Ryska Atlantkommitténs ungdomskonferens Del 2

Klockan halv sju på morgonen den 17:e juni vaknar jag med ett ryck av att någon bankar hårt på dörren till mitt hotellrum. Yrvaken och genomblöt av nattsvett springer jag upp. Det är varmt på rummet trots att luftkonditioneringen är igång nonstopp. Utanför står Stanislav som jag träffat kvällen innan och min nye rumskarmat från Frankrike Anne Chastaing. Vi hälsar på varandra och jag återgår till bädden. Anne ställer in sina väskor och går ut på en promenad. Jag vet att vi har en lång dag framför oss och varje stund av sömn är värdefull.

Klockan åtta kliver jag upp och gör mig i ordning Anne kommer tillbaka och känner att även hon behöver en dusch. Det är en fin dag i Moskva, solen skiner och det är varmt. Medan jag sitter och väntar på Anne, knackar det återigen hårt på dörren. Stanislav är tillbaka med ännu en deltagare, Artem Shyrkozhukhov från Ukraina. Hans rum är ännu inter klart och han behöver p6180108.jpgnågonstans att ställa sina resväskor. Klockan har nu hunnit bli nio och det är tid för frukost. Vi går alla fyra upp till översta våningen och börjar genast prata om allt möjligt. Vi är alla studenter utom Artem som blivit jurist. Stanislav berättar för mig att han varit officerare i den ryska motsvarigheten till Marinkåren. Inte undra på att han kunde banka så hårt på min dörr utan ansträngning, tänker jag. Han har kraftiga armar och en stil som inte precis är studentikos, helt klart en f.d. militär.
Politik diskuteras också, ett namn som diskussionen fastnar vid är Zhirinovskij. ”Har ni läst hans bok, The Last Thrust to the South?” frågar jag. ”Jag har läst den” säger Stanislav ”Han är populistisk, boken har inte blivit översatt till engelska vad jag vet”. ”Är det sant att han är överste i reserven?” frågar jag. ”Det är en titel han fått av Presidenten” svarar Stanislav. ”Han har sagt att han vill döda alla oss ukrainare” säger Artem ock skrattar. ”Han ville återta Finland och bomba Baku” fortsätter jag. ”Nej” inflikar Stanislav ”Det var i Tiblisi han ville sänka en bomb”. ”Han är inte klok” utbrister jag. ”Han är mycket intelligent” säger Stanislav.
Ja, ja Zhirinovskij är en kontroversiell figur för många.

Precis när vi hunnit äta klart dyker Simo Hämäläinen helt nyanländ från Finland upp. Han vill ha frukost men det finns ingen tid över för sånt. Nu skall vi ut i Moskva och vara borta hela dagen. Simo vill precis som mig och Aleksandar besöka Armemuseet. Med andra ord har en liten militärdelegation skapats mitt i sällskapet. De övriga vill besöka Kreml och Tretyakov Galleriet, men vi står fast vid vårt beslut. Guidade av två ryska ungdomar tar vi T-banan till Novosblodskaya. Aleksandar berättar att han inte sovit något vidare utan vaknade upp kl tre på natten och var tvungen att ta en dusch. Medan vi i lagom takt promenerar genom gatorna på väg till museet klagar Aleksandar över att han är jättetörstig. Att släcka törsten i Moskva är inga problem eftersom det finns kiosker överallt som säljer allt möjligt man kan dricka. Aleksandar köper en burk med någonting som ser ut att vara energidryck, det skulle senare visa sig vara någonting helt annat.

p6180144.jpgp6180114.jpgVi passerar förbi Arméteatern, den största i hela Ryssland och byggd på 1950-talet. Ingen av oss har någonsin sett någonting liknande och vi stannar till och gapar av hänförelse. Nu är det inte långt kvar till museet. Så får jag syn på en staty föreställande en sjöman och en sjunkande U-båt. Den restes till minne av de omkomna på Kursk.

p6180111.jpgArmémuseet är precis som den intilliggande teatern ofantligt stort. Att köpa en biljett är inte dyrt, men om man vill fotografera kostar det 30 rubel extra. Därefter får man passera en metaldetektor som noga övervakas av en gammal krigsveteran klädd i camouflageuniform.

