Tankar kring Militarism och Militantism

Jag satt en kväll och funderade i all stillhet kring begreppet militarism. Varför har det en så negativ värdeladdning? Är det verkligen förtjänt av det, eller bottnar det i fördomar och onda minnen från svunna tider som aldrig återkommer i samma skepnad? Är det så att militarism förespråkar död och våld? Beslöt mig för att göra en överblick och en resa tillbaka i historien.

I strikt mening syftar militarism att ta till vara på militära intressen. En militarist kan alltså vara en helt vanlig fredlig person (inte nödvändigtvis militär) som sätter de militära idealen (t.ex. lojalitet, mod och kamratskap) framför allt annat och menar att t.ex. officerare ska ha mest att säga till om i statsförvaltningen och att samhället bör i så stor utsträckning som möjligt genomsyras av militär utbildning, disciplin och kultur.

Innebär då detta att en militarist är våldam eller facistisk? Nej, så behöver det inte vara. Bara om regeringen för ett land förklarar krig mot ett annat. Bara i det fallet och inget annat är det självklart att ta till vapen och försvara sitt hem. I vår tid då krigen tar sig nya former behöver inte ens länder ligga i krig med varandra, det kan t.ex. röra sig om FN-tjänst. Är det fel att ge sig av till ett annat land för att göra slut på blodiga konflikter när ingenting annat hjälper?
När våldet kommer in i bilden under fredstid är det inte längre fråga om militarism, då är det istället mer relevant att tala om militantism. En person som är militant drar sig inte för att driva igenom frågor med våld, t.ex. militanta veganer. En militarist ska bara till våld när landet är krig.

Med andra ord är militant militarism en mycket dålig kombination.

Hur har det sett ut historiskt sett för militarismen? Begreppet har itne alltid varit negativt laddat. I Europa tog sig militarismen starkast uttryck under den senare hälften av 1800-talet, speciellt i Frankrike och Tyskland.
Universiteten och den intellektuella eliten vid den här tidpunkten upplevde tanken på ”den Eviga Freden” som förnuftsvidrig. Kriget sågs som en moraliskt förnyande kraft. Man får inte heller glömma hur stor rivaliteten mellan de olika nationalstaterna var och att kolonialismen bredde ut sig över hela världen. De politiska relationerna var spända. Industrialismen och den tekniska utvecklingen låg på topp. Naturligtvis gav det upphov till oro, precis som i vår tid. Militarismen låg så klart nära till hands för den egna självhävdelsens behov.
Speciellt i Tyskland präglades hela det civila livet av militära attityder. De fanns överallt! I skolan, på fritiden, i föreningslivet, sångarförbunden, litteraturen, konsten, press, idrotten….ja allt. Borgerligheten ansåg att dess intressen inte kunde förverkligas utan en stark militärmakt. Både i Frankrike och Tyskland stod officerare högt i kurs i det politiska livet. När Pacifismen gjorde sitt intåg i början av 1900-talet möttes den av totalt ointresse.

Men militarismen har trots allt inte varit som extremast i Västeuropa. Utan det var i Japan.

Japan var vid mitten 1800-talet en isolerad nation. Landets identitet baserades på ett tusen år gammalt föreställningssystem av strikt social hierarki. Feodala herrar höll sig med egna arméer och förde krig mot varandra. Ur dessa blodiga konflikter växte krigarklassens dvs. samurajernas hederskodex fram ”Bushido” (Krigarens Väg). Att dö i sin Herres tjänst var den största ära en samuraj kunde uppnå.
Under 1800-talet kom denna filosofi från att ha tillhört en liten utkorad elit att spridas i de breda folklagren. Bushido blev modellen för de unga männens livsstil.

Det som på allvar utlöste militarismen i Japan var den amerikanska flottans dramatiska besök i Tokyo 1853. För japanerna var det en omskakande upplevelse och en stor skymf att en utländsk nation kunde vara starkare.
Detta ledde till att Kejsar Meiji återfick sin makt år 1863 och ett enormt arbete att förvandla Solens Rike till en modern och stark nation inleddes. Med en häpnadsväckande takt kastade sig det japanska folket in i den moderna tidsåldern. Regeringen sände ut unga studenter till västerländska universitet för att studera bl.a. teknologi, speciellt militär sådan.

År 1876 förklarade Japan krig mot Korea och vann en överlägsen seger. Samma sak skedde i Kina åren 1885 och 1894. Detta stärke naturligtvis förtroendet för det militäras överlägsenhet. Från det att kejsaren återvann sin makt, började hela det japanska samhället att genomsyras av militarism, inte minst skolorna eftersom det var dessa som svarade för fostran. Lärarna var tränade militärer som läxade upp eleverna med hård disciplin och indoktrinering. År 1890 utfärdades ett kejserligt dokument med ”Etiska Regler”. Dessa skulle styra inte bara lärare och elever utan varje japansk medborgare. De etiska reglerna för civilisterna var precis desamma som gällde för militären.
I varje japansk skola fanns ett altare med en kopia av dokumentet och ett porträtt av Kejsaren. Reglerna lästes varje morgon. Det säg att mer än en lärare som snubblade på de heliga orden, begick självmord.

När 1930-talet tog sin början hade det japanska skolsystemet blivit mer likt ett regemente. Undervisningen var robotlik och eleverna marscherade på led. Men när en student valde att bli soldat,  intensfierades disciplinen och auktoriteten ytterligare. Officerarna gjorde allt för att bokstavligen banka ur vartenda uns av individualism hos den unge rekryten. Fullständig lydnan var den högsta dygden och känslan av ett eget självvärde byttes hänsynslöst ut mot en känsla av att vara en liten kugge i det stora hela.
Äldre officerare slog de yngre, och tillsammans slog de rekryterna med långa träkäppar. Ofta skedde det helt utan anledning. En del dog till följd av misshandeln, andra begick självmord.
Disciplinen och levnadsförhållandena för kadetterna var värre än om de skulle ha suttit i fängelse. De bodde i överbefolkade barracker, studerade i ouppvärmda rum, åt torftig mat och pryglades ständigt. I de västerländska militärakademierna fick en kadett sin första grad efter 1.372 lektionstimmar och 245 timmars självstudier. I Japan skedde det först efter 3,382 lektionstimmar och 2,762 timmars självstudier. Den japanska akademien var också till skillnad från den västerländska en isolerad värld. Detta för att kadetterna inte skulle frestas av omväldens fördärvliga nöjen.

Efter att ha givit historiska exempel på militarism kan vi bara konstatera att det är ingenting för det civila samhället att eftersträva. I alla fall inte i dessa former, vad skulle vi vinna på det? Men ett funktionsdugligt försvar behövs naturligtvis alltid. Det ska bestå av tänkande individer som vill och vet vilket ansvar de tar på sig samt med vilka risker.

Min egen modernare tolkning av militarism är just denna, att se till att försvaret fungerar väl i en ny tidsålder och att det är underställt regeringen.

Kommentarer inaktiverade.