 3 november 1993. Heed var ute på uppdrag tillsammans med två andra kamrater. De skulle söka reda på ett fordon. Letandet gick dåligt och framåt fyratiden började mörkret att falla. Tillslut hittade man en bil som kört av vägen och föraren hade dött. De fortsatte framåt cirka fem meter och körde på två stridsvagnsminor. Föraren Peter Ektröm skades svårast av de tre och blev rullstolsbunden för fem år framåt. Heed fick svåra hörselskador på vänster öra, eftersom han var tvungen att lätta på hörselskydden för att använda radion. Idag har han 10% invalidititet i nackotorna och kan inte sitta och arbeta under en alltför lång tid, utan måste stå.
Omhändertagandet gick bra på skadeplatsen och kontakten med anhöriga fungerade väl. Rehabliteringen hemma i Sverige var också bra så länge den varade. Men hans hörselskada klassades inte som arbetsskada. Anledningen var att det inte säkert gick att fäställa att han fick den vid olyckan. Heed anlitade en advikat för att driva ärendet vidare mot Försvarvaktem (FM), men eftersom det var dyrt och osäkert om han skulle vinna så lades det ner.

Heed anser att det borde finnas ett bättre system för omhändertagandet av skadade soldater. Det saknas utbildade militärpsykologer som förstår vad soldaterna har gått igenom och talar deras språk. Utdelandet av medaljer till de som gjort en insats och blivit skadade under den, kunde också vara bättre enligt honom. Det råder en slags “jantelag” inom Försvarsmakten. I utländska försvarsmakten har man system för detta, så varför inte i Sverige.

Björn Eggeblad från Fredsbaskrarna som var nästa talare, berättade om det omhändertagande han fick efter att ha blivit svårt skadad i Libanon 1991. Han blev tillsammans med några andra kamrater kidnappad och bortförd. Under en skottlossning sköts han genom båda vaderna och var en hårsmån från att dö. Skadorna var så svåra att det blev tal om amputation av högra benet. Men fältlasarettet i Libanon och kirurgerna hemma i Sverige räddade det. Det tog sexton operationer på fem år innan han kunde gå normalt igen.
Men under rehabiliteringstiden som gick bra, fick Eggerblad utkämpa mot FM för att få ut sin försäkring. Det gick så långt att han precis som Heed fick anlita en advokat. Försäkringssytemet vid FM var vid den tiden urdåligt. Idag är Eggerblad återställd men har då och då återkommande ångestanfall. Han led efter hemkomsten av PTS (Posttraumtiskt stress), vilket ledde till att han fick återvända till Libanon för en “debriefing” vilket hjälpte.

Allan Widman redogjorde om arbetet med veteranpolitik. Idag har de internationella uppdragen ökat i betydelse sedan beslutet 2004. Widman har besökt styrkan i Afghanistan och berättade att det finns ett slags ”vi” och ”dom” mönster där. I styrkan finns det de som tjänstgör helt frivilligt och de som är anställda av FM. Finns det en skillnad i hur olika kategorier bland dessa tas omhand efteråt?

Därefter följde en paneldiskussion där det frågades och diskuterades fritt. Diskussionen inleddes med ett kort anförande av ordföranden för Fredsbaskrarna Bo Wranker. Det har beräknats att cirka 10-15% av de hemåtvändande för med sig någon psykologisk skada. En den menat att andelen är betydligt högre. Mörkertalet är stort därför att psykologiska skador är svåra att upptäcka. Ibland vet inte bäraren själv om att denne har en psykologisk skada. Sedan 1956 vet vi inte hur många vi har skickat ut på missioner eller hur många de är. En person kan också ha genomfört tiotals med missioner. Andra länder har mer erfarenhet av veteranpolitik än Sverige. Bäst i världen är Kanada.

Om svenska staten skickar iväg personer på riskfyllda internationella uppdrag, har den ett livslångt ansvar och inte ett tidsbegränsat.

Det finns en oro att förberedelserna i Nordic Battlegroup brister. Runt 25% av de uttagna till styrkan är värnpliktiga. Eggeblad anser att det inte är lämpligt att skicka iväg unga värnpliktiga. En ung människa kan inte vara mentalt förberedd inför det som kan koma att hända. Ren militär träning räcker inte, det krävs livserfarenhet. Men eftersom allt färre gör värnplikt, så krymper urvalet.
Sverige har ett gott anseende internationellt. Tyvärr finns det de som tror att krig är spännande och åker för ”att det är häftigt att skjuta talibaner”. Denna attityd delas både av unga och äldre soldater. Det finna även de som satt i system att hela tiden åka på missioner.

Andra föreläsningen om krig och medier på Armémuseum

Ikväll hölls den andra föreläsningen av fyra om krig och medier. Föreläsare var Kristina Riegert docent i kommunikationsvetenskap och verksam vid Försvarshögskolan. Temat var “Domesticeringen av krig i en globaliserande värld”.

