Slaget vid Solferino och Röda Korsets uppkomst

solferino1.jpgDe krig som ägde rum i Europa under senare hälften av 1800-talet, är på många sätt ett undanskymt kapitel. Även om de fått stå tillbaka för de större krigen som WW1, WW2 eller Napoelonkrigen, så var de inte mindre betydande för det. Tvärtom! De konflikter som ägde rum 1859-1871 lämnade verkligen spår efter sig som inte försvunnit än i denna dag.

Ett av dessa krig var det Fransk-Österikiska kriget 1859 även känt som det andra italienska självständighetskriget. Det var ett krig där det gamla mötte det nya och där en brutal verklighet krossade drömmar om ära och heroism. Slaget vid Solferino blev kulmen för hela denna episod. Men det var vid detta blodsbestänkta slagfält, som en ny organisation också såg sitt första ljus.  

1800-talets Europa var en kontinent som sjöd av sjungande nationalism och febril industrialisering. Flera stater och nationer närde drömmar om att se sig enade och självständiga. En av dessa var Italien, som ville göra sig fritt från den österrikiska överheten. Italiens första försök till friörelse hade slutet med ett förkrossande nederlag, men nu hoppades man på Frankrikes stöd. Vid den här tidpunkten var Napoleon III kejsare i Frankrike. kejsaren.jpgÄven om han var ättling till Napoleon Bonaparte, saknade han sin släktings strategiska geni. Men helt okunnig i militära ämnen var Napoleon inte. Han hade studerat vid en schweizisk militärakademi som ung och var en begåvad artillerist (precis som sin förfader). Men detta till trots, förblev han endast en mästerlig politker och inte fältherre. Hans iver för kriget bottnade i ett slags pliktkänsla att följa i sin legendariske förfaders fotspår och en glödande romantisk frihetsidealism. Kejsaren hade som ung, kämpat sida vid sida med de patriotiska italienarna under deras våldsamma uppror. Oui, bottnade inte hela hans ursprung i den franska revolutionära andan?

Sommaren 1858 mötte Kejsaren en italiensk greve vid namn Camilo Benso, som var premärminister för Piedomonte-Sardinien. Denne hade smidit planer för hur Österrike slutligen skulle drivas på porten. Napoleon deltog naturligtvis entusiastiskt i konspirationen. Hans tanke var att efter att Österrike hade krossats, skulle Lombardiet, Venedig, Modena, Parma och Lucca annekteras till grevens stat och på så sätt skapa ett kungadöme i norra Italien. Båda kom snabbt överens och skakade hand.
Kort efteråt började piedmontarna att mucka gräl med sin store granne. De hade ju Frankrike tryggt bakom ryggen. Österrike ilsknade till och krävde att Piedmonte-Sardinien skulle demobilisera sina styrkor, vilket de spefullt vägrade. Kriget var ett faktum.

Österrikes plan var enkel: Invadera Piedmonte, ockupera huvudstaden Turin och krossa hela dess 60,000 man starka armé innan fransmännen hunnit anlända. Men planen var desto svårare att sätta i verket. Den österrikiska 2:a armén som skulle ”göra slut på dumheterna” bestod av 107,000 man och 364 kanoner. Mellan dem och Turin låg 75 mil eländig terräng. Österrikarna var inte bara dåligt tränad, den saknade också lämplig utrustning för denna typ av strapatser. Att marchera i tjocka vita tunikor mitt under sommarhettan blev utmattande för infanteriesterna.italienare.jpg Problemet löstes dock efter hand. De var dock beväpnade med moderna vapen. Men arméns ledning genomsyrades av inkompetens. Officerarna hade erhållit sina grader genom kontakter vid hovet, snarare än militära meriter.
Den piedmotesiska armén var däremot vältränad och dess ledare Kung Victor Emmanuel var en god militär. Men soldaterna var utrustade med föråldrade vapen. Bland de mer kända namnen fanns den eldfängde Garibaldi, som ledde en egen frivillig styrka på 2000 man.
I det stora hela, skulle österriskisk inkompetens och inte italienskt mod rädda segern.  

Den färgstarka franska armén som tågade iväg till kriget var segerviss och full av iver att komma ut i kriget. fransk.jpgTotalt bestod den av 100,000 man. Den hade gjort väl ifrån sig under Krimkriget och bara namnet på Kejsaren, Napoleon, tjänade som en slags nationalsymbol. Den franska armén var känd för sin övertro på dess offensiva anda. Men under marchen liknande den mer en hop svettiga dagdrivare, snarare än en professionell armé. Detta var i och för sig ingenting nytt, så var det även under Napoleonkrigen. Den österriskiska armén praktiskt taget kröp fram. Hårt regn bidrog till den långsamma takten. Hela tiden anlände rapporter om hur fransmännen strömmade in över gränserna. Tack vare sina effektiva järnvägar, lyckades Frankrike snabbt att sända 8000 man och 500 hästar varje dag in i Italien.

