Att bygga Guds armé

Krig och trosföreställningar har genom årtusenden korsat varandras vägar. Den som börjar tänka efter får kanske lite svårigheter med att finna ett krig, fälttåg eller armé där det inte förekommit någon slags trosutövning. Möjligen kan mongolerna undantas. De var dock toleranta mot andra religioner även om de själva inte hade någon. Men för övrigt? Krigare och soldater har i alla tider tillbett gudaväsen. Jag använder ordet gudaväsen eftersom gudar och religioner avlöst varandra. Vi kan studera egypterna, grekerna, romarna, vikingarna, samurajerna, indianerna, de medeltida riddarna och många fler. Alla hade de någon form av trosföreställning. Givetvis får vi inte glömma vår egen tid då separationen mellan kyrka och stat fortfarande är ett omdiskuterat ämne. Det har trots allt förekommit fall i historien då svärd och tro gjort gemensam sak och bildat en urskiljningslös enhet. Korstågen är det tydligaste exemplet, även om inte alla deltog av ren tro.

I USA har den kristna högern varit framgångsrik med sitt missionerande inom militären. Under flera decennier har dess representanter spridit sitt fundamentalistiska buskap på vissa mer eller mindre utvalda enheter. Efter 9/11-attackerna, invasionen i Irak och president Bush öppna uttalanden om vilket enormt stöd hans kristna tro varit för honom, har verksamheten bara ökat. Dessa begränsar sig inte enbart till inom landets egna gränser. Soldater som vid den ovannämna tidpunkten tjänstgjorde i exempelvis Irak kunde vid hemkomsten berätta historier om hur missionärer infiltrerat amerikanska militärbaser och predikat domedagsbudskap. Detta skedde i många fall med Pentagons välsignelse.

Hemma i USA har den växande organisationen Campus Crusade Military Ministry konverterat tusentals militärer till den ”rätta tron”. Inte minst på akademier. Military Ministry är en underorganisation till Campus Crusade for Christ som finns representerat på över tusen högskolor och universitet runt om i världen men främst i USA. Denna fundementalistiskt kristna organisations huvudsyfte är att konvertera studenter till den rätta Kristendomen. Tanken bakom det hela är att den värdegrund som fick tidigare unga generationer att känna sig trygga inombords har börjat gå förlorad. På hemsidan står följande att läsa ”The mission of Campus Crusade for Christ is to turn lost students into Christ-centered laborers”.

Military Ministry skriver på sin egen hemsida att dess representanters priviliegium och ansvar är att ”assist chaplains and commanders with caring for the spiritual well-being of troops and their families”. Huvuduppgiften är att ”vinna, bygga och sända in den Heliga Andens kraft” och ”etablera rörelser av andligt förökande i den vidsträckta militära världen”. Organisationens visionen lyder enligt följande ”Transforming the nations of the world through the militaires of the world”.

En viktig del av arbetet för att förverkliga visionen är att distribuera biblar och övrigt undervisningsmaterial bland de styrkor som tjänstgör i olika delar av världen inte minst Irak. Sedan 9/11 har Military Ministry skickat över 1,8 miljoner biblar. Det finns även speciellt framtagna Rapid Deployment Kit’s (RDK) som delats ut i över 2 miljoner exemplar åt tjänstgörande amerikanska soldater. Dessa innehåller Nya Testamentet i kamouflage, en andlig guide ”Vårt dagliga bröd” och en liten bok med titeln ”Skulle du vilja lära känna Gud personligen?” som får plats i bröstfickan. Det är beräknat att Military Ministry skickar runt 20,000 biblar i månaden.

Ett annat sällskap som aktivt söker medlemmar är Officer’s Christian Fellowship (OCF). OCF’s mission statement lyder ”Christian officers excercising biblical leadership to raise up a godly military”. OCF består idag av 15,000 medlemmar. Det mål som eftersträvas är ”A spiritually transformed military, with ambassadors for Christ in uniform, empowered by the Holy Spirit, living with a passion for God and compassion for the entire military society”. Eftersom det står skrivet i 2:a Korinterbrevet 5:20 hur de kristna blev Guds sändebud till en förlorad värld, anser OCF att Gud även kallar troende inom det militära att bli Hans ambassadörer åt de beväpnade styrkorna.

