Alfred och Alfred

alfrednobel.jpgAlla svenskar vet vem Alfred Nobel (1833-1896) var, dynamitkungen och upphovsmannen till det världskända fredspriset. Däremot är det inte alla som känner till tysken Alfred Krupp (1812-1887), förutsatt att man kanske har läst militärhistoria. Han är också med rätta känd som Kanonkungen. De båda Alfredarna var samtida och hade mer gemensamt än man tror, både yrkesmässigt och sinnesmässigt. De drogs också med samma bekymmer och grubblerier kring livet och vad lojalitet vill säga. En sak de hade gemensamt (fast på olika sätt) var att de var involverade i uppfinnandet och producerandet av vapen.

Låt oss börja med vår egen Alfred Nobel. De flesta av oss känner kanske redan till hans biografi. Hans liv och leverne är legendariskt och ingen personlighet är mer facinerande att läsa om. Mångfasetterad är det rätta ordet för att beskriva den. Nobel kunde vara en idealist, poetisk fredsälskare, hänsynslös finansman, kosmopolitisk och besatt av vetenskap och sprängmedel. Denna dualism förföljde honom under hela hans liv, till detta kom också den eternella känslan av rotlöshet.

Ingen person kan bättre sägas symbolisera det ambivalenta Sverige än Alfred Nobel, å ena sidan en aktiv vädjare för världsfreden och mänskliga rättigheter, men å andra sidan en världsledande framställare och exportör av vapen.

Redan från födseln verkade den unge Nobel inte riktigt höra till något land eller plats. Familjen bestod av fyra ambitiösa söner. Två av dem, Robert och Ludwig, kom att spela betydande roller i utvinnandet av Rysslands olja och dess exporterade till Europa. Alfred var den mest lysande av explosion1.jpgdem alla. Tillsammans med sin far experimenterade han med sprängmedel och ett speciellt intresse ägnades åt det dödbringande nitroglycerinet. Vätskan orsakade många fruktansvärda olyckor. Inte ens familjen Nobel förskonades. Sonen Emil omkom under ett misslyckat experiment som krävde både hans och ytterligare fem medarbetares liv. År 1867 lyckades Alfred ändra på detta genom dynamiten. Denna blev genast en succé. Men han anklagades ofta för att ha gjort världen till en farligare plats att leva på. Hans intresse för sprängmedel svalnade aldrig med åren. En av hans vidare uppfinningar var ett medel som han döpte till ballistite. Ett rökfritt krut som han sålde till den italienska armén, vilket upprörde den franska regeringen.

Men även om Nobel var framgångsrik och förmögen, kände han sig förföljd av det han kallade ”Niflheims andar”, de dödas kalla och mörka värld i den nordiska mytologin. Han led periodvis av melankoli och migrän. Inte heller gifte han sig och blev med tiden allt mer misantropisk. Hans tal var en osammanhängande och makaber historia att höra. Ständigt på resande fot stannade han aldrig längre än några få månader på en och samma plats. Ett av hans favoritprojekt var byggandet av ett ”självmordsinstitut” på Rivieran, med vacker utsikt och en orkester som spelade vackert med man förberedde sig för att lämna livet.

När Nobel blev alltmer engagerad i militära frågor, tilltog hans intresse för pacifismen. Till den berömda fredsaktivisten Berthe von Suttner skrev han ”mina fabriker kommer att avsluta krigen snabbare än dina kongresser. Den dagen då arméer kan förgöra varandra på en sekund, kommer alla nationer att rygga tillbaka från kriget av ren skräck och upplösa sina styrkor”. Nobel använde ”fredens grav” som motivation för sina fortsatta experiment.

alfredkrupp.jpgLikt Nobel fick Alfred Krupp ta över efter sin far, fast under sämre villkor. Endast 14 år gammal fick han lämna skolan för att rädda familjens stålföretag i Essen. Hans far Friedrich Krupp hade spenderat enorma summor på sina försök att gjuta stål i stora block. Men Alfred var envis. På dagarna slet han hårt med att gjuta stål tillsammans med sina sex medarbetare. Men nattetid, då alla andra låg och sov fortsatte han sin fars experiment. Krupp var fast besluten att ta revansch och övervinna britterna som dominerade stålmarknaden. Den Preussiska regeringen var alltför konservativ och drogs med dålig ekonomi, för att kunna ge honom skydd mot det brittiska stålet. Det hela slutade med att han själv reste iväg till Storbrittanien och spionerade på stålverken för att ta reda på deras tillverkningsmetoder.

Det tog femton år innan företaget återigen gick med vinst. År 1847 åstadkom han sin första helgjutna kanon. När den presenterades på den stora världsutställningen 1851, blev uppmärksamheten enorm. kanon.jpgDen preussiska armén föraktade Krupp, trots hans eminenta uppfinning. Men fransmännen var desto mer entusiastiska och hans bäste kund. År 1859 fick han dock sin första stora order på 300 räfflade kanoner från sin egen regering. År 1862 presenterade han ytterligare en banbrytande uppfinning för krigsindustrin – den bakladdade kanonen. Även denna gång var preussarna mindre imponerade och fortsatte att köpa mynningsladdade kanoner från britterna. Men ryssarna skrev genast under ett kontrakt. Krupp klagade bittert över att han ofta var tvungen att göra affärer med nationer som kunde bli Preussens fiender. Hans farhågor skulle i sinom tid bli besannade.

bakladdad.jpgÅr 1865 råkade han i svårigheter när Bismarck vägrade låna honom pengar för att öka beställningarna på kanoner. Då vände sig Krupp till en fransk bankir som utan att blinka gav honom den summa han behövde. Året därpå exporterade han kanoner till Österrike. Samma år bröt krig ut mellan Preussen och Österrike och Krupp fick med bitter smak i munnen se hur hans kanoner dödade soldater på båda sidorna. Det Fransk-Tyska kriget 1870 slog dock fast relationen med den nya tyska nationens regering. Det var tack vare hans bakladdade kanoner som segern hade åstadkommits.

kanontillverkning.jpg Mot slutet av sitt liv hade Krupp 75,000 anställda i sitt multinationella företag. Die Kruppwerke, som det hette vid hans bortgång var Europas största företag. Under hela sitt liv var han bitter över att han inte enbart kunde tillverka åt Tyskland. Som företagare var han hänsynslös. Han drev på sina arbetare med järnhand och krävde eder om lojalitet från dem och att de inte skulle bry sig om sina respektive nationers politik. Om en anställd behövde lämna sitt arbete för att t.ex. uträtta sina behov, var denne tvungen att få skriftligt tillstånd från förmannen. Men samtidigt tog han väl hand om sina arbetare och även deras familjer. Männen blev försäkrade och barnen fick undervisning i företagets skolor.

Som person var Krupp en tillbakadragen man som sällan visade upp sig offentligt. När den preussiske kungen ville adla honom, vägrade han prompt. Han gifte sig och förde ett bekvämt liv i sitt stora melankoliska palats. Men hans enda brinnande passion som fullkomligt uppslukade honom var stålet. Krupp var vad vi skulle kalla en arbetsnarkoman, men samtidigt en depressiv hypkondriker som kunde vägra att lämna sängen under flera veckor…ja månader. Ingen av hans efterföljare kunde efterlikna honom. Hans son tog livet av sig och det blev hans dotter Bertha som ärvde imperiet. Men antagligen kunde hon ingenting om företagande, därför blev det hennes man som tog över ledarskapet. Han ändrade sitt aristokratiska efternamn från von Bohlen till Krupp.

Kommentarer inaktiverade.