Slaget vid Agincourt

Historien har sett många episka slag där en underlägsen motståndare besegrat en betydligt mer överlägsen. Se bara på Gaugamela 331 f.kr, Stirling 1297 och Leuthen 1757. Vem trodde att de som segrade då, skulle göra det i stridens början. Men förglöm då ej slaget vid Agincourt den 25 oktober 1415.

Agincourt är historien om den svages seger över den starke mot alla odds. Den simple trashankssoldatens seger över den skinande riddaren. Hur kunde detta ske? Under den sena sommaren samma år som ovannämnt, hade Henrik V varit kung över England i två år. dhm1046.jpgHan blev härskare över sitt rike vid 25 års ålder. Vid den här tidpunkten beslöt han sig för att invadera Frankrike. Detta var bara en i den långa raden av räder som England vidtog mot Frankrike under Det Hundraåriga Kriget. Den 11 augusti satte den engelska hären segel mot Frankrikes kuster.

Det hade tagit hela sommaren för Henrik att samla ihop en styrka bestående av 8000 långbågskyttar och 2000 krigare. Efter att ha belägrat första bästa stad vid framkomsten stod han i september med två tredjedelar kvar av sin styrka, redo att bege sig djupare in i landet. Det var nu sent på hösten, kallt, blött och rått. Ransonerna var knappa och hans här svalt. Den var dessutom härjad av sjukdomar. Ändå gav han sig den 8 oktober ut för att möta fienden.

Efter en lång och tröttsam färd nådde man den 19 oktober fram till floden Somme. Henrik lät sina utmattade mannar vila vid dess stränder. Men snart kom bud om att fransoserna var på väg med en jättelik styrka för att tillintetgöra honom. Han ville undvika strid men insåg att det inte gick. Den 24 oktober hade fienden hunnit ikapp honom. Engelsmännen mötte en här bestående av 25000 krigare varav 1000 var tungt beväpnade riddare dock inga bågskyttar. Det blev ingen strid den dagen, mörkret hann före. Men så fort ljuset bröt fram nästa dag beordrade Henrik uppställning. Därefter hände ingenting på fyra timmar. Under dessa oroliga timmar åt och drack fransmännen i riklig mängd samt grälade inbördes om vem som skulle rida främst. Engelsmännen å andra sidan hade varken den mat eller den dricka som deras motståndare hade. I alla fall fanns det ont om det. Många av dem var dessutom sjuka och kraftigt nedkylda. Det sägs att bågskyttarna under hela den långa färden livnärde sig på skogsbär och ekollon. Så ont om mat var det. Dock grälade de inte sinsemellan som fransmännen gjorde. Varför skulle de göra det? I stort sett var de alla enkla män och benådade brottslingar utan status.

Till slut tröttnade Henrik på dödläget och beslöt att flytta sin här inom skotthåll. Det gick långsamt eftersom alla var trötta, stelfrusna, utsvultna och sjuka. Men väl framme körde bågskyttarna ner de pålar de huggit till dagen innan och vässade till dem en aning. På givet kommando sköt de iväg skur efter skur av pilar mot fransmännen. Dessa blev förståss irriterade över pilregnet som skadade deras hästar mer än dem själva eftersom de bar skyddande rustning. Alltså satt riddarna upp och stormade i full galopp mot engelsmännen.

Attacken blev en katastrof. Hundratals hästar spetsades på de vassa pålarna och både folk och fä föll offer för pilarna. I ren panik retirerade de överlevande bakåt men brakade då in i den andra vågen av fotfolk som kort efter riddarnas attack sattes in som understöd. Förvirringen blev total och sinkade framtyckningen. Hela tiden regnade pilar ner vilket bidrog till kaoset. Men bågskyttarna lyckades inte hindra fransmännen från att nå fram till sitt mål. En strid man mot man tog vid. Trots att de senare var bättre beväpnade och rustade gick de inte segrande ur striden. En efter en stupade de och högar av döda låg likt en mur framför den engelska linjen.

När den andra vågen av franskt fotfolk ryckte fram tog de till flykten på i stort sett en gång. de fruktansvärda syner av döda kamrater som mötte dem på slagfältet fick modet att sjunka. De återstående riddarna som stått längst bak i den franska hären sändes aldrig in. Utan drog sig tillbaka nederlaget var fulländat. Henrik V stod som självklar segrare.

