Ung kadett i Japan

Chiang hade beslutat sig för att bli officerare. Han ville bli undervisad i Japan som under den här tiden var ett modernt men starkt militaristiskt samhälle. Allt kretsa de kring kejsaren och militära dygder. Kina och Japan stod i kontrast till varandra. Dessutom hade det rysk-japanska kriget just avslutats med Japan som segrare. Denna framgång bekräftade Japan som en modern supermakt i Fjärran Östern. Det var just det kinesiska kejsardömets ointresse för modernisering och intryck utifrån som fick doktor Sun Yat-Sen att börja använda ordet revolution. Men det är en annan historia.

Sagt och gjort. Med en ung mans beslutsamhet seglade Chiang våren 1905 över till Japan för att bli kadett. Hans mor hade fått sälja en den av familjens ägodelar för att kunna bekosta färdbiljett. Innan han steg på skeppet hade han precis läst färdigt ”Den Revolutionära Handboken” en skrift som ansåg att den kinesiske kejsaren borde dödas och ersättas med en republik i stil med Amerika. Chiang hade kommit i kontakt med de politiska strömningarna och blivit en övertygad republikan. Han klippte av sig sin fläta som alla kinesiska män bar för att visa sin underdånighet gentemot kejsaren och skickade hem den. Detta sände tydliga signaler. Han var en rebell och familjen chockerades.

Chiang landsteg i Japan bara för att bli fruktansvärt besviken. Det visade sig att enbart de som fått en rekommendation från Krigskommittén i Peking fick studera i Japan. Men Chiang satte sig inte genast på nästa båt hemåt, utan blev kvar flera månader i landet för att lära sig språket. Han bodde i ett kinesiskt kvarter där han kom i kontakt med anhängare till Sun Yat-sen. En av dem var Chen Qimei. Han och Chiang fann varandra. Denne Chen var en av Suns lojalaste och flitigaste rekryterare. Han var son till en affärsman och hade arbetat som sidenhandlare innan han åkte till Japan. Hans bror var officerare och stod för kostnaderna. Men det visade sig att intresset låg mer åt det politiska snarare än det militäriska hållet. Han var övertygad om att våld var enda utvägen för att revolutionen skulle ha sin gång. Chen hade också goda kontakter i den undre världen inte minst med triaderna i Shanghai. Själv tillhörde han det speciellt våldsamma och mäktiga sällskapet Röda gänget (Hung Pang). Under Chens anvisningar återvände Chiang till hemlandet.

Men besvikelsen satt ändå djupt och denna tog han ut på sin hustru hemma i Xikou genom att slå och prygla henne. Efter några månader åkte han till Shanghai och passerade inträdesproven till en kinesisk militärakademi i Hebei. Akademin hade japanska instruktörer. Dessa gjorde ingen hemlighet av hur mycket de föraktade kineser. Vid ett undervisningstillfälle höll en av dem upp en lerklump inför församlingen och förklarade att denna innehöll över 400 miljoner mikrober. ”Precis lika många som Kinas befolkning”. Chiang blev rasade. Han gick fram, ryckte åt sig klumpen och krossade den mot golvet. Han kom undan med en varning. Akademin utsåg dem som fick åka till Japan. Chiang stod fast vid sitt beslut att åka. Men han varit med på listan eftersom han inte hörde till dem som förutom de militära studierna även läste japanska. Han sade då att han redan kunde språket. Efter ett testförhör kom hans namn med på listan.

Så steg Chiang äntligen igenom dörren till Shimbu Gakko militärakademi. Bakom sig lämnade han sin mor, fru och lille son. Året var 1908 och framför sig hade han tre år av studier och tjänstgöring i den kejserliga japanska armén. Vid anländandet till akademin rekommenderade Chen honom för Sun Yat-Sens politiska parti och han blev accepterad. Som kadett ansågs Chiang medelmåttlig och utan någon större förmåga. Det militära livet i Japan var känt för sin hårdhet och disciplin. Man klev upp tidigt på morgnarna för att tvätta sig i vatten som hämtades direkt från brunnen. Om vintrarna var det iskallt. Chiang led till en början av den magra dieten som bestod av en skål ris och lite kålrötter. Ibland kunde en liten bit saltad fisk ingå. Bönstuvning, grönsaker och kött serverades endast på söndagar. Men kroppen vande sig så småningom vid detta. Chiang lärde sig att uppskatta disciplin, hårt arbete, moderna vapen och politisk indoktrinering under sin tid i Japan. Dessa lärdomar skulle komma till nytta senare.

Trots att den kinesiska regeringen förbjöd sina utsända kadetter att bedriva någon form av aktivism, bildade Chiang sin egen politiska cirkel vid akademin. Han och Chen Qimei kom varandra närmare än någonsin som. De blev svurna bröder och den senare blev också mentor åt den förre. Enbart döden skulle skilja dem åt. Revolutionen i Kina var inte heller långt borta. Hösten 1911 fick Chiang ett kodat meddelande Chen Qimei som då befann sig i Shanghai att stunden var inne. Nu skulle Manchuerna störtas. Chiang fick tillåtelse från akademin till 48-timmars permission, men han skulle bli borta längre än så. Innan avfärd åt han middag tillsammans med några japanska och kinesiska officerare. Deras koppar fylldes med vatten och dracks ur. Detta symboliserar vilja att dö i strid. Hans ansikte var rött av stundens allvar. Därefter bar det av till Shanghai. Chiangs revolutionära karriär hade tagit fart.