De ökade fundamentalistiska aktiviteterna har medfört reaktioner från olika håll. En av dem som reagerat är Mikey Weinstein grundare av organisationen Military Religious Freedom Foundation (MRFF). ”Jag har sagt det och jag kommer att säga det igen. Vi håller på att skapa fundamentalistiskt kristna talibaner och någon måste föra något för att stoppa detta” sade Weinstein i en intervju. MRFF har noga följt och kartlagt utvecklingen av de olika organisationernas missionsaktivieter inom den amerikanska militären.

Religionsfriheten inom de beväpnade styrkorna går långt tillbaka i nationens historia. Det har slagits fast i konstitutionen att kongressen inte får favorisera eller förbjuda någon religion. Detta gäller även för militären. Det är här som fältprästerna (chaplains) spelar en nyckelroll. Ända sedan revolutionskrigen har man verkat för att varje enskild soldat fritt skall få utöva sin tro. Traditionen och praktiken har varit att fältprästerna inte enbart skall finnas till för sin egen skara utan åt vem som helst som kan behöva dennes stöd. Detta anses förhindra försök från statens sida att stärka en viss religion och diskriminera andra.

Men fältprästerna har även spelat en politisk roll och gör faktiskt så än idag om man jämför historien mot nuet. Det var inte förrän under det Mexikanska Kriget 1846 som katolska präster inkorporerades i den amerikanska armén tillsammans med de redan protestantiska själasörjarna. Det förekom ett visst missnöje bland de soldater som var katoliker, speciellt irländarna att deras tro missgynnades. Här insåg den amerikanska regeringen att de befann sig i ett underläge gentemot den katolska mexikanska propagandan. Under det senare amerikanska inbördeskriget fick rabbiner tillträde till prästkåren. Under det Andra Världskriget blev det aktuellt med grekisk ortodoxa präster och 1987 registrerades även de olika buddistiska skolorna och några år senare även Islam.

MRFF:s självpåtagana roll är att övervaka så att konstitutionen efterlevs. Religionsfrågor har fått en allt mer betydande roll för USA:s beväpnade styrkor eftersom de i allt större utsträckning verkar i en internationell miljö där religion ibland ligger som ett direkt motiv bakom en konflikt.

Weinstein och hans släkt har en gedigen militär historia bakom sig som spänner över 130 år. Han är advokat till yrket men tog sin militära examen vid Flygakademin i Colorado Springs år 1977. Båda hans söner och svärdotter har gjort detsamma. Hans yngste son utexaminerades år 2007.

Men på senare tid har det förekommit fall då konstitutionen inte har efterföljts och att officerare av olika grad har predikat inför sina underlydande och till och med mobbat dem med annorlunda trosföreställning. I ett fall predikade en generallöjtnant vid namn William Boykin i olika kyrkor klädd i uniform. Han talade nedsättande om Islam och använde rent fundamentalistiska termer om The War on Terrorism. Han använde meningar som ”I knew my God was a real God and his was an idol” och att fienden ”will only be defeated if we come against them in the name of Jesus”. Enligt konstitutionen är det otillåtet för militär personal att agera som Boykin gjorde. Predika i uniform. Det kan också sända ut signaler till olika parter att USA är involverat i ett slags kristet Jihad eller heligt korståg. Men Boykin blev aldrig avskedad från sin tjänst utan tvärtom blev han befordrad.

År 2006 fick MRFF höra talas om en video inspelad av en grupp kallad ”Christian Embassy”. Denna grupp bedriver bibelstudier vid Pentagon och försöker sprida fundamentalistiska budskap inom militären. Syftet med videon var att göra reklam för gruppen och skaffa sponsorer. En av dem som nappade var Campus Crusade. Videon spelades in vid Pentagon och bekräftades av generaler klädda i uniform. När en av dessa blev tillfrågade vid ett förhör om varför han ställt upp i videon, svarade han att ”Christian Embassy blivit en halv-federal institution”. Därför hade han inte begått tjänstefel. Ett annat fall som MRFF avslöjade var en annan fundamentalistisk väckelsegrupp kallad Operation Stand Up (OSU). Denna förberedde en stor försändelse av s.k. Frihetspaket till soldater i Irak som en del av ett större arbetsprogram. Förutom strumpor och godis innehöll varje paket propagandamaterial på både engelska och arabiska för att delas ut samt det apokalyptiska dataspelet ”Left behind: Eternal Forces”. Spelet går ut på att de kristna krigar mot folk med annan tro. Men efter att MRFF avslöjat planerna stoppade Pentagon leveransen.

