Intervju med Lars Gustavsson på DICE - Battlefield 2142

Hur många av er läsare spelar eller har åtminstone provat Battlefield 2142? Det är helt klart ett av de bästa dataspelen i krigsmiljö som jag någonsin bekantat mig med. Avancerat, realistiskt, en medryckande story om ett framtida skräckscenario, omsorgsfullt komponerad musik som örat inte tröttnar på i första taget och mycket mer. Ett på många sätt fulländat spel. Men så klart….utvecklandet går hela tiden framåt och Battlefield-serien är ett lysande exempel på detta.  

När jag besökte företaget bakom denna världskända serie inom dataspelsvärlden - DICE, för att testa deras nya skapaelse Bad Company frågade jag om de ville ställa upp på en intervju. De tvekade inte en sekund. Åh, vilken härlig attityd! Så härlig att det inte var sant! Jag och mina två andra dataspelstokiga kamrater i det lilla team som gick upp till deras kontor med kamera och mikrofon under armen, var så glada att vi inte trodde det var sant.

Nu är vi äntligen klara med vår video som nästan uteslutande handlar om “Battlefield 2142″. Lars Gustavsson som berättar om spelet i den är Creative Director på DICE och har varit med sedan Battlefield 1942 tiden. I lite över en halvtimme svarade han på våra skjutjärnsfrågor som inte bara handlade om 2142, utan även om företaget och varför man vill skapa spel om krig. Tråkigt nog hade vi tidsbegränsning från vår skola där vi studerar medie- och webbteknik. Fyra minuter! Så tyvärr fick vi följa den lite av gyllene regeln för alla som sysslar med kreativa ting - kill your darlings. Lars som är creative director på detta fantastiska företag som ständigt åstadkommer nya mästerverk, vet nog vad detta innebär och hur smärtsamt det kan vara. Vi fick prioritera och därför blev det bara Battlefield 2142 och ingenting annat.

Men vi alla tre är nöjda med resultatet. Till sist ett stort och varmt tack till Lars, Jörgen och Jessica på DICE för allt stöd.

Musiken som vi använt i videon kommer från spelet.

Intervju med José Alcántara – en hemvärnskille

Några av er som läste min rapport från MARÖ kanske undrade lite över killen som syns på två av fotona. På det första ser han ut som en pirat med grön duk på huvudet och målad till strid i ansiktet, på det andra håller han i en tung kulspruta och har coola brillor på sig. Vem är han?

Hans namn är José Alcántara och är född i Chile 1972 och detta är hans story om hur han kom med i det svenska hemvärnet. När José var ett och ett halvt år gammal flydde hela hans familj till grannlandet Argentina. Orsaken av Pinochets statskupp den 11 september 1973. Där bodde de ett tag trots att det skedde statskupp även där. Men när det utbröt fientligheter mellan Chile och Argentina år 1978 om Eldslandet. Den argentinska regimen som liknade den i hemlandet med sin högervridning, hotade med att använda chilenska invandrare som gisslan och mänskliga sköldar. Av de chilenare som utvandrat till Argentina var många vänsteraktivister som flytt. Alla var rädda och flera familjer började ge sig av. Josés familj kände några som flytt till Sverige. De berättade att det var ett bra land att bo i. Pappan bestämde att hela familjen skulle flytta till Sverige vilket skedde 1979. José berättar att han var livrädd för militärer. De vuxna berättade för barnen om hur det stod till med dem både hemma i Chile och i Argentina.

I Sverige fick familjen uppehållstillstånd 1982. Att bo här har inte alltid varit lätt. Som invandare blir man alltid utpekad och påpekad. ”Sen jag kom till Sverige har jag fått höra att jag är en jävla svartskalle och därför känner jag mig aldrig svensk och inte välkommen. Jag kände att det var någonting som saknades” berättar José. ”När jag var femton år satt jag i en bil och vi var på väg hem. Det hade regnat och molnen höll på att förflytta sig så att de var borta vid horisonten. Då kände jag mig hemma och förstod att detta var mitt hemland. Jag förstod vad det var jag saknade. Det var bergskedjan Anderna. Molnen vid horisonten påminde om bergsmassivet.”
José började tänka på Sverige som sitt hemland. Han har svenska flaggan på sin ryggsäck och får frågor ibland från folk som undrar varför han har det då han inte är svensk. Då svarar han ”Jag har upplevt sorger, glädje, jag har alla jag känner här, min uppväxt har jag här, vad annat än mitt hemland kan jag kalla Sverige?” Då brukar de flesta hålla med och även förstå att de också är svenskar.