Hemvärnet är den del av Försvarsmakten som är billigast i drift. 1,2 % av försvarsbudgeten och består av mellan 30-40,000 soldater. Ändå stod det att läsa i DN den 8 juni hur Överbefälhavaren vill halvera styrkan. Uppenbarligen är det lättare att ge sig på HV-soldaterna än de 128 JAS-plan som köpts in för 260 mkr styck och kostar ytterligare 7 miljoner per plan och år i underhåll. Behöver vi verkligen så många bränsleslukande flygplan? ”Våra luftstridskrafter är däremot överdimensionerade och en mycket dyr och exklusiv verksamhet. Det är dags att prioritera bort och då kanske det inte är Hemvärnet som man skall kasta sig över allra först”som Allan Widman (fp) uttryckte det i en gemensam artikel med Peter Nordlund i DN.

I gårdagens Expressen skriver f.d. reservofficeraren Jan Kallberg om sina dubier över FRA. FRA minska inte risken för terrorattentant enligt honom, tvärtom. ”Det har tagit 500 FRA-anställda tjugo år att förhindra ett mord. Det är 14,000 manår med en snittkostnad på 500,000 SEK med utrustning och lönder” skriver han. 11 septemberattackerna i New York ägde rum utan att NSA (USA:s FRA) märkte någonting. Samma sak med attentanten i Madrid och London. Men han nämner inte händelserna i Moskva där det påstås att regeringen låg bakom. Men det är bara påståenden.

Skall vi ha FRA eller inte. Men avlyssning och tjuvläsning av post har väl förekommit ändå, och kommer att finnas där. Nu skall tydligen även Youtube börja kontrollera de som lägger upp videos på portalen och notera de som har en tendens att titta för mycket på ett och samma klipp. Hur var det nu med mottot ”Information wants to be free”? Och så har vi de som skriver på samma sätt som jag. Kommer jag inom en oskriven framtid att behöva något slags bloggkörkort och registreringsskylt med nummer på från någon slags förmyndighet. Blotta tanken gör mig lika kräkfärdig som när jag läste DN:s ledarsskribents Lisa Bjurwalds ord där hon kallar bloggosfären för ”den svenska bloggsörjan” som ”knappt kunde stava till underrättelsebehov”. Och det skall komma från en som arbetar för en tidning som skriver en serie om det trygga svenska folkhemmets förändring. Så det kommer inte att finnas kvar om 15-20 år? Nehej och inte heller Folkförsvaret. Farväl till allihop! Farväl till folkhemmet, folkförsvaret, folkaktierna och folkjournalistiken. ”Byt ut ”bloggsörja” mot ”folkrörelsesörja” och man ser tydlighet det förakt delar av det politiska etablissemanget känner inför vanligt folks politiska deltagande” skriver Expressens Sven Dahl den 1 augusti.

Men för att nu återvända till Hemvärnet och FRA skriver Kallberg mot slutet av sin artikel ”Bekämpandet av terrorism har tre steg; spaning, skydd mot attentant och lindring av skadeverkan. För att minska verkan av attentat och snabbt få fram arbetspersonal och skyddsvakter är Hemvärnet, den naturliga komponenten i kombination med en permanent ökad förmåga på storstadssjukhusen att motta en större mängd offer. Hemvärnet lägger Sten Tolgfors ner och överlevnad vid massiva skadeutfall är bortprioriterat, samtidigt som det saknas faktamässigt och intellektuellt stöd för att FRA skulle vara vitalt för terroristbekämpningen”.

Har dessa ”naturliga komponenter” HV. Medborgargarden och sjukhus den kapacitet som behövs vid eventuellt terroristattentat låt säga Centralstation i Stockholm?

Del 1 Salthandlarens son

Chiang Kai-Shek föddes den 31 oktober 1887 i den lilla byn Xikou beläget i Zhejiang provinsen. Hans mor var tredje hustrun till en välbärgad salthandlare. Eftersom salt var belagt med monopol hade de som sålde det en betydande position. Men fadern handlade även med andra viktiga varor som ris och vin. Chiang var inte ett särskilt välmående barn under sin uppväxt utan led ofta av olika sjukdomar. Hans säregna utseende och pipiga röst gjorde honom till en måltavla för retsamma kommentarer från både jämnåriga och äldre kamrater. Men när han var frisk sprang han runt med andra barn och var nästan som alla andra. Soldat hörde till favoritleken. Men Chiang skulle till varje pris alltid vara ledaren och betedde sig därefter. Han tyckte om att demonstrera sin våghalsighet och utsatte sig tidvis för ren livsfara. Till exempel kunde han köra ner ätpinnar så långt ner i halsen som det bara gick med risk för att kvävas, eller låta sig halvdränkas i en vattentunna. Chiangs beteende var oberäkneligt. Han skulle alltid vara i epicentrum av all uppmärksamhet. Någonting annat dög inte.

Hans tidiga undervisning skedde hos byns läromästare. Chiang var inget läshuvud och gjorde tröga framsteg vad gäller de klassiska texterna som barn fick lära sig i det gamla Kina. Han var också en ensamvarg trots att han lekte med andra och drog sig gärna undan upp i de omgivande bergen. Där badade han i floderna, konstruerade bambu-flottor som han rodde runt med, lyssnade på fåglarna eller besökte de närbelägna klostren. Så kunde det kanske ha fortsatt ända in till vuxen ålder. Men ödet kan ibland vara hårt även för en liten pojke. När Chiang var sju år gammal dog hans far.

