Då var det klart! Fransoserna köper upp Vin & Sprit för 55 miljarder kronor! Nu äger de både tunnelbanan i Stockholm och Absolut Vodka. Fransmän som har rykte att vara modesta med sitt vin. Vad skall de köpa upp härnäst……Försvarsmakten? Sedan när president Sarkozy behöver duktigt folk kallar han in svenska soldater som får åka till Afrika eller Mellanöstern. Varför inte? En gång i tiden tjänstgjorde svenskar i den franske kungens sold och båda parterna var enligt historien nöjda. Svenskarnas regemente hette Royal Suédois.
Inom den svenska officerskåren råder det tydligen brist på intellektualism och frågeställande. Detta medan det inte saknas tankesmeder hos de franska kollegerna. Är verkligen Gustav II Adolf mer diskutabel i Frankrike än i Sverige? Det intrycket får man när man läser om kommendör Lars Wedins nyligen utkomna bok Marianne och Athena. Boken går igenom trehundra år av franskt militärt tänkande och är uppenbarligen den första och enda tidsenliga genomgången i Sverige om detta ämne. Annars dominerar USA den strategiska debatten.
Boken är angelägen att läsa eftersom Sverige sannolikt kommer att ha mer att göra med den franska militären än tidigare. Operation Artemis och närvaron i Tchad är bara två fall som pekar i den riktningen. Men vet vi vad vi vill med vårt försvar? När det råder strategisk braindrain i de egna kretsarna, vem skall då bidra med vilja och tänkande? Kan man inte tänka själv då tänker andra åt en. Det blir då inte alltid som man vill. Eller som Olof Santesson så väl formulerar det i sin recension av Marianne och Athena i KKrVA:s tidsskrift “En tankemässig utarmning av försvarsmakten utmynnar felaktiga doktriner som förr eller senare leder till en katastrof om de inte rättas till i tid. Det är den entydiga franska erfarenheten, som nog också småstatens ledare måste ta till sig.”
I veckan kom tidigare biståndsministern och FN-ambassadören Pierre Schori ut med sin nya bok “Draksåddens år”. Den handlar om USA:s roll i världen efter 9/11 som Schori själv blev vittne till. Han kritiserar både den nuvarande regeringens och Perssons tama förhållning mot kriget i Irak. “Persson styrde och ställde som han ville, gillade man inte det fick man avgå” säger Schori i en intervju med DN. Schori berättar hur han vantrides i slutet. Stilen i regeringen var inte vad han var van vid.
Om han kunde rösta i det amerikanska presidentvalet skulle det sannolikt bli på Obama. Men det finns ingen tydlig politik om hur USA skall dra sig ut ur Irak. Det var lätt att börja men svårt att sluta. Att flytta en hel armé bestående av tusentals soldater, stridsfordon, tonvis med materiel görs inte i en handvändning. På frågan om det är USA:s sista dagar som supermakt vi ser framför oss, svarar Schori “Vad vi ser är slutet på västliga hegemonin och det gäller inte bara USA”.
En av mina favoritförfattare är britten Bernard Cornwell. Han har skrivit ett flertal historiska serier och romaner, nu på senare år har han även satsat på fantasygenren. Perioderna då hans berättelser utspelar sig varierar, alltfrån den mörka medeltiden till Amerikanska Inbördeskriget. Men mest känd är han utan tvekan för sin “Sharpe Series” som handlar om soldaten Richard Sharpes äventyr under Napoleonkrigen. Jag har läst i stort sett alla böcker ur serien, men Cornwell fortsätter hela tiden att lägga till nya äventyr.
Berättelsen om Richard Sharpe börjar under fälttåget i Indien då Wellington precis har tagit över befälet. Sharpe är menig soldat men kommer de år kriget mot fransoserna varar, att mot alla odds avancera i graderna till han i slaget vid Waterloo är major. Senare blir han även överste. I den brittiska armén kunde en vanlig dödlig som Sharpe inte bli officerare, möjligen sergeant. För att nå högre var man tvungen att antingen vara av aristokratisk härkomst, eller ha så mycket pengar att man kunde köpa sig en grad. Sharpe äger inget av detta, han är född i Londons djupaste slumm och utan kännedom om vilka hans föräldrar var. Det enda riktiga hem Sharpe någonsin har haft är armén som han tog värvning i för att komma ifrån fattigdomen. Det enda han kan är soldatlivet. Tillvaron i den brittiska armén är hård och bara den starkaste överlever. Prygling, korruption och översitteri från befälen hör till vardagen liksom sjukdomar……men ingen tar notis, ty armén är “the scum on earth”.
