Ryska Atlantkommitténs ungdomskonferens Del 1

Vid tretiden den 16:e juni landade äntligen flygplanet på Sjeremetievo flygplats. Jag hade påbörjat min resa till Moskva redan vid tvåtiden på morgonen och mellanlandat i Köpenhamn. Konferensen skulle börja på morgondagen men jag hade ivrigt bett ordföranden för ungdomsförbundet, Sergej Utkin om att få komma en dag tidigare för att få se Kreml och Röda Torget. Så äntligen var man framme i en avlägsen stad man länge drömt om att få se. Men ens drömmar kan lätt krossas av den ryska byråkratin (vilken många av konferensens deltagare fått erfara). Inte nog med att det tog flera dagar att få ett visum utfärdat av den ryska ambassaden, vid passkontrollen var köerna långa och vakterna tog god tid på sig per person. Varenda sten tycktes vändas, passet drogs igenom ett slags röntgen och stämplades, migrationskort registrerades, uppgifter skrevs in på en dator etc. Efter en halvtimme och en kvart var mina kläder blöta av svett, ryggsäcken värkte mot axeln efter att ha släpat runt på den under hela resan och en viss ängslan gjorde sig tillkänna. Tänk om något var fel med visumet, tänk om jag fyllt i kortet fel…..vad händer då? Jag visste att en representant från ryska Atlantkommittén skulle hämta mig vid flygplatsen, men hur länge skulle de vänta på mig?

Så äntligen blev det min tur att stiga fram. Jag räckte fram passet, flygbiljetten och kortet. Helt plötsligt tittat vakten upp på mig gör en gest och säger ”right please”. ”Pardon?” svarar jag och förstår inte vad som håller på att ske. Vakten är obeveklig lyfter på en lur, ringer upp någon och tittar återigen på mig ”right please”. Jag kliver ur kön och ställer mig motvilligt bredvid kuren. Flera minuter går och människorna passerar förbi mig där står jag ensam, bara några meter från friheten och begriper ingenting. Svetten rinner nerför ryggen och oron stiger. Efter tjugo minuter vinkas jag tillbaka och får tillbaka mitt pass och migrationskort. Jag får passera. Samtidigt som jag fortsätter min färd, tas en hel kinesisk familj åt sidan. Minstingen i sällskapet börjar tjuta av rädsla. Jag rusar till baggageuthämtningen och börjar febrilt leta efter bandet.

Väl framme möter mig en bisarr syn. Det ser ut som om en bomb skulle ha slagit ner bland allt baggage. Väskor ligger huller om buller, överallt i alla möjliga ställningar och en del har bara kommit halvvägs ut på bandet. Scenen trumpetar ut sitt tydliga budskap åt betraktaren ”Welcome to Russia!”. Efter att ha klivit runt en liten stund bland förödelsen hittar jag till min förtjusning min resväska hel och välbehållen. Aldrig har jag blivit så glad över att se den. Vid utgången möter jag Dimitrij Udalov från ungdomsförbundet som skickats för att hämta mig. Av honom får jag till min glädje veta att jag inte är den ende som anlänt en dag tidigare. ”Vad trevligt! Då kan vi promenera runt i Moskva tillsammans” utbrister jag och går mot den väntande bilen. Det är mulet på himlen men luften är varm.

På vägen mot hotellet kör vi igenom hela staden och Dimitrij berättar noga för mig vilka byggnader och monument som möter oss. Bland annat passerar vi förbi monumentet för platsen där tyskarnas framtycknings stoppades 1942. ”Här kan du verkligen se hur nära Moskva de verkligen kom” säger Dimitrij. Det verkar som han med flit kör lite långsammare än han brukar för att jag skall få se allt. Skinande och nyrenoverade katedraler, hus från Stalins tid byggda i imperialist stil, teatrar, segermonument, Kreml allt åker vi förbi.