Vad var det som fick engelsmännen att segra i en strid som denna? Sämre rustade och i sämre kondition, praktiskt taget slog de en överlägsen motståndare i spillror.
Det finns tre faktorer som förklarar detta
– Kungen
– Alkohol
– Bön

Kungen dvs. Henrik V var närvarande från början till slutet. Han följde med sin här, stod mitt bland sina mannar och delade deras vedermödor. Han var en ung och stark kung.
Tro det eller ej, men det betyder mycket mer än man tror att ledaren är närvarande. Det gjuter mod bland de församlade. Vilket också är min egen erfarenhet. Napoleon, henryv.jpgAlexander, Julius Caesar m.fl. följde alltid med under fälttågen och lämnade aldrig över kommandot åt någon annan. Detta betydde onekligen mycket för framgångarna. Jag är övertygad om att makedonierna aldrig hade besegrat Sparta om inte Alexander personligen ridit in i striden. Inte heller skulle fransmännen ha segrat vid Austerlitz om inte Napoleon övervakat slagfältet. Kejsaren var med dem, och de kände det. Men vid Agincourt hade de ingen ledare närvarande. Var fanns den franske kungen? De kände inte samma närvaro av moderslandet som engelsmännen gjorde. Trots att de huvudsakligen bestod av avskum visste vad de kämpade för och kungen behövde dem.

Alkoholen tog ut sin rätt. ”Där vinet kliver in, går vettet ut.” Under den långa perioden av väntan innan de första pilarna föll, satt fransmännen och drack obehindrat. När de väl anföll var de alltså inte nyktra. Kanske de mer troende bland dem inte hade druckit.
Engelsmännen å andra sidan, hade inte druckit. Orsaken var enkel. De hade ingenting att dricka utom möjligen vatten. De slogs på fastande mage och i helnyktert tillstånd.

Bön var ett självklart innan en strid under medeltiden idag är det eventuellt andra föreställningar som gäller. Innan de ställde upp sig tog engelsmännen nattvarden och bekände sina synder. De andliga förberedelserna innan dödandet började vid Agincourt måste ses som en av de viktigaste faktorerna. En soldat tänker naturligtvis på döden innan ett slag och kan behöva mentalt stöd. Religion var det främsta stödet under den här tidsåldern. Henrik hörde själv mässan tre gånger och förde med en handfull präster.

Bön och drickande var de vanligaste inslagen ögonblicken innan ett fältslag under medeltiden. Båda var ett sätt att döva ångesten inför döden. Hur effektiva var de? Kunde den ena klara sig utan den andre? Oavsett verkan, så är en sak säker. Ingenting går upp mot en stark ledare som kan uppmuntra och hålla samman sin trogna skara.

Håll reda på dena trio och segern kan vara din….

14 responses to “Slaget vid Agincourt

  1. Dett finns ett antal andra faktorer som jag tror har lika stor (om nte större) betydelse.

    Engelsmänen stod u en båge med bågskyttarna på flankerna som var längre fram än deras center. eftersom alla ”bra” mål (dvs riddare som man kunde få lösen av) var i centern så gick fransmännen mot centern och fick ta stryk under lång tid av bågskyttarna.

    Den franska hären tryckte dessutom ihop sig för att ”alla” skulle komma åt centern vilket ledde till många falna hästar redan innan dom kom fram, så det blev ingen kavaleri chock.

    Det hadde desutom regnat kraftigt och marken var VÄLDIGT lerig. Marken just är är som en skånsk leråker, man kan inte ta sig fram alls om den är blöt. Franska riddare i tung rustning skulle knappast ha kunnat ta sig upp om de föll och även de som stod upp hadde väldigt begränsad rörlighet (ingen bra idee då man fightas mot folk med avståndsvapen.)

    /C

  2. Frågan är: om vi tar bort bön, alkhol och kung, hade då de underlägsna kunnat vinna?

    I Tjetjenien bad Dudajevs gerillakrigare, de hade en karismatisk ledare och ryssarna söp, jag tror dock att ryssarna skulle åkt på torsk oavsett dessa tre faktorer då tjetjenernas taktik för krig i enligt MOUT var överlägsen ryssarnas ”wave-the-flag”-taktik på minutkatorget.

    Intressant blogg du har, ska kika framöver vad du lägger in för något.

  3. Lera och longbågens penetreringstyrka torde vart avgörande. Nyligen gick ett program om detta på Discovery.

    Se även vad som skivs på wikipedia:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Agincourt

  4. Jag tror att listan över avgörande faktorer kan göras ganska lång i det här fallet. Men man kan ju efter det ni alla lagt till dela in dem enl. följande:

    Inre faktorer
    1)Kungen
    2)Alkoholen
    3)Bönen
    4)Långbågen

    Yttre faktorer
    1)Leran
    2)Kylan
    3)Regnet

    Jag utgår från hären när jag gör min indelning. Inre faktorer är det som man själv kan påverka, och yttre kan man ingenting göra åt. Där är det rena turen som avgör. Kylan kan tas med, för efter slaget var det ju många sårade fransmän som frös ihjäl under natten. De som överlevde den mardrömslika natten blev dödade dagen därpå av plundrande engelsmän. Krig är grymt.

