Den Ensamme Krigaren

I slutfasen av sin bestseller ”Elitstyrka SAS” målar Ken Connor upp följande händelseutveckling.

 ”Engelsmannen hällde upp en whiskey åt sig från hotellets minibar och satte sig grensle över en stol mittemot TV:n. Frånsett ljudet från den franska kommentaren var den surrande luftkonditioneringen det enda som hördes i rummet. På startplattan stod den slanka profilen av en rymndraket – Ariane 5 – och fyllde bildskärmen. Inom ett par sekunder skulle den skjutas iväg och ta med sin last av kommunikationsutrustning i en hög omloppsbana kring jorden.
När den slutliga nedräkningen började, zoomade kamerorna långsamt ut och visade en sträcka av stranden och oceanen och den mörka randen av regnskog, som omgav platsen.
Nedräkningen nådde noll, följd av en mikrosekunds paus, och sedan vräkte ett väldigt moln av rök och lågor fram ur raketens botten. Den lyfte mödosamt från startplattan coh accelererade så uppåt medan åskådarmassorna jublade.
Kameran följde den uppåt, men bara knappt hundra meter från startplattan började raketen vackla och luta. Nosen gled bort från vertikallinjen och den korthuggna rösten från kontrollrummet började slå över i panik. När raketen svängde ytterligare ur kurs, tryckte flygledaren på den röda knappen som utlöste en sprängladdning. Flera hundra miljoner francs i franska investeringar försvann i ett grått rökmoln.
Engelsmannen tömde sin drink och tog upp sin väska:
Han hade kommit till Sydamerika tre veckor tidigare med ett plan från Heathrow till Caracas. Hans enda bagage var en resväska och en axelväska. De följande två veckorna ägnade han åt att resa genom Central- och Sydamerika och besöka ett antal klienter till försäkringsbolaget. Han gjorde bedömningar, gav råd och mejlade dagligen till sitt högkvarter i London med hjälp av sin laptop. Två dagar före Arianeuppskjutningen flög han till Cayenne i Franska Guyana och besökte ännu en klient till bolaget för att bekräfta sina legitima ärenden. Sedan anslöt han sig till en grupp turister på en guidad utflykt till basen.
När gruppen gick över betongplattan mot en utsiktsplattform, drog han sig undan och slank sedan in bland träden i kanten av regnskogen. Så snart han kommit utom synhåll, lyfte han ner axelväskan och tog fram sin laptop. Datorn hade blivit en laser som pekade mot styrinstrumentet i raketens
nos.”

Nog för att detta är ett framtidsscenario, men det är på god väg att bli verklighet. I de nästföljande raderna av sin bok berättar författaren realistiskt och sakligt om framitden. Krigen kommer att inte att omfatta erövrandet av territorier och bördiga marker, slagfälten kommer att vara globala och konflikterna handlar om industri och Hi-tech.
Men vad som på sätt och vis blir lite osagt men som läsaren kan ana sig till mellan raderna, äe just her ensamt kriget ter sig. Mannen som rattar lasern med sin laptop är helt ensam.Och så är det redan idag, nästan. En viktig skillan mellan dåtida och nutida slagfält är just ensamheten. Förr i tiden, låt säga på 1700-talet, tågade manskapet fram i täta led genom kulregnet. Runtomkring sig hade den enskilde soldaten kamrater. Han var inte ensam om att känna rädsla. Vetskapen om att andra kände samma sak skänte en viss trygghet. Men så är det inte idag. Soldaterna springer inte längre över brinnande slagfält med höjda bajonetter och vajade fanor.
Istället för slagfält, är ordet ”stridplats” mera relevant i sammanhanget. Denna stridsplats (som kan variera i storlek) kan upplevas som tom och enslig. En soldat strider i allt större utsträckning på egen hand och ingår i en mindre grupp som ofta är utspridd. Det kan hända att han eller hon blir lämnad ensam. Detta ställer höga krav på psyket, att hålla sig lugn, tänka klart, hålla reda på fienden, inte vara rädd för ensamheten och koncenterara sig på uppgiften. Människan är sedan urminnes tider ett flockdjur och egentligen inte skapad för ensamhet. Detta att kunna operera helt självständigt och veta vad som ska ske i nästa ögonblick, ställer krav på tänkandet. Är ensamheten vår största fiende? Jag lämnar frågan öppen åt läsaren.

