S till strid om säkerhetspolitiken

Är det en allmän mobilisering inom Socialdemokraternas led man kan ana. Igår lät det på Håkan Juholt som en slags krigförklaring mot Regeringen när han tillsammans med några andra politiker i försvarsberedningen hotade med omedelbar avgång.
Nu har Mona Sahlin klivit in i den allvarsamma leken. För det verkar som att det är precis det som försvarspolitiken blivit. Mona Sahlin är av samma mening: “Jag är djupt oroad över att försvars- och säkerhetspolitiken inom den moderatstyrda regeringen uppenbarligen har reducerats till vilken budgetpost som helst, i stället för att grundas i en säkerhetspolitisk analys och vilket läge som regeringen bedömer försvaret bör vara i”.

Videre fortsätter Sahlin:
“Vårt lands försvarsutgifter skall givetvis prövas noga av finansdepartementet som alla andra samhällsutgifter. Det är troligt att det finns utrymme för effektiviseringar och besparingar inom försvaret, det har vi socialdemokrater hävdat under lång tid.”
Så man har vetat om det under en lång tid. Varför har då inte Socialdemokraterna gjort någonting åt det, eller skött saken bättre. De har ju haft flera decennier på sig men tiden tycks ha stått stilla. Försvaret har reducerats och reducerats och ändå kostar det mycket pengar.

Nu i dessa turbulenta dagar av försvarspolitik har det på något sätt blivit klart att både Sossar och Moderater sitter i samma läckande båt vad gäller försvars- och säkerhetspolitik. Sahlin uttrycker oro över Reinfeldts agerande. Men det är inte bara hon som känner oro. Var höll han hus när hela den här debatten som lett till Odenbergs plötsliga avgång startade? Varför detta ointresse för Rikets säkerhet? Det verkar som att Anders Borg är försvarsminister när han inte skall vara det. Han är förvisso inte i samma prekära situation situation som Jean-Baptiste Colbert var på sin tid. Men någon måtta får det lov att vara. Försvaret är ingen lekboll för politiker, varken Sossar eller Moderater.

I sin debattartikel passar Sahlin på att klargöra S försvarspolitik och göra utfall mot NATO: Sverige skall vara en givare av säkerhet, baserat på vår militära alliansfrihet och en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik. Vår politik skall präglas av solidaritet och insikt om globaliseringens nya krav. 

Hela den här meningen är fylld av ålderdomlighet och motsägelser. Hur skall Sverige vara en givare av säkerhet och solidaritet om den vägrar gå med i andra organisationer som är intresserade av precis samma sak. Globaliseringen ställer nya krav, javisst, och den ställer hårda krav på förändring. I långa loppet går det inte att stå utanför och säga “jag är netural”. Vinner det andras gehör? Vems sida står du på?

“Sverige ska däremot inte ansöka om medlemskap i NATO, då ett NATO-medlemskap inte skulle öka vår säkerhet. Sverige skall vara militärt alliansfritt men fortsätta det nära samarbete, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser som sedan flera år utvecklats”. Hur skulle ett NATO-medlemskap inverka negativt på vår säkerhet? Vi samarbetare ju redan indirekt med NATO genom Partnerskap för Fred, ett globalt militärt samarbete. Men att vara sambo är inte samma sak som att vara gift med guldring på fingret och allt. Svensk trupp är dessutom högt efterfrågad av EU, FN och NATO. Globaliseringen ställer krav på att man håller ihop gör utbyten. Skall då Sverige vägra att binda sig och stå utanför utvecklingen istället för att hoppa på tåget och åka med mot nya framtida domäner inom militära samerbeten?

“Om säkerhetspolitken får det inte råda några oklarheter” säger Sahlin. Och visst är hon klargörande och tydlig i var Socialdemokraterna står. Men är det bra för Sveriges utveckling och säkerhet? 
 

Två nya maktblock?

Gör verkligen Kina och Ryssland, den nyvakna björnen och draken någonting annat än samlar på sig energi? I veckans nummer av The Economist diskuteras frågan detaljerat, men svaret är inte helt säkert. För ett litet tag sedan avslutades den stora internationella militärövningen Peace Mission 2007 som innefattade de sex medlemsländerna i Shanghai Cooperation Organisation (SCO). Frågan är om denna hade något annat syfte än att öva terrorismbekämpning. En del menar att allt handlade om att demonstrera dessa länders, inte minst Kina och Rysslands militära styrka.

