The Fog of Försvaret

”Bilden är inte klar, den politiska signalen är inte entydig. Men jag kan inte planera utifrån gissningar och en politisk debatt. Jag måste reagera, jag kan inte bara sitta och titta på” säger ÖB Håkan Syrén, hans ord står att läsa i Svd. Han har mer än rätt, man kan inte planera en säker framtid utifrån gissningar och ”käbbel”. Inte heller är bilden klar, det tycks vara fråga om en slags politisk dimma som nu sänkt sig över Försvarsmakten. Det låter i alla fall så på hans ord.

Samtidigt står det att läsa om att svensk trupp eventuellt kommer att få ett uppdrag i Tchad. Igår träffades alla EU:s utrikesministrar i Bryssel och började planera en för en operation omfattande 3000 soldater. Det är ju hela Nordic Battle Group. Carl Bildts ord pekar något i den riktningen ”Sverige har en viss kompetens som skulle passa här, men vi är inte omistliga”. Är det då så dags att börja skära i försvarsbudgeten nu? Sådana här internationella operationer kostar både pengar och resurser. Vart är vi på väg?

Läste för övrigt om brittiska flottan i The Economist, inlägget heter ”Carriers without Harriers”. De brittiska hangarfartygen har haft svår brist på flygplan under de senaste åren. Det är så illa att 80% av alla seglatser sker utan flygplan på däck. De som nu finns där för resten av tiden är oftast från amerikanska flygvapenet som lånar plats. Men trots detta har nye premiärministern Gordon Brown beslutat att två nya hangarfartyg skall tillverkas. Kostnaden för detta kommer att ligga runt 3,9 miljarder pund. En summa som kan få en som svensk att vråla i högan sky. För det är hela den svenska försvarsbudgeten och mer därtill, om jag räknat rätt. Allt spenderas utan vidare på att återge Royal Navy något av sin forna glans. Men så är det ju skillnad mellan det brittiska och svenska Försvaret.

10 responses to “The Fog of Försvaret

  1. Svenska försvaret är ju ett stort litet skämt numer. Egentligen bara en potemkinkulliss utan innehåll och mening. Vore nog bäst för alla om vi kunde avsluta plågan för det en gång så stolta militära traditionerna med en liten knallpulversalut och shit vad stålar vi skulle spara.

  2. Läste just i krigsvetenskaps akademins lilla skrift att den svenska beredskapen består av ett kulsprutekompani och SSG dvs 100 man…ja herregud..LÄGG NER SKITEN NU!!

  3. ELLER RUSTA UPP ISTÄLLET! Precis som norrmännen gör!

  4. Ora pro nobis

    Den senaste säkerhetspolitiska dimbildningen är beklaglig. Säkerhetspolitik i modern mening introducerades i de flesta av europas länder efter det första världskriget och erfarenheten av den brist på öppen samordning mellan försvarsplanering och diplomati som bidrog till katastrofen. Ett mer lyckligt lottat Sverige kom inte att tänka på en integrerad säkerhetspolitik förrän med Bildtregeringen. Efter vad jag kan förstå avvecklades den omedelbart av de efterföljande regeringarna, mest till följd av ointresse.

    Den nuvarande regeringen har begärt, och fått, ett huvudsakligen inrikespolitiskt mandat av folket. Det är kanske därför inte att förvåna att den inte verkar se någon säkerhetspolitisk aspekt på Sveriges väpnade styrkor. Att vi plötsligt fått en säkerhetspolitisk debatt på vissa av våra ledarsidor är intressant men jag frågar mig varför regeringspartierna i uppenbar strid med sitt egenintresse abdikerat från att leda det svenska folkets politiska utveckling.

    Vidare visar framför allt moderaterna i detta en uppseendeväckande brist på politisk hanverksduglighet, en brist som vi nu tyvärr nu börjar vänja oss vid att se från det hållet. Det börjar nästan se ut som om vi har fyra olika regeringar som var för sig styr en aspekt av svensk politik. Som administration duger det men det duger inte som grund för att bli omvalda. Sveriges säkerhetspolitiska utveckling verkar i alla fall inte vara viktig nog i regeringens ögon för att dra statsministern ur sängen. Jag skulle vara lyckligt överraskad om den kompakta tystnaden från Alliansen beror på att de håller på att ensa sin politiska position. Jag är mer benägen att tro att den beror på att man ingenting ids.

    Jag gissar för övrigt att dagens flygplansbrist på de brittiska hangarfartygen beror på att JSF är försenat och synnerligen fördyrat medan Harrier är på väg att gå ur tiden.