Men år 1993-94 kände José återigen att det var någonting som han saknade för att känna sig riktigt svensk. Det var värnpliktsbiten. Han hade många vänner både svenskar och invandrare som gjort värnplikten i Sverige. Alla berättade historier och upplevelser. José är bra på att prata, men när han hörde deras berättelser satt han tyst och drömde sig bort.
Han berättar att sedan han var liten, ungefär 4-5 år gammal har han varit intresserad av det militära. När barnen lekte kurragömma försvann José och var svår att hitta. Han brukade gömma sig under lövhögar och på platser som inte var uppenbara. Han har alltid haft en militär förebild att se upp till. Che Guevara har varit den starkaste av dem. José ville vara soldat precis som sina förebilder. Därför ville han verkligen göra värnplikten. José har nu varit med i Hemvärnet i fem år och är furir. Men han är inte så militärt utbildad som de andra i HV. Han har bara tre månaders utbildning och fantasin. På övningarna blir det mycket improvisation men det följer naturligtvis grunderna. ”Jag har blivit mycket inspirerad av gerillakrigsföring, på det sättet att de improviserar sig fram. Jag ser sättet att leda en grupp inom HV som ett bra sätt. Jag tror inte att peka med hela armen åt sina vänner är ett bra ledarskap”.

Så beslöt José sig för att bli svensk medborgare för att kunna göra värnplikt. han sökte medborgarskap och två veckor senare samt 175 kronor fattigare blev han det. Då var José arbetslös och 175 kronor var mycket pengar för honom. Han ringde upp Pliktverket och presenterade sig själv ”Hej, jag heter José Alcántara och har nyligen blivit svensk medborgare. Jag undrar när jag ska få min inkallelse till mönstring?” De svarade ”Jaha…vänta”. José väntade en stund, sen kom svaret ”Ja, vi skickar en kallelse till dig”.I mars 1995 mönstrade José. Det gicks som han själv beskriver det ”åt helvete”, trots att han gjorde bra ifrån sig på alla testerna. Svenskan var det lite svårare med, men det gick hyfsat. Styrka och logiskt tänkande gick bäst. Psykologen berättade för honom att han kunde känna sig stolt över resultaten från det logiska provet. Men när han kom in till mönstringsförättaren som var en kvinnlig sergeant, gick det utför. Hon frågade honom vad han skulle kunna tänka sig att gör i lumpen. Han svarade ”stadsskyttesoldat”. Hon skrattade åt honom och sade ”du skulle aldrig klara av det”. ”Varför skulle jag inte göra det?” -”du är för tjock!” svarade sergeanten. José vägde 82 kilo. ”Dessutom är du för gammal, skulle du tänka dig att ta order från en 19 åring?” fortsatte hon. José var 22 år gammal. ”Det är inga problem för mig” sade José. ”Men du är ju plattfot, det skulle bli jobbigt under långa marscher” kontrade sergeanten. ”M90 löser problemet” svarade han då. Men hon gav sig inte ”jag ser faktiskt att du har problem med levern. Jag tycker faktiskt inte att du ska göra värnplikten”. Ända sedan femton års ålder har José en leversjukdom som är ärftlig. Hon ville sätta José på utbildningsreserven men han envisades. ”Okej, det finns en möjlighet. Du kan söka dig till stadsskytte PI (Pionjärerna). Men du kommer inte att få göra det.”

När José gick hem från Pliktverket kommer han inte ihåg om han grät eller inte. Men han var väldigt nere. En månad senare kom beskedet att han fått frisedel. Sedan dess sökte han varje år om att få göra värnplikt, men fick nej varje gång. Han kände sig tom inombords.År 2001 kom José i kontakt med kapten Erdin vid K1. Genom honom sökte han till tre-månaders värnplikt. Beskedet kom i januari 2002 att han var för gammal – 29 år. José ringde då till Erdin och frågade honom “vem har tagit beslutet?”, ”varför vill du veta det?”, ”för att jag skall kunna överklaga detta”. Erdin gav honom kontaktuppgifterna till de ansvariga på Pliktverket.  José ringde upp dem och de svarade ”Först och främst har du din leversjukdom”, ”det är inget hinder” klippte han av. ”Men du är 29 år och för gammal”. Då upplyste han dem om pliktskyldigheten som är mellan 18-47 år. Efter många turer vägrade Pliktverket fortfarande att låta honom göra värnplikten trots intyg från läkare. José ringde ännu en gång upp Pliktverket och återigen drog de upp åldersproblemet. Men José ifrågasatte det direkt. Mannen bakom luren sade ”vänta” och han kunde höra stegen och det mumlande ljudet när denne gick och pratade med någon i bakgrunden. Stegen kom tillbaka, luren lyftes upp och efter en lång suck sade mannen ”okej, vi kommer inte att lägga några hinder för dig att göra värnplikten”. ”Bra, tack” svarade José och samtalet var avslutat.

