Vänner och rivaler

I september år 2006 gav Frankrikes president Jacques Chirac Hederlegionen åt Rysslands Vladimir Putin. Detta sågs inte med blida ögon av några, men Chirac stod på sig. Hans motivation att ge landets främsta orden instiftad av den genialiske fältherren Napoleon Bonaparte löd “Frankrike uppskattar högligen den ryske (Frankrikes försvarsminister (2002-2007) Michéle  presidentens främjande                        Alliot-Marie träffar President Putin)                      av utveckling och  
                                                                                   multilaterala samarbetsrelationer”.

Vilken utveckling och vilka relationer då, Monsieur President?

Det har gått väl för Rysslands försvarsindustri sedan millienieskiftet. Från år 2000 till 2007 fördubblades exporten till runt 6,5 miljarder dollar och försvarsbudgeten har även den fått ett rejält uppsving. Men riktigt så ljus är inte bilden. När det gäller högteknologiska produkter ligger Ryssland efter. Det räcker inte längre med låga priser för att bli etta på marknaden. R&D (Research and Development) och utländska investeringar är vad som behövs. Detta faktum har fått Moskva att vidta åtgärder. Dels har paraplyorganisationen “Rysk Teknologi” (Rossiiskiye Teknologii) skapats och dels har man vänt sig till andra länder för att söka givande samarbeten. President Putin konstaterade redan detta skulle göra Rysslands till “en överhängande deltagare i den globala integrationsprocessen”.

Detta har redan fått några Europeiska länder att ta tillfället i akt. Italien och Storbritannien är två av dem som börjat kooperera högteknologiskt med Ryssland. Men ingen gör det så flitigt eller var så snabb på att söka partnerskap som Frankrike rapporterar Jane’s Defence Weekly. Ingenting nytt i detta. De franska och ryska försvarsindustrierna har förvisso samarbetet i drygt ett decennium. Men under det senaste året har det tagit fart ordentligt. I oktober skrev Rosoboronexport och DCNS (Direction des Constructions Navales Services) under ett kontrakt om att tillsammans bedriva maritim forskning och utveckling. Franska Thales har också skrivt kontrakt med det ryska företagen, vilket skedde lite tidigare i augusti förra året. Men bäst i klassen bland de fransk-ryska försvarsindustriella samarebetena är det mellan det statligt ägda United Aircraft Cooperation (på ryska Ojedinennaja Aviastroitelnaja Korporatsia) och det europsiaka EADS (European Aeronautic Defence and Space Company ) som till del ägs av franska staten.

Men det goda samarbetet till trots, förblir konkurrensen mellan de båda parterna stenhård. De franska och ryska försvarsindustrierna har under några år varit vad Jane’s beskriver som “neck and neck” på den globala marknaden. Konkurrens driver dem att hålla varandra i händerna samtidigt som kampen om kunderna får dem att inte greppa för hårt. Senast under förra året då Frankrike lyckades vinna ett tioårigt kontrakt med Libyen värt fyra miljarder dollar. Traditionellt har detta varit Rysslands marknad.

Låta försvarsindustrin sponsra internationella insatser?

I årets andra nummer av tidningen Medborgaren finns en helsides intervju med försvarsminister Sten Tolgfors. Han är stolt över “vår förmåga att exportera fred och säkerhet”. Efterfrågan på svensk trupp i internationella insatser är stor och kommer att öka. Han siar även om att det nordiska samarbetet kommer att bli allt viktigare. Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken kommer att behöva en kraftig förnylese. Med andra ord kommer vi att få se mycket hända och ske inom en snar framtid.

“De internationella insatserna hänger nära samman med uppgiften att skydda Sverige” säger Tolgfors. Inom Aliansen är man oense om Natomedlemskap. Men under våren kommer partierna att ta ställning till ett svenskt deltagande i organisationens snabbinsatsstyrka NRF. Försvarsministern vill även lyfta fram de män och kvinnor som frivilligt åker på dessa riskfyllda missioner. Därför kommer på hans inititiativ all de som deltagit i internationell tjänst årligen att bjudas av Försvarsdepartementet för personlig avtackning.

Men ingenting är gratis här i världen. Vem skall betala alla de dyra internationella insatserna? Varifrån skall pengarna komma? Skattebetalarna som kanske inte har tid eller intresse för svensk försvars- och säkerhetspolitik?

