Den förste soldatkejsaren – Septimius Severus

severus.jpgÅren 193-284 e.kr var oroliga år i Roms historia. Under den eran skulle totalt 40 olika kejsare avlösa varandra. Det var soldatkejsarnas tid då den general som hade störst inflytande över trupperna vann lagerkransen. Ena dagen kunde man vara kejsare, andra dagen död och slängd i Tibern. Den förste soldatkejsaren var Septimius Severus (146-211). Han behärskade den tidens politiska spel. Med hjälp av generösa mutor, blodiga utrensningar, gåvor och vapenmakt kom han att sitta länge vid tronen och lägga grunden för sin egen dynasti.

Severus var den förste romerske kejsare som kom från Afrika. Han föddes och växte upp i Leptis Magna (Libyen) i en välbärgad familj. Hans släkt hade stort lokalt inflytande men några av hans kusiner var senatorer och en av dem tjänstgjorde i det kejserliga gardet. Vid arton års ålder anlände han till Rom för att studera. Tack vare några välvalda ord från en av sina släktningar lyckades han år 172 bli vald till senator av kejsar Marcus Aurelius. Samma person skulle även låta utnämna honom till militärtribun och folktribun. Som politiker var Severus med andra ord framgångsrik. Marcus Auerlius efterträdare Commodus lät år 190 utnämna honom först till Konsul och därefter till överbefälhavare för legionerna i Pannonien (nuvarande Ungern).

Vid Marcus Aurelius död började det gå utför med det romerska imperiet.  Hans efterträdare Commodus mördades efter tolv år på tronen. Motvilligt accepterade Pertinax kejsarvärdigheten och blev genast hatad av armén och hovmännen. Efter två månaders regering stacks hans skoningslöst till döds av några soldater i sitt eget palats. Hans avhuggna huvus fästes på en stång och fördes i triumf genom Roms gator till Livgardets läger.

Severus nåddes av de fasansfulla nyheterna om mordet under ett uppdrag i Germanien. Nu var Didius Julianus vald till kejsare. När de hastiga morden på Commudus och Pertinax spreds bland trupperna, blev hatet mot den nye härskaren stort bland dem. Trots Severus invändningar lät soldaterna utropa honom till kejsare. Han lät därefter dela ut en aldrig tidigare skådad summa sestertier åt varje legionär. Därefter avtågade han mot Rom. Året var 193.

romerskasodlater.jpgI Rom förklarade senaten på Julianus inrådan Severus för statens fiende. En befallning till soldaterna att genast överge honom skickade med sändebud. Men med mutor lyckades Severus få sändebuden att övertala soldaterna att sluta sig till honom. Han skickade också en order till Livgardet i Rom att antingen överge Julianus eller döda honom. Av de två alternativen valde de det senare. Väl framme i Rom lät Severus sätta upp ett läger och befästa det, precis som om han hade rört sig genom fientligt land. Senaten sände ut hundra senatorer för att möta honom. Efter att grundligt låtit kroppsvisitera dem lät han hålla audiens i full stridsmundereing omgiven av beväpnade vakter. Hovtjänarna lät han överösa med guld, Livgardet avväpnades och varenda man sattes i arrest.

Samtidigt fick han bud om att legionerna i Syrien utropat sin ledare, Pescennius Niger till kejsare. Han lyckdes hemlighålla detta i Rom. Huvudstaden darrade av skräck inför Severus. Överallt slog sig soldaterna ner och tog för sig utan att betala. De hotade dessutom med att ödelägga hela staden om inte de fick som de ville. Efter mycket om och men lyckades dock Severus få ordning på soldaterna genom gåvor, ty han behövde dem. Den mördade kejsaren Pertinax lät han hedra med en ståtlig statsbegravning och gudförklarade honom.

rom.jpg Efter detta lät han samla ihop förmögenheterna från de senatorer som stött Julianus och dömma dem till döden. Efter ungefär trettio dagar i Rom gav sig Severus iväg för att ta itu med Niger. Denne besegrades grundligt och hans huvud spetsades på en påle, hans famlij skonades och drevs i landsflykt. De senatorer som kämpat på Nigers avrättades och städer som stött honom krävdes på höga skadestånd. Men just som Severus var på väg tillbaka till Rom i triumf, kom ett annat olycksbud. Ståthållaren för Storbritannien Clodius Albinus, hade utropat sig till kejsare och gjort uppror i Gallien.