Den 24 maj 2002 slutade José att röka efter 19 år. Han opererade ögonen med laser för att slippa bära linser i fält. Den 26 augusti klockan 06:00 vaknade han upp och det stora äventyret kunde börja. I hans dagbok som tar sin början just den dagen och vid det klockslaget skriver han ”Klockan är 06:00 och jag har precis börjat min frukost. Denna dag har jag väntat på i sju år, dagen för min inryckning i totalförsvaret”.
Första dagen i värnplikten som skedde vid Livgardet i Kungsängen blev det mycket ifyllande av formulär. José kunde höra hur 6:e kompaniet i Stadsskytte hade exercis och hur befälen skrek och gapade på sina beväringar. Han log, detta var vad han ville. Han hade hittat hem. De nästkommande dagarna blev det mycket exercis.Under hela värnplikten förde José dagbok och skrev ibland tills han somnade med pennan i hand. När man läser igenom den kan man tydligt se var han somnat mitt i skrivandets stund. Den är också rikt illustrerad vilket gör den till en härlig och spännande läsning. Det gick mycket bra för José under tjänstgöringstiden. Han fick aldrig några omvisitationer. Här följer citat ur den annars långa dagboken.

27/8
Hur har dagen sett ut? Exercera fram och tillbaka om och om igen….SKÖÖÖNT! Fick beröm för mina vändningar, samt för min puts….alla tittade avundsjukt på mina kängor och trodde att jag fuskade eller hade specialkängor.

28/8
Denna dag har inte varit lättare, vi lärde oss att marschera i takt….det var roligt. Fick beröm för mitt avstamp av Lt Lunde. Jag skall visa dom att jag duger till mer än hemvärnssoldat.
Kl 15:00 hämtade vi ut våra leksaker dvs. AK-4. Namngav min på momangen och log brett när jag lekte med den. Vi gick till vårt vapenrum för att lära oss grunderna med AK-4. Vi fick dessutom ta isär geväret och sätta ihop det.30/8
Denna dag har förflutit som de andra, men vi fick sluta två timmar tidigarge. Nu ligger jag här till sängs. Klockan har blivit 00:06. Jag har lite läxor tills imorgon för att klara av prov nummer två. Det går nog bra skall du se. SHIT! Håller på att somna, så trött är jag…. Nä, dags att läsa. 

1/9
Klockan 16:40 vi har precis återkommit från middagen och alla är helt slut och har ont i både armbågar och knän. Anledningen är att vi har övat skjutställningar hela dagen. Dom flesta tycker att detta är det jobbigaste vi har fått göra och halva gruppen ligger och susar. Jag skulle själv vilja ligga ner, men sparar mig själv till natten.

4/9
på eftermiddagen gjorde jag något som jag aldrig trodde mig vara kapabel till, nämligen att springa i marschtakt i ungefär 40 minuter utan att stanna….FAN vad jag sprang………nu har jag ont i benen men jag tror nog att min hälsa blir fan mycket bättre….

13/9 (José stukade foten tidigare under veckan)
Klockan 00:14 och jag ligger till sängs. Dagen som gick dvs. 12/9 var en bra dag i stort sett. Jag sköt jättebra under övningarna men det tog stopp när övning II dök upp. Jag skulle springa 25m och därefter avlossa 4 skott, 2 stående och 2 liggande. Det gick inte bra, men jag kommer att lyckas med det nästa gång det blir skytte…. Trots , min dåliga fot bestämde jag mig för att marschera hem. Dom andra ville att jag skulle åka bil. Men jag avböjde med ett sedvanligt ”STICK!”

