De Nationella Befrielsekrigen

Militärhistorien brukar som bekant för den som studerar ämnet delas in i ett visst antal epoker. Min egen erfarenhet är att indelningen kan se olika ut och heta helt olika saker beroende på om det är på engelska eller svenska man läser.

Rent översiktligt kan det se ut så här, naturligtvis kan man lägga till mer:

         Antiken

         Medeltiden

         Renässansen

         30-åriga kriget

         Stora Nordiska Kriget

         Sjuåriga kriget

         Revolutionskrigen

         Napoleonkrigen

         Krimkriget

         Fransk-Österriskiska kriget

         Amerikanska Inbördeskriget

         De Tyska enighetskrigen

         Första Världskriget

         Mellankrigstiden

         Andra Världskriget

         Efter 1945

Men nu är det den sista tidseran efter 1945 som skapar bekymmer. Varför? Jo, för att den just heter efter 1945 eller ”since 1945” om man läser på engelska. Det finns en viss antagonism och trötthet lagd i uttrycket. Mycket har hänt sedan det sista skottet avlossades under WW2. Krigen tog inte slut efter det, nej då, de fortsatte och tog sig nya skepnader, nya taktiker och fördes i helt nya territorier. Också motiven för att gripa till vapen förändrades. Oftast stöter man på begrepp som marxism, Folkets Befrielse Armé, gerilla, kommunism, revolution etc. Nu på senare år har också religiösa termer börjat göra sig påminda i böckerna, termer som Jihad och Islamism. Dessutom rymmer epoken ”efter 1945” hela det kalla kriget med kapprustning, kärnvapen, Sovjet och allt det där.

Vad var det då som hände efter WW2? Framförallt gjorde ett flertal f.d. västerländska kolonier uppror och nya stater bildades. Det skedde i dessa länder och världsdelar som Kina, Korea, Sydostasien, Algeriet, Afrika, Latinamerika, Israel och Vietnam. Några av konflikterna långa och blodiga med involverandet av terrorism och gerillakrig innan de avslutades, ta till exempel Vietnamkriget som påbörjades runt 1950 och avslutad först 1975.  

I många fall var kommunismen (konstigt nog) ett verktyg för att skapa motivation till att göra uppror. Så gick det inte till i 1800-talets Europa när olika nationer som Polen och Belgien ville slita sig loss och bilda egna stater. Men den kommunistiska ideologin underlättade på två sätt för att skapa ett nationellt medvetande hos de stridande. För det första skapade den en förståelse hos folket om varför det var värt att offra sitt liv i kampen, och för det andra en stark sammanhållning bland de lägre skikten i samhället, t.ex. Kinas bönder.

 

Inte heller liknande konflikterna efter 1945 något av de tidigare krigen. De saknade struktur och fördes ofta helt i skymundan, i berg och djupt inne i djungler. Det var inte heller tal om stora gigantiska arméer som förflyttade sig hit och dit tills de mötte på motstånd och gjorde upp i storslagna fältslag. Istället stred rebellerna i små grupper som man inte riktigt visste vad man hade.

En mer korrekt benämning på epoken ”efter 1945” som ger intrycket av att soppa verkligheten under mattan, vore – De Nationella Befrielsekrigen. För det var precis vad de handlade om och de har, som vi redan konstaterat, mycket gemensamt föra att kunna representera sig själva i historien.

4 responses to “De Nationella Befrielsekrigen

  1. Termen De nationella befrielsekrigen täcker säkerligen in ett stort antal av konflikterna efter 1945. Dock är den enligt min mening lite för snäv, så passar Falklandskriget inte riktigt in i begreppet (argentinare kanske har en annan syn…), inte heller Koreakriget, Irak-Irankriget, 1991/2003års Irakkrig m.fl. passar rikting in under denna term.

  2. Nej, det är sant det du säger. Man kanske kan begränsa eran för de nationella befrielsekrigen till någon gång efter 1970, eller fram till Falklandskriget.

  3. Patrik Markgren

    Jag tror att problemet med epoken efter 1945 är att det finns så många mönster som existerar parallellt, ochibland går in i varandra, vilket sannolikt är anlednigen till att det ofta får den bekväma etiketten ”efter 1945”.

    Vi har för det första det kalla kriget, den jättelika ideologiska kraftmätningen mellan kommunism och demokrati, som på många sätt var det viktigaste skeendet genom att dess mönster lades som ett raster över allt annat som skedde under epoken 1945-89, även om det i sig ledde till få direkta krigshandlingar mellan huvudkontrahenterna, däremot ett antal ”war by proxy”.

    För det andra har vi det andra stora förloppet, de nationella befrielsekrigen, som medförde att de europeiska kolonialväldena monterades ned och vi fick en stor mängd självständiga stater i Afrika och Asien främst.

    Framtidens historiker kommer kanske att se detta som det mest grundläggande skeendet under epoken, men när det väl skedde så var det oupplösligt förknippat med det kalla kriget, i och med att Sovjetunionen på olika sätt försökte stödja och dra nytta av dessa befrielserörelser, medan västmakterna försökte bekämpa kommunismen genom att i många fall (Malaysia, Vietnam, Algeriet, Latinamerika mfl) bekämpa dessa grupper.

    Sedan har vi en annan typ av konflikter som kanske var de vanligaste, men inte alltid de viktigaste, nämligen de postkoloniala konflikterna. Väl självständiga kom många av de forna kolonierna att hänge sig åt olika inbördes konflikter. En del rörde gränser (Indien/Pakistan), andra handlade mer om att flytta inrikes problem utomlands (Falklandsöarna), ändra regim hos grannarna (Uganda, Cambodja), eller utbrytarstater (Biafra, Katanga, Eritrea). I många fall var det rena inbördeskrig.

    Det vi ser idag är mest två typer av konflikter. Den ena handlar om globalisering där den politiska demokratin och ekonomiska kapitalismen ställs mot traditionalistiska och fundamentalistiska krafter (mest islamska) eller kvarvarande rester av socialistiska krafter, idag främst i Latinamerika.

    Denna konflikt kan härledas bakåt i tiden till kalla krigets tid, där de första tecknen syntes i de arabisk-israeliska krigen, revolutionen i Iran, och sovjets krig i Afghanistan, men efter 1989 har detta gradvis framträtt som den stora konfliktlinjen.

    Vi ser också en ökande tendens till inbördeskrig inom det vi kallar svaga stater, främst i Afrika, en fortsättning på de postkoloniala krigen. Dessa innebär ofta humanitära katastrofer, men är svåra att rå på för de västliga demokratierna. Kopplingar till globaliseringskonflikterna saknas inte (Somalia), där väst i alla fall ursprungligen drevs av humanitära hänsyn, men där västs fiender uppfattade agerandet som imperialism.

    Kanske kommer framtiden även att innehålla en mer traditionell kraftmätning mellan stormakter som USA, Ryssland och Kina.

    För att åter titta i spåkulan tror jag att framtidens historiker kommer att sätta 1989 som en viktig epokgräns, slutet på det kalla kriget och avkolonialiseringens tid, och början på civilisationernas kamp och inbördeskrigens tid.

    Gratulerar till din blogg förresten. Det börjar ju ta form riktigt bra, minsann.

  4. För den som vill läsa mer så finns det en bok skriven av Daniel Moran som just heter ”The Wars of National Liberation”. Den är mycket läsvärd.
    Tackar så mycket Patrik!