Modern fick leva en änkas hårda vardag utan en mans beskydd. Att vara änka i det gamla Kina var någonting av det värsta som kunde hända en kvinna. Enda sättet att ta sig ur denna utsatta situation var att gifta om sig. Men en kvinna som redan varit gift var inte alltid ett lika attraktivt parti. Speciellt om hon var gammal och fattig. Familjen fick lämna handelshuset och flytta till byns utkanter. Eftersom modern inte ursprungligen kom från trakterna betraktades hon i princip som en utböling som få ville ha att göra med. Till det fåtalet sällade sig de hänsynslösa skatteindrivarna. De krävde pengar av henne som hon inte hade. Vid ett tillfälle tog de med sig Chiang som en slags mänsklig pant och kastade honom i byns fängelsehåla, där han fick sitta likt en hund tills hans mor hade skaffat fram den efterfrågade summan. Detta satte djupa spår hos honom. Minnet av händelsen etsade sig in i hans minne skulle aldrig någonsin lämna honom under hela resten av hans liv. Chiang insåg bittert hur svår tillvaron för en människa och bondtamp utan inflytande, förbindelser och pengar är. Ingen lyfte ett finger för honom och hans mor. Inte ens familjens släktingar kom till undsättning.

Den mörka och kalla realiteten trängde in i de dunklare regionerna hos honom. De hade alltid funnits där och tidvis skymtat till. Men nu kom dessa hänsynslösare drag upp i full dager. Mörker söker mörker. Han anslöt sig till byns kriminella gatugäng som uträttade ärenden som det inte fick talas högt om. För en mindre summa pressade de pengar på begäran av andra ur visst utvalda offer. Inom ramen för gänget var Chiang trygg och hämndbegären drev honom framåt. Det var under denna tid som hans egoistiska jag tog form. Den fungerade som en psykologisk försvarsmekanism i en allt annat än välmenande värld. Borta var den ensamma tryggheten i bergen. För då liksom nu i Kina är ensam inte stark.

Så fyllde Chiang fjorton år och ansågs giftasvuxen. Han ville inte ingå äktenskap, men det var ingenting ovanligt i Kina att arrangerade giftermål. Han vigdes samman med den sjuttonåriga robusta bondflickan Mao Fi-mei. Under brölloåsfesten sprang Chiang ut och lekte med de andra pojkarna och man var tvungen att dra honom tillbaka till bordet. Mao skulle aldrig bli en kär och omhuldad familjemedlem varken av sin yngre make eller svärmodern. Chiangs mor såg Mao som en praktisk hjälpreda i hushållet eftersom hennes fötter hade blivit utsatta för snörning. Det var vanligt att man band flickors fötter i det gamla Kina för att de inte skulle rymma hemmifrån, speciellt vid arrangerade äktenskap. En slags könsstympning det med. Men det var mindre vanligt att så skedde ute på landsbygden där kvinnorna behövdes ute på fälten med intakta fötter. De första två månaderna i det unga parets liv var någorlunda harmoniskt. De lekte ihop och var väl som vilket ungt par som helst. Men Chiangs mor ansåg att den unga makan hade ett negativt inflytande på hennes son, eftersom hon ledde hans tankar på villovägar. Hon hade höga förväntningar på honom och ingen kvinna fick förstöra detta. Varje gång hon kom på dem skrattandes eller pratandes tillsammans, skrek hon till Mao att vara tyst och fortsätta arbeta. Därför pratade de ytterst sällan med varandra och kom inte varandra närmare.

Samtidigt påbörjade Chiang sin högre utbildning och lämnade därför byn för att studera vid Fenixbergets skola i Fenghua distriktet. Där blev han nästan relegerad efter att ha protesterat mot undervisningssättet. Men det skedde inte och efter två år flyttade han till en privatskola i Ningbo. Där kom han i kontakt med en lärare som starkt betonade hur viktig militären är. Även om Chiang bara stannade ett år i Ningbo för att återvända till sin förra skola, gjorde lärarens ord djupt intryck på honom. Kanske gjorde de så eftersom han hade vuxit upp under en turbulent och omvälvande tid i Kinas historia. Boxarupproret hade rasat år 1900, konflikter med Japan hade ägt rum, egenmäktiga krigsherrar härjade som de ville och Rysk-Japanska kriget skakade inte bara om Asien utan även hela Västvärlden. Mycket blod hade flutit under inte ens loppet av ett halvt decennium.

Chiang beslöt sig för att bli soldat.

Krig och trosföreställningar har genom årtusenden korsat varandras vägar. Den som börjar tänka efter får kanske lite svårigheter med att finna ett krig, fälttåg eller armé där det inte förekommit någon slags trosutövning. Möjligen kan mongolerna undantas. De var dock toleranta mot andra religioner även om de själva inte hade någon. Men för övrigt? Krigare och soldater har i alla tider tillbett gudaväsen. Jag använder ordet gudaväsen eftersom gudar och religioner avlöst varandra. Vi kan studera egypterna, grekerna, romarna, vikingarna, samurajerna, indianerna, de medeltida riddarna och många fler. Alla hade de någon form av trosföreställning. Givetvis får vi inte glömma vår egen tid då separationen mellan kyrka och stat fortfarande är ett omdiskuterat ämne. Det har trots allt förekommit fall i historien då svärd och tro gjort gemensam sak och bildat en urskiljningslös enhet. Korstågen är det tydligaste exemplet, även om inte alla deltog av ren tro.

