Pennan och Svärdet

korrespondent.jpgHjältarna som stred med pennan – Krigskorrespondenterna

Nu på lördag den 17:e februari kommer Folk och Försvar att hålla ett seminarium med temat ”Krigskorrespondenter – så hotas de och så kan de skyddas”. Olyckligt nog kan jag inte vara närvarande. Därför skänker jag och dessa modiga män och kvinnor min egen hyllning här.
I moderna krig räcker det inte med att enbart utföra rent militära operationer. Massmedia och informationsflöde är ytterligare en gemensam gigantisk dimension som alla stridande parter måste ta hänsyn till. För vilken opinion en konflikt får på hemmaplan eller omvärlden i övrigt spelar helt klart en viktig roll för om den får fortsätta eller inte. Ja, en blodig konflikt någonstans i vår underbara värld kan också passera förbi helt obemärkt till följd av massmedialt ointresse.

Därför behövs en annan typ av hjältar, de som inte strider med svärdet, utan med pennan – Krigskorrespondenterna.
Låt mig ägna en stund åt att berätta deras egen historia.

Så länge det funnits krig i världen har människan velat rapportera och dokumentera dem. Som goda exempel kan man ta romarnas statyer föreställande stora kejsare, medeltidens riddarepos, Shakespeares pjäser eller 1600-talets bataljmålningar.

Men krigskorrespondent som yrke är någonting väldigt nytt. Även om texter, böcker och rapporter från personer som deltog eller bevittnade krigen gavs ut, så var det åtminstone inte förrän i början av 1800-talet som de första pennfäktarna dök upp.

En av dem var London Times Henry Crabb Robinson som erbjöd tidningen att rapportera från Napoleons fälttåg 1807. Robinsons metoder för att ta reda på fakta bestod i att skumma igenom offentliga dokument och mingla med den sociala eliten. Det tidningen fick ta del av i de alster han skickade tillbaka var enbart rykten. Robinson gjorde aldrig några allvarliga försök att ta sig till de avgörande fältslagen.

En mer seriös man som verkligen kan kallas för den förste krigskorrespondenten var John Bell som gav ut en egen tidning som hette London Oracle. Han följde Hertigen av Yorks fälttåg i Europa år 1794. Till skillnad från Robinson, bevittnade Bell fältslagen och skrev livliga och detaljerade rapporter från dem. Det gick så långt att till och med den brittiska regeringen klagade över dem. Den ansåg att Bells ord sänkte samhällsmoralen och folkets stöd för kriget.

År 1846 bröt kriget mellan USA och Mexico ut. En journalist från New Orleans vid namn George Wilkins Kendall reagerade snabbt, packade sina don och gav sig iväg. Tro det eller ej, men Kendall gick så lång i sitt arbete att han personligen deltog i striderna.
Fem år efter det att Mexikanska kriget var avslutat bröt det dittills största och blodigaste kriget i Europa ut – Krimkriget. Under de två första åren var William Howard Russel verksam. Denne irländskfödde reporter från London Times blev den första riktigt världsberömda krigskorrespondenten.
Russel förfärades över de miserabla fältförhållandena under vilka de brittiska soldaterna levde. Officerarna var mer intresserade av att vårda och bära ”a strict gentlemans dress” än att se till att de sjuka och sårade hade en bädd att ligga på, skrev han. Russel blev rasande och skrev reportagen om vanvården. Inte nog med att han sammanfattade officiella artiklar, han skrev också många privata brev till sina goda vänner i parlamentet vilka lästes upp.

Alla uppskattade inte detta, inte minst officerarna. Russel blev ofta trakasserad bl.a. fick han ofta sitt tält nedrivet eller förvägrades utspisning. De högre officerarna vägrade ta emot honom när han ville stämma möten. Men detta hindrade knappast honom i sitt arbete. När inte officerarna ville ha med honom att göra, vände han sig direkt till de meniga och lyssnade till deras berättelser.

Motståndet mot Russel blev så småningom så stort att en fotograf vid namn Roger Fenton sändes ner till Krim för att ta moraliserande bilder för publikation. Dessa visade huvudsakligen städade läger där tälten stod i välordnade rader och leende soldater som delade drinkar och cigarrer med varandra. Men det var redan försent. Russels skriverier hade redan lett till att kamera.jpgPremiärminister Lord Aberdeen hade tvingats avgå innan fotona ens blivit publicerade. Ny Premiärminister blev istället Lord Palmerston som personligen bjöd in Russel till en lunch vid hans återkomst till England.

Russel kom senare att vara med om upptakten till det Amerikanska Inbördeskriget som bröt ut 1861. Men hans frispråkiga artiklar i London Times ledde till att upprörda personer på Nordsidan i princip körde iväg honom från Amerika. Men Russel var inte ensam och det fanns 500 andra flitiga journalister som dokumenterade inbördeskrigets fasor. Inget krig i världshistorien hade dittills blivit så omskrivet. Men det vara inte alla kommendanter som välkomnade korrespondenterna med öppna armar. En av dem var den General Sherman, en man med tvärt och bistert humör. Om journalister skrädde han inte sina ord utan kallade dem för ”en skitig hop klottrare med en oförskämdhet som liknar Satans!”. Inte heller var dessa ”klottrare” mildare i sina ordalag om honom. En reporter för New York Tribune beskrev honom i en artikel som ”galen” och ”helt från vettet” samt att han ”leder underligt”. Artikeln ledde till att Sherman fråntogs sin post och sparkades från armén. Senare blev han benådad men avskydde journalister än mer.