Ytterligare en videofilm som MRFF bringade i dagsljuset var en reklamfilm som Campus Crusade spelat in på Flygakademin. Även denna går helt emot konstitutionen. Kadetter och representanter vid akademin träder fram och berättar öppet om hur Campus Crusade hjälpte dem att stärka banden till Jesus under den både fysiskt och mentalt krävande utbildningstiden. En av dem som uttalar sig är organisationens representant vid akademin Scot Blom. Han talar om att organisationens syfte ”alltid har varit att söka efter nuvarande och framtida ledare” och att det är därför som den valt ut Flygakademin för att sprida sitt budskap.” Vårt syfte med Campus Crusade vid Flygakademin ör att göra Jesus Kristus till ett ämne för akademin och över hela världen” fortsätter Blom. Varje vecka uppmuntras kadetterna till att närvara vid en bibelstudiegrupp kallad ”cru” vilket är en förkortning av ”crusade”. Flygakademin är kanske det tydligaste exemplet på hur den kristna högern i USA bedriver sin verksamhet.

Tidvis har den lett till spända relationer mellan kadetterna och några känt sig direkt utsatta eftersom de inte varit tillräckligt troende eller haft en annan religion än kristen. Weinstein som själv varit kadett vid akademin på 70-talet berättar i sin bok ”With God on our side” hur det redan på hans tid förekom religiös intolerans. Även hans son kände press på sig från kamraterna eftersom han är jude. Sedan Weinstein grundade MRFF har han fått ta emot över 6800 berättelser från både tjänstgörande och icke-tjänstgörande personer inom militären. De flesta av dem kommer från kristna som inte delar samma uppfattning som fundamentalisterna.

Här nedan är en video utgiven av MRFF med hänvisning till Weinsteins bok “With God on our side”.

Georgiens Försvarsmakt

Georgien erhöll sin självständighet från Sovjet år 1991. Sedan dess har landet ägnat de senaste åren till att hitta vänner och allianser på annat håll. Man har blickat mycket västerut och USA hör till de närmaste inom den internationella bekantskapskretsen. USA och Georgien har kommit så nära varandra att den förra skänkt över en miljard dollar i bistånd åt den senare. Men är då Georgien en stat vars västliga relationer kan tas för pålitliga? Man skall inte stirra sig blind på att Geogrien varit självständigt under en kort tid. Det är en urgammal nation som sett både Öst och Väst komma och gå. Kaukasus hör till en av de uråldrigaste och mest komplexa regionerna i världen vad gäller kultur, historia och relationer.

Landets historia går långt tillbaka i tiden och ibland tar den sig mytologiska dimensioner. Till exempel sägs det att Georgien var landet Colchis där hjälten Jason i den grekiska mytologin fann det gyllene skinnet. En annan sägen är att Amazonerna levde i trakterna kring floden Terek i den norra delarna. Georgien såg även de grekiska och romerska imperiena komma och försvinna. Andra intressanta historiska episoder är de som ledde fram till vad som kallas den “Gyllene Eran” vilken varade mellan 1100-1200-talen. Efter profeten Muhammeds död år 632 svepte araberna norrut genom Iran. De intog Tiblisi år 645 och satte en emir att styra. Men araberna var inte intresserade av att kolonialisera de östra regionerna och lät de georgiska prinsarna styra fritt där och kulturen kunde fortleva. I början av 900-talet expanderade det Byzantinska imperiet och när 1000-talet tog sin början började turkarna invadera Kaukasus. Den dåvarande georgiske kungen Giorgi II var oförmögen till att ta itu med de ständiga invasionerna och överlät tronen åt sin 16 årige son David. Denne vann flera segrar över turkarna och den Gyllene Eran tog sin början. Under Kung Davids och hans dotterdotter Drottning Tamaras regeringstider byggdes landet upp, en litterär tradition såg sitt ljus och en unik georgisk-kristen kultur etablerades.

