Så var det dags att författa en liten…skall vi kalla det rapport (?) om mina egna upplevelser under helgens stora hemvärnsövning MARÖ. Denna involverade över 500 hemvärnsoldater. Får se hur det går med skrivandet, för fortfarande har inte kroppen riktigt återhämtat sig från alla båtturer och att ånyo vistas på land. Det gungar med andra ord fortfarande.
Övningen började på fredagskvällen med att alla kompanier i Södertörnsgruppen samlades i den stora hallen på Berga regemente. Där hölls en genomgång av situationen. Den kunde rent generellt sammanfattas som att Sveriges internationella insatser i bl.a. Afghanistan, Sudan och upprättandet av nya internationella förband som NBG, lett till allt hårdare kritik från vissa grupper. Anti-militäriska aktivister hade börjat hota med “att vidta åtgärder” om inte regeringen ändrade sina beslut. Order delades och därefter förflyttades mitt kompani med en snabb båt ut till en ö i Skärgården.
På plats blir vi inkvarterade i barrack, men tilldelas inga sängkläder. Jag har tagit med mig allt utom min sovsäck. Otroligt finns sådana att tillgå på plats, så jag får en av kronans gröna. När det efter utspisning och genomgång inför morgondagen blir dags att lägga sig, kommer jag likväl inte ner i mitt nya krypin! Dragkedjan har “tjommat ihop” totalt och behöver sannolikt strykas på med flera lager stearin för att låta sig bevekas. Med det gröna missfostret i hand kliver jag in i köket (som nu inför övningen förvandlats till kompanistab) för att finkamma det på ljus. Hittar inga sådana i det annars välförsedda köket, men däremot vår starke kompanichef. Han sliter upp blixtlåset med sina händer. Går tillbaka till logomentet, men nu går inte det att dra igen eländet. Trött och irriterad drar jag värmejackan över mig och sjunker in i drömmarnas värld.
Nästa dag - revelj klockan halv sju. Övningen skall blåsas igång vid nio. Det första några av oss gör är att hoppa över den frystorkade gröten. Den anses oätlig. Det blev kaffe, russin, kex och lite annat istället…..
Jag tilldelas min första order. Tillsammans med stabskamrat H skall han och jag åka ut till två observationsplatser och resa antenner. Klockan har ännu inte hunnit bli nio. Skärgården är lugn, fridfull och omgivningen tycks ännu slummra sött. Vi drar på oss full stridsmundering, får ammunition av kvartermästaren och plockar med oss två antenner. Därefter kliver vi på en bogserbåt tillsammans med två grupper som skall bemanna posterna. När vi kommit fram till den första släpps vi av och får först klättra upp för klippor med lite hal och förrädisk mossa. Efter en färd till fots över stockar och stenar är vi framme.
Jag och H sätter genast igång med vår uppgift - att resa antennen. Terrängen är inte den lämpligaste, eftersom den är trädtät. Men det går ändå. Vädret är lite kyligt och vinden blåser friskt. Helt plötsligt hör vi en ilsken skottlossning på avstånd, sannolikt från en kulspruta. Kriget är här….. Vi har precis hunnit resa masten och skall prova förbindelsen.
Medan H och en av de andra soldaterna i gruppen gör det, sätter jag mig ner för att vila. Läget är lugnt och ingenting verkar vara i farten. Tar fram min vattenflaska och skall precis ta min första slurk när det knäcker till bakom ryggen. Vänder mig om och ser två killar med svårighet ta sig igenom den svåra terrängen. Den ene stödjer den andra på sin arm. “Titta en militär!!!” ropar den ena av dem. Jag griper efter mitt vapen och observerar en svår benskada hos den andre. Gruppen kallas samman och jag får ytterligare en order, att hjälpa till med övervakningen av detta oväntade par.
Hursomhelst måste jag och H fortsätta till den andra platsen, så vi tackar för oss och går tillbaka samma väg som vi kom. Klipporna är hala och slippriga på sina ställen, vi tar det försiktigt. 
Båten väntar på oss och vi drar vidare. På vägen till den andra posten gör vi ett mellanslag på en holme för att en riskfylld brand behöver släckas.
Vi släpps av på klipporna och måste ånyo kliva uppför dem. Posten som vi söker är belägen på den högsta punkten på ön, och består av tre man. Var exakt vet vi inte. Med oss har vi antennen, det är inte helt lätt att släpa på den genom mossan och branterna. Men tillslut hittar vi målet och vi slutför vårt uppdrag.
Medan jag och H sitter och väntar på att bogserbåten skall komma och plocka upp oss, åker ett fientligt fartyg förbi oss på ett tiotal meters avstånd. Det gör oss ingen skada och vi ser hur det på ett kusligt sätt försvinner bakom en holme. Vi har order att inte öppna eld såvida vi inte själva blir beskjutna.