Så var inte fallet med hans gode kollega General Ulysses S. Grant. Denne kom alltid väl överens med och utnyttjade korrespondenterna till sin egen fördel. Grant kom senare att bli vald till Amerikas president, mycket tack vare den positiva publicitet han fick under kriget.

Efter inbördeskriget tog en systematisk utrotning av landets ursprungsbefolkning, indianerna, sin början. Arméns alla expeditioner till gränslanden fick god publicitet och täcktes utförligt i tidningarna. En reporter som måste nämnas i sammanhanget är den Mark Kellogg som arbetade för tidningen Bismarck Tribune. Denne 40-årige indianhatare följde med Överse George Armstrong Custers expedition. Kellogg dog och blev skalperad vid hans sida i slaget vid Little Big Horn 1876.

Det är värt att notera att några statsöverhuvuden, som General Grant, började sina politiska karriärer just som krigskorrespondenter. En av dem var den unge Winston Churchill, sedermera Storbritanniens premiärminister. Churchill var officerare i kavalleriet, vilket innebar att han hade mycket fritid. Under denna författade han många böcker som blev populära på hemmaplan och skrev reportagen från expeditioner i bl.a. Indien där han var observatör. Sitt största genombrott fick Churchill under Boerkriget där han blev tagen till fånga men lyckades rymma. När han kom hem hyllades han som en hjälte och valdes in i parlamentet.
En annan framtida kandidat för sitt lands högsta maktpost, som arbetade som krigskorrespondent var Theodore Roosevelt. Under Spansk-Amerikanska kriget som bröt ut 1898, arbetade han för New York Journal.

Första Världskriget var ett långt, fruktansvärt och blodigt krig. Det saknade och saknar fortfarande motstycke i Europas historia i hur det gestaltade sig. Men allmänheten fick sällan veta sanningen genom pressen. Journalisternas handlingsfrihet begränsades kraftigt och de hade inte länge samma frihet som tidigare. Varje journalist åtföljdes av en kontrollant som läste igenom vad han skrev innan det sändes vidare för publicering. En amerikansk korrespondent vid namn Richard Harding Davis åkte hem och klagade bittert att ”Krigskorrespondentens dagar är över. Jag tänker inte skriva sidoljus”.
Men när den amerikanska armén landsteg på fransk jord år 1944 hade kontrollen så gott som försvunnit. Korrespondenterna fick tala fritt med soldater och officerare. Som ett exempel på hur de blev mottagna vid armén kan berättas att Ernst Hemingway fick en egen jeep att köra omkring med i Frankrike.

Sedan Andra Världskrigets slut har medietekniken förbättrats avsevärt. Det mest kända exemplet är Vietnamkriget som ofta kallas för det första mediekriget. För första gången i världshistorien fick folk verkligen ställas öga mot öga med soldaterna i TV-rutorna och se deras vedermödor. Detta påverkade starkt opinionen vilket också ledde till krigets avslutande.

Vilka är då mina egna erfarenheter av krigskorrespondenter? En av de vars rapporter jag läste mest av var Business-Weeks Frederik Balfour. Han följde med 3:e divisionen när denna invaderade Irak. Det var ett tag sedan, men vad kommer jag ihåg av mina intryck. Balfour var personlig till sin stil. Till exempel så berättade han om hur mycket cigaretter och kexchocklad han hade packat ner i ryggsäcken. Vad skulle han med allt till? laptop.jpgJo, det är lättare att mjölka åsikter och information ur folk man möter på vägen om man har en cigg att bjuda på. Det är otroligt vad lite tobak kan åstadkomma. En av de soldater han intervjuade tyckte att hela operationen var en ”dog and poney show”. Jag tycker mig också minnas att han nämnde skjutna kameler i öknen och övergivna fordon som stod längs ut med vägarna p.g.a. soppatorsk.

För den som vill få sig en bild över hur tillvaron för en krigskorrespondent kan vara, rekommenderar jag filmen Harrisons Flowers. En gripande skildring som man aldrig glömmer.

Sist men inte minst vill jag bara säga: Krigen förändras, och medierna med dem.

4 responses to “Pennan och Svärdet

  1. Lite lösryckta tankar:

    – I Irak fick jänkarna kritik för att de hade inbakade reportrar som då inte ansågs vara opartiska.

    – Churchill var inte helt okontroversiell när han agerade krigskorre även om han genom sina kontakter, tur och personlighet klarade sina uppgifter med bragd. Åtminstone framstår det så när man läser hans självbiografi ”min ungdom”.

    – Försvarsmakten har för övrigt Combat Camera, lite åt samma håll. Lustigt hur en tjänst kan komma och gå när pendeln slår; visserligen var kanske inte tidigare värnpliktiga fotografer utbildade mot exakt den här uppgiften men det är ju inte helt nytt i varje fall.

    http://www.mil.se/index.php?c=news&id=32953

    – Slutligen så tänkte jag berätta att jag är anmäld till lördagens aktivitet, det ska bli mycket intressant.

  2. >>>>- Slutligen så tänkte jag berätta att jag är anmäld till lördagens aktivitet, det ska bli mycket intressant.

    Ååhh Peter! Buhuu, jag vill också gå men kan inte! Jag har aktiviteter på annat håll. Kan du gissa vad? Åh vad avundsjuk jag är på dig nu…

    Men säg….kan du göra mig en tjänst? Berätta om seminariumet när du har varit där. Please!

  3. Jag brukar föra lite minnesanteckningar, jag kan renskriva och maila om du så önskar. Du har en mailadress som går till mig, skicka ett mail dit så svarar jag.

  4. Ja jättebra, skriv om seminariet, så publicerar jag det här när jag väl kommit tillbaka från Livgardet.

    Ha det bra Peter och kram på dig!