Den nya demokratin i Georgien formades under 2003 års Rosornas Revolution. Tiotusentals människor rusade ut på gatorna för att kräva Saakashvilis avgång eftersom valet inte gått till på rätt sätt. Det gjorde han också. Men problemen slutade inte där. Som en f.d. sovjetstat är relationerna med den norra grannen Ryssland inte de bästa och har försämrats. Georgien har ett geografiskt läge som gör landet till en viktig strategisk länk inte minst för energipolitiken. Man behöver bara titta på öppnandet av The Baku-Tiblisi-Ceyhan pipeline för transporterande av råolja från Kaspiska havet till Medelhavet. Klart att Ryssland som strävar efter att stärka sitt inflytande genom energi tittar avundsjukt på de södra grannarnas framfart.

Ryssland ger också militärt och ekonomiskt stöd år separatistregionerna Sydossetien och Abkahzien. Stationerandet av ryska peacekeeping forces i territorierna under FN-mandat gör knappast relationerna mer avspända. Tidvis bryter strider ut mellan separatister och civila.

Georgien har stärvat efter att bygga upp sin Försvarsmakt. En stark militär makt har en symbolisk innebörd. Det är mot denna nuvarande och historiska bakgrund som Georgien ökat sin försvarsbudget med 3000 procent sedan år 2004 och vill kunna hålla en nivå på 2,3 procent av BNP.

Man vill även gå med i NATO vilket är en av de viktigaste punkterna som står i försvarsplanen. Som ett led i detta har landet deltagit med flera tusen fredsbevarande trupper i NATOS missioner runt om i världen. Inte minst i Irak där Georgien varit stationerad sedan år 2003. I dagsläget finns 2000 man på plats. Men från och med juni detta år kommer man att dra ner på styrkan. Georgien besitter vissa specialkompetenser som kan komma till nytta i fredsbevarande missioner. En sådan är operationer i bergsmiljö. Landet har 5000 meter höga berg vilket kan jämföras med Afghanistan.

Genomförda undersökningar har visat att runt 80-90 procent av den civila populationen är för NATO. Georgien är redan med i hangaroundklubben PFP (Partership For Peace) och år 2006 intensifierades dialogerna om medlemskap. Om Georgien skulle bli accepterat i militäralliansen skulle detta föra NATO närmare Rysslands södra gräns. Men fortfarande återstår mycket arbete och reformer innan godkännande kan ges.

De beväpnade styrkorna uppgår till runt 30,000 man idag och den planerade siffran för reserven är 100,000. Det intressanta är att den georgiska reserven är formad efter den svenska hemvärnsmodellen. Den största enheten är armén med cirka 25,000 man. Flottan och flyget är anmärkningsvärt små. Den förra uppgår till runt 3000 man och den senare till 1200. Flottan dras med gammalmodiga fartyg som donerades åt landet efter dess självständighet. Man tampas med samma frågor som den indiska försvarsmakten om hur kompetenser skall kunna rekryteras och behållas.

Ett problem som den georgiska försvarsmakten arbetar hårt för att lösa är bristen på moderna vapen. Detta är också en av orsakerna till att landet inte kan bli en fullvärdig medlem i NATO. “Vi måste få modern materiel, moderna vapen och modern ammunition” förklarar en överste vid namn Gogava “Vi har all rätt att beklaga oss. Bara de georgiska styrkorna är beväpnade med AK-47, den andra parten är terroristerna”. Georgien har svårt att förvärva modern utrustning trots att det inte existerar några formella hinder. Det är de ouppklarade inbördes konflikterna som gör att andra nationer tvekar att sälja. Detta trots att inte ens den nationella armén i Irak har så föråldrad utrustning eller ens vissa terroristnätverk. På grund av detta har Georgien tvingats avstå från ett antal fredsbevarande missioner sin deltagarvilja till trots.

Till år 2015 hoppas man på att ha blivit integrerade i den Euro-Atlantiska gemenskapen och löst de interna stridigheterna i Sydossetien och Abkhazien.

 

Mer pengar till Norges försvarsmakt

Norges försvarsplanering för nästa år får ett tillskott på 800 miljoner norska kronor. När man här ständigt får höra om besparingar, nedskärningar, minskningar (kärt barn har många namn) etcetera, är det en annan ton i vårt kära grannland. I försvarsplanen som släpptes den 28 mars går det att se hur totalsumman slutar på 32,34 miljarder norska kronor.