För ungefär två år sedan besökte jag försvarshögskolan. Det var där jag först hörde begreppet ”Den tänkande soldaten” nämnas. Det duger inte längre med att ha vältränade muskler och skjuta bra. Man måste ha en väl fungerande hjärna också och ett balanserat intellekt. Varför? Jo, en av orsakerna är att operationera allt mer sker i ensamhet.

6 responses to “Den Ensamme Krigaren

  1. Kul att läsa dina reflektioner.

    Min uppfattning är att vi inte fokuserar tillräckligt på muskler och att ”skjuta bra”. Att vi är och ska vara tänkande är viktigt, men glöm icke stridens grunder och dess grundelement.

    I dagens svenska försvar är det min uppfattning att etikdiskussioner, fysiskt stridsvärde och rena fackkunskaper tvingas kampa om tiden med det som populärt kallats FAG (FredsAdministativt Gyckel).

    Även FAG kräver tänkande soldater men det är enligt min uppfattning inte detta militärer ska ägna sin tid åt.

  2. Det var intressanta kommentarer! Kom gärna med fler.
    Men om det är så att olika moment under soldatutbildningen krockar med varandra, därför att det inte finns tillräckligt med tid…..vore det inte då bättre att införa en yrkesarmé? Vad jag vill säga med detta är att då får vi ju folk som arbetar med det militära på heltid och bygger upp erfarenhet.

  3. Jag ser själv stora skillnader mellan att arbeta med värnpliktiga och beredskapssjömän. De utpräglade yrkessoldater jag träffat har uteslutande varit utanför Sverige och dessa har givit mig mycket blandade intryck. Här behöver Sverige på allvar fundera över hela personalförsörjningssystem innan ett dylikt system införs, jag tror nämligen att det vore förödande om vi nu införde yrkessoldater/-sjömän utan att reformera befälsutbildning.

    Med värnpliktiga tvingas jag vara betydligt mer observant och ständigt vakande eftersom de inte är färdigutbildade; med beredskapssjömän kan jag fokusera betydligt mer på min personliga utveckling som yrkesman. Med yrkesmanskap är jag till viss del överflödig och mina arbetsuppgifter borde ses över.

    Vad som kommer smyga sig in är dock beredskapssjömän som en ordinare del i organisationen. Med de nya Visbykorvetterna kommer besättningen inklusive manskapet tjänstgöra i tre årscykler. Ett år som värnpliktig och därefter två år som anställd sjöman. Det nya tre/fyrterminssystemet är inte hela lösningen för personalförsörjningen. Värnpliktiga och korttidsanställt manskap är dock en bättre lösning i nuläget än att avskaffa värnplikt.

  4. >>>>>Med värnpliktiga tvingas jag vara betydligt mer observant och ständigt vakande eftersom de inte är färdigutbildade; med beredskapssjömän kan jag fokusera betydligt mer på min personliga utveckling som yrkesman. Med yrkesmanskap är jag till viss del överflödig och mina arbetsuppgifter borde ses över.

    Det här var en intressant synpunkt, den har jag inte ens tänkt på faktiskt. Ska jag lägga på minnet. Är du med i Hemvärnet i och med att du talar om beredskapsjömän?

  5. YO, nivå 6. Tillsvidareplacerad vid 4. Sjöstridsflottiljen, Muskö.

    http://www.4sjostridsflj.mil.se/im/

  6. Nejmen vad roligt Peter! Vilket sammanträffande. Muskö ligger inte långt ifrån Amf1 i Berga. Jag ingår nämligen i Södertörnsgruppen och hemvärnsbataljonen där som är hemmahörande regementet. Ännu så länge har jag inget kompani, eftersom vi ska sätta upp ett nytt. Det arbetet börjar snart. Har dock aldrig varit ut till Muskö.