Under The Peninsular war 1808-1814 (Spanska Kriget) som förutom det ryska fälttåget skulle leda till Napoleons slutliga fall, bevisar Sharpe mer än någonsin sin duglighet. Han vinner den annars kylige Wellingtons förtroende och får flera farliga uppdrag av honom. Men trots hans beskydd är tillvaron besvärlig för Sharpe, speciellt eftersom han inte är adlig eller rik. Han blir mobbad i officersmässen, även från soldaterna bemötts han med misstänksamhet för att han inte är aristokrat och flera ärkefiender från det förgågna som inte ser med blida ögon på hans avancemang dyker titt som tätt upp. En av dem är den sadistiske och näst intill demoniske sergeant Obadiah Hakeswill. Under fälttåget i Indien lyckades han nästan se till att Sharpe blev ihjälpryglad med tusen “lashes” (piskrapp). Bara ett mirakel räddade Sharpe den gången. Det spelade ingen roll hur inkompetenta befälen var, så länge de var adliga blev de officerare och fick sköta sitt ämbete hur de ville. Ibland var utseendet viktigare än stridfärdigheten. De som fick ta huvudbördan av diletanteriet var förståss soldaterna.
Men Sharpe får även även vänner. En av dem är irländaren Harper. Första mötet mellan de två blir allt annat än vänligt, snarare flyger de i strupen på varandra likt två ilskna blodhundar. Men i sinom tid blir Sharpe befordrad till kapten tar kommando över det nyuppsatta 95th Rifles. Regementet har existerat i verkligheten och skiljde sig från övriga genom att soldaterna bar gröna uniformer istället för röda. De var en slags elit eftersom de utgjorde de bästa skyttarna “marksmen” och alltid fick gå i bräschen.
För några år sedan filmatiserades de redan mycket lästa böckerna. Richard Sharpe kallas för “a Hornblower on land” och är enormt populär inte minst i Storbritannien. Det sätts till och med s.k. reenactment troops och klubbar som hyllar 95th Rifles och läser berättelserna. I krigshistoriska magasin har det skrivits jag vet inte hur (bild redigerad av bloggaren) många gånger om regementet.
Hursomhelst har jag tittat på några av filmerna och inte blivit besviken. Sean Bean som spelar Richard Sharpe ser precis ut och beter sig så som jag föreställt mig honom.
Det Romerska Imperiet upphör aldrig att stimulera fantasin, hela tiden görs det filmer och skrivs böcker om det. Själv läste jag för drygt ett år sedan “Den sista legionen” av Valerio Massimo Manfredi och blev helt tagen. Läste ut den i ett sträck, så hypnotiserad av historien blev jag. Den utspelar sig år 476, Roms glansdagar är till enda och Imperiet har fallit sönder. Germanerna som tidigare har kunnat hållas i schack, har blivit allt starkare och hotfulla. Överallt härjar tjuvar, rövare och barbarer. Men ett fåtal romerska trupper finns kvar mitt i mörkret, men är utspridda.
I en blodig och brutal räd mördas hela den romerska kejsarfamiljen av germaner utsända av Odovakar. De leds av hans främsta och blodtörstigaste krigare, Vulfila. De enda som överlever massakern är kejsarens trettonårige son, Romulus Augustus, hans mor och druiden Ambrosius. Samtidigt utsätts den sista legionen i hela riket som kejsaren själv låtit sätta upp för en fruktansvärd attack. Endast en man lyckas komma undan, Aurelius. Tillsammans med några andra överlevande ger de sig iväg till den ogästvänliga ön Capri för att frita den unge kejsaren.
Nu har boken blivit film! Den som läst den blir säkerligen glatt överraskad. Det är en spännande och aktionspäckad historia med mycket romersk historia, hisnande strider och fantastiska miljöer. Det är också en historia om hur legenden om svärdet Excalibur uppstod.
Ända sedan krigen i Afghanistan och Irak bröt ut har det funnits amerikanska soldater som bloggat. Ja, inte bara soldaterna, utan även deras fruar och flickvänner. Fenomenet kallas milblogging, dvs. soldater som bloggar om sin vardag. Men den 19 april gav helt plötsligt högsta arméledningen order om, att varken meilutskick eller blogging fick ske utan tillstånd. Men efter protester fick de ge sig och nu är det fritt fram för soldaterna att blogga och skriva. För hur längd då?
För er som vill läsa mer om milblogging kan jag rekommendera en bok jag själv har i hyllan. Den heter “The blog of war” och är skriven av en f.d. major i US Army, Matthew Currier Burden. En mycket läsvärd bok. Maj. Burden bloggade själv under sin tjänstgöringstid i Afghanistan och Irak. Anledningen till att han började med det, var av ren förbittring mot tidningarna och när en av hans bästa vänner dog i Irak. Burden ansåg att tidningarna inte gav en riktig bild av kriget eller gjorde soldaterna rättvisa. Hans blogg hette och heter fortfarande www.blackfive.net I sin bok tar han inte bara upp sin egen blogg utan även andras.
