Hemvärnet bättre än FRA?

Hemvärnet är den del av Försvarsmakten som är billigast i drift. 1,2 % av försvarsbudgeten och består av mellan 30-40,000 soldater. Ändå stod det att läsa i DN den 8 juni hur Överbefälhavaren vill halvera styrkan. Uppenbarligen är det lättare att ge sig på HV-soldaterna än de 128 JAS-plan som köpts in för 260 mkr styck och kostar ytterligare 7 miljoner per plan och år i underhåll. Behöver vi verkligen så många bränsleslukande flygplan? ”Våra luftstridskrafter är däremot överdimensionerade och en mycket dyr och exklusiv verksamhet. Det är dags att prioritera bort och då kanske det inte är Hemvärnet som man skall kasta sig över allra först”som Allan Widman (fp) uttryckte det i en gemensam artikel med Peter Nordlund i DN.

I gårdagens Expressen skriver f.d. reservofficeraren Jan Kallberg om sina dubier över FRA. FRA minska inte risken för terrorattentant enligt honom, tvärtom. ”Det har tagit 500 FRA-anställda tjugo år att förhindra ett mord. Det är 14,000 manår med en snittkostnad på 500,000 SEK med utrustning och lönder” skriver han. 11 septemberattackerna i New York ägde rum utan att NSA (USA:s FRA) märkte någonting. Samma sak med attentanten i Madrid och London. Men han nämner inte händelserna i Moskva där det påstås att regeringen låg bakom. Men det är bara påståenden.

Skall vi ha FRA eller inte. Men avlyssning och tjuvläsning av post har väl förekommit ändå, och kommer att finnas där. Nu skall tydligen även Youtube börja kontrollera de som lägger upp videos på portalen och notera de som har en tendens att titta för mycket på ett och samma klipp. Hur var det nu med mottot ”Information wants to be free”? Och så har vi de som skriver på samma sätt som jag. Kommer jag inom en oskriven framtid att behöva något slags bloggkörkort och registreringsskylt med nummer på från någon slags förmyndighet. Blotta tanken gör mig lika kräkfärdig som när jag läste DN:s ledarsskribents Lisa Bjurwalds ord där hon kallar bloggosfären för ”den svenska bloggsörjan” som ”knappt kunde stava till underrättelsebehov”. Och det skall komma från en som arbetar för en tidning som skriver en serie om det trygga svenska folkhemmets förändring. Så det kommer inte att finnas kvar om 15-20 år? Nehej och inte heller Folkförsvaret. Farväl till allihop! Farväl till folkhemmet, folkförsvaret, folkaktierna och folkjournalistiken. ”Byt ut ”bloggsörja” mot ”folkrörelsesörja” och man ser tydlighet det förakt delar av det politiska etablissemanget känner inför vanligt folks politiska deltagande” skriver Expressens Sven Dahl den 1 augusti.

Men för att nu återvända till Hemvärnet och FRA skriver Kallberg mot slutet av sin artikel ”Bekämpandet av terrorism har tre steg; spaning, skydd mot attentant och lindring av skadeverkan. För att minska verkan av attentat och snabbt få fram arbetspersonal och skyddsvakter är Hemvärnet, den naturliga komponenten i kombination med en permanent ökad förmåga på storstadssjukhusen att motta en större mängd offer. Hemvärnet lägger Sten Tolgfors ner och överlevnad vid massiva skadeutfall är bortprioriterat, samtidigt som det saknas faktamässigt och intellektuellt stöd för att FRA skulle vara vitalt för terroristbekämpningen”.

Har dessa ”naturliga komponenter” HV. Medborgargarden och sjukhus den kapacitet som behövs vid eventuellt terroristattentat låt säga Centralstation i Stockholm?

Den ena halvan och den andra…

Så var det Hemvärnets tur att halveras. Först halvering av Armén och nu halvering av Hemvärnet. Det dög inte med 30,000 HV-soldater som ÖB först ville ha. Nu skall siffran sluta på 16,500 år 2010 enligt hans förslag. Skall Sverige verkligen ha så få soldater inom de egna gränserna. Inte ens Norska Heimevernet har en så låg siffra även om de dragit ner på antalet. Inte ens danska Hjemmeværnet vad jag vet. Finska maakuntajouko som håller på att tränas och rustas upp för fullt skall bli så litet. Till år 2010 beräknas utbildningen av 25,000-30,000 reservister vara i full gång i Finland. I Finland har Hemvärnet en viktig roll för stärkandet av försvarsviljan hos folket.