p6180115.jpgVi beslutar oss för att börja med utsidan. En syn av mängder av olika typer av stridflygplan och helikoptrar möter oss. De är från alla tider. Här finns alla möjliga fordon, kanoner och tanks ändå från WW1. Vi stannar till vid ett pansartåg från 1917 p6180116.jpgkonstruerat för att kunna ha plats för kanoner och skyttar. Måste ha varit en skräckinjagande syn på sin tid och är det fortfarande även om loket vilar nu där tyst och stilla. p6180117.jpgStridsvagnar från WW2 finns representerade i riklig mängd. Där är en T-36 och där en T-32, vilka hastigt tillverkades i tusental under kriget och sattes in mot tyskarna. Vi imponeras av Röda Arméns arsenal och dess uppfinningsrikedom. Här finns allt för att föra ett Totalt Krig. p6180119.jpgSå promenerar vi in i Kalla Krigets era och en långdistansmissil står och pekar rätt mot horisonten. p6180120.jpgNej, inte bara en, utan flera missiler, ballistiska missiler paraderar för oss och till och med en lastbilsburen missil med två tankbilars storlek som kan fara flera hundra kilometer finns också. p6180128.jpgDär på i backen ligger taggiga minor och mittemot dem står ett helt batteri av tunga och lätta kanoner. En stridbåt ligger till vår överraskning mitt på torra land till landkrabbors p6180129.jpgallmäna beskådan. Men ingen U-båt syns till, vi ser oss förgäves omkring. De beryktade Stalinorglarna finns också representerade, vilka användes effektivt i den blodiga striden vid Kursk där tyska armén fick dödsstöten. Därefter var det fritt fram till Berlin.

Vi går tillbaka in och tittar på utställningarna. Tråkigt nog får vi inte se dem innan WW2 efter som de är under restaurering. Men det gör inte så mycket, större delen av museet är tillägnat från Det Stora Kriget och in i vår tid dvs. 1941 och framåt. p6180136.jpgAll text är på ryska, men Aleksandar kan det kyrilliska alfabetet och vi kan gissa oss fram till en del. Vi går sakta fram genom salarna som övervakas noga av babusjkor. Alla vapen, uniformer, operationer, hjältar och generaler finns noga dokumenterade. Tavlor föreställande tappra soldater kämpande mot tyskarna hänger på väggarna. p6180131.jpgIngen av oss har sett någonting liknande, helt tagna passerar vi förbi montrarna. I ett av rummen finns bakdelen av Heinkel som sköts ner i Moskva samt en monter med hundratals järn- och riddarkors tagna från stupade tyskar. På vägen uppför trappan blickar Lenin och två triumferande soldater från Röda Armén ner på oss.

p6180134.jpgVi befinner oss nu i tiden efter WW2 och vi stannar framför Kriget i Afghanistan. Lite senare stöter vi på en monter p6180137.jpgtillägnad Kursk med bilder på alla besättningsmän. Armémuseet har verkligen allt till och med en interkontinental missil från Kuba med kontroller, radar och allt i original. Vi tror inte att det är sant. Aleksandar låter sig fotograferas framför den ”undrar vad mina vänner hemma i Belgrad kommer att tro, när de ser mig posera framför en interkontinental missil”. p6180139.jpgSpetsnaz, spioner, kosmonauter p6180138.jpgoch kärnvapenprov möter oss. Medan Aleksandar fastnar för det senare kliver jag och Simo in i en sal som är större än alla föregående. Där i montrar som omger hela rummet finns generalers och marskalkars originaluniformer prydda med rad efter rad av Leninordnar, tapperhetsmedaljer, mera ordnar, guldkors, utmärkelsetecken, stjärnor, kransar och glitter glitter glitter till förbannelse. p6180141.jpgInte nog med en massa fina och rikt dekorerare proslinsvaser, p6180142.jpgförgyllda dolkar, sablar, armborst och riddarsvärd som gavs som hedersföremål åt dessa stora ledare det finns där.Vi skakar på våra huvuden, återigen ställda inför det okända. Det som vi visste fanns men ändå aldrig i våra vildaste fantasier kunde föreställa oss. Någon har sagt att Ryssland är ett land där ordet lite eller lagom inte existerar, allting drivs till sin yttersta spets. Kanske ligger det en sanning i det.

Vi går ut från Armémuseet fyllda av syner som vi inte tidigare erfarit. Ett slags luttrande elddop fast utan eld. Nu är vi hungriga och törstiga efter att ha tillbringat några timmar i krigets Ryssland. På vägen till restaurangen säger Aleksandar ursäktande ”Ni får ha lite överseende med mig och jag varit lite asocial, men jag upptäckte försent att den där läsken jag drack innehöll 90 % alkohol så nu har jag en himla huvudvärk!”.