  5. Fransoserna hade en ledare som var respekterad, från lägre klass (ej vanliga eliten).
    Man hämtade ju franska flaggan vid St Denis mot ”hotet”.
    Medicinskt och fasta= ja upp till utmattning. Skärper sinnena.
    Bön ja – uppleva ett kall och kraften av en god Gud som vi ska vara på rätt sida med.
    Det kan försätta berg.
    Men man blev ju instängd i ett träsk, riddarnas rustningar blev för tunga. Man sjönk ner lite och kunde inte manövrera och blev nedskjuten och fick strida med detta handikapp.
    Det var öv hinder.
    Men hybris framförallt. Den franska eliten trodde ”bönderna” blev en enkel match.
    Och gick direkt till attack. Man väntade inte in och synkronicerade sina trupper. Även terräng problem och ”inlåsningseffekter”.
    Klass draget fanns då fransoserna rekryterat bönder och vanligt folk. Och elitens riddare misstrodde ”att beväpna vanligt folk”.
    Den psykologin fanns också med.

    Kungen var hårdför och slaktade ju riddarna (trots missad tribut). Det väckte ju vanligt folks gehör ”äntligen någon som inte bara tänker på sin egen klass”.
    Men i ledarskap var ju fransoserna överlägsna men missade pga strategi och bedömning av situationen.
    Befälhavaren kunde inte samordna och utforma den plan han egentligen velat utföra.
    Förloraren ska ju inte ringaktas för det. Det var andra krafter som verkade. Annars kanske inte England funnits idag. Fransoserna blivit för mäktiga och enat sitt land tidigare och tagit över stora delar av Europa. Märk befolkningen där man nästan hade 50% av västeuropas eller så.
    30 miljoner eller så.

  6. >>>>>Fransoserna hade en ledare som var respekterad, från lägre klass (ej vanliga eliten).

    Vem var det? Jag fick aldrig riktigt någon klarhet över vem som ledde fransoserna. Textenerna bara lovordar Henrik. Men just klassproblemet är ett huvudtema i den här bataljen. De franska riddarna tävlade om vem som var främst och finast, medans engelsmännen inte hade anledning att bry sig. Kanske riddarna tävlade medan de sporrade sin hästar framåt mot undergången.

    >>>>>Kungen var hårdför och slaktade ju riddarna (trots missad tribut).

    Henrik satte igång att slakta fångarna redan innan slaget var avslutat eftersom de var så många och utgjorde en eventuell fara. Men sen avbröt han massakern när fransoserna drog sig tillbaka. Detta är ett omskrivet moment under striden.

  7. Patrik Markgren

    Ledare för de franska trupperna var en herre som hette Charles d’Albret. Han stupade under slaget.

    Avgörande för slagets utgång, enligt min mening, var en kombination av olika förutsättningar (av vilka du tagit upp ett antal viktiga), men framförallt hur de olika befälhavarna nyttjade sina fördelar och hanterade sina nackdelar.

    Engelsmännens operativa läge var mycket dåligt. Armén var slutkörd, hungrig och med reträttvägen avskuren. d’Albret avsåg egentligen utnyttja denna situation till att föra en defensiv strid, och tvinga engelsmännen till ett desperat utbrytningsförsök eller kapitulation.

    Han förmåddes dock av övermodiga och segervissa adelsmän att istället våga ett anfall. Därmed övergick fördelarna av t.ex. leran till engelsmännen, och de fick möjlighet att utnyttja sina långbågar på ett optimalt sätt, en chans de inte försatt.

    Sedan kan man ju förstås spekulera i om det franska övermodet inför slaget varit densamma om man ägnat sina förberedelser åt from bön istället för att pimpla vin.

  8. >>>>>Sedan kan man ju förstås spekulera i om det franska övermodet inför slaget varit densamma om man ägnat sina förberedelser åt from bön istället för att pimpla vin.

    Det vore en intressant spekulation Patrik. Skulle man kunna säga att Agincourt var det första socialistiska slaget? Adelsmännens övermod och tro på sin egen ofelbarhet fick sig en näsknäpp så det stänkte om det. För på något sätt påminner mig slagets huvudtema om den svage bondens seger mot övherheten.