Men överbefälhavaren Sverre Diesen är inte tillfreds med detta. Det är oklart när denna summa blir nådd eller hur den påverkas av prisförändringar i försvarsmaterielen. General Diesen lät själv släppa en egen försvarsanalys (DA07) i slutet av år 2007. I den manar han till förutsägbarhet i budgetplaneringarna. Han har själv sagt att han hellre föredrar små med förutsägbara budgetar än raka motsatsen. Han gav också rekommenderingar till regeringen, bl.a. om vad som kunde läggas ner och behållas. Men den nya planeringen följer inte alla överbefälhavarens råd.  

Världens oroligaste hörn

Jane’s Defence Weekly har nyligen publicerat en lista över världens tio mest instabila hörn. Det som kanske kan göra läsaren förbryllad är att inte Irak står med på den. Irak kommer först på 22:a plats. Annars finns flera afrikanska stater på tio-i-topp listan bl.a. Tchad och Zimbabwe. Här är listan som kommer att uppdateras varje månad:

1. Gaza and West Bank
2. Somalia
3. Sudan
4. Afghanistan
5. Cote d’Ivoire
6. Haiti
7. Zimbabwe
8. Chad
9. Democratic Republic of Congo
10. Central African Republic

De faktorer som Jane’s har vägt samman vid sammanställningen är bl.a. politiska, sociala, ekonomiska, externa, militära och säkerhetsmässiga. Så här motiverar de rankningen av Irak med egna ord:

“Iraq is not among the ten most unstable countries. It ranks 22nd from the least stable entity. Although it suffers from high levels of daily, non-state organised violence, the country’s rating is bolstered by other elements that contribute to stability. Its government is relatively secure and maintains control over areas of its territory, its economy is more or less resilient and the population remains relatively healthy. Stability in Afghanistan was shown to be far more elusive, according to the ratings. It currently ranks as the fourth most unstable entity in the world”.

President musketör och bråkstake

Vem av de båda presidenterna är den störste bråkstaken? Är det Putin som ständigt hackar på NATO eller är det Sarkozy som ber sitt eget folk att fara åt H-E och gör som han behagar? Aggressiv och lättretad drar den franske presidenten blankt utan att tveka. Sedan den 75-årige Chirac lämnade över ansvaret åt den 52-årige Sarkozy har den sprudlande energin och dynamismen hos den senare blivit påtaglig. Här är en ledare med personlighet och temperament att bli jämförd med Putins. Jämfört med tidigare franska presidenters smått pompösa hållning (Bild redigerad av bloggaren)                                           är Sarkozys manér och livsstil frapperande flamboyant.  

Likt en musketör med idealet “en för alla, alla för en” lovade president Sarkozy den 3:e april, att skicka 800 franska soldater till NATO:s understöd. En fransk styrka på 1,600 man finns redan på plats runt huvudstaden Kabul. Under NATO-mötet i Bukarest nu i veckan blev det än tydligare vart det barkar hän. Kommer Frankrike att återta sin plats i det militära kommandot? President Sarkozy har blivit beskylld för Atlantisism inom landets försvarspolitik. Ledaren för det franska parlamentets socialistiska grupp menar att “det har lite att göra med Afghanistan och mer med President Sarkoyzys atlantiska besatthet”. Men är då inte gaullismen mer en fråga om attityd än politik?

Kanske det. Det är dock uppenbart att sonen till en ungersk immigrantfamilj är lika handlingskraftig som korsikanen Napoleon än gång var. Den franska utrikespolitiken syftar till att stärka landets intenationella inflytande och transatlantiska harmoni. Sarkozy har inte låtit sig dröja med sjösättandet av planerna. USA och Storbritannien har redan besökts och Frankrike befinner sig i centrum av EU-politiken.

Men sådan politik kräver mer än mod och tydligt ledarskap. En stark ekonomi och stor militär kapacitet måste finnas i botten om man skall kunna ta fransoserna på allvar. Den största dusten för President Sarkozy förblir nog den med med sitt eget folk.