16/9 (inför 1:a fältveckan)
klockan är 00:42 och hela plutonen har engagerat sig i strids och trosspackning, en aktivitet som sätter oss allihop i ett gemensamt arbete vi kommer att ha så kul.

23/9 (Josés dotters födelsedag)
Igelbäcksracet. Kapten Kabaca beordrar oss att stå i två täta kolonner. Sedan frågade han oss om vi var beredda på vad som skulle hända och vi svarade ”Ja kapten!” Han frågade återigen ”ÄR NI BEREDDA?” och vi svarade ”JA KAPTEN!” Han fortsatte ”När jag säger – hur ska den stå- svarar ni med knuten näve….SÅ!” Alla nickade instämmande.
- HUR SKA DEN STÅ?
- SÅ!
- HUR SKA DEN STÅ?
- SÅ!
- HUR SKA DEN STÅ?
- SÅ!
- FRAMÅT! Efter en kort språngmarsch kom vi fram till Lt Lunde som stod och väntade på oss. Han stod och pekade ner mot vänster sida av honom men hag kunde inte höra vad han sade på grund av all skottlossning från både oss och fi. Soldaten som sprang framför mig såg ut som ett frågetecken och tvekade en kort stund att lyda order. Skakade på huvudet. Men hoppade dit löjtnanten pekade. Jag hann precis ikapp honom när han hoppade och där var den, Igelbäcken. Jag tittade inte en såt löjtnanten när jag hoppade. Han behövde inte ens beordra mig.
Vattnet var iskallt, men jag vande mig rätt fort. Vad värre var, var att jag tappade balansen direkt. Tog ett litet bad. Men lyckades hålla mitt gevär över vattnet. Jag skickade iväg några salvor åt skogen till vänster om mig och började avancera framåt. Först i god fart men tappade farten efter 50m av trötthet. Skotten tog slut i maget men jag orkade inte byta. Jag bara gick på. Vi tog oss igenom ett rör och väl därinne så tystnade alltihop och jag hörde mig andas. Då märkte jag hur trött och utmattad jag var och fick nästan lust att kräkas. Jag kom till sans rätt fort och fortsatte utåt. När vi kom ut ur röret fick vi gå upp på land igen och då trodde jag att det var slutet på övningen och andades ut. Men då beordrade dom oss att hoppa i igen och fortsätta i bäcken. Då fick jag nog. Jag började se mig om på bäckkanterna och var precis på väg att gå upp och ge upp. Men kom på bättre tankar, laddade karbinen och fortsatte fram till slutet.
När vi kom upp till Livgardet gick vi i samlad pluton. När vi gick mellan kompanihusen, stod soldater ur 6:e kompaniet och tittade på oss. Då började jag skrika ”VILKA ÄR VI?”. Och dom bakom svarade ”HEMVÄRNSPLUTON!”
”VILKA ÄR VI?”, ”HEMVÄRNSPLUTON!”Sen gick vi iväg och vårdade vår klädsel och vapen. När vi trodde att allt var över, vart vi beordrade att stå i täta kolonner utanför Tungavård för att öva inför regementets dag nästkommande dag. Jag snodde åt mig riktkarlsplatsen och då vi tillhörde 1:a kompaniet skulle vi gå först. Jag blev riktkarl för hela regementet och var jävligt stolt över det. Under själva exercisen var det många inklusive jag som höll på att ramla omkull av trötthet. Men vi fortsatte.  
 

17/10
Klockan 22:07. Slutet närmar sig för oss och jag tror inte att jag får förlängd tjänst trots min motivation och vilja att tillhöra försvaret och detta land. Men jag kan säga att tiden som varit, har varit den bästa i mitt liv förutom den tid jag haft med min dotter.
                                           
22/11
klockan 11:00 marscherade vi ut genom grinden och lämnade våra värnpliktiga liv bakom oss och träder in i ett nytt, som HV-soldater i det stolta 25:e Komp inom MKO (Marin-Kommando-Ost).Så slutar de sista raderna i Josés dagbok. Efter värnplikten kände han sig nere. Det kändes konstigt att komma hem till det civila. ”Jag ville bara tillbaka”.