Skall Norge, Danmark och Finland komma Sverige till hjälp om det helt plötsligt skulle bli oroligare tider?

Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) har rätt i att Hemvärnet är det billigaste som finns. Räkna även in frivilligorganisationerna. Det stämmer även att det finns hemvärnsmän som regelbundet gör utlandstjänst vilket är helt rätt. Men visst finns det mycket inom organisationen som måste bli bättre. Övningar till exempel och uppfyllandet av avtalstid.

Jag har tidigare nämnt hemvärnsveteranen Lars Olssons inlägg i tidningen Insats & Försvar. Han skrev då om de små värnpliktskullarna och hur skall de räcka till för att fylla avgångarna i Hemvärnet? Kan verkligen en siffra på 30,000 soldater uppfyllas med så få värnpliktiga?

Vi har en våg framför oss. I den ena skålen ligger en halva och i den andra en annan.

ÖB gör film

Det görs verkligen en och annan intressant film här i vårt nordliga rike. Arn hamnar på tungan så klart. Men inom Försvarsmakten (FM) produceras det också friskt. Har ni måhända sett den senaste rekryteringsvideon för officersutbildningen? Den ger jag tumme upp för, eftersom den visar vad det kan innebära att vara officer i vissa lägen.

Nu har även ÖB gjort en film som julklapp åt 32,500 anställda inom FM. Den heter “Redo för insats” och det är han som är huvudpersonen. Men alla uppskattar tydligen inte julklappen. Drygt fyra miljoner har den kostat att göra. Vi får följa ÖB under hans arbete, hur han besöker utlandsstyrkorna och Bryssel, hugger ved vid sin stuga etc. Samtidgt går hela organisationen på sparlåga. Bristen på personal och materiel har gjort sig hörd över hela landet. Pengarna kunde ha använts bättre menar en del. “Många uppfattar det som att de kissar på de anställda” säger Ulrika Häggroth, chefredaktör på Värnpliktsnytt till Expressen. Hon har sett filmen, men inte fått den i julklapp. De värnpliktiga som kännt av materiel- och officersbristen är enligt tidningen mycket kritiska. ÖB har själv sagt att det saknas pengar.

Försvarsbudgeten ligger på 40 miljarder kronor. Informationsstaben har 37,8 miljoner till sitt förfogande och det är de pengarna som filmen belastar. Försvarsmaktens hemsida kostar lite över en miljon årligen. Filmen som ÖB har kallat “ett kvitto” på verksamheten kallas internt för ”ÖB – the Movie”. Trots att försvarets vill stå för öppenhet har filmen gjorts i tysthet. “De måste gå ut internt och förklara filmen. Officersförbundet har inte alls varit inblandat utan filmen har kommit som en överraskning. Filmen sänder ­konstiga signaler i det kärva ekonomiska läge vi befinner oss i” ­säger Officersförbundets ordförande Lars Fresker.

Själv sitter jag och funderar på filmen om Hemvärnet som nyligen blivit klar. Har inte sett den och vet inte var jag kan göra det. Den är huvudsakligen gjord för att visas på mässor. Hemvärnet består ju av runt 30,000-40,000 mer eller mindre aktiva personer. Hur mycket kostade den filmen att göra? Helt klart inte lika mycket och är en angelägen film med tanke på situationen inom det nationella folkförsvaret.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om den här historien. Vad säger ni kära läsare?

Den scen ur ÖB-filmen som tidningarna uppenbarligen fäst mest uppmärksamhet vid är när han står och hugger ved….har han möjligen haft karate- och vildmarkskillen Vladimir Putin i tankarna när han ställde sig framför kameran?

Hemvärnschefens obesvarade fråga

I det sista nummret för årgång 2007 går det att läsa om hur frivilligorganisationerna för första gången samlades till ett seminarium i riksdagshuset. Detta skedde på inrådan av socialdemokraternas gruppledare i försvarsutskottet, Åsa Lindestam. “Det här är veterligen första gången frivilligorganisationerna samlas i riksdagen på inbjudan av oss politiker. En del av er är bra på lobbying, andra har vi itne sett förut” sade Lindestam.
De frågor som togs var de samma som ställdes under helgkryssningen på Cinderella. Så de har diskuterats igen och det tycks inte ha saknats åsikter och meningar nu som precis som då.  Försvarsutbildarnas generalsekreterare Leif Tyrén menar att frivilligorganisationerna “lever med hjärtat i halsgropen”. “Otåligheten växer i organisationerna” menade Peter Lagerblad från FFK, det är så illa att de kanske håller på att försvinna helt. “Fortsätter detta dör vi sotdöden” sa FMCK:s generalsekreterare Anders Berndtsson.