Nu har det börjat höras röster om at SCO har uppstått som ett slags motvikt till NATO. Ett helt nytt maktblock vilket innefattar Kina, Ryssland och fyra stater i Centralsien (Kazakhstan, Uzbekistan, Tajikistan och Kirigizstan). Tillsammans bildar de ett enormt område som eventuellt både militärt och ekonomist skulle kunna NATO. Att både Kina och Ryssland är två jättar som intresserar sig mycket för sin energiförsörjning är känt sedan en lång tid tillbaka. Kina har dessutom börjat få fart på sin vapenindustri men köper fortfarande mycket vapen och materiel från Ryssland.
År 2005 lät SCO förkunna att man helst vill se alla USAs och NATOs militärbaser försvinna från Centralasien så fort som möjligt.

Men givetvis finns det även de som talar emot påståendet om ett nytt maktblock. Är det verkligen möjligt att förena exempelvis den ryska och kinesiska armén? Är inte språkskillnaderna på tok för stora. En del av SCOs medlemsländer ingår i dessutom i underklubben för NATO, nämligen PFP. Ett av dessa är Kazakhstan som försöker hålla sig väl med både Ryssland och Kina, kanske mest med den senare. När President Hu Jintao besökte landet, lovade President Nursultan Nazarbayev gas och olja på längden och på tvären till Kina. Men det bör också hållas i minnet att Nazarbayev har lovat att föra energi över Kaspiska Havet till Azerbajdizan för vidare transport till EU. Men Kinas inflytande över Kirgizstan är dock stort.

Stort seminarium om Kaukasien

Igår var jag på ett intressant seminarium med rubriken “Kaukasien - en värld i kanten av Europa”.  Föreläsarna var många och jag fick veta mycket om denna lite undanskymda del mellan Europa och Mellanöstern. Kaukasien är verkligen en geografisk medelpunkt. I norr finns Ryssland, i väster Europa, i Syd breder mellanöstern ut sig och i öst, tvärs över Kaspiska havet tar det gigantiska Asien vid.  

Seminariet inleddes av Viola Furubjelke, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center. Kaukasiens länder Georgien, Armienien, Azerbajdzjan m.fl. snart kan komma att bli grannländer till Europa. Mycket av detta hänger på om Turkiet blir invalt i EU eller inte. Området har en stor strategisk och energipolitisk betydelse. En outvecklad EU-politik gentemot Kaukasus kan få dåliga följder. Furubjelke påpekade att Kaukasus är mycket komplext ur många aspekter, inte minst språkligt, kulturellt och religiöst.

Klas-Göran Karlsson historiker vid Lunds Universitet, berättade allmänt om Kaukasus historia. Stagnation och stabilitet är några av de egenskaper som kan sägas karaktärisera den. Dess folk har en enorm försvars- och frihetsvilja. Det är också enormt religiöst eftersom religionen ses som en del av den etniska identiteten. I bergsområdena har inte lika stor kulturell rörlighet skett som på slättområdena. Trots att de tre länderna Armenien, Azerbajdizjan och Georgien ingår i samma geografiska område, så är de helt olika varandra. I Armenien talas armeniska som är ett indoeuropeiskt språk och majoriteten av befolkningen tillhör den Armeniska apostoliska kyrkan. I Azerbajdizjan talas azerbajdzjanska som är ett turkiskt språk och i landet bor till större delen muslimer. Sist men inte minst har vi Georgien där det talas georgiska som är ett kaukasiskt språk och där den georgiska ortodoxa kyrkan är i majoritet.

Elin Jönsson som är frilansjournalist föreläste om vad som hänt i Tjetjenien efter kriget. Över 60 % av befolkningen är arbetslös och man har beräknat att 80 % lever under existensminimum. Kidnappningar är vanliga och både ryssar och tjetjenier deltar i dem. Ibland samarbetar parterna i en slags ohelig allians. Syftet med kidnappningarna är att pressa den kidnappades släkt och familj på pengar. Brutal tortyr förekommer. Vart pengarna hamnar är oklart.

Hur har det gått för Georgien sedan revolutionen 2003? Om detta berättade Hedvig Lohm som är statsvetare vid ECMI (European Centre for Minority Issues). Ungefär hälften av invånarna lever i fattigdom, men landet har det på många sätt bättre ställt än de andra länderna i Kaukasien. Ett av dem är korruptionen, här är Georgien bäst i klassen. Pressfriheten är också bättre än i t.ex. Azerbajdizjan. Men samtidigt håller en militarisering på stt ske. Armén ses som den främsta symbolen för landets enighet.