(Foto taget av bloggaren)
Är det en korrekt bild vi får av ett krig via nyhetsrapporteringarna? Beskrivs krigen likadant i andra nationer? Är korrespondenterna alltid oparktiska?
Televisionen är ett av de dominerande medierna, men också paradoxalt. Med det menas att den är central för globaliseringen men också för lokalisering. Den både internationaliserar och domesticerar. TV:n bryter ner statens nyhetsmonopol och det blir svårare för den att kontrollera de bilder som skall visas och inte visas för folket. Runt om i världen tar vi del av samma bilder i en slags internationell mediekultur som dessutom är anglosaxiskt dominerad. De journalister som skapar den har alla liknande arbetsvillkor och västerländska värderingar vilka är snabbhet, oparktiskhet, drama, enkelhet och rapportering om styrande eliter.

Hur kommer det sig att vi kan ta del av samma bilder? Det beror på att majoriteten av de bilder vi ser inte kommer från en enskild korrespondent. Runt 80% av det vi ser kommer från det fåtal nyhetsbyråer som finns utspridda runt om i världen. En av dem är Reuters. Anledningen är att enskilda TV-kanaler oftast inte vill sända ut en egen korrespondent, eftersom det är dyrt. Detta har ökat beroendet till dessa nyhetsbyråer som också sällan granskas. Det uppstår allt fler TV-kanaler, men de har alla i stort sett samma innehåll. Anledningen är den ovannämnda. Det är svårt för traditionella nyhetsorganisationer att leverera kvalitétsnyheter.

Bilder filtreras effektivt bort i ett internationellt mediesystem. Nyheter är byråkrati under hård press. I krig och kaos förvandlas rykten snabbt till sanningar. Krigskorrespondenter som gör sitt yttersta för att fånga bilder, riskerar att förlora livet under vilket ögonblick som helst. Oftast vet man inte vem som är vem i en konflikt. Alla ser ibland likadana ut och är oskiljaktiga när de inte bär en specifik uniform. Nyhetskanalerna accepterar inte vilka bilder som helst. De vill ha aktion och skjutande att visa för tittarna. Därför tvingas korrespondenterna hänsynslöst allt närmare, mot skjutandet för att få de rätta bilderna.  

Under Gulfkriget blev frilansande journalister och f.d. officerare portade från krigets domäner. Man ville til varje pris att världen skulle få “se de rätta bilderna” och därmed stödja kriget. Till exempel lyckades man förvränga massaken på Basravärgen. Tittarna distanserades från dödandet och istället fokuserades kamerorna mot högteknologin och precisionsmissilerna.
Under Kosovokriget byttes taktik mot journalisterna. NATO framställde sin “informationshantering” som ett sätt att underlätta för journalisterna. Men det ledde naturligtvis att vissa uppgifter aldrig nådde ut till omvärlden. NATO-propagandan under Kosovokriget gick ut på att trötta ut och hunsa med korrespondenter, spela på känslor (WW2, patriotism etc. ), dementera obekväma rykten, presentera den goda informationen först under en lång stund för att endast ägna den dåliga några minuter etc.

Presskonferenser där flera journalister trängs ihop, är ett effektivt sätt för krigförande nationer att nå ut med fördelaktiga budskap.  Fråga-svar genren (som vi kan se på TV) tvingar journalisten att finnas på plats i flera timmar vilket kan vara tröttande. Nyhetsrapporteringar sker nuförtiden 24 timmar om dygnet.
Trots att journalister rapporterar lika i olika länder, finns det nationella olikheter i skildringen av dessa rapporter. Samma nyhetsbyråkällor (t.ex. Reuters) som används för att skapa berättelser, kan vara väldigt nationsspecifika. Vi behöver bara titta på vårt eget land. Svenska medier visar i mindre utsträckning bilder på ledare som President Bush och mer på civilister. I Storbritannien är det tvärtom. 

Krig sker över hela världen men de får olika uppmärksamhet. Den utrikespolitiska traditionen innebär att nyhetsrapporteringarna speglar ett lands roll i det internationella systemet. Under Kosovokriget var svenska medier mest kritiska mot angriparen och de brittiska minst.
Bristen på rapporteringar om en viss konflikt (t.ex. Kongo), hindrar en nationell eller internationell opinion från att ta form som kanske kan få den att ta slut (som t.ex. skedde med Vietnamkriget).  Ju mindre relevant ett krig är för vårt land, desto mindre utrymme ges den i media. Detta gäller även för det internationella politiska spelet. 

Detta har lett till att flera regionala transnationella nyhetskanaler uppkommit. Några av de mest kända är Al-Jazeera, Pan African TV. President Putin har startat en helt egen engelskspråkig TV-kanal som heter Russia Today och som fokuserar på Ryssland.
Webbar, bloggare och andra alternativa medier utmanar de dominerande medierna, de har ännu inte slagit igenom men är på väg.