Den ende vars åsikt tydligen skiljde sig från de övrigas var rikshemvärnschefen Roland Ekenbergs. Hemvärnet är frivilligorganisationernas störste kund. “Jag är nöjd med kvaliteten men jag får alldeles för lite personal från er. Är jag en sämre kund än någon annan, är inte hemvärnet fint nog?” sade han. Frågan fick inget svar.

Debattbok om Hemvärnet

Vid årets rikshemvärnsting närvarade ÖB Håkan Syrén där han även höll ett uppskattat tal. Han tog bland annat upp kopplingen mellan hemvärnet och utlandsstyrkan, vilken han ser som tydlig men inte betyder att det nationella helt skall släppas. ÖB menar också att de största förändringarna skett inom hemvärnet och är en ytterst viktig resurs för svenska samhället. “Jag är en vän av hemvärnet och har vett att uppskatta de uppoffringar nu gör. Jag har den djupaste respekt för er” sade ÖB. “Hemvärnet är en mycket tydlig och självklart del av försvarsmakten, ni är ungefär hälften av vår sammanlagda insatsorganisation och spelar en nyckelroll på den nationella arenan”. År 2006 gjorde hemvärnet över 50,000 timmar som stöd till samhället. ÖB ser gärna att hela HV-förband åker ut på utlandsmissioner och inte bara enskilda hemvärnssoldater.

Med hans ord i bakhuvudet kan vi läsa den nyligen släppta debattboken “Och sen då?” om hemvärnet skriven av Magnus Sjöström. Boken har förord skrivet av ÖB av vilkens liknande debattböcker författaren hämtat inspiration. . Sjöström är nationalekonom i grunden och har lång erfarenhet av hemvärnet. Vad han främst sätter tonvikt vid är hur HV som begåvningsresurs bättre skall kunna uttnyttjas till försvarsmaktens och hela samhällets fördel. Boken går att ladda ner på följande länk. Nu har jag själv läst boken och tänker dra några citat ur den. Min egen åsikt är att det är bra att en bok denna har skrvits och finns lätttillgänglig via Internet, hur det är med tryckt pappersformat vet jag ej.

“Om det någonsin har funnits ett behov av att öva på att vänta så har det definitivt försvunnit i takt med att ett nytt hemvärn vuxit fram under de senaste åren. Det nya hemvärnet är mindre men vassre. Ny utrustning har tillförts och kraven på att uppfylla kontrakterad tid har ökat. Organisationen har stöpts om och likriktats över landet. Dessa förändringar har alla varit nödvändiga. Den viktiga frågan som vi nu måste ställa oss är om de också är tillräckliga”.

“Hemvärnet komm naturligtvis aldrig att bli färdigutveckalt, men över tiden kommer förändrigarna att behöva gå olika fort..//..vi behöver bli bättre på att välja ut vilka som skall vara med i hemvärnet och vilka som skall vara chefer. Den frivilliga personalen måste få inflytande över verksamheten och inte bara medinflytande. Vi behöver bli mer profesionella men vi behöver också ställa tuffare krav på den anställda personalen som svarar för att utveckla hemvärnet. Verksamheten måste analyseras och utredas och i den mån analysunderlaget är undermåligt måste vi påtala detta. Skälet är enkelt och självklart. Sveriges befolkning har rätt att få största möjliga försvarsförmåga för de pengar som spenderas på hemvärnet och försvarsmakten i övrigt. Jag tror att vi kan göra mer och bättre. Vägen framåt handlar dock inte bara om organisation och resurser utan också om självförtroende. Ett självförtroende som jag uppfattar som lite stukat efter de senaste årens omriktning av försvaret”.