lenin.jpgVårt hotell Varsava ligger på gatan Lenininskij Prospekt, helt mittemot Oktoberplatsen där en stor staty föreställande en triumferande Lenin blickar ut över folket. I receptionen möter jag Sergej Utkin som pratar för fullt i sin mobil. Vi hälsar på varandra och han berättar att några av deltagarna uteblir på grund av visumsvårigheter. En av dem är min rumskamrat från Rumänien som skulle ha rest igenom Vitryssland och Ukraina. Hon lyckades inte få vitryskt visum beviljat och kunde därför inte komma. När jag berättar hur jag fick stå fyra timmar i kö för att lämna in mina papper till ambassaden i Stockholm, svarar Dimitrij att det inte var någonting: ”jag fick vänta tolv timmar när jag ville åka till Tyskland, allt var förgäves jag fick inget visum. De är lika hårda mot oss ryssar som mot utlänningar”. Sergej frågar mig om jag vill besöka Kreml och Röda Torget med en gång. ”Absolut” utbrister jag ivrigt och all tidigare trötthet och ängslan är som bortblåst. Nu är jag äntligen framme och äventyret kan börja.

Jag slänger in mitt baggage på rummet och rusar ner till lobbyn. Där står två av deltagarna Aleksandar Djelosevic från Serbien och Milan Keserovic från Bosnien Herzegovina. De är precis som jag, helt nyanlända. Vi börjar genast prata med varandra. Aleksandar berättar att han också åkte fast i passkontrollen utan att veta varför. ”Hm, det skulle inte förvåna mig om de tar flera av deltagarna åt sidan…när allt kommer omkring så är vi här för att diskutera Nato och Ryssland” säger jag. ”Ja precis, de är nog lite misstänksamma” instämde Aleksandar. Våra berättelser får Sergej att skaka uppgivet på huvudet och termen ”Russian beurocracy” är myntad bland oss.

Medan killarna inspekterar sina respektive rum samtalar jag med en annan av representantera för ryska atlankommitténs ungdomsförbund, en pigg och pratglad kvinna vid namn Polina Sokolova.Det första hon fråga mig med en skinande glimt i ögat är vad jag önskar att se i Moskva. ”Well, först och främst Kreml och Röda Torget…..Vasiljkatedralen men framförallt vill jag se ert museij armeija (armémuseum)”. Polina nickar instämmande ”that can be arranged”. Aleksandar och Milan kommer ner och får samma fråga. När jag berättar för Aleksandar att jag vill besöka armémuseet börjar han hoppa ivrigt ”Briljant! Det vill jag också se och Borodinomuseet”. ”Boro…Brodoin…vad då för nått?”, ”Borodinomuséet, det är tillägnat slaget vid Borodino 1812”. ”Ja, det måste man ju se, vi går tillsammans imorgon”.

Jag och Aleksandar överräcker lite gåvor till Polina och Sergej. dino.jpgHan har med sig en vacker bok om sin släkts historia och jag har med mig lite fin whiskey och konjack. Polina berättar att vi kan promenera till Kreml och vi drar genast ut. Det första som möter oss på vägen är en stor och vänlig dinosaurie utanför Gorkijparken ”Now that is something typical russian” säger Polina. Vi ställer oss en efter en och låter oss fotograferas bredvid dinosaurien. gorkij.jpgDet första som möter oss på vägen är en stor och vänlig dinosaurie utanför Gorkijparken. ”Now that is something typical russian” säger Polina. Vi ställer oss en efter en och låter oss fotograferas bredvid dinosaurien.Vägen mot Kreml är kantad av mer sevärdheter än man kan tro. Varje steg och varje ögonblick är ett stycke historia. Vi pratar nonstopp med varandra och Sergej och Polina berättar utförligt om allt vi ser. Ryssarna kan verkligen sin egen historia.