På restaurangen är menyn helt på ryska och jag beställer in en friterad kyckling. Vi pratar under väntan på att maten skall komma varierar samtalsämnena om alltifrån filmer till terrorism. Aleksandar berättar helt plötsligt att han verkligen hatade att se mig äta kyckling kvällen innan vid Röda Torget ”Varför?” frågar jag. ”Den där shlazjiken jag beställde in var så himla starkt kryddad att det var fruktansvärt att äta den. Det är därför som jag vaknade upp mitt i natten och mådde illa. Åh, jag skulle verkligen ha följt ditt råd att äta kyckling istället!”.

p6180146.jpgMen den här gången är det min tur att förskräckas över maten. p6180148.jpgKycklingen är så svårskuren att jag måste hålla den med händerna och morrande gnaga i mig den som en barbar. ”Stackars fågel” säger Simo. Näst på tur står Borodinomuseet. Mätta och belåtna hoppar vi på tunnelbanan. Museet ligger på Kutuzovkij Propspekt och på samma gata ligger triumfbågen tillägnad segern över Napoleon 1812. Museet är helt tillägnad kriget 1812 och inte minst det berömda slaget vid Borodino.

Vi börjar titta på klockan som närmar sig fyra och känner oss sugna på lite shopping. Vi vill alla köpta någonting, inte minst souvenirer. p6180152.jpgÅterigen kliver vi ner i Metron och det bär iväg till det berömda shoppingstråket Arbat. Ulitsa Arbat är verkligen en ”loose your money street”. Är man inte van vid att pruta kan man lätt bli lurad. Framförallt skall man inte tro på någonting som handelsmännen säger. De ljuger en rätt upp i ansiktet hela tiden. Jag köpte ingenting på den gatan. Våra ledsagare avrådde mig från att handla. Men sugen på att negotiera gick jag fram till ett av stånden och pekade dräglande på en militärhatt. ”Vad kostar den?”, ”1200 rubel”, ”Du får 600 rubel!”, ”Njet, njet den är original, titta och känn, men jag ger dig rabatt vad sägs om 850 rubel?”, ”njet, 500 rubel!”, ”850!”, ”500!!”. Jag vänder på klacken och tågar ifrån ståndet, bakom mig gastar krämaren för full hals ”okeeej, 500 ruuubelll!!!”. ”Ja, du ser själv hur det är” säger en av våra guider och skakar på huvudet. Sicket ocker. p6180154.jpgI slutet av Arbat ligger försvarsministeriet, en stor trist och vit byggnad. Men därifrån styrks hela Rysslands försvar. Vi tar nu och börjar gå mot Moskvafloden för att ta en närmare till på den vackra Cathedral of Christ the Redeemer (vet ej vad den heter  på svenska). Katedralen bombades och revs av Stalin år 1931 för att ge plats åt en simbassäng men återuppbyggdes 1994-97 av den dåvarande borgmästaren i Moskva Juri Luzhkov. p6180156.jpgKatedralen är oerhört vacker men var oturligt nog stängd för oss. Det enda som är öppet är en lite kiosk i vilken man kan köpa religiösa föremål. Jag köper en liten förgylld ikon. Vi beslutar oss för att gå runt den och beundra utsikten över Kreml från bron bakom. Nedanför en trappa ser vi en enorm port som leder in till något slags valv under katedralen. Alla som vill göra ett besök måste passera en metaldetektor och få väskorna undersökta. Jag och Simo går in och får se en oförglömlig syn. Här bedrivs en oerhörd handel med ikoner, biblar, kors och mycket mer. I slutet av den välva korridoren finns en förgylld sal och där pågår en ortodox mässa för fullt. På väggarn hänger enorma tavlor föreställande helgon, martyrer Jungfru Maria och Kristus. Folk knäböjer, kysser och ber framför dem. Vi går ut ur det underjordiska valvet och fortsätter mot bron. p6180160.jpgNu börjar tröttheten göra sig påmind och det känns att man gått hela dagen. Vi tar några foton och därefter bär det av tillbaka till hotellet. Kl åtta skall vi ha ett invigningsparty och då förväntas alla deltagare vara på plats. Till dess vill man ha duschat och vilat sig en stund. Men vår shoppinglusta är inte tillfredsställd. Precis utanför vårt hem frågar jag killarna om de vet var man kan köpa vodka. ”Yes, yes vodka marotka, det är lätt att köpa vodka”. De visar oss alla till köpcentrumet bakom Leninstatyn. Där på en hylla finns massor med olika sorters vodka till varierande priser. Jag pekar glatt på flaskorna med etiketten Absolut Vodka. Simo pekar triumferade på Finlandia Vodka och sträcker händerna högt upp i luften. Men det är äkta rysk vodka vi fikar efter. Våra eminenta ledsagare är experter på området och rekommenderar olika sorter. När jag passerat kassan får jag till min förtjusning syn på en videobutik. Jag går rusar genast in och börjar rota bland alla DVDs. Våra ryska vänner gör mig sällskap i letandet och är självklart experter även på det här området och visar mig härliga och välgjorda ryska filmer, inte minst krigsfilmer. Några har engelsk text och några utan.