“I den mån det itne finns möjlighet att tillföra hemvärnet mer resurser tror jag ändå det finns två sätt för hemvärnet att öka sin förmåga att utveckla militär effekt. Det första är genom att öka utbildningen av befintliga soldater och chefer (en mindre ökning av kontraktstiden antas kunna ske till en mycket liten kostnadsökning) och det andra är genom att mer noga selektera ut de som är mest lämpliga..//.. På sina håll förefaller det finnas en kvardröjande anda av att det är någons “tur” att bli kompanichef elelr liknande. Chef skall man inte bli för att man stått längst i kö eller för att man känner flest av de tongivande personerna på förbandet. Det är den som har bäst kometens för att leda och utveckla förbandet som skall vara chef. Kompetens handlar om att ha aktuell och relevant utbildning men också om erfarenhet och personliga egenskaper..//..Vad gäller underställd personal kan jag inte se att det skulle vara ett argument att t.ex. en etilltänkt kompanichef “inte är känd på komapaniet..//..Vi måste också på allvar börja diskutera hur länge man skall inneha en chefsbefattning. Långt befattningsinnehav tenderar att sätta vissa personer i fokus snarare än organisationen..//..En förutsättning för att vara chef är naturligtvis att man kan avsätta tid för att vara chef. Men hur mycket tid? Å ena sidan är det så att ju mer vi kräver att chefer skall öva ju bättre blir de. Å andra sidan är det så att ju mer vi kräver att chefer skall öva ju smalare blir rekryteringsbasen, dvs det finns färre människor som har tid att öva 400 timmar än vad det finn smänniskor som har tid att öva 200 timmar.”

“Personalen utgör hemvärnets vitkigaste resurs. Hur denna personal sätts samman och utbildas har stor effekt på hemvärnets förmåga att lösa militära uppgifter. Det är därför viktigt att vi analyserar vilken personal vi skall ha i våra led och hur denna skall utbildas..//..Olika personer har olika förmåga och lämplighet för befattningar inom hemvärnet samt olika förmåga att tillgodogöra sig utbildning. Skillnaderna i förmåga kan ha många orsaker och utan att närmare diskutera det är låt mig nämna någa: militär bakgrund  (grundutbildning och senare kurser och befattningar), civil utbildning, civil anställning, medfödda egenskaper och fysisk förmåga”.

“Det krav som ställs på blivande hemvärnssodlater specificeras i HvH häfte 1: “Den som antas som hemvärnsman i allmänna hemvärnet skall: ha genomfört minst 85 dagars militär grundutbildning, vara disponibel för tjänstgöring i hemvärnet, samt vara pålitlig från säkerhetssynpunkt”. Detta kan knappast anses vara en specificering av “rätt personal”..//..Med “Hemvärnet efter 2004″ kom en differentiering av utbildningstiden (kontraktstiden). För huvudelen av soldaterna gäller fortfarande 20 timmar men för vissa gäller 30. Dessutom har speciella insatsplutoner (60 timmar) inrättats. Däremot verkar det inte närmare ha analyserats varför just dessa tider skall gälla”.

“Min slutsats är att trots att personalen är hemvärnets viktigaste resurs vet vi förvånansvärt lite om vilka vi skall rekrytera, hur motivationen och utbildningstid bygger upp förmåga, om det är bra att vissa chefer har sina befattningar väldigt länge, om vi lyckas bra med vår rekrytering av chefer och varför en stor del av befolkningen trots allt inte vill vara med i hemvärnet”.  

“Hur den kontrakterade tiden på t.ex. 20 timmar fördelas över året kommer sannolikt att påverka effektiviteten. För högre chefer och anställd personal är det både utvecklande och smidigt att ha en stor övning varje år. För den enskilde sodlaters utveckling är det dock knappast bäst att göra hela kontraktstiden vid ett och samma tillfälle, utan det är bättre att sprida ut utbildingen över ett antal tillfällen. Det gör att den enskilde får viss repetition, större kontinuitet i utbildningen och lättare att upprätthålla hög motivation under hela övningen..//..Hemvärnets viktigaste resurs är den tid som personalen lägger ned och denna resurs är inte prissatt utan framstår som gratis i jämförelse med ammunition, drivmedel, instruktörstid och livsmedel etc..//..För att hantera skarp ammunition räcker en förhållandevis kort utbildning i vår verksamhet men för att ha något inflytande över hur pengar skall användas krävs många stjärnor på axelklaffarna. Detta är effektivitetshämmande”.