    Om de nya brittiska hangarfartyget kan man komma ihåg att om köpeskillingen för fartyget självt, som Du anger, är runt 4 miljarder pund, så skall denna kostnad spridas på fartygets förmodligen 50-åriga livslängd. Den årliga samhällsekonomiska belastningen vid en rimlig kalkylränta blir någonting i stil 200 miljoner pund. Då tillkommer varvsbesök och besättning vilket blir kanske 100 miljoner pund till om vi antar 1500 man och roterande avlösning.

    Dessutom skall man embakera 40 flygplan vilka kommer att kosta mer än 50 miljoner pund styck. En rimlig gissning är att de kan flyga cirka 3000 timmar och att motorn kommer att hålla i mindre än 1000 timmar. Båda kan renoveras. Kostnaden beror alltså på mängden övningar och krigsföretag.

    Detta skall man ställa i relation till en brittisk försvarsbudget på cirkus 25 miljarder pund. Den domineras som de flesta verksamheter av personalkostnader. Den dyraste verksamheten är naturligtvis infanteri på andra sidan haven.

    Yrkesinfanteri är oundgängligt för att stabilisera ett ockuperat land som Irak men kostnaderna gör det frestande att, för verksamheter där det är taktiskt möjligt, försöka använda västvärldens tekniska övertag för att få ut mer effekt med samma personalkostnad, exempelvis med flyg- eller pansarkrigföring.

    Dett brittiska försvarets prekära ekonomiska läge kan härledas till det politiska beslutet att mobilisera reserven och engagera sig i krigsföretag i Afganistan och Irak utan att medel för detta tillförts från stadsbudgeten. Det verkar som om vår egen regering avser att föra en lika oansvarig politik.

  5. Det var ett långt och intressant inlägg Ora Pro Nobis (Bed för oss) som utförligt beskirver situationen. Sånt kontrast till mig och Nilsson som sitter här och skriker ut våra besvikelse i högan sky. Men vad annat kan man göra just nu?

    Man tycker ju att britterna borde ha mer erfarenhet av samordnad försvarspolitik. De som två gånger fick kämpa mot tyskarna under förra seklet. Men de tar i alla fall inte lika lätt på sin egen säkerhet som Sverige. Jag kommer så väl ihåg vad Pehr G Gyllenhammar skrev redan i slutet av år 2004. Hans ord sitter fortfarande inetsade i mitt minne.
    – – – – – I övriga Europa är nedrustningen ett faktum. Inte minst de nordiska länderna har två paraplyer. Det ena är FN och det andra är USA. Men ingen av oss står på egna ben. Danmark och Norge har sedan länge dragit konsekvenserna av detta och är medlemmar av Nato. Sverige står utanför. Det är logiskt för små länder att lita till FN. Ensamma har de ingen stark röst och våra förhoppningar har alltid ställts till FN. Men USA är ändå garanten och betalar för oss alla.
    – – – – -Kina växer i våldsam takt och företagare flockas dit för att få sin beskärda del av den dynamiska marknaden. Förvisso har Kina visat en enorm skicklighet i sin målmedvetna industriella expansion. Men landet styrs av en kommunistdiktatur. Omvärlden behandlar Kina hövligt, ja till och med höviskt. Kritik är lågmäld där den alls förekommer. Ingen vill stöta sig med den uppvaknade giganten. Reuters, den engelskbaserade, världsomfattande nyhetsbyrån – med vilken jag arbetar – har inte rätt att ge några rapporter inrikes i Kina.
    – – – – – Ryssland är en annan stormakt som behandlas med silkesvantar. Putin har svikit förhoppningar om Ryssland som en spirande demokrati. Han verkar vara en ny despot – en tsar av ryskt historiskt snitt.
    – – – – -Här kommer det framgångsrika Sverige in i bilden. Sverige är med i toppen av internationella jämförelser om livskvalitet och tillväxt. Vi kan inte smita undan med att alltid företräda klokskapen, och i kulisserna åse hur andra agerar. Vi kan inte bara avrusta och låta andra dra lasset medan vi litar till det bräckliga FN, som i det mesta är en kraftlös diskussionsklubb vars medlemmar till en stor del består av diktaturer.

  6. Ja just det, hans debattartikel i DN heter ”Vi kan inte bara avrusta och låta USA dra lasset”.
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=360610

  7. Konflikter som grundar sig på territoriella ambitioner i vårt absoluta närområde är i princip uteslutna. Sverige är idag omgiven av två säkerhetspolitiska strukturer EU och NATO. Ett angrepp på Sverige innebär att både EU- och/eller NATO länder också blir angripna.