Läste en insändare i tidningen Punkt.se igår torsdag där upphovsmannen berättar att Carl B Hamilton (fp) föreslagit att utlandsstyrkan ska finansieras med biståndspengar. “Bra, men vore det inte ännu bättre att hela den delen av försvaret finansieras med pengar och material från försvars- eller krigsindustrin? Då vinner man två fördelar: att soldaterna får arbetsmarknadsmässiga löner och försäkringar, samt att vapenindustrin får visa upp sina produkter “in action” vilket ju befrämjar vår export” skriver insändaren coh tycker samtidigt att styrelsen i Sida oftare borde bytas ut.

Men Försvarsmakten och FMV marknadsför redan försvarsindustrins produkter. Nihil nove sub sole. Det är en självklarhet. Om detta går att läsa i Sydsvenskans artikelserie “Det svenska vapenhyckleriet”. Till exempel marknadsför flottan nya stridsfartyg under sina färder runt om i världen. Är detta fel? Nej, det är väl inget fel i att de som faktiskt använder produkterna talar för dem. Det är helt naturligt och höjer bara medvetandet om att det är en bra tingest man köper. Det är ungefär som med modebloggarna som visar upp kläder, accessoarer, egna mannekängfoton och annat. De får också generöst med klirr i kassan och gratisprodukter för att göra det….

Dödens handelsman

Igår greps världens mest eftersökta vapenhandlare, Victor Bout. Han blev tagen på sitt hotellrum i Bangkok av den Thailändska polisen. Vad han exakt gjorde i landet är ännu inte klart. Men sannolikt hade det kopplingar till militärjuntan i Burma, med vilken Bout har goda kontakter. USA har jagat honom i flera år och nu är jakten äntligen över, om han inte lyckas smita.

Victor Anatolyevich Bout är en f.d. KGB officer och var han exakt kommer ifrån ursprungligen är omstritt. Men båda hans föräldrar var ryssar och antagligen föddes han i dåvarande sovjetiska Tajikistan. Efter att år 1993 ha dragit sig tillbaka från KGB i samband med den sovjetiska kollapsen, satsade Bout på vapenhandel och blev snabbt ett stort namn inom dessa kretsar. Han går under smeknamnet “The merchant of death” vilket är titeln på den bok som handlar om honom skriven av Douglas Farah och Stephen Braun. Den finns att låna på FHS för den som önskar läsa. Bouts affärer har varit omfattande om omstridda. Han misstänks ha försett såväl den colombianska FARC-gerillan, talibanerna som Saddam Hussein med vapen. Han handlade även mycket med i princip alla stater i Afrika. På listan finns Angola, Kamerun, Kongo, Liberia, Libyen, Rwanda, sydafrika, Uganda och många fler. Det är inte heller klart hur täta kontakter med den innersta kretsen i Kreml han har. Både Ryssland och Ukraina är de största leverantörerna av vapen till juntan i Burma. Men som vilken annan vapenhandlare som helst i hans klass, verkar Bout ha sålt vapen åt alla som haft pengar nog att kunna betala för dem.

Victor Bout talar åtminstone sex språk flytande bland annat franska, engelska, portugisiska och uzbekiska. Han var under en period tolk i Angola åt den sovjetiska armén. Att vara språkkunnig underlättar alltid i internationella affärssammanhang. Det vet vi alla.

Exporten minskade, omsättningen ökade

Idag redovisade Inspektionen för strategiska produkter (ISP) den totala svenska vapenexporten från förra året. Det kan kort och gott summeras: Exporten minskade, omsättningen ökade. Vilka slutsatser går att dra?

Siffrorna ser ut enligt följande exporten minskade med sex procent till drygt åtta miljarder kronor, omsättningen ökade med med 12 procent till 38 miljarder kronor. Detta är första gången på ett halvt decennium som total försäljning och export minskar. Att omsättningen ökade beror på den kraftiga tillväxten av produkter som även efterfrågas av civila. Detta är exempelvis övervakningssystem.

Den ryska vapenindustrin koncentreras

I december förra året lät President Putin skriva under en lag som först godkänts av Duman. Exakt hur den lyder framgår inte av artikeln i Jane’s Defence Weekly, men klart är att den konsoliderat den ryska vapenindustrin. Genom denna lag har alla Rysslands största företag inom industri, finans och teknologi enats under ett gemensamt paraply, ett staligt ägt konglomerat med namnet “Rysk Teknologi” (Rossiiskiye Teknologii). I dess mitt står Rosobornonexport som har monopol på all rysk vapenexport.