“Medinflytandet och personalens delaktighet kan utvecklas betydligt. Detta påverkar effektiviteten genom att delaktig personal anstränger sig mer och genom att hemvärnet centralt och försvarsmaken i större utsträckning får tillgång till den kompetens som finns i rörelsen..//..I våra led finns poliser, civilingenjörer, forskare och många andra med spetskompetens som övertrumfar den anställda personalens kompetens inom dessa områden. Försvarsmaken måste bli bättre på att identifieraoch tillvarata denna kompetens”.

“Inom hemvärnsrörelsen finns ett utvecklat system för medinflytande via ting och råd på olika nivåer. Det är naturlitgvis bra och viktigt att vi som rörelse kan ge vår syn på verksamheten både lokalt och nationellt. Det finns dock en risk med vårt väletablerade “medinflytande”, eftersom det kan förleda oss att inte utveckla andra vägar för inflytande över verksamheten. För det är väl snarare inflytande än medinflytande som är eftersträvansvärt? Vad jag kan bedöma finns det två huvudsakliga skäl till att personal på alla nivåer skall ha inflytande över verksamheten: det skapar engagerade medarbetare och det för de lättare att fånga upp och använda idéer som finns i rörelsen”.

“Det är naturligtvis angeläget att hemvärent som folkrörelse ser om sina medlemmars intressen och verkar för att verksamheten utformas så att den upplevs som utvecklande och meningsfull. Notera att detta inte enbart är viktigt för oss som är rörelsen, utan även för vår uppdragsgivare, svenska folket”.

“Under de senaste åren har antalet värnpliktiga minskat dramatiskt. Även hemvärnets personal har minskat, men denna förändring är till stor del en bortrensing av det luftslott som funnits av icke aktiv personal i listorna. Det minskade antalet värnpliktiga innebär naturligtvis på sikt ett minskat rekryteringsunderlag för hemvärnet. För att upprätthålla ett slagkraftigt hemvärn måste vi nu bli bättre på att rekrytera och att hålla kvar den perosnal vi får in. För att göra detta behövs det kvalificerade analyser av potentiella hemvärnssoldaters attityder samt av beteende och attityder hos befintlig personal. Vi måste nogsamt undersöka vad det är som får vissa personer att gå med i hemvärnet men som uppenbarligen inte lockar det stora flertalet av dem som skulle kunna vara med”.

Svampplockare stötte på patrull

Det verkar som att det hände mer under höstens storövning MARÖ, än jag trodde. Läste i Svd att en svampplockare som trodde att det var säkert i närområdet runt Berga Örlogsskolor, gav sig dit att plocka svamp. Helt plötsligt fann han sig omringad av HV-soldater i full stridsmundering och stridsmålade till oigenkännlighet samt piporna riktade mot honom. Han fick släppa allt han plockat och gå ner på knä.

Ja….det finns inte så mycket att säga. Sånt här händer mitt i stridens hetta. Allmänheten hade förvarnats, men det är alltid någon missas. Det var en intensiv övning som länge planerats. Läs min berättelse från den för att bilda er en uppfattning……det enklaste är väl att undvika militära områden, så slipper vi sådana här obehagliga incidenter.
Eller vad säger ni?

Strid i bebyggelse

En stridsform som håller på att bli mer och mer vanlig är “Strid i bebyggelse”. Har själv inte övat detta, men borde göra detta. “Strid i skogen” är en sak, den kommer inte att försvinna i vårt land. Men det som jag hört från andra med mer erfarenhet än jag, är att i händelse av terrorangrepp osv. är det “Strid i bebyggelse” som gäller. Det jag också hört från andra och läst är att det är en oerhört fysiskt krävande stridsform. Rummet är begränsat och det gäller verkligen att tänka innan man agerar.
Här är en film som visar en del av vad det kan innebära. “Swedish Urban Forces” heter den.

Ny film om Hemvärnet på väg

Nu håller de första exemplaren av den nya filmen om Hemvärnet och de övriga avtalsorganisationerna på att släppas. Filmen är till större delen inspelad under övningar sommaren 2007. Filmen har gjorts på uppdrag av Rikshemvärnet och skall bl.a visas på mässor där Hemvärnet medverkar.

En nollas berättelse

Såg i det senaste nummret av Hemvärnets tidning ett inlägg från en soldat som tröttnat på Hemvärnet. Hoppas att tidningen och insändaren inte har något emot att jag skriver ner hans ord här på bloggen. För jag vill nämligen höra vad andra tycker om det han skriver.