Hemma på kompaniastaben igen. Vi äter oss mätta efter att i över tre timmar farit runt bland öarna. Nu vankas det äntligen stabsarbete…..trodde jag…..
Satte mig ner vid datorn för att föra krigsdagbok när det ena meddelandet efter det andra om fientliga anfall på öarna kom in. Nu är vår stab allvarligt hotad. Jag får återigen kränga på mig stridsutrustningen och rusa ut med bössan i hand. Tar skydd bakom ett hus och blickar upp mot skogen och därefter ut över sjön. Var är fienden? Tystnaden är kompakt. Så händer händer det som inte får hända…..
Utan att veta varför, vänder jag mig om och tittar bakåt mot bryggan. Då ser jag hur en fientlig stridsbåt dyker upp från ingenstans. Den kör upp vid vår egen stridsbåt som ligger förtöjd. Jag tror att jag och en handfull andra såg detta. Vi ser en uniformerad man göra en svepande rörelse med ena armen, båten backar snabbt ut och gör full i fart bort från oss. En av mina kamrater sänder utan förvarning en kulskärve efter fienden. Det visar sig att han slängt en bomb ombord på vår båt som nu är sprängd i luften.
Men allt är inte över. Skottlossning bryter ut uppe i skogen och alla som bär vapen rusar dit. Jag springer efter och in i striden. Fienden är bara 30 meter från vår stabsplats. Skottlossningen är intensiv, men jag ser inte fienden någonstans. Mynningsflammor här och mynningsflammor där, skrik och gap. Får syn på mina kamrater, vi vrålar ord till varandra. Springer framåt, kastar oss ner på mossan, springer vidare. Till slut möter vi våra andra kamrater. Fienden har flytt och vi kan återtåga. Ingen skadad. “Vilket j***a liv det blev!” muttrar vår nyvakne radioman som jag möter i korridoren. Han har sovit ut efter att ha suttit och vaktat radion i timmar.
Vi börjar genast undra. Var det inte tal om aktivister? Hur kan dessa vara så tungt beväpnade och med så avancerade båtar. Det är inte längre fråga om aktivism o.dyl, utan detta är fullt krig. Vilka är fienden egentligen? Hela Nynäshamn kryllar av soldater får vi veta.
Vi har delat upp oss i skift om två och två inför kvällen och natten. Mitt börjar först vid niotiden, går därför och sover ut under några timmar. När det blir dags för mig och kamrat H att passa staben, har ingenting hänt på flera timmar. Fientliga fartyg har provocerande åkt förbi men inget met. “Fint” tänker jag “det kanske blir en lugn natt”….trodde jag igen, ja.
Vår stabs- och kompanichef ger sig av in mot Berga Hamn för att samtala med bataljonsledningen. Mörkret har fallit och är nu helt kompakt. Jag gör i ordning en stärkande kopp kaffe och kliver ut på terrassen för att ta en titt. Intensiv skottlossning igen! Vid Berga där huvudstaben ligger! Skottlossningen fortsätter i flera minuter och vi ser lysrakter avfyras. Vi får inget svar på radion vad som pågår. Samtidigt får vi annat att tänka på.
Ett släp (kallat sloda på sjöspråk tror jag) har lossnat från ett fientligt fartyg. Det ligger och driver i sjön. En av våra båtar för in det mot vår kaj. Jag frågar stabschefen om jag får gå ner och titta till det. Han svarar jakande. Jag går ner mot bryggan och ser det mystiska släpet i mörkret. En av våra soldater kommer emot mig och säger med hes röst (han har skrikit för mycket) åt mig att vända tillbaka, det finns risk för att fienden är ombord. Vänder genast på klacken och går hastigt därifrån. Innan jag ens hunnit innanförr dörren hör jag skrik och gap nerifrån bryggan. “Miiina!!!!”, “Det är en mina!”. Ombord på släpet fanns alltså någonting mer fruktansvärt än en handfull beväpnade soldater. En stor mina laddad med 600 kg trotyl.
Inte blev det lugnare heller. Knappt har en halvtimme gått under vårt första pass så hör jag och H ännu mer skrik och gap från kajen. Ett fientligt fartyg kommer emot den, men vänder tvärt innan den ens hunnit fram.
Vid tolvtiden återkommer våra chefer och vi får reda på det aktuella läget. Båtar har sprängts, radiomaster har sprängs, fientliga fartyg har synts överallt, staber har attackerats och skottlossning har skett på olika håll i Skärgården.
Berga då?