Den organiserade brottsligheten i Makedonien

Den makedonska regeringen har på allvar börjat kartlägga den organiserade brottligheten i landet. Statistiken över smugglingen med människor, vapen, tobak och andra varor som lyxbilar var fram till år 2005 låg. Men sedan man började slå till mot de kriminella nätverken har siffrorna stigit.

Den organiserade brottligheten tog fart under Kosovokrisen 1998-1999 och den interna konflikten mellan makedoner och albaner i landet år 2001, vilken resulterade i över ett hundratal döda och skadade. De flesta av ledarna för nätverken startade sin karriär som frihetskämpar eller krigsherrar för att därefter sadla om till politiken. En del av dem lämnade inte sina brottsliga karriärer bakom sig för det, utan fortsatte i samma fotspår även inom sitt nya område. I slutet av 1990-talet blev Makedonien kritiserat från internationellt håll för att agera slapphänt med den interna kriminaliteten och korruptionen.

Den lukrativa människohandeln är ett mörkt kapitel för sig. Men jag väljer att skriva om den illegala handeln med vapen. Den rotades fast under krigen på 1990-talet och fortsätter att vara viktig inom nätverken. Oroligheterna kring Kosovo har knappast förbättrat situationen. Makedonien fungerar som en slags mellanhand i smugglingen. En del av vapnen har stannat kvar i landet. Idag beräknas det att runt 15% (330,000 personer) av befolkningen är beväpnad. Lite över hälften av dessa äger ett vapen illegalt.

Den organiserade smugglingen av vapen förekommer även inom den makedonska armén. I augusti förra året arresterades åtta höga tjänstemän några av dem logistikansvariga, för att ha sålt vapen till Bulgarien. Det lustiga i historien är att de sålde både nya och gamla vapen. De nya vapnen vilka NATO nyligen hade sänt till den makedonska armén, såldes för samma pris som de gamla. Till exempel värderades en i princip oanvänd kulspruta värd 3,670 dollar per styck till 300 dollar. Men det är ju klart, vapnen var ju inte köpta av tjänstemännen själva. Det beräknas att denna typ av fiffel bland de anställda kostar regeringen omkring 1,3 miljoner dollar i förlorade vapen.

Vaktavlösning i Natofloran?

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder “när skosulorna blir nötta, börjar spikarna skava”. Att NATO dras med interna problem är ingen nyhet. En del av medlemsländerna är trötta på krig. USA har förlorat över 4000 soldater i Irak och i  Afghanistan krävde mer än 230 västerländskas liv. Till vilken nytta då? Har de dött förgäves, för att inte tala om alla de tusentals som fått skador för livet. “War is hell” som General Sherman sade. Irak är fortfarande ett slagfält och i Afghanistan blomstrar opiumfälten som aldrig förr och finansierar den korrupta regeringen i Kabul.

Krig kräver blod och pengar och i NATO bär USA huvuddelen av kostanderna. Några av de största medlemarna har börjat vackla och vill inte vara med längre. Kanada har sagt att man stannar kvar i Afghanistan bara om ett annat medlemsland sänder ett styrka på 1000 man till Kandahar. Lotten faller sannolikt på det redan upptagna USA.

Men när andra vill avtåga, är Frankrike villigt att fortsätta kampen. President Sarkozy gör närmanden mot NATO som aldrig förr och en ny fransk försvarsdoktrin skall presenteras i slutet av mars rapporterar JDW. Planerna på att upprätta en permanent fransk militärbas i Förenade Arabemiraten har satts i verket. Det var ord och inga visor, och orden har nu blivit till handling. I början av mars övade 1500 franska soldater tillsammans med styrkorn från både Förenade Arabemiraten och Quatar. Övningen varade fram till den 5:e mars och kvar i landet blev 400 franska soldater. Trots att Bushadministrationen är impopulär i Europa, har den bland sitt eget folk impopuläre presidenten sagt att Frankrike mycket väl kan återta sitt säte i det integrerade kommandot.

Det har gått så långt att Frankrike har blivit anklagat för att ha en slags dold agenda. Men generalsekreteraren för det franska utrikesministeruet, Gérard Errera har under en intervju sagt att “Fransmännen har anklagats för att ha en dold agena, men jag säger till er att det finns ingen sådan. Pragmatism är nyckeln inom försvars- och säkerhetsfrågor idag. Konkurrens mellans NATO och EU hör till det förgångna”.