(foto taget av bloggaren)

Därför är jag en nolla
Det känns trist. Jag har efter mer än 20 år i hemvärnet blivit övertalig. Efter att ha genomgått ett flertal dyra utbildningr har jag senaste året mest suttit av tiden på övningarna. Droppen var senaste KFÖ:n. Jag blev tilldelad uppgiften att svara för närskyddet av kompanistaben. Ambitiöst gjorde jag en stridsplan och personalen jag hade till förfogande var de specialister som fanns på staben. När KFÖ:n började framkom att bataljonchefen sagt ifrån om att specialisterna inte skulle få ut vapen.
Staben skulle därigenom försvaras med två ak4 som tilldelades en lotta och en från FRO. Då det tagits ut en kulspruta för mycket så fick en besätta den. När B-styrkan kom promenerade de rakt igenom automateld från ak4, samt ksp:n och “sköt” mig som stod obeväpnad med båda händerna i luften. Det var folkrätten det! Jag fann denna övning totalt meningslös och oseriös.

Väl hemkommen från övningen var jag tveksam till om jag ville fortsätta i hemvärnet. Strax efteråt fick jag dödsbud om att min enda bror hastigt avlidit och gick in i en personlig kris. Jag sket i allt och främst hemvärnet. Jag skrev en uppsägning som jag skickade till kompanichefen och överstelöjtnanten. Den senare svarade och uttryckte att han tyckte det var tråkigt att jag inte ville fortsätta. Kompanichefen, personalbefälet eller någon annan från kompaniet eller bataljonen har ej avhörts.
Plötsligt kom ett meil från min kusin som släktforskar och där fanns uppgifter om vår släkt av krigare, varav mormors mormors far var dragonkorpral och blev tillfångatagen vid Lübeck, men lyckades rymma. Han sted vis Rostock samt i Kolström 1814.

Jag insåg att jag inte ville lämna hemvärnet, jag ville vara kvar, men jag vägrar att vara kvar om jag inte får en uppgift. Efter att ha tjänstgjort som stf kompanichef och kvm borde jag väl kunna göra något? Jag kontaktade en kompanichef som jag känner i annat kompani och erbjöd mina tjänster. Jag är beredd att ta vad som helst, fårn skytt och uppåt. Befälsposition är inget krav, bara något vettigt att göra på övningarna. Han var intresserad och skulle återkomma. Inget har hörts, nu är det sommar.
Har jag inget fått höra till hösten så är det väl ett faktum, jag är övertalig och får lämna in. Det är bara trist att det skall sluta på detta sätt. Så mycket tid som jag lagt ner på hemvärnet på bekostnad av min familj. Hemvärnet som organisation är dålig på att ta hand om sin personal. Jag har här redovisat varför jag för första gången är en “nolla”. Hur många andra av dessa alltid omtalade “nollor” har blivit det av liknande skäl?

Rapport från MARÖ

Så var det dags att författa en liten…skall vi kalla det rapport (?) om mina egna upplevelser under helgens stora hemvärnsövning MARÖ. Denna involverade över 500 hemvärnsoldater. Får se hur det går med skrivandet, för fortfarande har inte kroppen riktigt återhämtat sig från alla båtturer och att ånyo vistas på land. Det gungar med andra ord fortfarande.  

Övningen började på fredagskvällen med att alla kompanier i Södertörnsgruppen samlades i den stora hallen på Berga regemente. Där hölls en  genomgång av situationen. Den kunde rent generellt sammanfattas som att Sveriges internationella insatser i bl.a. Afghanistan, Sudan och upprättandet av nya internationella förband som NBG, lett till allt hårdare kritik från vissa grupper. Anti-militäriska aktivister hade börjat hota med “att vidta åtgärder” om inte regeringen ändrade sina beslut. Order delades och därefter förflyttades mitt kompani med en snabb båt ut till en ö i Skärgården.

På plats blir vi inkvarterade i barrack, men tilldelas inga sängkläder. Jag har tagit med mig allt utom min sovsäck. Otroligt finns sådana att tillgå på plats, så jag får en av kronans gröna. När det efter utspisning och genomgång inför morgondagen blir dags att lägga sig, kommer jag likväl inte ner i mitt nya krypin! Dragkedjan har “tjommat ihop” totalt och behöver sannolikt strykas på med flera lager stearin för att låta sig bevekas. Med det gröna missfostret i hand kliver jag in i köket (som nu inför övningen förvandlats till kompanistab) för att finkamma det på ljus. Hittar inga sådana i det annars välförsedda köket, men däremot vår starke kompanichef. Han sliter upp blixtlåset med sina händer. Går tillbaka till logomentet, men nu går inte det att dra igen eländet. Trött och irriterad drar jag värmejackan över mig och sjunker in i drömmarnas värld.