    Säkerhetspolitisk och EU politiskt ska Sverige uppmuntra alla förslag som utmynnar i att integrera länderna ekonomiskt och politiskt. Utlandsstyrkan och NBG används som de försvarspolitiska verktygen för att säkra svenska nationella intressen.

    Rätt använt kan Sveriges teoretiska försvarsstyrkor var 10 000 män/kvinnor, men i praktiken försvaras Sverige av EU och NATO:s samlade resurser.

  8. Ora pro nobis

    Om den långsiktiga konfliktpotentialen i vårt närområde skulle man kunna skriva mycket. Jag har bara tid till en kort kommentar. För det första utesluter frånvaron av territoriella ambitioner militär konflikt. Det råder för närvarande inte tider där man i vår del av världen invaderar en granne och annekterar den till sitt eget territorium. Inte heller gör man det för närvarande i vår del av vårlden för att påtvinga sin granne sitt politiska system.

    Krig är dock inte begränsat till dessa fall. Clausewitz formulerade det så att krig är en våldshandling för att påtvinga fienden sin vilja. Alla nationer, även Sverige, har intressen, perifera så väl som fundamentala, vilka vi med olika medel försöker främja på den internationella arenan. De flesta länder väljer ibland att se sin krigsmakt som en resurs i sådana sammanhang. Stormakterna har för detta ändamål till sitt förfogande allt från vapenskramel via insatser med fjärrstridskrafter till expeditionskrigöring.

    Det ligger i Sveriges intresse att kunna avärja den nivå av sådana hot som kan bedömmas som möjlig givet Rysslands förmåga vid en för oss ogynnsam utveckling. Norge ser både fjärrstridskrafter som tillfälliga expeditionära påtryckningar som möjliga hot. En NATO-anslutning skulle i kombination med en egen förmåga ge ett för närvarande fullgott skydd mot dessa högre hotnivåer men Norge bedömmer en utveckling som möjlig där detta skydd inte längre har samma styrka.

    Som vi alla vet står vi fortfarande utanför NATO, den allt annat överskuggande säkerhetsskaparen i vår del av världen. Paragraf fem är mindre förpliktigande än de flesta har klart för sig. Respekten för den kan istället härledas till den överväldigande makt som står till det samlade NATOs förfogande. Den europeiska solidaritetsklausulen som ofta hänvisas till i dessa sammanhang är däremot förpliktigande till konkret handling men i ordalag så att man kan se det som en svagare förpliktelse än NATOs. Vad få kommer ihåg är att denna klausul är en del av ett fördrag som inte antagits och från vilkas förplikteelser Sverige dessutom kan ses som undantagen.

    Ingen tror att Ryssland utan förvarning skulle invadera Sverige eller ens de baltiska staterna men på sikt finns det en risk för en destabilisering där enigheten i NATO och styrkan i dess säkerhetsgarantier undergrävas av de ledande ländernas disparata egenintressen. Vi har kunnat se hur rysk diplomati med blandad framgång verkar för att just undergräva demokratiernas enighet. NATOs trovärdighet har alltid varit cementerad i att NATOs gemensamma intresse varit i fullständig samklang med medlemsstaternas egna fundamentala säkerhetsintressen. Efter det kalla krigets slut är det inte självklart att detta fortfarande gäller.

    Baltikums frihet är ett fundamentalt svenskt och finskt säkerhetsintresse. Vår regionala roll och vår säkerhetspolitiska ställning skulle bli helt annorlunda om de baltiska staternas frihet kom att undergrävas genom successiv målmedveten erosion av dess suveränitet och identifikation med Europa. Däremot är det svårt att se att en sådan utveckling skulle ses på samma sätt i Berlin, Paris, Rom eller London.

    Det måste därför vara en svensk diplomatisk prioritet att varje försök att i de europeiska huvudstäderna skapa uppfattningen att Ryssland har rätt till en åsikt i fråga om de baltiska staternas angelägenheter skall motverkas. Dessutom ligger det vårt intresse att NATO är så enigt som möjligt. Naturligtvis måste sådana ansträngningar hämmas av att vi själva valt att avstå från medlemskap i det organ vi pläderar för.

    I linje med detta ligger att det vore olyckligt om västmakterna visade sig för mjuka i fråga om Moldavien och Georgien på grund av den kongruens man kanske skulle kunna tro sig se i de fallen. Som vår utrikesminister påpekar är det signifikant att bullret mot Estland och gasbråken än så länge misslyckats men han glömmer att påpeka att destabiliseringsförsöket mot Ukraina fick allvarliga konsekvenser och möttes med förståelse på många håll i den europeiska vänstern.

  9. Ora pro nobis

    Det saknades visst ett ”inte” å ett signifikant ställe.

  10. Pingback: NBG nästa? « Militära Reflektioner