Intervju med Frankrikes försvarsattaché

Pierre-Hugues Beaussant är Frankrikes försvarsattaché i Sverige. Han är Capitaine de Frégate (sv.motsv. kommendörkapten) till sin grad och har innehaft sitt uppdrag under drygt ett år i vårt land. Capitaine Beaussant är född i Neuilly nära Paris, hans föräldrar var lärare och psykolog. Uppväxten skedde i stadens förorter och därefter följde han med föräldrarna till Schweiz och Australien. Det blev mycket resande under ungdomsåren.

Efter studier i Versailles sök sökte han till flottans akademi i Brest 1975. Hur kom det sig att han valde det militära? ”Mina föräldrar hade vänner och släktingar inom det militära, det gav mig en viss uppfattning. Men i Frankrike har alla ingenjörsskolor och militärakademier samma höga förberedelsenivå. Jag kommer fortfarande klart och tydligt ihåg hur jag sade till mina föräldrar ”kanske ser jag er inom en vecka”. Men så snart jag klivit in på akademin blev jag övertygad om att detta var min väg”.

Efter fyra studieår vid akademin och övningstur på hangarfartyget ”Jeanne d’Arc”, valde Capitaine Beaussant att bli pilot vid flottans flygvapen. Sedan tjänstgjorde han vid den maritima övervakningen vars främsta uppgift är att spana efter ubåtar, men även livräddning. Efter att ha studerat nukleär säkerhet arbetade han tre år inom det området och innehade kommandot över en skvadron. När han ansåg sig ha gjort det mest intressanta inom flyget och det nukleära, sökte han till de internationella grenarna och innehade olika tjänster vid högkvarteret. Därefter blev han marin försvarsattaché i Polen under tre år. Det internationella arbetet ledde naturligtvis till mycket resande. Capitaine Beaussant berättar att han varit i runt 48 länder inte minst i Afrika, Senegal, Tchad, Djibouti för att nämna några. ”Jag tyckte mycket om att resa, så den här tjänstegrenen var helt logisk för mig.” Nu är han här i Sverige tillsammans med sin fru som är svenska. De har som han beskriver det ”en fantastik tid tillsammans” just nu.

Som försvarsattaché är hans främsta uppgift att få de franska och svenska försvarsmakterna att samverka så bra som möjligt ihop. Inte minst vad gäller övningar, nya aktiviteter, organisera seminarier m.m. och Sverige kommer att vara ordförandeland i EU hösten 2008 respektive hösten 2009, vilket kommer att leda till många gemensamma projekt som undervisning, ledning, kontroll, anskaffning och logistik. Allt detta syftar ytterst till att förbättra stabiliteten i världen och därmed säkerheten i EU. Hur ser en vanlig dag ut för en försvarsattaché? ”Ingen dag är den andra lik” berättar Capitaine Beaussant ”En dag besöker jag ett seminarium, förra veckan hade alla attachéer hela tre dagar fulla av aktiviteter enligt svenskt protokoll. Nästa vecka kommer det att bli rapporter och förbereda budgetar. Efter förberedande seminarier är attachéerna extremt upptagna, vi kan arbeta 10 till 12 timmar varje dag. Det är mycket att läsa samt hålla sig informerad om och med den franska positionen inom det.”

De franska och svenska försvarsmakterna har vissa saker gemensamt. Båda är högt professionella, sofistikerade, väl organiserade och utrustade. Vi har också samma respekt för lagar och regler, de mänskliga rättigheterna och de konsekvenser de får efter hur vi kämpar. Vi bryr oss också i större utsträckning än andra länder om civila offer. För några år sedan var skillnaderna större. Frankrike hade ett försvar med stor kapacitet att sändas på internationella uppdrag, medan Sveriges fortfarande till större delen var territoriellt. Sedan år 2004 har den svenska försvarsmakten lagt ner enormt mycket tid och resurser på att förbereda Nordic Battle Group. Idag har vi samma uppfattning: för att kunna leva i en säker värld, måste kapacitet att kunna hjälpa folk att stabilisera deras länder i en stabil och trygg miljö finnas. För att kunna göra detta måste ibland militära medel tas till. Från den 1 januari nästa år skall Nordic Battle Group stå redo för att eventuellt kunna sändas ut på uppdrag. Själva idén om battlegroups har funnits i några år. Sveriges engagemang inom detta kan sägas ha börjat med Operation Artemis år 2003. Den totala styrkan som åkte till Kongo bestod av runt 1800 personer. Av dem var 80 svenska elitsoldater. Operationen leddes av Frankrike vars regering tidigt visade intresse för den. Kongo var en typisk situation där det ses som positivt att EU ingriper. Befolkningens levnadsförhållanden hotas i grund och om inget ingripande sker, leder det till att människorna inte länge kan leva i sin traditionella miljö utan slutar som olyckliga immigranter i EU. Att agera för att förhindra en mänsklig katastrof är en moralisk fråga som vi måste ta ställning till om vi vill kunna känna oss civiliserade.