Igår vad jag på ett intressant föredrag hos Svenska Atlantkommittén. Temat var Nato:s säkerhetsgaranti - vad betyder den idag. Föredragshållare var Ulla Gudmundson som är säkerhetspolitisk analytiker och författare till boken “Nato i närbild”.
Gudmundson nämnde inledningsvis att det är en sak att studera säkerhetspolitik, men en helt annan att faktiskt göra den. Diskussionerna om Nato har förbättrats under de senaste 10-15 år från att ha varit mycket i skymmundan. Både EU och Nato kan lätt uppfattas som överstaliga organ därför att de sägs “sväva ovanför” sina medlemsstater. Men så är det inte riktigt, i alla fall inte i Natos fall. Nato är ett mellanstaligt organ i och med att dess medlemmar är med och enas om ett beslut.
Vad som dock är invecklat att förstå men som samtidigt är kärnan för hela Nato, är de “artiklar” som styr organisationen. De viktigaste som togs upp under Washingtonföredraget 1949 är artikel 4, 5 och 6. Den viktigaste är artikel 5.
De lyder i tur och ordning enligt följande:
4) The Parties will consult together whenever, in the opinion of any of them, the territorial integrity, political independence or security of any of the Parties is threatened.
5) The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
6) For the purpose of Article 5, an armed attack on one or more of the Parties is deemed to include an armed attack:
on the territory of any of the Parties in Europe or North America, on the Algerian Departments of France, on the territory of or on the Islands under the jurisdiction of any of the Parties in the North Atlantic area north of the Tropic of Cancer;
on the forces, vessels, or aircraft of any of the Parties, when in or over these territories or any other area in Europe in which occupation forces of any of the Parties were stationed on the date when the Treaty entered into force or the Mediterranean Sea or the North Atlantic area north of the Tropic of Cancer.
Problemet är att det finns en viss motstridighet mellan dessa viktiga artiklar. Även om “Musketörparagrafen” dvs. artikel 5 i princip säger “en för alla, alla för en” - en attack mot en av Natos medlemmar är en attack mot alla andra, är det inte säkert att hjälpen kommer. Men samtidigt säger den att alla måste vara eniga om att det faktiskt är en attack mot alla. Ett annat problem är att kunna skilja på vad som är interna attacker och externa attacker. Hur skall Nato agera om t.ex. brittiska medborgare utför en terrorattack i centrala London i Al-Quedas namn? Är det en extern eller intern attack? Hur är det med inbörderskrig? Kan en medlemsstat tacka nej till hjälp om så önskas?
Under föreläsningen fick jag verkligen en upfattning i hur svårt det kan vara med säkerhetspolitik, att hålla isär regler, försöka följa dem och i vissa fall kunna kompromissa. Det är sannerligen inte lätt. Jag kände verkligen att jag behöver läsa Gudmundsons bok Nato i närbild för att bilda mig en bättre uppfattning än min nuvarande.
Allt går det att göra pengar på, inte minst om man har “en god historia att berätta”. Så tycks fallet ha blivit vad gäller hemvändande soldater från Mellanöstern. För några dagar sedan köpte den brittiska tabloidpressen intervjuer från två av de soldater som hållits fångna i Iran. Beloppen uppges ha varit sexsiffriga, men det är givetvis ingenting jämfört med tidningarnas omsättningar.
Är intervjuerna pålitliga? Ger de en rätt bild åt allmänheten? I alla fall har historierna ifrågasatts. Kritik riktas även mot att det brittiska försvarsministeriet givit tillstånd till intervjuerna. I vanliga fall är det förbjudet för soldater att sälja sina berättelser.
Vad skall man tro? Att veteraner skriver böcker om sina krigsminnen, vilka eventuellt blir film, är en sak. Det har de alltid gjort. Som exempel kan man ta “Jarhead”. Både boken och filmen fick kritik för att den ansågs ge en inkorrekt bild av Marinkåren. Men är det detsamma som att sälja historier till pressen (skvallerpressen?).
“Desertwalker” är en ny roman som freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell har skrivet. Han vänder sig speciellt till unga läsare. Boken handlar om den unge Rob som i sviterna efter terrorattackerna mot World Trade Center, beslutar sig för att bli soldat och åka till Irak. Han är helt inställd på att dö för Amerika och lyssnar inte på andras varningar. Väl framme i Irak får han uppleva ett urskiljningslöst dödande som han inte tränats för eller kunnat föreställa sig.
Det är inte bokens syfte att utreda kriget i Irak, utan den vänder sig till unga amerikaner som låter sig luras in på unge Robs väg. Som Ulla Lundqvist skriver i sin recension, att alla krig ger upphov till sina romaner. Erich Maria Remarque råkade ut för samma öde som Rob, så gjorde även Hemingway och alla skrev de ner sina upplevelser. Men till skillnad från Agrell, så vände de sig till vuxna. Men trots detta, blev deras verk även klassisker för unga. Är “Desertwalker” måhända en ny sådan?