Det sista föredraget hölls av Robert L Larsson från FOI, hade rubriken “Politik i pipeline - om omvärldens intressen i Kaukasien”. Ur rysk synvinkel har Kaukasien alltid spelat en viktig roll. Landets fiender har ofta kommit från det det hållet. Därför har Ryssland behållit flera av sina militärbaser från sovjettiden i de olika länderna. Men de är inte så starka och har därför ingen större strategisk betydelse. Desto mer intressant är den energipolitik som Ryssland bedriver, snarare än den rent militära. Energipolitiken är dock bara ett av de många medel, som landet använder sig av för att hävda sin närvaro i Kaukasien. Till några av de övriga hör handelsblockader, att underblåsa interna konflikter, gränstvister, visumfrågor etc.

Sedan 1991 har 60 fall där ryssland tagit till energin som maktmedel förekommit. Litauen är det land som blivit mest utsatt, därefter kommer Georgien och Vitryssland. Minst drabbat har Azerbajdizjan blivit, eftersom det har sina egna energikällor. Den ryska energipolitiken har dock misslyckats i alla viktiga fall, men det förhindrar inte till nya försök.

Många tror att Kaukasien endast kan tillhöra ett av de två maktblocken Ryssland eller USA. Men det är inte sant. Även Europa har intressen i området, speciellt när det gäller gas. Flera av de gasledningar som leder till Europa är ryskkontrollerade. Därför vore det strategiskt lämpligt om Europa hade en helt egen ledning, som ledde från Baku, via Turkiet och in till Europa.

Till sist vill jag tacka för ett lyckat seminarium och ta mig friheten att publicera en musikvideo - Georgian Legend. Se och njut till härlig georgisk sång och dans.

Sverige ett land i filttofflor

“Den svenska rösten ute i världen har blivit hes och lågmäld”, skriver förre försvarsministern Thage G. Peterson i dagens SVD “Sverige har blivit ett land i filttofflor” fortsätter han och menar att det skadar ungdomens intresse för politik. Ungdom vill ha raka rör i internationellt umgänge menar han. Peterson ser också helst att Sverige förblir neutralt och alliansfritt och inte deltar i liknande våldsoperationer som USA.  

Jag vet inte om jag är tilräckligt ung, för att fortfarande kunna klassas som ungdom. Inte heller har jag varit med lika länge som Thage. G Peterson och kan därför inte blicka tillbaka lika långt som han. Nej, den erfarenheten har jag inte på långa vägar. Men jag har konstigt nog uppfattat det som att den svenska rösten, på något sätt blivit kraftigare utomlands.

Visst kan man också diskutera om det är rätt eller fel att 20-åriga värnpliktiga rekryteras till Nordic Battle Group för att sändas till konflikthärdar runt om i hela världen. Men är inte det på nått sätt att visa raka rör i handling? Att komma ut och se verkligheten som den är istället för att sitta hemma och tycka? “Ungdom vill ha ärlighet och raka rör i det internationella umgänget” skriver han. Det kanske var så när han var “ung rebell” som det kallas, och så är det fortfarande…inget nytt under solen. Nej, att vara ung och oerfaren är inte lätt.

Gräl mellan Carl Bildt och S om gasledningen

Under onsdagens utrikespolitiska debatt var det mycket som togs upp. “Frihet, fred och försoning” var temat på det som utrikesministern läste upp. Men den rysk-tyska gasledningen orsakar ordstrider.

Socialdemokraterna har skarp kritiserat gasledningen som skall löpa nära Gotland och menar att den medför både miljö- och säkerhetspolitiska risker. Bildt menar dock att S i princip har accepterat gasledningen Nordic Stream, bl.a. när de var med och godkände de så kallade TEN-projekten (Trans European Networks). TEN-projekten startades på 1990-talet för att öka den ekonomiska tillväxten i EU. Vid den tidpunkten innefattade inte projekten energi- och telekommunikation, vilket tillkom vid EU-toppmötet i Bryssel år 2003. Då var Göran Persson med och klibbade igenom listan.

S invänder och menar att listorna över projekten endast är önskelistor från olika länder. Att gasledningen godkänts som ett TEN-projekt har enligt Bild två betydelser nämligen att “berörda medlemsstater förbinder sig att vidta särskilda informationsinsatser, och att underlätta och snabba på tillståndsprocessen.”

Försvaret ändrar syn på Ryssland

Både SVD och DN skriver om försvarets nya syn på Ryssland idag. Försvarsmakten tillkännager att även om Ryssland kan investera i sitt försvar, så är det inte sagt att det behöver utgöra ett hot mot Sverige. Generalmajor Michael Moore  säger att “Energins ökade betydelse, Rysslands nya ekonomiska styrka och växande handel i östersjöregionen är det som gjort att hotbilden förändrats.” 