I USA har den kristna högern varit framgångsrik med sitt missionerande inom militären. Under flera decennier har dess representanter spridit sitt fundamentalistiska buskap på vissa mer eller mindre utvalda enheter. Efter 9/11-attackerna, invasionen i Irak och president Bush öppna uttalanden om vilket enormt stöd hans kristna tro varit för honom, har verksamheten bara ökat. Dessa begränsar sig inte enbart till inom landets egna gränser. Soldater som vid den ovannämna tidpunkten tjänstgjorde i exempelvis Irak kunde vid hemkomsten berätta historier om hur missionärer infiltrerat amerikanska militärbaser och predikat domedagsbudskap. Detta skedde i många fall med Pentagons välsignelse.

Hemma i USA har den växande organisationen Campus Crusade Military Ministry konverterat tusentals militärer till den ”rätta tron”. Inte minst på akademier. Military Ministry är en underorganisation till Campus Crusade for Christ som finns representerat på över tusen högskolor och universitet runt om i världen men främst i USA. Denna fundementalistiskt kristna organisations huvudsyfte är att konvertera studenter till den rätta Kristendomen. Tanken bakom det hela är att den värdegrund som fick tidigare unga generationer att känna sig trygga inombords har börjat gå förlorad. På hemsidan står följande att läsa ”The mission of Campus Crusade for Christ is to turn lost students into Christ-centered laborers”.

Military Ministry skriver på sin egen hemsida att dess representanters priviliegium och ansvar är att ”assist chaplains and commanders with caring for the spiritual well-being of troops and their families”. Huvuduppgiften är att ”vinna, bygga och sända in den Heliga Andens kraft” och ”etablera rörelser av andligt förökande i den vidsträckta militära världen”. Organisationens visionen lyder enligt följande ”Transforming the nations of the world through the militaires of the world”.

En viktig del av arbetet för att förverkliga visionen är att distribuera biblar och övrigt undervisningsmaterial bland de styrkor som tjänstgör i olika delar av världen inte minst Irak. Sedan 9/11 har Military Ministry skickat över 1,8 miljoner biblar. Det finns även speciellt framtagna Rapid Deployment Kit’s (RDK) som delats ut i över 2 miljoner exemplar åt tjänstgörande amerikanska soldater. Dessa innehåller Nya Testamentet i kamouflage, en andlig guide ”Vårt dagliga bröd” och en liten bok med titeln ”Skulle du vilja lära känna Gud personligen?” som får plats i bröstfickan. Det är beräknat att Military Ministry skickar runt 20,000 biblar i månaden.

Ett annat sällskap som aktivt söker medlemmar är Officer’s Christian Fellowship (OCF). OCF’s mission statement lyder ”Christian officers excercising biblical leadership to raise up a godly military”. OCF består idag av 15,000 medlemmar. Det mål som eftersträvas är ”A spiritually transformed military, with ambassadors for Christ in uniform, empowered by the Holy Spirit, living with a passion for God and compassion for the entire military society”. Eftersom det står skrivet i 2:a Korinterbrevet 5:20 hur de kristna blev Guds sändebud till en förlorad värld, anser OCF att Gud även kallar troende inom det militära att bli Hans ambassadörer åt de beväpnade styrkorna.

De ökade fundamentalistiska aktiviteterna har medfört reaktioner från olika håll. En av dem som reagerat är Mikey Weinstein grundare av organisationen Military Religious Freedom Foundation (MRFF). ”Jag har sagt det och jag kommer att säga det igen. Vi håller på att skapa fundamentalistiskt kristna talibaner och någon måste föra något för att stoppa detta” sade Weinstein i en intervju. MRFF har noga följt och kartlagt utvecklingen av de olika organisationernas missionsaktivieter inom den amerikanska militären.

Religionsfriheten inom de beväpnade styrkorna går långt tillbaka i nationens historia. Det har slagits fast i konstitutionen att kongressen inte får favorisera eller förbjuda någon religion. Detta gäller även för militären. Det är här som fältprästerna (chaplains) spelar en nyckelroll. Ända sedan revolutionskrigen har man verkat för att varje enskild soldat fritt skall få utöva sin tro. Traditionen och praktiken har varit att fältprästerna inte enbart skall finnas till för sin egen skara utan åt vem som helst som kan behöva dennes stöd. Detta anses förhindra försök från statens sida att stärka en viss religion och diskriminera andra.

Men fältprästerna har även spelat en politisk roll och gör faktiskt så än idag om man jämför historien mot nuet. Det var inte förrän under det Mexikanska Kriget 1846 som katolska präster inkorporerades i den amerikanska armén tillsammans med de redan protestantiska själasörjarna. Det förekom ett visst missnöje bland de soldater som var katoliker, speciellt irländarna att deras tro missgynnades. Här insåg den amerikanska regeringen att de befann sig i ett underläge gentemot den katolska mexikanska propagandan. Under det senare amerikanska inbördeskriget fick rabbiner tillträde till prästkåren. Under det Andra Världskriget blev det aktuellt med grekisk ortodoxa präster och 1987 registrerades även de olika buddistiska skolorna och några år senare även Islam.