Men snart drabbade kombatanterna samman i några mindre betydande, men blodiga skärmytslingar. Dessa var huvudsakligen soldatstrider som saknade både strategi och taktik. Napoleons stab klagade i det tysta över att deras Kejsare ”förde krig likt en konspiratör!”. Hans närmaste officerare förblev i stort sett ovetande om hans planer. strid.jpgMen sanningen var den, att han i praktiken improviserade hela kampanjen. Hela tiden var underättelserna om österrikarnas postioner otillräckliga och Kejsarens oerfarenhet gjorde inte saken bättre. Samtidigt hade den österrikiske Kejsaren Frans Josef tröttnat på sin inkompetente fältmarskalk Gyulai. I en handvändning avsdkedade han honom och tog personligen befälet över armén. Detta gjorde inte saken bättre, eftersom den 28-årige monarken visste lika lite om krigföring, som sin franske kollega.

De båda parterna rent ut sagt snubblade in i varandra vid Solferino morgonen den 24 juni. Det skulle bli ett nio timmar långt och blodigt fältslag. Solen stod högt på den klarblåa himmlen, och det blev kvävande varmt för både vän och fiende. Kombatanterna ställde hastigt upp sig på linje och snart utbröt häftiga strider. När Napoleon III fick vetskap om sammanstötningen, red han snabbt och ivrigt till slagfältet. Men han skulle under slagets gång förbli passiv. Omgiven av sin stab satt han på sin häst och kedjerökte ciggaretter, samtidigt som han bevittnade den fruktansvärda slakten han entusiastiskt medverkat till.

Striden skulle inte skilja sig mycket från de tidigare skärmytsligarna till sitt sätt. Solferino reducerades genast till en brutal soldatstrid. Det fanns ingen klar tanke bakom manövrarna, ingen taktik, ingen strategi, ingen list…..allt bröt samman till ett urskiljningslöst dräpande och mördande. austria.jpgDe värsta striderna tog plats vid den lilla staden Solferino. solferino2.jpg Trots att fransmännen hade överlägset artilleri, lyckades de inte driva bort österrikarna från dess höjder. Det återstod inget annat alternativ än att direktattackera med infanteri. De franska grenadjärerna, klädda i sina långa kappor och björnskinnsmössor, klättrade mödosamt och under intensiv eld uppför sluttningarna. Väl uppe på krönet blev det en våldsam strid man-mot-man. Snart var sluttningarna täcktes med stupade och sårade. Den annars vackra italienska idyllen dränktes i blod. Österrikarna vägrade att ge sig och fattade posto i varje byggnad de kunde finna. Staden förvandlades till ett obeskrivligt brinnande och rytande inferno. Fransmännen gick till angrepp och drevs tillbaka gång på gång. Napoleon III var äcklad och chockad över dödandet och utbrast ”Oh, stackars män! Stackars män!”. Han rökte konstant för att lugna nerverna. Vid tvåtiden föll Solferino och den österrikiska linjen bröts.

Vid tretiden på eftermiddagen, övertygade den unge österrikiske Kejarens stab honom om att retirera. napoelon.jpgVädret försämrades dessutom, himlen mörknade och en regnig storm utbröt. Kvar på slagfältet låg 11,000 stupade fransmän och 22,000 österrikare. Italienarna hade förlorat 5000 man. Napolon III hade vunnit en stor seger, men den gladde honom inte det minsta. Han var skakade över de fruktansvärda synerna som mötte honom, inte minst under sjukhusbesöken. Hunratals sårade låg tätt ihoppackade på det smutsiga golvet. Amputationer utfördes konstant. Högen av blodiga, avsågade kroppsdelar och slamsor växte sig allt större framför ögonen på Kejsaren. Likblek och rödögd gick han utanför och kräktes.dunant.jpg

Men Napoleon var inte den ende som förfärades. Henri Dunant, en ung schweizisk observatör fanns på plats för att bevittna striden. När han såg alla de sårade som låg hjälplösa, gick han runt på bygden och rekryterade folk att hjälpa honom att vårda soldaterna. Sina upplevelser kom han att skilja i sin bok ”Minnen från Solferino”.  Tillbaka i sin hemstad Genevé, satte han igång med att bygga upp den organisation som skulle bli Röda Korset.

Några dagar efter slaget slöts fred. De flesta målen uppnåddes.  Men det var först två år senare som Italien blev en självständig stat med Victor Emmanuel som överhuvud.

Kommentarer inaktiverade.