Vi går längs utmed Moskvafloden moskvafloden.jpgoch förbi det nya Tretyakov galleriet som är byggt för modern konst. Utanför galleriet sitter konstnärer och målar av den vackra utsikten mot floden. För den som älskar konst är Moskva den rätta staden, överallt på torg och de många underjordiska tunnlarna säljs det vacker konst. Långt innan vi nått fram till galleriet kunde vi skåda den ganska nybyggda statyn föreställande Peter den Store. Sergej berättar att konstnären är en berömd georgier peterstore.jpgoch att det var en stor debatt om huruvida statyn skulle byggas eller ej. Inte alla moskvabor uppskattade konstverket och menar att den gigantiska statyn förstör sikten. Mörka moln hopar sig ovanför oss och varslar om regn, men vi fortsätter enträget vår promenad över bron Bolsjoij Kemennyy Most. Nu är inte Kreml långt borta och vi kan redan beundra dess tinnar, torn och palats. kreml1.jpgHelt plötsligt springer en hemlös hund förbi oss och hoppar ut i den täta trafiken. Den börjar genast som tokig att attackera däcken på bilarna. Det finns gott om hemlösa hundar i Moskva. ”Det är samma sak hemma i Belgrad” inflikar Aleksandar. Äntligen står vi utanför porten till Kreml, den är välbevakad av poliser och vi kan inte gå in. milanochkreml.jpgMedan vi tar foton kör några svarta bilar med röd och blåljus förbi oss. Polina berättar för mig att de tillhör säkerhetsvakten. ”Dom bilarna för köra hur de vill och inte följa trafikreglerna. Men en del av invånarna köper och sätter på sådana där ljus på sina egna bilar. Sedan kör de precis hur de vill utan att någon tar fast dem. Det är ett stort problem i Moskva. Du ser, Marie om du har mycket pengar så kan du köpa vad du vill här. Allt går att få för pengar”. I parken är det fullt med folk och en militärorkester spelar. evigaflamman.jpgInnan vi når fram till det stora treenighetstornet får vi syn på ”Den Eviga Flamman” som tändes 1945 till minne av de som stupade i Andra Världskriget. Den har brunnit sedan dess och en liknande flamma finns i Tallinn. tornet.jpgNu börjar vi bli hungriga och skyndar oss till Röda torget. Där träffar vi på en av de danska representanterna, Jens Peter Hols-Andersen. Det visar sig att han varit i staden redan dagen innan oss. Dessutom hade han förlorat sitt baggage i Stockholm och därför varit tvungen att handla lite nya kläder. rodatorgetlenin.jpg Vi promenerar över det stora torget och tar bilder av Lenin Mausoleumet och Vasiljkatedralen. Ytterligare en märklig tingest fångade vår uppmärksamhet. palttform.jpgEtt stenkast ifrån katedralen står en mycket gammal stenplattform – Lobnoe Mesto. Det sägs att från denna talade Tsaren till folket. Men Sergej berättar för oss att den sannolikt användes för offentliga bestraffningar eller att häroldrar från hovet använde den när de läste upp förkunnelser och nyheter. Numera roar sig folk med att kasta in mynt och träffa den mittersta stenen i plattformen.

Utsvultna bänkade vi oss på en restaurang och åt en god måltid. mat.jpgNär vi gick därifrån hade mörkret fallit och vi beslöt oss för att gå ner till Metron. På vägen dit dök Athnasios Kourniotis och Matthaios Vaikoussins från Grekland upp. De hade anlänt till Moskva tidigare än oss och dragit ut på stan direkt. Tillsammans gick vi mot den vitt omtalade tunnelbanan. Den började byggas år 1931 och de första stationerna konstruerades så att de kunde användas som bombskydd i krigstid. Därför är det inte så konstigt att det tar några minuter att åka nerför rulltrapporna. I slutet av varje rulltrappa sitter oftast en stor babusjka i en trång kur och övervakar den.

Metron är verkligen välövervakad och det verkar i princip vara stört omöjligt att planka. Det är verkligen en upplevelse att åka tunnelbana i Moskva. Stationerna är mycket vackra och har en lång och spännande historia bakom sig. Tågen går fort och för ett sånt himla liv att det är omöjligt att föra att samtal i normal ton. Det tjuter kring hjulen när tåget rent ut sagt galopperar fram i full karriär. Men moskoviterna är vana vid det, de har inga problem att sova på tåget. Det händer att dörrarna slåss upp på vid gavel innan tåget ens hunnit stanna. Vi hade mycket roligt åt vår första färd. Vid tolvtiden nådde vi fram till vårt hotell. Efter ett varm och stärkande bad gick jag och la mig. Ljuset slocknade framför ögonen direkt. 

Kommentarer inaktiverade.