Försvaret har all anledning att tänka om. Det är, som jag tidigare skrivit, inte längre säkert att de militära hoten är de största.  Vad handlar denna “Rysskräck” egentligen om? Gasledningen Nord Stream, kärnvapen eller armén? Den ryske ambassadören tycker i alla fall att de svenska föreställningarna är “idioti”. Kanske är de 40 fregatter som landet beställt för att rusta upp sin östersjöflotta inte till för någonting annat än bevakning av gasledningen.
Vem har rätt och vem kan vara lugn? Kanske har ligger det något i DN:s ledarskribents ord “på Jeltsins tid behövde ingen rädas Ryssland. Men det var då det”. Hans lärjunge, Putin överträffar sin föregångare.

Pierre Schori vill skicka svenska soldater till Afrika

På Aftonbladet debatt argumenterar Pierre Schori för att svenska soldater bör skickas till Afrika. Han tycker att “det är skamligt att inte den rika världen ställer upp”.
I artikeln ställer han två frågor, var gör svensk trupp mest nytta och var kan vi bäst minimera riskerna för våra soldater? Hans svar blir “i Afrika under FN:s ledning”.

Alltså inte i Afghanistan under Natos ledning. Schori betonar dock att han inte menar att Sverige skall dra sig ur Afghanistan, eftersom vi gör en bra insats där. Det har med två aspekter att göra nämligen solidaritet och säkerhet. Solidaritet därför att han anser att svensk trupp skulle göra mest nytta för freden i Afrika. Säkerhet därför Sverige är inte med i Nato.

Läs mer i artikeln för att få detaljerad information.

Energimeditaioner

Marknadsstat istället för nationalstat

Det finns en koppling mellan säkerhet och ekonomi. Så har det alltid varit i historien, men det är inte om det den här skrivelsen skall handla. Ett land som har goda resurser kan lättare finansiera sin säkerhet mot diverse tänkbara hot. Idag är inte de tänkbara hoten enbart militära utan likväl ekonomiska. Det finns tankar om att det som kallas för ”nationalstat” i sinom tid kommer att ersättas av termen ”marknadsstat”. De militära hoten har mest berört nationalstaten, men nu är det kanske inte lika relevant. Faktum är att ekonomiska relationer har blivit allt mer betydande och knyter stater allt tätare till varandra. Detta skapar förvisso trygghet men också nya hot – ekonomiska hot.

Ett ekonomiskt hot som blivit allt mer aktuellt, inte minst kring turerna om den rysk-tyska gasledningen, är energiförsörjningen. Tillgången till energi är och har alltid varit avgörande för vårt lands säkerhet. Sverige är dessutom helt importberoende av olja och gas.

Prognoser för fossila bränslen

Men hur ser då framtiden ut för olika energikällor. De mest omtalade för tillfället är oljan och gasen därför är det mest intressant att titta på dem. Rent generellt är det så att världens energiproduktion kommer att öka snabbare än folkmängden fram till år 2030. Men det innebär inte att skillnaden mellan rika och fattiga länder kommer att minska vad gäller konsumtionen. De fossila bränslena (kol, olja och gas) står för mer än 90 % av världens energiproduktion. Under perioden 1973 till 2003 fördubblades förbrukningen av råolja. De länder som ökade sin konsumtion mest under den perioden var:
- Kina +399
- Indien +360
- Resten av Asien + 282
- Afrika + 172
- Latinamerika + 71
- USA +9

Naturligtvis säger dessa siffror ingenting om konsumtionsfördelningen. Till exempel så förbrukar USA fortfarande mer än tre gånger så mycket som Kina. Men om det fortsätter i den takten så kanske det sker en omkörning Man får inte glömma att Kina redan börjat lägga beslag på Afrikas oljefält.

Hur är det då med gasen? Den ses oftast som ett alternativ till oljan. För närvarande står Ryssland för runt 23 % av den totala naturgasexporten. Många av de västeuropeiska och baltiska länderna blir alltmer beroende av importerad gas. Det samlade beroendet av naturgas inom EU var 43 % år 2002 och förväntas vara 75 % år 2020. Sverige är dock inte så beroende av gas eftersom det bara täcker 2 % av vårt behov. Ett tillägg måste föras och det är att världens reserver av naturgas kommer enligt uppskattningar att räcka längre än oljans. Framtiden tillhör gasen och inte oljan.

Efterfrågan på olja och gas

Men av diskussionen ovan kan man trots allt slå fast att olja kommer att förbli en attraktiv vara länge till. Efterfrågan på gas ökar dock sakta men säkert. International Energy Agency bedömer att omkring 3 billioner (3000 miljarder) dollar behöver investeras i oljefält, tankfartyg och raffinaderier fram till år 2030.
Det är en enormt stor summa pengar, men var skall de komma ifrån? Svara mig den som vet.