    Tidigare var det ju så t.ex. på 11/1200-talet då ridderskapet uppstod, att en feodal Herre med en handfull beridna och välrustade krigare kunde hålla ”det enkla patrasket i schack”. Vad kunde en enkel bonde sätta emot en stålklädd koloss som stormade fram på åkrarna och red omkull allt i sin väg utan att ta hänsyn?

    Men vid Agincourt slogs alla de där föreställningarna om vad makt är i spillror. En hop trashankar endast beväpnade med knivar och långbågar och utan någon dyr rustning, gav praktiskt taget hela Frankrikes ridderliga adelselit en omgång utan like. Striden följde inte de tidigare konvenansregler som annars rådde.
    T.ex. när Henrik beordrade sina krigare att döda fångarna, så vägrade de därför att det stred mot deras ”heder”. Bågskyttarna tvekade inte en sekund utan skred hänsynslöst till verket. De var inte bundna av regler om ridderlig heder eller om vad som passar sig och inte. Krig är krig och i krig är allt tillåtet vare sig man vill det eller inte.

    Är jag lite väl burlesk i min framställning?

  9. Patrik Markgren

    Nja,

    Jag vet inte om jag skulle kalla Agincourt ett socialistiskt slag – det känns lite anakronisktiskt att tala om socialism på 1400-talet. Däremot råder det inget tvivel om att militärteknologiska förändringar vid denna tid började utöva ett allt kraftigare tryck på befintliga politiska och sociala strukturer, och att Agincourt blev den främsta symbolen för att riddarnas era var förbi, både på slagfältet och som dominanter i den sociala ordningen i samhället.

    När det gäller krig och heder har den israeliske militärhistorikern Martin van Creveld en intressant utläggning om detta i sin bok ”Technology and War”

    Han skiljer på ”real war” och ”make believe war”, där det sistnämnda representeras av krig som förs mellan kulturellt besläktade parter och som följer uttalade eller outtalade lagar, t.ex. riddarnas ”Chivalry”, de antika grekernas inbördes krig eller 1700-talets europeiska kabinettskrig.

    Real war står för en mer brutal form av krig, vilken uppstår när någon ”utomstående” vägrar spela enligt reglerna, och revolutionerar krigföringen med ny teknik eller taktik. Här kommer långbågarna och de schweiziska infanteristerna in i bilden, eller mongolernas kavalleri, napoleons värnpliktsarméer, efterkrigtsidens gerillaarméer och dagens terrorister.

    Ofta handlar det om lägre utvecklade civilisationer som i en position av underläge försöker ändra oddsen genom att ta till nya knep. Ofta handlar det också om veritabla förintelsekrig i meningen att de utkämpas mellan parter som av religiösa, ideologiska eller andra skäl helt enkelt förnekar motståndarens rätt att existera.

  10. >>>>>Real war står för en mer brutal form av krig, vilken uppstår när någon “utomstående” vägrar spela enligt reglerna, och revolutionerar krigföringen med ny teknik eller taktik.

    Det är kanske det som är det farligaste som finns. När någon vägrar spela enligt reglerna. Det kan få katastrofala följder. Alla andra följer reglerna och så kommer en som inte gör det och tar alla på sängen.
    Det är ungefär som med Genevékonventionen. Den finns där och skall efterföljas. Men det är inte alla som gör det. Det räcker med att se ”Bron över floden Kwai” så förstår man.

  11. Vad man ibland glömmer bort när man så här i efterhand analyserar fälttåg och drabbningar är att de kommenderande generalerna, kungarna eller vilka de nu var, precis som vi är vanliga dödliga och att de sällan hade den totala överblick som vi idag har. Rapporter var ofullständiga, ofta rena fantasier – se t ex Napoleons fälttåg 1806 där en kapten med underrättelseuppgifter hittade på en massa egna saker som fick preussarna att fatta fel beslut. Och om man som ledare, oftast ”ensam på toppen”, plötsligt drabbas av beslutsångest – som Hooker vid Chancellorsville – eller kanske av sjukdom eller ren stridsutmattning (så förklarar man numer Thomas Jacksons passivitet under 7-dagarskampanjen 1862) så blir det inga bra planer eller beslut, oavsett faktiskt läge. Andra faktorer som ofta spelar in är att läget hos de egna förbanden ”kört fast” så att man inte orkar vidta de korrigeringar man egentligen vet skulle behövas.. Det som i efterhand ser logiskt ut på en karta med ett glasklart läge är inte alltid som de inblandade då uppfattade situationen. Idag är det solklart att Lee hårdare skulle hållit tillbaka anfallen med III och II kårerna vid Gettysburg intills dess I kåren avslutat sin uppmarsch och sedan utfört taktisk spaning för att fastställa hur Potomacarmén var grupperad. Men det gjorde inte Lee. Varför? Ja, han var faktiskt bara människa han med, dessutom chef för Norra Virginiaarmén, trött och med nya chefer för II och III kårerna under sig. Då är risken stor att det går dåligt och ett auktoritärt ledarskap krävs. Men det var inte Lees stil och då gick det som det gick.