I dagens nummer av The Economist summeras situationen upp. Frankrikes intåg och medlingar mellan EU och NATO kan ses med både förundran och bävan. Var skall den här historien sluta? Storbritannien liknar lite av en butter gammal uggla, jämfört med det entusiastiska Frankrike och dess frispråkige president som skakar hand med vännen USA. Även om Europa har en större BNP och fler soldater än hela USA, är dess internationella verksamhet inte lika aktiv. En av orsakerna är att USA:s styrkor är tränade och anpassade för expeditoner utanför de egna gränserna, medan huvuddelen av Europas försvarsmakter inte är det. Av Europas är det bara Frankrike och Storbritannien som har tradition och erfarenhet av liknande. Båda är också forna imperialistiska kolonialmakter.

Skall Franrike fungera som en slags ambassadör mellan EU och NATO? Enligt The Economist är president Sarkozy ute efter amerikans understöd för att expandera EU:s roll i säkerhetspolitiken. “NATO debates have long been a miserable mixture of French stubborness and American frustration” skriver tidningen. Men nu har alltså de två blocken insett att de behöver varandra. Sannolikt kommer Frankrike att driva på EU:s militära ambitioner under det sex månader långa ordförandeskapet. Ett unikt tillfälle att ta till vara på, ingen tid att förlora där inte.

Och sedan blir det kanske ett riktigt stadigt förhållande med NATO? President Sarkozy som under veckan använde det magiska ordet “broderskap” under ett tal i det brittiska parlamenet. Det ligger helt i linje med Liberté, égalité, fraternité. Eller blir det den lite yngre kärleken som heter EU?

Tyska Flottan på väg mot nya horisonter

Låt oss börja inlägget med att ta några steg tillbaka i historien. Idag seglar Deutche Marine över vågorna, det gjorde den också på 1800-talet. Så varför inte passa på att berätta lite historia….

Kejsar Wilhelm II (regent 1888 - 191 var mycket intresserad av sjökrigsväsen. Han verkligen älskade sin flotta, poserade gärna marinuniform och gav svartsjuka blickar åt Royal Navy. Tyskland var då ett ungt och nyligen enat imperium som likt alla de andra tävlade om att vara främst.
Kejsaren studerade flitigt den marina ideologen Alfred Thayer Mahans verk från pärm till pärm och drog slutsatsen att om även Tyskland måste konstruera en stor flotta likt britterna. Han letade med lykta i handen efter “mannen som kunde göra det” åt honom och fann Amiral Tirpitz. Denne hade inte läst Mahans skrifter och var inte heller intresserad. Tirpitz var smickrad av det helhjärtade stöd han fick av Kejsaren, men fick naturligtvis arbeta som en bäver med att bygga slagskepp.

Den bittra och pengaslukande sjökapprustning som tog vid mellan Royal Navy och Kajserliche Marine är en annan historia. Men i princip sjönk den till botten i det för båda sidorna fiaskoliknande Slaget vid Jutland 1917.

Den nutida historia som det här inlägget egentligen vill berätta är en helt annan. Dagens tyska flotta ser återigen en period av förändring. Den skall bli mer expeditionär än den varit innan. Fler fartyg och nya förmågor skall tillföras. Deutche Marine har inga hangarfartyg i stil med Frankrike och Storbritannien.

Under det senare 1990-talet såg armén och flygvapnet aktion för första gången sedan 1955. Men flottan har stått lite i skymmundan fram tills 9/11 vilket blev en vändpunkt. Under det här året kommer slagskeppen att tillbringa länge perioder i främmande vatten rapporterar Jane’s Defence Weekly. Enligt marinstabschefen, Vice Amiral Wolfgang Nolting skall flottan få en mer expeditionär karaktär från att tidigare ha varit en defensiv eskortstyrka.

