Försvarsmaktens långa marsch

I det senaste nummret av Insats och Försvar återfinns två välskriva inlägg med rubrikerna ”Vilka ska ta vid när hemvärnet muckar?” och ”Risk för nationellt trauma”. Båda är skrivna av två riktiga veteraner Lars Olsson och Bo Erixon. Den förres inlägg har jag kommenterat tidigare men tar mig friheten att citera det igen: ”Det är svårt att begripa varför inte regering och riksdag debatterar den här frågan mer öppet”. Erixon ifrågasätter den vrångbild av utlandsstyrkorna som målas upp, och varför politikerna inte entydigt ger sitt stöd till de soldater som riskerar sina liv i andra länder. ”På något sätt kännd det som om svenska soldater utomlands är utmärkta nationella PR-verktyg när solen skiner, när svenska soldater pratar med skäggiga gamla farbröder, gullar med barn, hjälper tanter att bära vatten, patrullerar bygatan leende och barhuvade. däremot är det inte helt och hållet bra när svenska militärer gör sitt riktiga soldatjobb; att med vapenmakt skydda civilbefolkningen mot lokala krigsherrars terror och översitteri”.

Att två undrande veteraner känner på samma sätt; att stödet från politikerna och även media för den delen inte är gott, kanske kan återfinnas i Juholts och Wiktorins artiklar i Svd.
Jag får det intrycket att situationen är splittrad mellan regering och FM. Vad är egentligen hotet och vad är Försvarsmakten till för egentligen? Vad skall utlandsstyrkorna göra? Är det Ryssen eller den kosmopolitiske terroristen som kan ta till CBRN som gör vår vardag mindre säker? Är vi verkligen militärt ohotade på tio års sikt? Ska vi bli nationella eller internationella?

Att det ryska försvaret bara har en bråkdel av de pengar som det amerikanska har att spendera må vara hänt. Men till vad används dom? ”Rysslands är idag en hård råkapitalism, med EU som största kund. Landet ägs bokstavligen av de som har den politiska makten. Rysk politik handlar inte om ideologiska idéer och värderingar, utan endast om ägande” skriver Juholt. Visst har han rätt, men samtidigt är det ingen nyhet på sisådär tusen år av rysk historia. Ryssland har aldrig haft någon politik om jag får uttrycka mig drastiskt. Det har alltid handlat om makt och ägande samt storslagana ledare som är beredda att gå över tusentals, ja, miljontals frusna lik för att få sin obändiga vilja fram. Underskatta aldrig en ryss, säger jag. Vi känner honom inte och kommer så aldrig att göra. Man kan aldrig vara förberedd på Ivan.

Men oavsett vilka hoten är, kan inte Sverige klara sig självt. Inte med ett så litet försvar och en så nyckfull hotbild. Då är det EU och NATO som återstår. Jag kan förstå Wiktorins klagovisoliknande slutord ”Det smärtar mig djupt att ana den förlust Försvarsmakten lider i inrikespolitisk trovärdighet”. Vad kan man göra för att öka trovärdigheten?

Tja, peka ut marschriktingen och gå i samlad tropp…..för det verkar som att det är en lång väg kvar att gå. En väg utan slut dessutom.

Kommentarer inaktiverade.