Kriget mellan Clodius och Severus varade i två år. Men tillslut besegrades den förre. Inför soldaterna lät Severus gudförklara Commodus och skickade bud om segern till senaten hemma i Rom. Nu var han kejsare och ingen annan. På hans befallning fördes den halvdöde Albinus fram och halshöggs. Huvudet sändes till Rom tillsammande med ett brev. Men Severus var inte nöjd med detta. Han gav order om att från slagfältet hämta de senatorer som stupat i striden. Deras kroppar styckades i bitar. Albinus kropp lät han lägga till allmänt beskådande utanför sitt eget hus. Efter en tid satte han sig på sin häst och lät gång på gång rida över kvarlevorna, tills de grundligt trasades sönder till blodiga slamsor under hovarna. Därefter kastades liket i floden tillsammans med hans avrättade hustru och barn.

Väl hemma i Rom fortsatte utrensningarna av Albinus anhängare. Totalt fick 37 senatorer sätta livet till. Även inför folket lät han förkunna att Commodus nu var en gud. Dennes mördare lät han gripa och kasta för lejonen. Severus dolde inte sitt ursinne och många människor dödades inte bara i Rom, utan även i provinser som Spanien och Gallien.

Även om Severus var kejsare så förblev han soldat i sitt hjärta och fortsatte att söka ära i det militära. Han hade ju tagit makten över ett helt imperium med sin legion. Därför lät han höja soldaternas lön från 300 till 500 denarii. Severus insåg att det som hänt hans fiender också kunde hända honom. Han lät därför genomföra omfattade militära reformer.

triumfbage.jpgFrån att i hög grad ha varit rörliga, hade de romerska legionerna blivit alltmer stationära. Anledningen var att om man lämnade ett område bakom sig riskerade det att bli attackerat. Dessutom blev förflyttningar av legioner alltmer impopulära i och med att soldaterna blev bofasta i sina provinser. Soldaterna hade heller aldrig någon speciell lojalitet till Rom, utan enbart till sin arbetsgivare. Men de tilltagande oroligheterna vid inte minst de nordliga gränserna, skapade behov av nyorganisering. Severus lät upplösa det kejserliga Livgardet och upprätta en helt mobil armé om 50,000 man för eget bruk. Legionernas antal ökades från 25 till 33 stycken.

Trots att Severus reformer förvandlade Rom till en militärdiktatur blev han omåttligt populär bland folket. Dessa älskade honom för att han gjort slut på korruptionen och vanstyret. Han ägnade stort intresse åt rikets spannmåls- och oljeförsörjning som länge varit försummade. Han förbättrade dem så mycket att efter hans död räckte reserverna för sju år framåt. Runt om i hela imperiet lät han bygga och restaurera samt ta itu med stråtröveri.

Privat var Severus en enkel man. Han åt helst bönor och drack sällan vin. Kött ville han inte veta av. De kläder han bar sade ingenting om hans kejsarvärdighet. Han var också mycket intresserad av filosofi och talekonst, förblev trogen mot sin fru och tog väl hand om sin familj. Det berättas att han en gång avstod från en strid för att han hade besvär med fötterna. Soldaterna blev då så missmodiga att de lät utnämna hans son till ledare. Då lät Severus kalla till sig hela lägret och befallde att alla ansvariga utom sonen skulle bestraffas. Då kastade sig alla till marken och bad om nåd. ”Äntligen begriper ni att det är huvudet som regerar och inte fötterna!” sade han. 

Det rådde nu fred i hela riket och Severus kunde börja tänka på annat. Från år 208 började han stärka försvaret i Britannien mot barbarerna. Bland annat restaurerades Hadrianus mur. Innan arbetet blev färdigt insjuknade kejsaren för att aldrig återhämta sig. Det sägs att hans sista ord på dödsbädden var: Jag övertog en stat som plågades av oroligheter på alla håll, men nu när jag överlämnar den råder fred till och med i Britannien. Nu  när jag är gammal och pinas av mina sjuka fötter testamenterar jag till mina två Antonier ett rike som är starkt, om de är dugliga, men svagt om de är dåliga”. Efter dessa ord gav han sin sista befallning ”Låt oss arbeta!”. Severus första order från Pertinax hade varit ”Låt oss vara soldater!”.  

Septimius Severus blev 64 år gammal. Han hade aldrig något gott förhållande med senaten och hans två söner Carcalla och Geta började genast kriga med varandra om tronen. Soldatkejsareran hade tagit sin början.

Kommentarer inaktiverade.