Den indiska försvarsmakten

Den indiska försvarsmakten går samma väg som övriga. Landets beväpnade styrkor försöker på alla sätt utvecklas till modern strategisk styrka med en utökad regional roll. Under de senaste fyra åren har 12 miljarder dollar lagts ner på materielinköp. Större delen av kvantiteten har importerats, en del har tillverkats på den egna marknaden. Man eftesträvar att ersätta all föråldrad materiel som går tillbaka till sovjettiden. Importberoendet har blivit en av den indiska försvarsmaktens svaga länkar, inte minst på sjösidan där Ryssland är den viktigaste inköpspartnern. Materielinköpen kommer att öka med det dubbla till mer än 30 miljarer dollar fram till år 2012. Det är också beräknat att summan kommer att ligga på 80 miljarder år 2022.

En prioritet för försvaret kommer att bli säkerheten kring landets olje- och gasimporter, vilka likt materielinköpen förväntas bli fördubblade fram till år 2012. Indiens ekonomi växer snabbt och likt Kina behöver den energi för att orka hålla takten. Osäkerheten kring grannländerna Kina och Pakistan som också har kärnvapen, gör moderniseringen av Indiens försvar än mer angelägen.

Men hindren är många och inte alltför lätta att lösa. En del är svåra för landet att påverka direkt. Till exempel är den övergripande försvarsplanen föråldrad och behöver förnyas. Att armén som är världen näst största med 1,2 miljoner soldater, dras med en enorm officersbrist är kännt sedan tidigare. Korruption och dödsskjutningar inom de egna leden är också ett problem. Det har hänt att missnöjda soldater skjutit ner sina officerare eller kamrater och i vissa fall även sig själva.

I flottan har beställningarna av nya ubåtar och stridsfartyg blivit försenade. Orsaken är byråkrati och importberoendet från Ryssland. Kostnaderna tenderar att rusa iväg och förhandlingarna tar lång tid. Detta är en frustrerande situation för Indien som ser grannlandet Kina kraftigt expandera sin flotta som även i vissa fall utmanar USA.

Kriget om knarket

Karribien är den del i världen där det skrev flest mord. Förra veckan sköta elva personer till döds på öppen gata i Guyana. Fem av dem var barn. Gärningsmännen kunde inte identifieras, men motivet till illdådet var klart redan när första skottet avfyrades - knark. Handeln med narkotika i regionen är den vanligaste faktorn till våldet. Denna genererar enorma summor pengar, som i sin tur används för att köpa vapen av smugglare.

De karribiska öarna är små till sin storlek och invånarantalet därefter. Men trots det är mordfrekvensen bland dem hög. Listan toppas av Jamaica och inte Colombia som man skulle kunna tro. Även på den lilla ö-regionen St Kitts med sina 40,000 i populationen har hög andel mord. I november skedde där fyra mord inom loppet av tre dagar. I Trinidad & Tobago har morden fyrdubblats på tio år trots sjunkande arbetslöshet. Katolska kyrkan tvingades flytta julmässan som sker vid midnatt till en tidigare del på dygnet.

Orsaken är återigen knarket. Våld bryter ut när olika gäng inte kommer överens eller en affär inte gått som den skall. Nu har bland andra Jamaica och Barbados givit direktiv om att förstärka kustbevakningen. Men hur det kommer att fungera kan man ju undra. Kommer det att bli som det är i Indonesien….där alla även på regerings och departementsnivå är involverade i den lukrativa piratverksamheten? Även om kustbevakningen och strandpatrulleringen förbättras, förblir polisen på torra land svag och korrupt. Ungdomar dras till gängen eftersom dessa glorifieras och blir till ett slags ideal.

I Mexiko har under de senaste veckorna strider mellan polisen och knarkgäng rasat vid gränsen till USA. Ett halvtdussin männsikor har skjutits ihjäl. I oktober gjordes rekordbeslag av narkotika i tullarna, hela 23 ton kom tjänstemännen över. Men det är bara en bråkdel av de hundratals ton som smiter förbi vakterna in till USA. Väl inne i USA kontrolleras mycket av handeln av mexikanska gäng. Handeln är så vinstgivande att produktionen av heroin i Mexiko har ökat med 58 %.

Nu försöker president Richard Lugar vidta åtgärder och har bland annat vädjat till USA. Men om kongressen kommer att godkänna förslag om stöd till anti-knark-kriget är osäkert. Det finns en oro över att Mexiko är på väg att gå samma öde till mötes som Colombia. Det vill säga bli helt kontrollerat av de mäktiga knarkbaronerna. Knark- och vapenhandel går hand i hand.