MRFF:s självpåtagana roll är att övervaka så att konstitutionen efterlevs. Religionsfrågor har fått en allt mer betydande roll för USA:s beväpnade styrkor eftersom de i allt större utsträckning verkar i en internationell miljö där religion ibland ligger som ett direkt motiv bakom en konflikt.

Weinstein och hans släkt har en gedigen militär historia bakom sig som spänner över 130 år. Han är advokat till yrket men tog sin militära examen vid Flygakademin i Colorado Springs år 1977. Båda hans söner och svärdotter har gjort detsamma. Hans yngste son utexaminerades år 2007.

Men på senare tid har det förekommit fall då konstitutionen inte har efterföljts och att officerare av olika grad har predikat inför sina underlydande och till och med mobbat dem med annorlunda trosföreställning. I ett fall predikade en generallöjtnant vid namn William Boykin i olika kyrkor klädd i uniform. Han talade nedsättande om Islam och använde rent fundamentalistiska termer om The War on Terrorism. Han använde meningar som ”I knew my God was a real God and his was an idol” och att fienden ”will only be defeated if we come against them in the name of Jesus”. Enligt konstitutionen är det otillåtet för militär personal att agera som Boykin gjorde. Predika i uniform. Det kan också sända ut signaler till olika parter att USA är involverat i ett slags kristet Jihad eller heligt korståg. Men Boykin blev aldrig avskedad från sin tjänst utan tvärtom blev han befordrad.

År 2006 fick MRFF höra talas om en video inspelad av en grupp kallad ”Christian Embassy”. Denna grupp bedriver bibelstudier vid Pentagon och försöker sprida fundamentalistiska budskap inom militären. Syftet med videon var att göra reklam för gruppen och skaffa sponsorer. En av dem som nappade var Campus Crusade. Videon spelades in vid Pentagon och bekräftades av generaler klädda i uniform. När en av dessa blev tillfrågade vid ett förhör om varför han ställt upp i videon, svarade han att ”Christian Embassy blivit en halv-federal institution”. Därför hade han inte begått tjänstefel. Ett annat fall som MRFF avslöjade var en annan fundamentalistisk väckelsegrupp kallad Operation Stand Up (OSU). Denna förberedde en stor försändelse av s.k. Frihetspaket till soldater i Irak som en del av ett större arbetsprogram. Förutom strumpor och godis innehöll varje paket propagandamaterial på både engelska och arabiska för att delas ut samt det apokalyptiska dataspelet ”Left behind: Eternal Forces”. Spelet går ut på att de kristna krigar mot folk med annan tro. Men efter att MRFF avslöjat planerna stoppade Pentagon leveransen.

Ytterligare en videofilm som MRFF bringade i dagsljuset var en reklamfilm som Campus Crusade spelat in på Flygakademin. Även denna går helt emot konstitutionen. Kadetter och representanter vid akademin träder fram och berättar öppet om hur Campus Crusade hjälpte dem att stärka banden till Jesus under den både fysiskt och mentalt krävande utbildningstiden. En av dem som uttalar sig är organisationens representant vid akademin Scot Blom. Han talar om att organisationens syfte ”alltid har varit att söka efter nuvarande och framtida ledare” och att det är därför som den valt ut Flygakademin för att sprida sitt budskap.” Vårt syfte med Campus Crusade vid Flygakademin ör att göra Jesus Kristus till ett ämne för akademin och över hela världen” fortsätter Blom. Varje vecka uppmuntras kadetterna till att närvara vid en bibelstudiegrupp kallad ”cru” vilket är en förkortning av ”crusade”. Flygakademin är kanske det tydligaste exemplet på hur den kristna högern i USA bedriver sin verksamhet.

Tidvis har den lett till spända relationer mellan kadetterna och några känt sig direkt utsatta eftersom de inte varit tillräckligt troende eller haft en annan religion än kristen. Weinstein som själv varit kadett vid akademin på 70-talet berättar i sin bok ”With God on our side” hur det redan på hans tid förekom religiös intolerans. Även hans son kände press på sig från kamraterna eftersom han är jude. Sedan Weinstein grundade MRFF har han fått ta emot över 6800 berättelser från både tjänstgörande och icke-tjänstgörande personer inom militären. De flesta av dem kommer från kristna som inte delar samma uppfattning som fundamentalisterna.

Här nedan är en video utgiven av MRFF med hänvisning till Weinsteins bok “With God on our side”.

När utrikesminister Carl Bildt besökte Helsingfors år 2006 sade han att “Detta är den närmaste relation Sverige har med något annat land”. Det är helt sant. Starka historiska och nutida band knyter samman Finland och Sverige. Ingen relation är som den mellan våra länder. Den är unik och ingen annan, med något som helst annat land kan ersätta den. Finland och Sverige har både en gemensam och icke-gemensam historia. Sverige har under de senaste 200 åren gjort helt andra erfarenheter än sitt grannland. Faktum är att landet var under ryskt styre i lite över hundra år och och fick utkämpa fyra krig under första hälften av 1900-talet. Inte heller har Finland varit en kolonisatör liknande Storbritannien och Frankrike. När man samarbetar med varandra och strävar efter att fördjupa en relation är det viktigt att ha förståelse för varandras värderingar, erfarenheter och tankegångar.

På DN Debatt skriver idag Finlands och Sveriges försvarsministrar en gemensam artikel om hur våra länder skall fördjupa samarbetet om försvaret. Vi måste förbättra vår förmåga att kunna agera gemensamt. Men samtidigt skall hela det nordiska försvarssamarbetet fortsätta. “Våra länder har så långt valt olika vägar för försvarets utformning, men samråder om omställning och framtida inriktning. Sverige och Finland har grundmurat förtroende för varandras förmåga att värna eget territorium” skriver de.

