Om Krigets Psykologi

För ett tag sedan berättade en äldre kollega för mig om hur rehabiliteringen av hemkommande soldater från utlandsstyrkorna såg ut. Rehabiliteringen bestod av en enkel biljett hem och en flaska gallo. Det var omhändertagandet då det, och nu talar vi om hur det såg ut för ungefär 20 år sedan.

 

Jag vet att den psykologiska rehabiliteringen av hemvändande soldater har blivit mycket bättre i skrivandets stund. Men visst händer det att personer som tidigare varit entusiastiska hemvärnsoldater, går ur organisationen efter att ha gjort utlandstjänst. Av egen erfarenhet vet jag, efter att ha pratat med bekanta, att tjänstgöring i t.ex. Kosovo kan bli en lärorik och utvecklande upplevelse. Jag har själv inte gjort utlandstjänst, men det är inte otänkbart. Man ska dock vara medveten om att det kan bli en omskakande upplevelse som kräver starkt stöd vid hemkomsten.

 

Men krigs- och katastrofpsykologi har inte alltid mötts med ett stort intresse eller förståelse genom tiderna. På högsta nivå har psykiatrin inom försvaret (inte bara i Sverige) behandlats med skepsis och fördomar.

 

Som ett lite märkligt men gott exempel kan man ta ärkemilitären och fullblodspolitikern Winston Churchills åsikter om psykiatrikerkåren i början av WW2.

”Jag är säker på att det vore förnuftigt, att så mycket som möjligt inskränka dessa herrars verksamhet. De kunna göra mycken skada och deras verksamhet kan lätt urarta till charlataneri. Man måste hålla en fast hand över dem och de bör ej tillåtas att i större antal sprida sig i arméerna på statens bekostnad. Vi har redan tillräckligt med onödigt påhäng ändå.”

 

Churchill kom senare att ändra sin egen uppfattning när han ställdes inför verkligheten. Också General Patton var skeptisk till försvarspsykologin. Han örfilade upp soldater och officerare som visade tecken på sammanbrott. Som ytterligare exempel på föraktet för psykologin kan berättas att det på Malta under WW2 gavs ut skriftliga instruktioner att en soldat ”som ville göra anspråk på att kallas karl och bibehålla självrespekten måste undvika att visa tecken på ångest och rädsla”.

 

Varför denna oförståelse? Kanske har det att göra med att ju högre upp inom den militära och politiska hierarkin man kommer, desto länge bort från händelsernas centrum befinner man sig. En soldat förväntas visa mod, lyda order och göra sin plikt utan att tveka.

 

Behövs psykiatrin överhuvudtaget inom Försvaret? Som ett gammalt men ändå gott exempel kan man ta förlustsiffrorna i USAs armé under WW2. Av de tolv miljoner som var i aktiv tjänst fick en miljon tas in för psykiatrisk vård. Av dessa frikallades 450,000 av psykiatriska orsaker. Detta kan jämföras med antalet stupade som var 200,000. Av Krigsinvaliderna var 27 % psykiatriska fall.

 

Hur kommer det sig att det är först på senare tid som man på allvar börjat intressera sig för psykiatri inom det militära? Krig har funnits så länge människan levat och visst har det hänt att soldater brutit samman.

 

Det har att göra med krigets förändrade karaktär på åtminstone två punkter. För det första avståndsmässigt. Förr i tiden möttes motståndarna på ett öppet slagfält och gav sig i närkamp. Detta började förändras när de långskjutande kanonerna kom i mitten av 1800-talet vilka hade en räckvidd på flera hundra meter. Idag talar vi om långdistansmissiler som når över halva världen, ta bara Nordkoreas beryktade Tae-po-donger som exempel. Naturligtvis sätter detta en psykologisk press på soldaten, det faktum att man inte kan se fienden i vitögat. Den andra faktorn som bidragit till ändringen är de förbättrade förhållandena i fält. Förr i tiden kunde hela arméer utplånas till följda av sjukdomar, undernäring och epidemier. Som exempel kan man ta Napoleons armé under det ryska fälttåget 1812, där soldaterna dog i tusental p.g.a. kölden och svälten. Sannolikheten att en soldat skulle dö i sjukdom var större än den att han skulle stupa i strid. Med andra ord var psykiska sammanbrott ytterst sällsynta förr i tiden och väckte inget större intresse.

 

Där en dörr stängs, öppnas istället en annan……

Kommentarer inaktiverade.