Prins Harry kallas hem

Prins harry har varit i Afghanistan trots alla om och men. Han själv har envisats om att få åka. Det var först tal om Irak, men sedan blev det Afghanistan. Nu har han varit där i största hemlighet och krigat mot talibanerna. När de brittiska medierna gick med på att hålla tyst, tjallade en amerikansk (australiensk enligt andra) nätsite för hela världen. Därför måste han nu åka hem.  Det brittiska försvarsdepartementet har berömt medierna för att de annars visat ansvar.
Den 23-årige officers-utbildade prinsen har annars trivts med det militära livet och uppskattade att kunna patrullera på gatorna som vilken annan soldat som helst utan att bli igenkänd.

En tidens kärlekshistoria

Så är det Alla Hjärtans Dag. Vad skall man hitta på att skriva? Kärlek så klart. En av tidernas största kärlekshistorier var den mellan den unge general Napoleon Bonaparte och Josephiné. Hans kärlek till henne har beskrivits som “demonisk”. Trots att hon inte var vacker, sex år äldre än honom, svarta tänder efter hög sockerkonsumtion och två vuxna barn från ett tidigare äktenskap, ville han ha henne….bara henne! De andra unga skönheterna som stod till förfogande åt unga hjältar i Paris salonger ville han inte veta av. Napoleon var så till den grad förälskad att han gav henne ett eget namn - Josephiné. Hennes riktiga namn var det romantiska Rose.

Efter att ha gift sig med sin livs största kärlek och kommande kejsarinna, blev han överbefälhavare för italienarmén. Under hela fälttåget skrev han ofta brev till sin hustru hemma i huvudstaden. De finns bevarade än idag och när man läser dem får man en tydlig bild av Napoleons kärlek till Josephiné som minst sagt var…demonisk. Här följer några av dem.

29 december 1795

Jag vaknar helt fylld av dig. Din bild och den berusande gårdagskvällen lämnar mina sinnen ingen ro. Hur kan jag någonsin få ro då jag drivs framåt av känslorna från mitt innersta. Ljuva, ojämförbara Josephine, vilken förundrande inverkan du har på mitt hjärta. Är du arg på mig? Är du olycklig? Är du upprörd? Min själ är nedbruten av sorg och kärlek för du ger ingen vila. Men nu kan jag inte vänta längre, när jag överlämnar mig åt den känsla som dominerar mitt innersta. Jag känner en flammande låga från dina läppar och från ditt hjärta. Ja, en enda natt har fått mig att inse vem du är. Du reser vid middagstiden. Om tre timmar får jag träffa dig igen. Till dess mio dolce amor, en miljon kyssar, men sänd inga till mig, då brinner jag upp.   

3 april 1796

Jag har mottagit dina brev, men inget har gjort ett sådant intryck på mig som det sista. Hur kan du min älskade skriva så till mig! Tycker du inte att min position är tillräckligt grym utan att lägga till mina sorger och mitt sinne. Vilket sätt! Vilka känslor du visar! De är eld, de bränner mitt stackars hjärta. Mitt allt och enda Josephine, förutom dig finns ingen glädje, bortom dig är världen en öken där jag är ensam och inte kan öppna mitt hjärta. Du har tagit mer än min själv, du är mitt livs enda tanke.  När jag är trött på alla pliktbekymmer, när jag kan känna utgången, när män irriterar mig, när jag är redo att förbanna att jag lever, lägger jag handen på mitt hjärta, ditt porträtt hänger där. Jag tittar på det och kärleken skänker mig den perfekta lyckan och allt maler utom tiden som jag måste spendera från min älskade.

Oh, min underbara hustru! Jag vet inte vad ödet har i berett för mig, men om det håller mig borta från dig längre, kommer det att bli outhärdligt! Mitt mod räcker inte till för det. En gång i tiden var jag stolt over mitt mod och ibland brukade jag tänka över de olyckor som ödet kunde åsamka mig och föreställa mig de mest fruktansvärda olyckor utan att blunda eller bli skakad. Men idag gör blotta tanken att min Josephine är i fara, eller att hon är sjuk utöver den grymma, den avskyvärda tanken att hon kanske älskar mig mindre, att min själ bleknar, förstelnar mitt blod och gör mig sorgsen och deprimerad.