Efter Artemis har Frankrike tillsammans med Storbritannien varit ledande för battlegroup-konceptet. En av de två första battlegroupsen som stod redo jan-juni år 2007 var fransk-ledd. Ingen av dem användes vilket enligt Capitaine Beaussant sannolikt kommer att bli realitet för många battlegroups. Frankrike har sedan en längre tid tillbaka använt sig av styrkor på högsta beredskapsnivå, skillnaden är nu att det rör sig om EU-ledda sådana. Det finns två idéer med battlegroups. Den första är att hålla väldigt hög beredskap för att på kort tid kunna sätta in en militärkapacitet inom ett visst område. Den andra är att kunna föreslå ett mål åt annars territoriella försvar till att bli mer flexibla och förflyttningsbara. Inom båda områdena har Sverige demonstrerat extremt hög förmåga. Frankrike och Sverige tränar gemensamt inom battlegroup-området. Men själva styrkan kommer inte att ledas från Frankrike, utan från Northwood i Storbritannien.

Den franska försvarsmakten har själv genomgått stora förändringar under senare år, precis som många andra länders. Antalet kärnvapen har reducerats, men förblir fortfarande en ”livförsäkring” att i värsta fall sätta in. Den allmänna värnplikten har avskaffats vilket i sin tur lett till nerläggandet av över 80 regementen och att armén halverats. De franska styrkorna genomgick också en förändring från att huvudsakligen varit riktade mot försvar öster ut, till att bli mer transporterbara och motsvara dagens hot.

Frankrike är också en fullvärdig medlem i NATO och har varit så från allra första början. Frankrike är en av organisationens största bidragare vad gäller trupper och finans. Det är bara i det integrerade kommandot som Frankrike inte är delaktigt. Anledningen är att man inte vill delegera styrkor under NATO: s ledning utan att känna till målet med aktionen. Eller som Capitaine Beaussant beskriver det ”Vi accepterar inte att bli militärt involverade utan ett specifikt politiskt avtal”. Men det är väldigt få NATO-ledda operationer där Frankrike inte varit involverat, kanske finns det ingen.

Men NATO är ibland alltför kopplat till ett visst lands intresse, som USA. Detta är en orsak till varför EU kan komma att spela en viktig roll. En operation måste vara sann på fältet och sann i sinnet. EU är den största bidragsgivaren till världens fattigaste länder. Om denna bidragsgivare till världens stabilitet går hand i hand med en militär NATO-operation som blandar ihop sinnena, kan EU förlora mycket av sin igenkänning bland de lokala aktörerna. Faktum är att du på det internationella fältet oftast bara existerar om du kan agera. Om EU vill bli igenkänd som en viktig aktör i världen, måste det ha en militär kapacitet. Därför kommer Frankrike att fortsätta att arbeta med både NATO och EU, precis som Sverige redan gör. Det finns mycket behov av agerade runt om i världen.

Vilken militär personlighet har då gjort mest intryck på honom? ”Under de senaste åren De Gaulle kanske en av de mest centrala militära gestalterna. Han utformade en väldigt noggrann framtida strategi (innan Andra Världskriget ville han nyorganisera den franska armén, vilket senare visade sig vara ett effektivt sätt) och han ledde och organiserade det franska motståndet mot Nazisterna under kriget. Efteråt blev han en av de mest brillianta politikerna av sin egen generation genom att verka med långsiktiga strategiska mål”.

Vad innebär det att vara en försvarsattaché? På den frågan svarar Capitaine Beaussant ”Att vara attaché eller verksam vid högkvarteret innebär tillgång till mycket information och dåliga nyheter. Detta leder till att du ibland får smärtsamma visioner om mänskligheten. Samtidigt är en av orsakerna till att jag trivs med mitt arbete att jag tror starkt på vår verksamhet idag, att vi är mer känsliga för demokrati, frihet och välfärd i världen. Våra rika länder är lite mindre egoistiska än i förgångna tider….”
(Text och bild: Marie Lindholm)