Nästa dag - revelj klockan halv sju. Övningen skall blåsas igång vid nio. Det första några av oss gör är att hoppa över den frystorkade gröten. Den anses oätlig. Det blev kaffe, russin, kex och lite annat istället…..

Jag tilldelas min första order. Tillsammans med stabskamrat H skall han och jag åka ut till två observationsplatser och resa antenner. Klockan har ännu inte hunnit bli nio. Skärgården är lugn, fridfull och omgivningen tycks ännu slummra sött. Vi drar på oss full stridsmundering, får ammunition av kvartermästaren och plockar med oss två antenner. Därefter kliver vi på en bogserbåt tillsammans med två grupper som skall bemanna posterna. När vi kommit fram till den första släpps vi av och får först klättra upp för klippor med lite hal och förrädisk mossa. Efter en färd till fots över stockar och stenar är vi framme.

Jag och H sätter genast igång med vår uppgift - att resa antennen. Terrängen är inte den lämpligaste, eftersom den är trädtät. Men det går ändå. Vädret är lite kyligt och vinden blåser friskt. Helt plötsligt hör vi en ilsken skottlossning på avstånd, sannolikt från en kulspruta. Kriget är här….. Vi har precis hunnit resa masten och skall prova förbindelsen.
Medan H och en av de andra soldaterna i gruppen gör det, sätter jag mig ner för att vila. Läget är lugnt och ingenting verkar vara i farten. Tar fram min vattenflaska och skall precis ta min första slurk när det knäcker till bakom ryggen. Vänder mig om och ser två killar med svårighet ta sig igenom den svåra terrängen. Den ene stödjer den andra på sin arm. “Titta en militär!!!” ropar den ena av dem. Jag griper efter mitt vapen och observerar en svår benskada hos den andre. Gruppen kallas samman och jag får ytterligare en order, att hjälpa till med övervakningen av detta oväntade par.

Hursomhelst måste jag och H fortsätta till den andra platsen, så vi tackar för oss och går tillbaka samma väg som vi kom. Klipporna är hala och slippriga på sina ställen, vi tar det försiktigt. Båten väntar på oss och vi drar vidare. På vägen till den andra posten gör vi ett mellanslag på en holme för att en riskfylld brand behöver släckas.
Vi släpps av på klipporna och måste ånyo kliva uppför dem. Posten som vi söker är belägen på den högsta punkten på ön, och består av tre man. Var exakt vet vi inte. Med oss har vi antennen, det är inte helt lätt att släpa på den genom mossan och branterna. Men tillslut hittar vi målet och vi slutför vårt uppdrag.

Medan jag och H sitter och väntar på att bogserbåten skall komma och plocka upp oss, åker ett fientligt fartyg förbi oss på ett tiotal meters avstånd. Det gör oss ingen skada och vi ser hur det på ett kusligt sätt försvinner bakom en holme. Vi har order att inte öppna eld såvida vi inte själva blir beskjutna.

Hemma på kompaniastaben igen. Vi äter oss mätta efter att i över tre timmar farit runt bland öarna. Nu vankas det äntligen stabsarbete…..trodde jag…..
Satte mig ner vid datorn för att föra krigsdagbok när det ena meddelandet efter det andra om fientliga anfall på öarna kom in. Nu är vår stab allvarligt hotad. Jag får återigen kränga på mig stridsutrustningen och rusa ut med bössan i hand. Tar skydd bakom ett hus och blickar upp mot skogen och därefter ut över sjön. Var är fienden? Tystnaden är kompakt. Så händer händer det som inte får hända…..