Vad åtminstone Putin och åtminstone de som är involverade hoppas på med detta, är att ge den ryska försvarsindustrin nya muskler.Västerländska företag skall även få tal de av vinsten om de vill investera inte bara i konglomeratet utan även i det tidigare otillgänliga Rosobornonexport. Inte sedan Sovjetunionens fall har någonting liknande skett i landet, ett gemensamt parasoll under vilket hela den Ryska Federationens försvarsindustri enas tillsammans med andra grenar som finans. Rosobornonexport har tidigare kunnat lita till sina låga priser för att kunna behålla greppet om sin del av marknaden. Men denna typ av konkurrensteknik fungerar inte i långa loppet. Förr eller senare måste ett företag förnya sig för att inte ligga efter. Rosobornonexport befinner sig just nu i den situationen. Priskonkurrensen är ineffektiv och företaget lider av brist på investeringar utifrån samt FoU. De västerländska konkurrenterna knappar stadigt in.

Mennu skall det bli ändring på det hela. Kreml är fast beslutet att etablera en dominerande roll för den ryska försvarsindustrin. Den kommer inte bara att återuppstå som ett helt nytt företag, utan även som en ny internationell konkurrent.

Läs även här

Rekordmånga vapen stjäls

Rekordmånga illegala vapen cirkulerar i Sverige rapporterar tidningen Metro. Bara i år beräknas runt 2400 vapen bli stulna. Det är vanligt att stölderna sker under storhelger som jul och nyår då folk är bortresta. Totalt finns det 2,003,606 licenserade vapen i vårt land varav majoriteten används för jakt. Att de illegala vapnen ökat hänger tätt ihop med den ökade kriminaliteten, uppgörelser, hot, rån etc. Hur många oregistrerade vapen som är i cirkulation går inte att säga. Men det rör sig om tiotusentals. Många kommer från Balkan där de inte längre behövs efter krigen.

Skräckscenariot för polisen är dock att bruket av vapen skall sprida sig bland yngre åldrar. “Det värsta som kan hända är ju att detta kryper ner i åldrarna, att vapen når ungdomar istället för den organiserade brottsligheten. Då kan det få förödande konsekvenser. Vi har sett vad som har hänt på skolor i USA, där det har varit flera massakrer” säger Thord Modin på Rikskriminalpolisen.

De militära utgifterna ökar i världen

De summor som världen lägger ner på att rusta upp har ökat och kommer att fortsätta öka. Det förutspår Jane´s Defence Weekly. I dagsläget lägger 76 studerade länder ner sammanlagt över 1 trilljon dollar på sina respektiva försvarsmakter. I topp ligger USA med en budget som           (bild redigerad av bloggaren) sannolikt kommer att öka på grund av Irakkriget. I västeuropa har de också stigit men inte lika snabbt. Utvecklingen går långsamt och beror på politiska och demografiska förändrigar vilket lett till att pengarna läggs på helt andra intresseområden.

Mönstret ser ut enligt följande. USA är ansvarigt för hälften av av världens militära utgifter. Utanför USA står 20 länder för runt 80% av de resterande utgifterna. Sju av dessa är europeiska, sex asiatiska, fyra i mellanöstern, två i sydamerika samt Australien och Ryssland. Varje region domineras av ett eller två länder. I Europa är det  Storbritannien och Frankrike som har de största försvarsbudgetarna respektive Japan och Kina i Asien. Ryssland dominerar bland de f.d. sovjetstaterna.

Att identifiera vilka länder som lägger mest resurser på sina försvarsmakten och var dessa sannolikt kommer att öka, är givetvis viktigt för vapenindustrin. Av de 20 studerade länderna är det klart att i fem av dem kommer utgifterna att öka fram till år 2010. Dessa är Ryssland, Kina, Sydkorea, Indien och Saudi Arabien. Dessa kommer tillsammans att växa med 30% under de kommande tre åren med Ryssland i topp. Totalsumman beräknas bli över 55 miljarder dollar. 

Riksdagens Försvarsindustrigrupp

Nyligen har det startats en försvarsindustrigrupp i Riksdagen. Bakom initiativet står Annika Engblom, moderat riksdagsledamot från Karlskrona och suppleant i försvarsutskottet. “Det behövs djupare kunskap om hur försvarsindustrin och vilka spinoff-effekter den leder till. Det handlar både om att upplysa befattningshavare och allmänhet” säger Engblom.