Min enda följeslagare, du som ödet har satt att resa livets sorgsna väg vid min sida, den dagen jag förlorar ditt hjärta blir dagen då naturen förlorar livet och värmen för mig.

Farväl, farväl! Nu skall jag gå till sängs utan dig, sova utan dig. Låt mig sova, jag ber dig. Under flera nätter har jag känt dig i mina armar, en lycklig dröm men det är inte du.

B.

24 april 1796 

Jag har dina brev från den 16:e och 21:a. det går många daga rutan att du skriver. Min älskade vän. Vad gör du? Min kära vän jag är inte svartsjuk, bara orolig. Kom snart, jag varnar dig, om du inte hastar kommer du att finna mig sjuk. Utmattningen och din frånvaro är för mycket. Dina brev är mina dagars glädje och de mina dagars glädje är inte många.

Tag dina vingar, kom kom! Men res försiktigt, vägen är lång och tröttsam…läs Ossians poem ”Carthon” noggrant och sov lycklgit långt från din vän, men tänk på honom.

En kyss på hjärtat och sen en längre ner och ännu mycket längre ner.

B.   

21 november 1796

Vad jag önskar att jag kunde vara hos dig då du klär av dig, det lilla fasta mjuka bröstet, det förtjusande ansiktet, håret uppsatt med duk a la Creole. Du vet att jag aldrig kan glömma besöken, du vet i den lilla svarta skogen….jag kysser den tusen gånger och väntar otåligt på den stund då jag befinner mig i den. Att leva inom Josephine är som att leva på de Elyseiska fälten. Jag kysser dig på munnen, dina ögon, ditt bröst, överallt överallt!

Den 23 november 1796  

Jag älskar inte dig, nej inte alls, jag avskyr dig. Du är en elakt och grymt odjur! Du skriver aldrig till mig, du älskar inte din egen man, du vet vilken glädje dina brev skänker honom, men du har inte ens skrivit sex rader åt honom, hastigt nerskriva! Vad gör du alla dagar, Madam? Vad är det som är så viktigt för dig, att du inte ägnar tid åt att skriva till din hängivne älskare?

Sköt om dig Josephine! En vacker natt, slås dörren upp och jag kommer att stå där, sköt om dig! Jag är orolig min älskade, över att inte höra något från dig. Skriv fort till mig, fyra sidor om trevliga saker som tröstar mitt hjärta med känslor och glädje. Jag hoppas snart kunna trycka dig i mina armar och mycket snart, min ljuva vän. Jag älskar dig ursinnigt.

Napoleon Bonaparte

Slutet av November 1796

Jag har inte ägnat en dag utan att älska dig. Jag har inte ägnat en natt utan att omfamna dig. Jag har inte ens druckit en kopp te utan att förbanna den stolthet och ambition som tvingar mig att förbli åtskiljd från mitt livs rörliga ande.

Ah, din elaking hur kan du ha skrivit detta brev. Hur kan det vara så kyligt? Josephine! Josephine!  
Bonaparte

Vad tyckte Josephiné om sin makes glödande rader? Hon umgicks flitigt med sina älskare och skrattade medan hon läste breven högt för alla. “Vad han är lustig. Bonaparte…” var hennes kommentar.

E-type: En jävla typ

Kanske några av er har sett att jag är mitt uppe i att avnjuta E-types senaste. Har hållit på och lyssnat som tokig på låtarna nu och faktiskt inte tröttnat än. Så ser jag att “Vem fan?” sektionen från Värnpliktsnytt har intervjuat den evigt långhårige killen, som vurmar för vikingar, hoppar runt på scen och lever som han själv sagt “likt ett vuxet barn”.
Första frågan fyras av “Vem fan tror du att du är?” E-type svarar “Jag tror inte – jag vet att jag är en hyfsat snäll och omtänksam kille som, när jag vill, är sjukt bra på att göra eurodisco”. Hur var han och håret i lumpen då? “Det har nog varit revolt också. Särskilt i lumpen, jag tror att det var där jag lärde mig att ”jag kommer aldrig att klippa mig” för att det står en jävla gubbe och vill att jag ska klippa mig. Vad fan har han med det att göra, jag var ändå bäst skytt på min lucka. De sa ”Erikson – det var ju en jävla typ”. Skulle det bli krig skulle jag ha varit en väldigt bra resurs för försvaret, trots håret”.