Utan att veta varför, vänder jag mig om och tittar bakåt mot bryggan. Då ser jag hur en fientlig stridsbåt dyker upp från ingenstans. Den kör upp vid vår egen stridsbåt som ligger förtöjd. Jag tror att jag och en handfull andra såg detta. Vi ser en uniformerad man göra en svepande rörelse med ena armen, båten backar snabbt ut och gör full i fart bort från oss. En av mina kamrater sänder utan förvarning en kulskärve efter fienden. Det visar sig att han slängt en bomb ombord på vår båt som nu är sprängd i luften.
Men allt är inte över. Skottlossning bryter ut uppe i skogen och alla som bär vapen rusar dit. Jag springer efter och in i striden. Fienden är bara 30 meter från vår stabsplats. Skottlossningen är intensiv, men jag ser inte fienden någonstans. Mynningsflammor här och mynningsflammor där, skrik och gap. Får syn på mina kamrater, vi vrålar ord till varandra. Springer framåt, kastar oss ner på mossan, springer vidare. Till slut möter vi våra andra kamrater. Fienden har flytt och vi kan återtåga. Ingen skadad. “Vilket j***a liv det blev!” muttrar vår nyvakne radioman som jag möter i korridoren. Han har sovit ut efter att ha suttit och vaktat radion i timmar.

Vi börjar genast undra. Var det inte tal om aktivister? Hur kan dessa vara så tungt beväpnade och med så avancerade båtar. Det är inte längre fråga om aktivism o.dyl, utan detta är fullt krig. Vilka är fienden egentligen? Hela Nynäshamn kryllar av soldater får vi veta.
Vi har delat upp oss i skift om två och två inför kvällen och natten. Mitt börjar först vid niotiden, går därför och sover ut under några timmar. När det blir dags för mig och kamrat H att passa staben, har ingenting hänt på flera timmar. Fientliga fartyg har provocerande åkt förbi men inget met. “Fint” tänker jag “det kanske blir en lugn natt”….trodde jag igen, ja.

Vår stabs- och kompanichef ger sig av in mot Berga Hamn för att samtala med bataljonsledningen. Mörkret har fallit och är nu helt kompakt. Jag gör i ordning en stärkande kopp kaffe och kliver ut på terrassen för att ta en titt. Intensiv skottlossning igen! Vid Berga där huvudstaben ligger! Skottlossningen fortsätter i flera minuter och vi ser lysrakter avfyras. Vi får inget svar på radion vad som pågår. Samtidigt får vi annat att tänka på.
Ett släp (kallat sloda på sjöspråk tror jag) har lossnat från ett fientligt fartyg. Det ligger och driver i sjön. En av våra båtar för in det mot vår kaj. Jag frågar stabschefen om jag får gå ner och titta till det. Han svarar jakande. Jag går ner mot bryggan och ser det mystiska släpet i mörkret. En av våra soldater kommer emot mig och säger med hes röst (han har skrikit för mycket) åt mig att vända tillbaka, det finns risk för att fienden är ombord. Vänder genast på klacken och går hastigt därifrån. Innan jag ens hunnit innanförr dörren hör jag skrik och gap nerifrån bryggan. “Miiina!!!!”, “Det är en mina!”. Ombord på släpet fanns alltså någonting mer fruktansvärt än en handfull beväpnade soldater. En stor mina laddad med 600 kg trotyl.
Inte blev det lugnare heller. Knappt har en halvtimme gått under vårt första pass så hör jag och H ännu mer skrik och gap från kajen. Ett fientligt fartyg kommer emot den, men vänder tvärt innan den ens hunnit fram.

Vid tolvtiden återkommer våra chefer och vi får reda på det aktuella läget. Båtar har sprängts, radiomaster har sprängs, fientliga fartyg har synts överallt, staber har attackerats och skottlossning har skett på olika håll i Skärgården.
Berga då?
Ja, observationsposten vid Berga Hamn hade helt plötsligt blivit överfallna av en stridsbåt. Ombord på den hade en grupp uniformerade soldater varit. De hade utan förvarning slungat automateld mot dem. Det visade sig senare vara hemvärnssoldater som öppnat eld mot sina egna i tron att dessa var fiender.
Vår första reaktion vår efter denna berättelse var i princip “dessa cowboys….”

Så var det dags för mig att sova vilket jag gjorde fram till sex på morgonen. Fram tills dess och ända tills min avlösning var det lugnt. Efter det gick jag ut på en vaktronda under en stund, fanns ingenting annat att göra för tillfället. Men sen kom nya order om att jag skulle med en båtpatrull och söka efter vapengömmor. Vårt uppdrag varade under några timmar och hela tiden befann vi oss till sjöss. Vid tolvtiden avbröts övningen och det blev dags att avtåga.

Så slutade den här helgens övning……..