Ryssland har mycket riktigt höjt sina ambitioner vad gäller utrikespolitik. För bara någon vecka sedan varnade chefen för det Utrikespolitiska Institutet, Tomas Ries att Ryssland “blivit starkare och allt mer militaristiskt”. Finland har en över 1300 kilometer lång gräns att övervaka mot den östra grannen. Östersjön kan också bli föremål för ett ännu större energipolitiskt intresse än den är nu. Gasledningen är ännu inte en realitet men ”Östersjön har förvandlats till ett energins innehav, med fördubblade oljetransporter och 50,000 fartygsrörelser varje år. En betydande del av den ryska exporten går över detta hav. Frakten lär fortsätta att öka eftersom Ryssland fortlöpande bygger ut hamnkapaciteten i Östersjön” skriver de båda försvarsministrarna.

Men det är inte bara med gemensam övervakning av det hav som skiljer oss åt som vi skall utveckla vårt samarbete. Andra områden av intresse är utbildning och övningar men framförallt gemensamma materielanskaffningar. Detta är viktigt eftersom samarbetet mellan finsk och svensk trupp inom de internationella insatserna sannolikt kommer att bli mer omfattande än det är nu. Så här står det i artikeln “Det är nödvändigt att gå vidare och utöka den gemensamma materielanskaffningen. Det är centralt att de nordiska länderna inte fortsätter att ha olika specifikationer för försvarsmateriel. Det försvårar gemensam utbildning, effektiv logistikhantering och upprättande av gemensamma förband eller gemensam användning av materiel i internationella insatser”.

I slutet skriver de även något som på många sätt påminner om Bildts uttalande i Helsingfors år 2006 “Få länder har så naturliga förutsättningar för fördjupat samarbete som våra”.

Så var det Hemvärnets tur att halveras. Först halvering av Armén och nu halvering av Hemvärnet. Det dög inte med 30,000 HV-soldater som ÖB först ville ha. Nu skall siffran sluta på 16,500 år 2010 enligt hans förslag. Skall Sverige verkligen ha så få soldater inom de egna gränserna. Inte ens Norska Heimevernet har en så låg siffra även om de dragit ner på antalet. Inte ens danska Hjemmeværnet vad jag vet. Finska maakuntajouko som håller på att tränas och rustas upp för fullt skall bli så litet. Till år 2010 beräknas utbildningen av 25,000-30,000 reservister vara i full gång i Finland. I Finland har Hemvärnet en viktig roll för stärkandet av försvarsviljan hos folket.

Skall Norge, Danmark och Finland komma Sverige till hjälp om det helt plötsligt skulle bli oroligare tider?

Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) har rätt i att Hemvärnet är det billigaste som finns. Räkna även in frivilligorganisationerna. Det stämmer även att det finns hemvärnsmän som regelbundet gör utlandstjänst vilket är helt rätt. Men visst finns det mycket inom organisationen som måste bli bättre. Övningar till exempel och uppfyllandet av avtalstid.

Jag har tidigare nämnt hemvärnsveteranen Lars Olssons inlägg i tidningen Insats & Försvar. Han skrev då om de små värnpliktskullarna och hur skall de räcka till för att fylla avgångarna i Hemvärnet? Kan verkligen en siffra på 30,000 soldater uppfyllas med så få värnpliktiga?

Vi har en våg framför oss. I den ena skålen ligger en halva och i den andra en annan.

Georgien erhöll sin självständighet från Sovjet år 1991. Sedan dess har landet ägnat de senaste åren till att hitta vänner och allianser på annat håll. Man har blickat mycket västerut och USA hör till de närmaste inom den internationella bekantskapskretsen. USA och Georgien har kommit så nära varandra att den förra skänkt över en miljard dollar i bistånd åt den senare. Men är då Georgien en stat vars västliga relationer kan tas för pålitliga? Man skall inte stirra sig blind på att Geogrien varit självständigt under en kort tid. Det är en urgammal nation som sett både Öst och Väst komma och gå. Kaukasus hör till en av de uråldrigaste och mest komplexa regionerna i världen vad gäller kultur, historia och relationer.

Landets historia går långt tillbaka i tiden och ibland tar den sig mytologiska dimensioner. Till exempel sägs det att Georgien var landet Colchis där hjälten Jason i den grekiska mytologin fann det gyllene skinnet. En annan sägen är att Amazonerna levde i trakterna kring floden Terek i den norra delarna. Georgien såg även de grekiska och romerska imperiena komma och försvinna. Andra intressanta historiska episoder är de som ledde fram till vad som kallas den “Gyllene Eran” vilken varade mellan 1100-1200-talen. Efter profeten Muhammeds död år 632 svepte araberna norrut genom Iran. De intog Tiblisi år 645 och satte en emir att styra. Men araberna var inte intresserade av att kolonialisera de östra regionerna och lät de georgiska prinsarna styra fritt där och kulturen kunde fortleva. I början av 900-talet expanderade det Byzantinska imperiet och när 1000-talet tog sin början började turkarna invadera Kaukasus. Den dåvarande georgiske kungen Giorgi II var oförmögen till att ta itu med de ständiga invasionerna och överlät tronen åt sin 16 årige son David. Denne vann flera segrar över turkarna och den Gyllene Eran tog sin början. Under Kung Davids och hans dotterdotter Drottning Tamaras regeringstider byggdes landet upp, en litterär tradition såg sitt ljus och en unik georgisk-kristen kultur etablerades.