På omslaget till den nya skivan “Eurotopia” finns en stridsvagn med ett märkbart konstruktionsfel. Den har en högtalare längst ut på röret. Varför har den det? E-type förklarar “Stridsvagnen åker runt och spelar musik och slåss mot mp3-stölderna. Och r’n’b och rap och sådan där skitmusik. Eurotopia är ett tillstånd. Skattkartan är på riktigt. Nergrävd vid krysset finns två biljetter till Västindien, promotionmaterial och en flaska med mitt privata telefonnummer. Ingen fattar det, det måste vi göra någonting åt”. Vad skall man kalla ett sådant stridsfordon för? En dunka-dunka-tank? Eurofighter-tank?
Om inte jag minns fel, så vet jag att E-type hade en idé om att i en av sina musikvideos ha bombflygplan vilka släpper ner högtalare som spelar discomusik för fullt över hela världen. Men han slopade idén.

Jaha….vad säger ni. Här är låten “Last day alive” från hans senaste. Och du E-type, du har väl inget emot att jag kör lite av ditt dunka-dunka på min blogg? Du är så jävla bra. Skruva upp till stridsvagns-volym och lyssna!

En brittisk skyttegravssoldat bloggar

Råkade springa på en lite annorlunda blogg. Personen som skriver är död samtidigt som han är i hög grad levande. Det är den brittiske soldaten William Henry Bonser Lamins som skriver från det fruktansvärda Skyttegravskriget 1914-1918.
Alla hans brev från perioden finns bevarade och det är hans efterlevande släktingar som nu publiserar dem via en blogg. När nästa brev publiseras vet ingen och när Lamins dog får vi inte heller veta. Meningen är att läsarna skall sväva i samma ovisshet som “de där hemma” gjorde. Han föddes dock i augusti år 1887.

Bloggen har fått flera kommentarer och uppmärksammats av media. Idag finns knappt någon som var med om kriget kvar i livet. Det enda som berättar om deras vardag är just breven och dagböckerna. På Lamins blogg finns även en länk till hans svårtydda dagbok.

Från krigsbarn till Nobelpristagare

Imorgon är det Nobelfest. I år delas priset i medicin av tre herrar: Mario R. Capecchi, Martin J. Evans och Oliver Smithies. Det här inlägget skall handla om den förstnämda av dem.

Mario Capecchi föddes den 6 oktober 1937 i Verona. Hans släkt bestod av högt begåvade akademiker och artister, med andra ord fanns alla förutsättningar där för en framtida Nobelpristagare. Marios morfader var en framsåtende tysk arkeolog och mormodern en amerikansk konstnär, de hade i isn ungdom träffats i Italien. Ett av deras barn var Lucy Ramberg som talade ett halvt dussin språk flytande. Hon studerade vid Sorbonneuniveristet och undervisade sedan i språk och litteratur där. Samtidigt var hon ansluten till ett poetiskt sällskap som kallades “Bohemerna” vilka var motståndare till fascism och nazism. Under en kort tid hade Lucy en kärlekshistoria med en italiensk flygofficer med vilken hon fick Mario. Hon valde dock inte att gifta sig med honom vilket Mario senare beskrivit som “ett klokt val”. Fadern skulle senare förklaras som “saknad i strid” under kriget i Libyen.