    När det gäller lägesuppfattning under tiden innan de moderna spaningsteknikerna så kan man med fördel jämföra fiendens främre förband, fältvakter och kavalleripiketer med ett duschförhänge eller en persienn. Man har en ungefärlig uppfatting av vad som finns bakom men man ser bara det som är längst fram.

  12. Patrik Markgren

    Jag tror att den insikt Lars W delger oss inte går att överskatta. Det är en enorm skillnad att så här i efterhand sitta och fingranska beslut i vår sköna fåtölj, med gott om tid, fullständig information, och den trygga vetskapen att det värsta som kan hända om vi tänker fel är att vi blir utskrattade av andra skrivbordsstrateger, och att verkligen stå där i kylan, mörkret, utmattad och hungrig och med ofullständig information på ett ögonblick fatta beslut på vilket tusentals liv och kanske nationers öden står på spel.

    Ett exempel med anknytning till just Agincourt på just ofullständig information är just det kontroversiella beslutet att avrätta franska fångar. Det fattades på basis av en rapport att de engelska styrkorna kringränts av franska trupper som anfallit det engelska lägret.

    I efterhand visade sig detta franska anfall bestå av en skara franska bönder på jakt efter plundring utan något som helst stridsvärde.

  13. Hej Lars! Kul att du tittar in på min blogg och kommenterar. Patrik, får jag presentera Lars, han studerar militärhistoria vid samma kurs som jag. Hoppas att fler som är genuint intresserade av ämnet hittar hit.

    >>>>>Det är en enorm skillnad att så här i efterhand sitta och fingranska beslut i vår sköna fåtölj, med gott om tid, fullständig information

    Ja, det stämmer. Det är lätt att leka skrivbordsgeneral i efterhand. Undrar hur General Lee och Longstreet kände sig vid Gettysburg….

  14. Det finns fler aspekter på ”krigets dimma” än de ovan angivna. Inte minst är det tillämpningen av vad Lidell-Hart kom att kalla ”den indirekta metoden”, vilket närmast kan beskrivas som ett förhållningssätt, mer än ett rent manövrerande. Det gäller alltså att nå målet utan den avgörande strid som man oftast tror att alla militärer eftersträvar. Den indirekta metoden syftar till att analysera den springande punkt som gör att motståndarens styrka och planer faller ihop som ett korthus om man slår mot den.
    Den avgörande punkten kan utgöras av fysiska mål, som en stab, underhållsplats etc. men oftast så är det motståndarens sinnesnärvaro som man vill sätta ur spel.
    Vad finns det då för exempel? Tja, under amerikanska inbördeskriget – min favoritepok – så framstår slaget vid Chancellorsville våren 1863 som ett mycket bra exempel på det. Lee ställs inför en kraftig övermakt, nästan 2-1 i rena styrkor och med kratigt undertag vad avser underhållsläget. Hans fördel är att han haft många, inklusive Hooker som chef för Potomac-armén, som elever vid West Point. Han känner Hookers begränsningar och utnyttjar dem när han delar sin armé i flera underavdelningar, han retirerar inte som Hooker förutspått och sedan sätter han med del (Jacksons II kår) in ett anfall i flanken på Potomac-armén, straxt innan de skall påbörja anfallet ut ur The Wilderness.
    Resultatet gör att Hooker blir handlings-förlamad och slutligen drar sig ur den innehavda positionen fast hans kvarvarande styrkor fortfarande är betydligt överlägsna Hookers. Kampen avgjordes främst på det mentala planet.

    Idag kan vi se andra exempel på den indirekta metoden, i USA:S krigföring i Irak. (Både 1991 och nu, 2003-07) USA:s svaga punkt är de egna förlusterna (Vietnamsyndromet) och det vet motståndsrörelsen i Irak. Genom att konstant tillfoga USA förluster samtidigt som USA inte kan uppvisa rena militära/ politiska framgångar så vinns kriget på USA:s hemmaplan, i TV-fåtöljerna och senaten… Och det finns flera exempel på detta.. Afghanistan..

    Lars W