Ryssland som världens energikälla

Vår granne i öst – Ryssland, är ett land rikt på råvaror, metaller och andra naturresurser. Här finns nog det mesta för den som önskar prospektera. Som ovan nämnt står landet ensamt för omkring 11 % av världens oljeutvinning trots en slö industri och för 23 % av gasproduktionen. I genomsnitt importerar Europa runt 55 % av sin energi från Ryssland och många av de östeuropeiska länderna är helt beroende av denna.
Vad kommer detta att få för konsekvenser inom en snar framtid? Ryssland tycks ha allt det behöver medan t.ex. Kina och USA måste söka sig bortom sina egna gränser för att hitta bränsle åt sina energislukande industrier. Står vi på gränsen till ett råvarornas krig?

Är gasen Rysslands nya vapen?

Jag vet inte om jag ska tro mina ögon! Ryssland tycks verkligen ha fått en ny Tsar….och han heter Vladimir Putin. Är det verkligen sant? Vilka märkliga tider vi lever i ärade läsare. Peter den Store måste sucka djupt av förtjusning i sin mörka grav över att ha fått en potentiell jämlike. Svjastjennaja Rus (det Heliga Rysslands) glansdagar är trots allt inte till ända. Nej de skall återuppstå!
Jag leker med tanken för mig själv. Om Putin likt Tsar Peter ville grunda en helt ny stad som S:t Petersburg, till priset av tusentals ryssars liv och möda, så skulle han nog göra så. Vad skulle hans nya residens heta? Putingrad?

Nog med lek och tillbaka till allvaret……..

För ett par dagar sedan gick konferensen Folk och Försvar av stapeln. I Svd rapporterades ett och annat av de många intressanta tal som hölls. Ett av dem handlande om den planerade ryska gasledningen som skall löpa genom Östersjön. Av de planerade 1200 km kommer 500 km att hamna i svenskt vatten. I artikeln ”Gasledning påverkas försvarets planering” Svd 17 Januari, står det att ”energi blir allt viktigare, både som en dyr nödvändighet och ett politiskt maktmedel” och att ”olja och gas förändrar den strategiska helhetsbilden”.

Behöver vi vara rädda för ryssen? Kommer Ryssland att använda sin energi, främst gasen som ett nytt vapen? Eller kommer Ryssland att använda sin militära styrka. Nej, säger jag vi behöver inte på ett sätt vara rädda för Ivan, varför det. Varför då undrar ni.
På det svarar jag, att för det första måste man lära känna sin motståndare. Personligen ser jag inte Ryssland i termer av fiende. Ryssland är Ryssland, ett land som alltid varit och fortfarande är en gåta för Västerlandet. Men för att göra min diskussion begripligare för läsaren, så använder jag termen åtminstone motståndare.

För att lära känna sin motståndare bör man blicka tillbaka i dennes historia och försöka finna svaren där. Många av Rysslands etablerade militära principer bottnar i Tsar Ivan den Förskräckliges militärreform från sent 1500-tal. Dess viktigaste del var Kanonorden från den 10 oktober 1577 som reglerade artilleritjänsten. Den omfattande en ring av befästa kloster runt Moskva med artilleri vilka bemannades av munkar. Det nutida ryska försvarskonceptet är utformat enligt liknande principer. Stridsledningen är centrerad i Moskva och luförsvaret samt täcktrupper och rörliga markstyrkor har samma uppgifter som klostren.

Det ryska militära tänkandet skiljer sig mycket från det västerländska. I väst vill man undgå stora egna förluster, medan i Ryssland är man beredd att acceptera dylikt. Den sovjetiska militärteorin är också, med sina negativa inslag svår att förstå för västerlänningar. Men så måste man hålla i minnet hur många katastrofer landet drabbades av under det förra seklet, vilka kräver över hundra miljoner ryssars liv. Mörkertalet är stort.

Men i sin militärdoktrin avser Ryssland att i första hand förhindra väpnade konflikter genom icke-militära åtgärder. Ryssland bör, enligt denna sträva efter ett effektivt system av politiska, rättsliga, organisatoriskt-tekniska och andra internationella garantier för att förhindra att väpnade konflikter och krig uppstår.

Just ordet “andra internationella garantier” gör att tankarna, likt gigantiska tornklockor börjar ringa i mitt huvud.

Skulle den nya gasledningen kunna vara just en sådan garanti? Ur energin utvinns maktens krafter….Tsar Putin vet vad han gör.