Lucy bosatte sig i en stuga i alperna med sin lille son. Hon fortsatte sin antifascistiska verksamhet men var hela tiden medveten om att hon kunde gripas när som helst. Därför sålde hon större delen av tillgångarna och betalade en bondefamilj nära Bolzano för att ta hand om Mario. Hennes farhågor blev besannade. År 1941 då Mario var tre och ett halv år gammal greps hans mor och fördes bort. Detta är ett av hans tidigaste minnen har han berättat. Han fick stanna hos bondefamiljen i ett år. De levde ett enkelt liv och Mario fick hjälpa till med de vardagliga sysslorna. Det odlades vete och skördades druvor för att pressas till vin. Men när året var till ända hade pengarna plötsligt tagit slut och Mario fick dra söderut. Han var blott fyra och ett halv år gammal. “Jag levde ibland på gatorna, ibland i gäng med andra hemlösa gatubarn, ibland på barnhem. Oftast var jag hungrig. Mina minnen av dessa fyra år är tydliga med inte sammanhängande, mer som en serie stillbilder. Några av dem är brutala bortom all beskrivning, andra är mer lättsmälta”. Under fyra långa år levde Mario på det här viset. I slutet av kriget var han nära att dö av undernäring och hamnade på ett barnsjukhus i Reggio Emilia. Men inte heller sjukhuset hade mycket att erbjuda. Det rådde krig och svält överallt. Den dagliga dieten bestod av en skål cikoriakaffe och några bitar gammalt bröd att tugga på. Mario var på sjukhuset i ett år. Sängarna stod tätt och saknade lakan och filtar. Barnen låg nakna på de bara britsarna.

Men så kom räddningen. Modern hade blivit frigiven från och hittade Mario på sjukhuset. Hon förde honom till Rom där han fick sitt första riktiga bad på sex år. Moderns yngste bror, Edward Ramberg som bodde i USA hade sänt pengar till biljetter över Atlanten. Edward var en framgångrik fysiker och troende kväkare. När de väl anlände till landet hade de ett tufft jobb att göra en civiliserad människa av den förvildade Mario. Modern hade fruktansvärda minnen av upplevelserna från kriget.

Men Mario fick börja i skolan på en gång. Från början var han ingen lysande elev men blev med tiden mer och mer intresserad av sina studier. Han kom i kontakt med molekylärbiologin och fastande för den.

Imorgon tar Mario Capecchi Nobelpriset i medicin.

Krigets porträtt

Timothy Greenfield-Sanders är en fotograf känd för att ta foton som skildrar det oerhörtintima och personliga. Hans tretton porträtt av skadade Irakveternaer chockade hela USA. Till en början vägrade gallerierna visa upp dem. Imorgon visas de här i Stockholm på Galleri Wetterling. “Folk måste ta ställning när de ser de här bilderna. Det går inte längre att vara neutral när man ser vad som händer efter ett krig” säger ägaren Björn Wetterling.

På ett av fotona möter vi veteranen Mike Jernigans glimmande men tomma blick. Han förlorade synen i kriget. Hans ena öga är ett gapande hål, medan det andra är en protes som han låtit dekorera med diamanterna ur sin frus vigselring. Hon begärde skilsmässa direkt när han kom hem från Irak.

“Folk har verkligen fäst sig vid bilderna. Jag tror att det är för att vi för övrigt är så skyddade från kriget” sade Greenfield-Sanders under en intervju. Omkring 1,7 miljoner amerikaner är handikappade efterkrig och tusentals veteraner tar livet av sig. Totalt finns det 23,7 miljoner krigsveteraner i USA, de flesta från Vietnamkriget. De sårade sodlaterna från krigen i Irak och Afghanistan har väckt folkets sympati. En organisation “Homes for Our Troops” är helt nygrundad och bygger gratis bostäder anpassade åt handikappade sodlater. En annan organisation “Wounded Warrior Project” besöker militärsjukhusen och ger de sårade en väska med bl.a. telefonkort och en cd-spelare. Den ser också till att ordna handikappidrott för de utskrivna.