Vapenexporten till Saudiarabien och Pakistan

Det är lite si och så just nu med den svenska exporten av krigsmateriel till två länder i Mellanöstern. Alldeles nylgen fick Saab och Hägglunds tillstånd att utföra demonstrationer i Saudiarabien, ett land där mänskliga rättigheter kränks. Handelsminister Ewa Björling uppger att regeringen ännu inte tagit ställning till om det skall leda till någon affär eller inte. Hon säger också att Saudiarabien ligger någonstans i mitten på skalan vad gäller kräningar av de mänskliga rättigheterna.

Nu kräver Birgitta Ohlsson(fp) att vapenexporten till Pakistan stoppas på grund av President Musharrafs undantagstillstånd, vilket enligt henne har lett till arresterandet av 700 jurister och stormandet av högsta domstolen Karachi. Den svenska vapenexporten till Pakistan var år 2006 värd till 1,2 miljarder kronor.
“Enligt det svenska regelverket bör vapenexport inte beviljas om det förekommer inre väpnade oroligheter eller omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter i landet, inga av dessa kriterier är i dag uppfyllda när det gäller Pakistan” säger Ohlsson.

Försvarsindustrins motsägelser

Skriverierna om Sveriges försvarsindustri tycks ha tagit fart på allvar. Hittills har det mest varit debattinlägg, men idag stod ett längre reportage i DN.
Hur mycket får varje svensk egentligen betala varje år för försvarsindustrin? Det har tidigare konstaterats att varje person betalar 4562 kronor årligen till försvaret. Men hur är det med försvarsindustrin? Ewa Stenberg räknar i sitt välskrivna reportage “Oberoende försvar eller skyddad verkstad” att varje skattebetalare fått punga ut med tusen kronor bara till utvecklandet av luftvärnsroboten Bamse. Ett projekt som regeringen nu vill lägga ner, eftersom den anser att systemet inte behövs. Det blir billigare att köpa utomlands istället.

En av dem som motsätter sig regeringens politik är Håkan Juholt (s). Han betonar vikten av att ha en oberoende försvarsindustri i händelse av ofredsår. Ordförande för Försvarsindustriföreningen Peter Lundberg, uttrycker en oro för att det långsiktiga tänkande går förlorat. “Det här är ingen öppen och fri marknad, den styrs av politiska beslut och då måste den svenska staten ta ett ansvar för forskning och utveckling” säger han.

Nu har röster börjat höjas för att det är just denna “forskning och utveckling” eller rättare sagt experimenterande, som kostat och kostar skattebetalarna mycket pengar. En del menar att alla dessa nyutvecklade försvarsprodukter eller inköp av dessa inte hade behövts. Johan Tunberger vid FOI säger Sverige är beroende av sin försvarsindustri och det leder till onödiga inköp av försvarsmateriel. Vidare ger han en beskrivning av en slags järntriangel mellan politiker, försvarsindustri och höga officerare. Är det därför som socialdemokraterna kritiserar den sittande regeringen och helt plötsligt, trots alla år av nedrustningar av Försvaret, kliver in till försvarsindustrins försvar? Är det inte krig och oroligheter som styr försvarsmarknaden, utan “politiska beslut” som Peter Lundberg säger? Vem har rätt och vem har fel? Vad behövs och vad behövs inte?

Försvarsindustrins projekt och andra experiment kostar miljardbeloppp årligen. Det räcker med att läsa Ewa Stenbergs långa reportage så får man sig en viss uppfattning. Utvecklandet av jaktroboten Meteor till JAS Gripen har hittills kostat två miljarder kronor, luftvärnsroboten Bamse fyra miljarder och experimentet med det Nätverksbaserade Försvaret (NBF) 2,5 miljarder.

Vi kan jämföra detta med kostnaden för praktiskt taget det enda infanteri vi har i Sverige, nämligen Hemvärnet ca 40,000 man (större delen av Armén är pansar). Den ligger på runt 500 miljoner. Kostnaden för frivilligförsvaret är enligt uppgifter 68 miljoner. Jämför då med Finland som för ca 21 miljarder kronor kan mobilisera 342,000 man och där 80% av alla unga män gör värnplikt mot 10% i Sverige.

Vart tog det folkliga försvaret vägen?