Nu är det ont om tid, bara en timme kvar till partyt. Inne på hotellrummet hinner jag i princip ta av mig mina svettiga kläder och duscha, sen är det tid att med ömma fötter bege sig upp till övervåningen. Nu är alla samlade och vi får en efter en presentera oss sen är det dags att låta sig väl smaka. Inför partyt har varje deltagare blivit ombedd att ta med sig någonting speciellt från sitt eget land, någonting att äta eller så. Jag börjar prata med en av amerikanarna, Joshua ”Josh” Abramowicz. På min fråga om vad han tagit med sig för specialitet från Staterna, svarar han en miniatyrmodell av ”The Libery Bell”. ”Jaså, ingenting att äta eller dricka, jag har tagit med mig svenska polkagrisar, det är gott det”. ”Det måste jag smaka” säger Josh. Vi går upp och presenterar våra specialiteter tillsammans och Josh låter Frihetsklockan ringa över hela rummet för att fånga allas uppmärksamhet. Lite senare börjär även några av de andra deltagarna visa upp vad de tagit med sig. Ungersk sherry, kött från Italien, ostar från Frankrike och en massa annat som det nyfiket smakas på. Jag ser Sergej vandra runt utan sällskap och sluter upp vid hans sida. Vi sätter oss ner dricker mousserat vin och pratar om allt möjligt rörande Ryssland……filmer, politik, kultur…Sergej är noga med att redogöra för varje ämne och alla mina frågor.
”Tror du att Chodorkovskij kommer att släppas fri?”
”Han kommer förr eller senare att bli fri, han kan inte sitta i Sibirien för evigt”
”Kommer han att vilja hämnas?”
”Det är möjligt”
”Har du sett Barberaren av Sibirien, fantastisk film!”
”Ah, den har jag sett, men tyckte den var lite för idealistisk. Regissören Nikita Mikhalkov är tsarist och vill se honom återinsatt på tronen”
”Va, det visste jag inte. Men hur är det då med den ortodoxa kyrkans makt i landet?”
”Den har ökat i betydelse, men är oerhört konservativ vilket inte riktigt kan ses som bra för utvecklingen”
”Men den var förbjuden under kommunisttiden”
”Det är inte helt sant. Förvissa skjuts många präster och munkar ihjäl eller tvingades i exil. Men under Andra Världskriget lät Stalin kalla dem tillbaka för att predika bland trupperna i syfte att höja moralen. De fick fortsätta även efter krigsslutet, men deras verksamhet var kraftigt begränsad till landsbygden och så”
”Hur gick det till när Putin valdes till President, han kom från ingenstans”
”Det är ingen som vet. Den enda som verkligen vet är Putin själv, Jeltsin är död nu. Men det man vet är att Putin arbetade i S:t Peterburg och lärde känna en man som i sin tur kände Jeltsin. Han blev presenterad för honom och sen gick det som det gick”
”Men vad var det som fick Jeltsin att fatta sitt beslut, vad såg han i Putin?”
”Det vet bara han…..och Jeltsin som nu är död”
”Vad kommer att hända nu inför nästa val?”
”Om Putin väljer att avgå frivilligt, blir det första gången sedan Kalla Kriget som en president frivilligt väljer att avgå på demokratisk väg”
”Tror du han kommer att göra det”
”Det tror jag, men många ryssar har vant sig vid att överheten för som den vill”

Vi pratade vidare ytterligare en stund och drack upp vårt sista vin. Därefter var det dags att gå och lägga sig. För mig verkar det som att Putin är en gåtfull man som ingen, inte ens ryssarna själva riktigt känner.

Kommentarer inaktiverade.