Den nya demokratin i Georgien formades under 2003 års Rosornas Revolution. Tiotusentals människor rusade ut på gatorna för att kräva Saakashvilis avgång eftersom valet inte gått till på rätt sätt. Det gjorde han också. Men problemen slutade inte där. Som en f.d. sovjetstat är relationerna med den norra grannen Ryssland inte de bästa och har försämrats. Georgien har ett geografiskt läge som gör landet till en viktig strategisk länk inte minst för energipolitiken. Man behöver bara titta på öppnandet av The Baku-Tiblisi-Ceyhan pipeline för transporterande av råolja från Kaspiska havet till Medelhavet. Klart att Ryssland som strävar efter att stärka sitt inflytande genom energi tittar avundsjukt på de södra grannarnas framfart.

Ryssland ger också militärt och ekonomiskt stöd år separatistregionerna Sydossetien och Abkahzien. Stationerandet av ryska peacekeeping forces i territorierna under FN-mandat gör knappast relationerna mer avspända. Tidvis bryter strider ut mellan separatister och civila.

Georgien har stärvat efter att bygga upp sin Försvarsmakt. En stark militär makt har en symbolisk innebörd. Det är mot denna nuvarande och historiska bakgrund som Georgien ökat sin försvarsbudget med 3000 procent sedan år 2004 och vill kunna hålla en nivå på 2,3 procent av BNP.

Man vill även gå med i NATO vilket är en av de viktigaste punkterna som står i försvarsplanen. Som ett led i detta har landet deltagit med flera tusen fredsbevarande trupper i NATOS missioner runt om i världen. Inte minst i Irak där Georgien varit stationerad sedan år 2003. I dagsläget finns 2000 man på plats. Men från och med juni detta år kommer man att dra ner på styrkan. Georgien besitter vissa specialkompetenser som kan komma till nytta i fredsbevarande missioner. En sådan är operationer i bergsmiljö. Landet har 5000 meter höga berg vilket kan jämföras med Afghanistan.

Genomförda undersökningar har visat att runt 80-90 procent av den civila populationen är för NATO. Georgien är redan med i hangaroundklubben PFP (Partership For Peace) och år 2006 intensifierades dialogerna om medlemskap. Om Georgien skulle bli accepterat i militäralliansen skulle detta föra NATO närmare Rysslands södra gräns. Men fortfarande återstår mycket arbete och reformer innan godkännande kan ges.

De beväpnade styrkorna uppgår till runt 30,000 man idag och den planerade siffran för reserven är 100,000. Det intressanta är att den georgiska reserven är formad efter den svenska hemvärnsmodellen. Den största enheten är armén med cirka 25,000 man. Flottan och flyget är anmärkningsvärt små. Den förra uppgår till runt 3000 man och den senare till 1200. Flottan dras med gammalmodiga fartyg som donerades åt landet efter dess självständighet. Man tampas med samma frågor som den indiska försvarsmakten om hur kompetenser skall kunna rekryteras och behållas.

Ett problem som den georgiska försvarsmakten arbetar hårt för att lösa är bristen på moderna vapen. Detta är också en av orsakerna till att landet inte kan bli en fullvärdig medlem i NATO. “Vi måste få modern materiel, moderna vapen och modern ammunition” förklarar en överste vid namn Gogava “Vi har all rätt att beklaga oss. Bara de georgiska styrkorna är beväpnade med AK-47, den andra parten är terroristerna”. Georgien har svårt att förvärva modern utrustning trots att det inte existerar några formella hinder. Det är de ouppklarade inbördes konflikterna som gör att andra nationer tvekar att sälja. Detta trots att inte ens den nationella armén i Irak har så föråldrad utrustning eller ens vissa terroristnätverk. På grund av detta har Georgien tvingats avstå från ett antal fredsbevarande missioner sin deltagarvilja till trots.

Till år 2015 hoppas man på att ha blivit integrerade i den Euro-Atlantiska gemenskapen och löst de interna stridigheterna i Sydossetien och Abkhazien.

 

En del människor tycker att det är en fröjd att hantera pengar, medan andra förbannar dem varje dag. Den dålige smeden klandrar järnet. Kan man smida blir det genast mer intressant att ägna sig åt detta hantverk. “Försvaret klarar inte av att sköta ekonomin. Överbefälhavaren ska inte få fatta viktiga ekonomiska beslut på egen hand” skriver SvD. Ja, det är rätt beslut om inte Försvarsmakten har ordning inom ekonomistyrningen. Förslaget från Ekonomistyrningsverket lyder att en civil generaldirektör med egen underlydande stab håller reda på kassaflödena. Men denna stab…skall denna bestå helt av civilister? Varifrån skall dessa rekryteras? Detaljhandeln, industrin eller direkt från diverse ekonomlinjer? Denne generaldirektör skall få “stora befogenheter”. ÖB och generaldirektören skall dock fatta gemensamma beslut.