Ja, observationsposten vid Berga Hamn hade helt plötsligt blivit överfallna av en stridsbåt. Ombord på den hade en grupp uniformerade soldater varit. De hade utan förvarning slungat automateld mot dem. Det visade sig senare vara hemvärnssoldater som öppnat eld mot sina egna i tron att dessa var fiender.
Vår första reaktion vår efter denna berättelse var i princip “dessa cowboys….”
Så var det dags för mig att sova vilket jag gjorde fram till sex på morgonen. Fram tills dess och ända tills min avlösning var det lugnt. Efter det gick jag ut på en vaktronda under en stund, fanns ingenting annat att göra för tillfället. Men sen kom nya order om att jag skulle med en båtpatrull och söka efter vapengömmor. Vårt uppdrag varade under några timmar och hela tiden befann vi oss till sjöss. Vid tolvtiden avbröts övningen och det blev dags att avtåga.
Så slutade den här helgens övning……..
Igår kom jag hem från Ledningsregementet i Enköping och den stora internationella stabsövningen Combined Joint Staff Exercise, CJSE 08. Det kändes lite konstigt att återigen gå civilt klädd efter en hel vecka i grönkläder. Men inte heller bara det var det första som slog mig vid hemkomsten. Även tystnaden och enskildheten nådde fram till mina sinnen.
För vi var mellan 950 och 1000 personer från olika nationer som samlades på regementet. Från allra första dagen till sista har jag varit omgiven av folk hela tiden. Detta är bara början. För i november kommer den enligt vad jag hört, lika långa men dubbelt så stora Viking 08 att hållas.
Ledningsregementet har enorma resurser vad gäller IT vilket gör det möjligt att hålla sådana här övningar där. Detta drar även till sig utländska försvarsmakters intresse av att sända officerare. Övningens scenario tog plats i ett land kallat Bogaland som ligger i mellansverige. Detta scenario används sedan några år tillbaka av Försvarsmakten och förbättras hela tiden. För att allt skulle bli så realistisk som möjligt för staberna fanns en stor spelgrupp s.k. Gaming som spelade fram olika händelser. Inget som hände under övningen var förutbestämt. Allt var som en klassisk insats i ett oroligt område där det gäller att återskapa lag och ordning och göra det möjligt för hjälporganisationer att börja arbeta i det. En del av spelet gjordes i TYR-systemet. 
Vid ett tillfälle besökte jag och en kamrat en av TYR-operatörerna som var lotta. Personligen visste jag ingenting om systemet förrän hon berättade för oss om det. Det är verkligen imponerande och avancerat och jag drog genast en parallell mellan det och de principer som gäller för dataspel. Allt det hon gjorde hade inverkan på stabernas fortsatta arbete och beslut. Men slumpen var också inblandad.
När jag anlände till regementet visste jag inte vad min placering skulle bli. Det blev Air Component Command (flygstaben). Jag som inte kan någonting om flygväsende blev lite konfunderad. De två andra staberna var marinen och landstyrkorna. Jag förstod med en gång att det skulle bli en lärorik vecka med nya erfarenheter. Vad jag och mina andra kamrater från Lottorna inte heller visste var att studenter från FHS skulle närvara och att övningen var en del av deras examination. Många var även de som kom från Baltic Defence College för att delta.
Min uppgift bestod för att fatta det hela kort och enkelt i att tillsammans med två andra lottor, skicka och ta emot meddelanden rörande flygstaben. Allt skedde på dator. Innan övningen började fick vi utbildning på det system som användes. Det var nytt och inte heller de officerare som deltog kände till dess struktur. Det blev lite motigt de två första dagarna men sedan hade vi fått in takten. Systemet förbättrades också hela tiden av våra oerhört duktiga tekniker.
Men redan under övningens första dag den 23:e april nådde besked om Försvarsmaktens framtid oss. Första ordet som uppfattades var “halvering”. På kvällen hade en stor församling bänkat sig framför TV:n för att lyssna till nyheterna. Sedan följde alla skriverier och debatter om JAS och Norge. För min del kände jag en gnutta ironi inombords över att detta skulle ske under en så stor övning och dessutom när man tjänstgjorde i flygstaben. Vad skulle man tro?
I det stora hela var detta en mycket lyckad och lärorik övning. Övningar som CJSE 08 behövs eftersom internationella insatser blir allt viktigare. För min del blev det många nya erfarenheter. Det var verkligen en upplevelse att få arbeta mitt i en så mångspråkig och kunnig stab. Jag har trivts som fisken i vattnet verenda sekund. Att sammanfatta allt och berätta om alla detaljer på denna blogg är omöjligt. Jag vill framförallt tacka de finska piloterna för ett gott och roligt samarbete.
