Sommelius – mannen som dyrkade kriget

sommelius.jpgUnder första hälften av 1800-talet blomstrade den skandinavistiska rörelsen, under 1840-talet stod den på sin höjdpunkt. Man kan kan beskriva den som en direkt följd av den övergripande nationalismen som flammade upp i Europa efter Napoleonkrigen. Danmark kände sig hotat av Tysklands uppvaknande och strävan efter att bli en enad stat. I Sverige hade man inte glömt förlusten av Finland 1809 och var på sin vakt mot Ryssland. Skandinavismen var till större delen en ungdomsrörelse och i täten för den gick studenterna. Man ville stå enat mot alla gemensamma hot, inte minst det tyska.

Mycket riktigt, år 1848 kom Skandinavismen raskt att sättas på prov. Detta var ett av de oroligaste åren i Europas historia. Överallt på kontinenten skedde revolutioner och i den danska provinsen Schleswig-Holstein, gjorde tyskarna uppror och ville sluta sig ”das grosse Vaterland”. Krig bröt ut mellan Danmark och Preussen, men den förra var underlägsen. Danskarna vände sig till sina nordiska bröder och bad om hjälp. Men den skulle aldrig komma.

I ren protest åkte ett hundratal frivilliga från Sverige och Norge ner för att kämpa för Danmarks och Skandinavismens sak. Många av dem av impulsiva idealister och ungdomar. En fjärdedel var officerare men resten utgjordes till större delen av äventyrliga studenter.

En av dem var Gustaf Lorenz Sommelius (1811-1848). Han var son till en präst och hade studerat i Lund, antagligen var det tänkt att han skulle ta över efter sin far. Men Sommelius gav sig in på den militära banan och blev löjtnant vid Älvsborgs regemente. Hur denne eldfängde man skulle ha kunnat bli präst kan man grunna om i evigheter. Han låg ständigt i konflikt med både sina över och underordnade, och kunde bli rent livsfarlig. Rastlös och orolig i sitt inre kunde han utan större eftertanke hänge sig åt vilda ritter och våldsamma utsvävningar. Det berättas att han en gång blev så ursinning på sin uppassare att han började skjuta runt omkring honom. Som den vildhjärna han var övergavs den unge löjtnanten av sina närmaste, var för det mesta pank och förblev ogift.

Sommelius var inte bara militär utan också en begåvad poet. Han kunde skriva lyriska diktsamlingar med de mest subtila titlar som Vallmoknoppar, plockade på steppen af Beppo. Men så älskade han kriget bara för dess egen skull. I några dikter lovordar han dess grymheter och blodsorgier så att nackhåren reser sig när man läser dem:

Leve kriget! Må dess flamma
evigt brinna, jämt densamma,
och dess aldrig släckta bloss
ständigt fladdra över oss!
Folk som får på slaktarhuset
låg och flämtade i gruset
det blev fan till korvkalas!
Hjärnor slogos in som rutor,
trossen sam i blod som skutor,
knotor krossades som glas.  

Sannerligen, han måste omsorgsfullt ha vägt sina ord på poesins guldvåg när han skrev detta. Allt för att ge uttryck för kärleken.

När kriget mellan Danmark och Preussen bröt ut var Sommelius en av de första som satte sig i sadeln och red ner i sporrsträck. Om han gjorde det för Skandinavismens sak eller för krigets är oklart. Men det var inte svårt för honom att få permission. Alla ville inget annat än bli av med galenpannan. Tjänstgöringen i danska armén varade inte långt och Sommelius skulle själv falla offer krigets fasor som han så brinnande lovordat. 
Den 30 maj anlände han till slagfältet och den 5 juni stod han vid Dybböls skansar. Framför dem var tyskarna och man skulle attackera. Sommelius hoppade upp på en vall med sabel i hand. Med glöd i blicken höjde han den över huvudet och ropade ”Framåt! – Hurr”. Längre hann han inte. En kula borrade sig skoningslöst in i hans hals och fortsatte rätt igenom. Med ett gurglande ljud störtade han ner från krönet. Döden kom inte genast, utan efter några timmars smärtsamma plågor. 

Sommelius begravdes i dansk gjord och en minnesten restes för honom vid Dybböl. Hemma i Sverige efterlämnade han en liten dotter som döptes till Mathilda.

Kommentarer inaktiverade.