Man har läst lite varstans åsikter om att försvarets pengar skall gå till försvaret och inte regeringen. Detta är givetvis logiskt i sig. Men om denna myndighet för tillfället befinner sig i ekonomisk obalans och inte besitter de rätta kompetenserna, är det då rätt? “Bristerna hos Försvarsmakten har lett till att regler inte har följts, den interna budgeten har blivit felaktig och att årsredovisningen samt annan extern rapportering blivit felaktig” Orsaken är att ”ekonomin kommer i andra hand”. Oklara ansvarsförhållanden, den snabba rotationen av officerare och bristande ekonomisk kompetens bidrar. Men dessutom är Högkvarteret uppdelat i olika staber för ledning, produktion och insatser. Dessa samarbetar dåligt och slåss internt med varandra” skriver SvD. ÖB sade själv vid gårdagens presskonferens att det ekonomiska arbetet blivit lidande på grund av omstruktureringarna. Dags att kalla på förstärkning? 

2004 års uppgift har lösts…. Men det finns fortfarande så mycket mer att göra militärt som ekonomiskt. Många intressanta designmöjligheter för den som vill smida någonting nytt av gammalt järn. För järnet blir detsamma sin ålder till trots, den tar sig endast nya skepnader av sin tid.

Idag vid tvåtiden hölls en presskonferens med Överbefälhavare Håkan Syrén. Det genomgripande temat som jag uppfattade det var förståss den nuvarande situationen och att mycket återstår att göra. Det är många rapporter som fortfarande måste skrivas klart och bidra med konstruktiv kritik samt förslag innan man kan gå vidare. Omvärlden vi lever i är allt annat än statisk och en Försvarsmakt i balans kan inte utlovas. Reformerna av den kommer att fortsätta och inom vissa områden kommer det att dröja år innan de kan betraktas som slutförda.

För en dryg månad sedan avslutades det beslut som togs år 2004. Det har fortfarande gällt ändå tills nu eftersom några andra inte existerat. Men nu är det dags att börja på nästa kula. Målen från det förra har uppnåtts. Uppgiften har lösts.

Ett aktivt försvar kostar mer pengar än ett som är “förrådsställt”. Det är därför som pengar flyttas över från materiel till verksamhet. Men mycket mer måste göras. Personalförsörjningssytetmet skall ses över. Just nu pågår en pliktutredning. I hur stor utsträckning skall vi ha kontraktsanställda sodlater och sjömän? Det måste också finnas resurser till ett nordiskt samarbete som är nödvändigt. Idag måste det finnas en förmåga att kunna samarbeta med andra nationer främst inom EU och Norden.

Under nuvarande och nästa år står Försvarsmakten inom ekonomisk osäkerhet. Lösningen blir att låna pengar. Till hösten skall regeringen skriva en inriktning för det fortsatta långsiktiga arbetet. Det pågår inget “spel” mellan Försvarmakten och regeringen som medierna har velat framställa det. Det finns inget utrymme för något sådant och situationen är allvarlig.

Det svenska försvaret dras med samma materiella problem som övriga europeiska. Varje år fördyras den med 3,5 %. Dynamiken mellan EU och Ryssland inte minst vad gäller energi, ökar Nordens strategiska betydelse. Även detta bidrar till osäkerheten.

Logistikfunktionen dras med mycket gammal. Just nu ses det efter möjligheter att lägga ut den i näringslivet. Ekonomisytningen har blivit lidande i stabsarbetet, vilket det finns en medvetenhet om.  ÖB klargjorde ännu en gång att han inte tänker avgå. Han har heller ännu inte sett helheten. Det är många rapporter skall komma in. Till sommaren skall Försvarsberedningen överlämna sin. Vi har en tendens att tala om det vi inte har, isället för det vi ha som ÖB påpekade mot slutet av presskonferensen.

Endast 8000 soldater kommer att bli kvar om den sparplan som bekräftas genom Svd:s källor genomförs. Det är lite över en brigad. Detta kan jämföras med hur det var förr på repövningarna då det talades om brigader. 1972 fanns det hela 31 stycken. Behövs verkligen graden brigadgeneral i dagens Försvarsmakt? Visst, det heter ju brigadier internationellt.

Imorgon förmiddag kommer alla förbandscheferna att träffa överbefälhavaren. Han skall då informera om de sparförslag som lämnas till försvarsministern på torsdag.

Efter att brigaderna skrotats, huggs det nu in på bataljonerna. Efter halveringen kommer det bara att finnas 12 kvar. Detta får mig att tänka på vad en irländsk kapten berättade för mig en gång om deras “bataljonssystem”. Den irländska försvarsmakten är cirka 10,000 man stark varav runt 8500 i armén. Räkna även in reserven på 15,000 soldater. Men Irland är Irland, med en yta betydligt mindre än Sveriges….

“Nio bataljoner blir en för låg kritisk massa för att öva, motivera personalen och klara regeringens mål att öka fredsinsatserna. Det är obegripligt att vi med 38 miljarder kronor i försvarsanslag per år endast kan få ihop till motsvarande en brigad” har en hög officerare inom FM sagt.  Dessutom skall Utlandsstyrkan utökas från 953 till 2000 soldater. Men med rotation inräknat kommer det att bli 4000 soldater per år. “För varje soldat utomlands krävs tre soldater hemma i värnpliktsutbildning, anställning och återhämtning efter insats, alltså 12000 soldater” skriver SvD. Men Hemvärnet då? Vart kommer det in i bilden. Eller en eventuell yrkesarmé? Behöver vi verkligen artilleri? Är det förresten sant att Danmark inte har en nationell försvarsmakt, utan att den är nästan helt intenrationell?