Alla fotona återfinna på den här hemsidan

“Porträtten är chockerande men också värdiga och mänskliga” - Timothy Greenfield Sanders

Dagen då kriget tog slut

Vid elvatiden den 11:e november 1918 tog Första Världskriget slut. Inte ett skott avlossades mer och de uttröttade soldaterna klev upp ur de skyttegravar de vistats i under fyra långa fruktansvärda år. Denna dag går under många namn. I Storbritannien, Australien och Kanada kallas den för Remeberance Day, i Frankrike och Nya Zeeland för Armistice Day. Den är inte bara tillägnad den dag då Första Världskriget tog slut, men även till alla de som dött i krig runt om i världen. Dagen går även under det vackra och rörande namnet Poppies Day. Poppy är det engelska namnet på blomman vallmo. Fältläkaren John MacCrae lade märke till att de enda blommor som växte mitt i all förödelse och död var vallmor. Han skrev år 1915 ett poem som sen dess förknippats med den 11:e november. Vallmons röda färg är också en symbol för det blod som flöt uner kriget.

In Flanders Fields

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields

Take up our quarrel with the foe
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Klassisk fäktning II

Har skrivit tidigare om den medeltida fäktningsgruppen Gladiatores. Såg att tyskarna har gjort det igen, en ny video där de uppvisar fäktningskonst från en svunnen tid. Videon är minst lika skickligt redigerad som den förra och med bra musik. Helt klart en första klassens film som visar hur svärdet skulle hanteras, under en tid då det i stort sett var den enda livförsäkring man hade. I en enda rörelse kunde ens liv få ett hastigt slut, så det gällde att kunna bemästra sitt eget vapen.

Taxi till den mörka sidan

Ikväll såg jag en dokumentär på Uppdrag granskning som heter “Taxi till den mörka sidan”.  Det är en skrämmande redogörelse för den tortyr som den demokratiska förebilden USA använder sig av i “War on Terror”.

Över 100 människor som USA hållit som krigsfångar under kriget mot terrorismen har dött under mystiska omständigheter. Filmaren Alex Gibney har granskade den afghanske taxichauffören Dilawars sista veckor i livet och kan visa hur beslut tagna av Bush-administrationen ledde direkt till Dilawars död. Dilawar var helt oskyldig och utsattes för brutal tortyr av värsta sort. En del av metoderna som användes mot honom, brukades av den Spanska Inkvisitionen när den härjade som värst.
Dilawar var bara en av tusentals andra. Den som utsätts för omänsklig tortyr berättar vad denne tror att förhörsledaren vill höra för att sluta. Men det var inte så viktigt för Bushadministrationen huruvuida offren talade sanning eller inte…..

Tortyr har förekommit under alla krig i världshistorien. Där krig förekommer kan man räkna med tortyr. Att tro någonting annat är naivt. Varför skulle Kriget mot Terrorismen vara ett undantag?

Taxi till den mörka sidan går i repris den 11/10 och 13/10. Se den under någon av dessa tillfällen.

Valentine Armouries

Tänkte bara tipsa om ett lite speciellt företag. En gång i tiden fanns det tusentals vapensmeder. På engelska kallas de armourers, blacksmiths eller weaponsmiths. Men idag finns bara ett fåtal som utövar det urgamla yrket. En av dem som framgångsrikt gör det är Robert Valentino. Han började för 30 år sedan att smida vapen och rusningar från olika epoker i vår historia. Innan dess var han konstnär i oljemåleri och vann alla tänkbara priser. Men så upptäckte han smideriet. Idag är han en av världens skickligaste vapensmeder och producerar tillsammans med sitt lika skickliga team rusningar, hjälmar, sköldar, ringbrynjor och mycket mer för storskaliga filmer. Några av dem har vi sett eller inte sett.
En av de senaste filmerna där man kan se skönheterna är Beowulf and Grendel där bl.a. Stellan Skarsgård och Gerard Butler (Fantomen på Operan) spelar.
Företaget heter Valentine Armouries besök gärna deras hemsida, det är det väl värt.  Jag gör det för att titta på alla vackra foton och bilder samt få tips om bra filmer.
Här är trailern för Beowulf and Grendel.