Anledningen till att man inte visar döda och lemlästade kroppar i Sverige och övriga Nordeuropa, är enligt Riegert en rent kulturell fråga. Kulturen styr vad som är acceptabelt att visa och inte visa. I Sydeuropa visas döda kroppar hela tiden i media.  Däremot är det helt i sin ordning att visa blodiga och groteska skräckfilmer på våra TV-kanaler. Men dessa är fiktiva. Vi ser inte krigets i dess sanna form och hur hemskt det faktiskt är. Kanske vågar vi inte…..

Överste Bo Pellnäs på Armémuseum

Idag gick den första föreläsningen av höstens föredragsserie på Armémuseum med temat “Krig och Media” av stapeln. Först ut var Överste Bo Pellnäs med sin föreläsning “Medierna före, under och efter en konflikt - några konkreta erfarenheter”.

(Foto taget av bloggaren)

I sin föreläsning analyserade han nyhetsrapporteringen under Kosovokriget där han själv tjänstgjorde bland annat som chef för OSCE:s (Organization for Security and Co-operation in Europe) förbindelsekontor i Belgrad 1998-99. Konflikten tog sin början med massakern i Srebrenica maj 1995. Rapporteringarna i media om krigets fortskridande stämde inte alltid överens med det som observerades på plats i Kosovo. Men så brukar det oftast vara i krig.

Det är svårt att skriva korrekta rapporter från ett kaotiskt krig. En journalist på hemmaplan har en fördel om denne är mycket påläst. Det underlättar för skrivandet och helhetsuppfattningen. Journalister eller krigskorrespondenter som följer med ett förband under ett krig, kan också ställas inför dilemman. Överste Pellnäs menar att korrespondenten riskerar att bli lojal mot just det förbandet som denne medföljer. Vilket i sin tur avspeglar sig i rapporterna.  Det kanske mest fördelaktiga är att journalisten bott under en längre tid i ett visst land, känner till det och kanske talar språket.

Under frågestunden kom även enskilda soldaters bloggande på tal. Överste Pellnäs menar att deras bloggande där de eventuellt lägger upp egna foton, antingen kan förvirra ytterligare eller ge en mer korrekt bild.

Detta var det första föredraget av fyra. Schemat för efterföljande tre är:
2/10 Domesticeringen av krig i en globaliserande värld
Kristina Riegert, docent i kommunikationsvetenskap.

23/10 Medierna som vapen - krig och propaganda i symbios
Maria Pia Boëthius, journalist och författare

20/11 Sanningen är krigets första segrare
Staffan Heimersson, utrikeskorrespondent och författare.

Kina i globaliseringens mitt

Idag hölls en föreläsning på Utrikespolitiska Institutet (UI) om Kina. Föreläsare var en av Sveriges främsta Kinakännare, Johan Lagerkvist. Han har arbetat många år i landet, forskar vid UI och är en av de få svenskar som talar helt flytande kinesiska. I dagarna har han kommit ut med en bok “Kina i globaliseringens mitt”, som är en genomlysning av landet vars utveckling påverkar en hel världs. Johan Lagerkvist förklarar tillvaron utifrån den vanlige kinesens ögon, drar paralleller till världspolitiken och hur vi svenskar påverkas.

Kinas närvaro i den svenska debatten har ökat under senare år. Landet har gått från att vara ett land uti i periferin till att hamna i globaliseringens mitt. Vad menas med detta? Globaliseringens mitt är inget geografiskt fenomen, utan det är något som styrs av ekonomi och politik. Det kinesiska Kommunistpartiet har skickligt dirigerat landet dit. Men även om partiet formellt har sagt ja till globaliseringen, är man rädd för de övriga processer som den medför. En av dem är de politiska.

Den ekonomiska tillväxten i Kina har varit 10 % sedan 1979. Men landet är fortfarande fattigt trots att över 400 miljoner kineser har lämnat fattigdomsstrecket på 1 USD. Kineserna vill inte tala om demokrati som ett politiskt system. De vill istället ha mer inflytande i det befintliga eftersom de inte känner till några alternativ. De känner sig dock friare än för 5-10 år sedan. Lagerkvist tror inte att OS i Peking leder till demokrati. Istället kommer det att skänka mer legitimitet åt regeringen och det rådande politiska systemet.

Är Kina på väg att bli en stor supermakt. Det är många aspekter som avgör huruvida en stat bli en supermakt. Kina ligger fortfarande långt efter USA i BNP och är fortfarande beroende av landet. Ett land som vill bli en global supermakt kan inte bli det utan USA:s godkännande. Risken finns att om Kina agerar alltför överilat, inför USA handelsförbud eller liknande.

Det är kulturell osäkerhet och ekonomiska behov som driver påKina. Man vill komma ikapp Väst och satsar hårt på teknik och ekonomi. Vanilga kineser känner sig inte som medborgare i en blivande supermakt. Man får inte glömma att Mittens Rike alldrig genomgick den industriella revolutionen på samma sätt som Europa.
Kina är på kommunistiskt endast på pappret. En annan känsla som växt sig starkare är nationalismen. Detta kan jämföras med Ryssland. Denna känsla hålls tillbaka av Kommunistpartiet enbart då den krockar med relationerna till Japan.