Den kinesiska draken flyger jorden runt

drake.jpgSer visst ut att bli en riktig Kina-vecka, så mycket som det skrivts om landet i ett flertal tidningar. Rubrikerna har varit stora, åsikterna, framtidsgissningarna och analyserna har många. Men det är inte så konstigt. Det stora landets framfart över världens kontinenter (Afrika, Mellanöstern, Östasien, Latinamerika m.fl) kan man inte längre bortse ifrån.

Kina har till skillnad från USA, ogärna velat lägga sig i andra nationers interna affärer. Det skulle i sin tur leda tll att andra skulle lägga sig i deras. Inte minst den känsligaTaiwanfrågan. Men nu har en tydlig förändring skett. Givetvis saknar Kina USAs militära styrka och kan därför inte värna om sina egenintressen med hjälp av denna. Istället har Kina har med hjälp av diplomati, image och handel, byggt upp en starkare goodwill. Inte minst i Afrika. Som exempel kan man ta hur Kina lyckats övertyga Sudan om att acceptera en ny FN-styrka bestående av 26000 man. Men så är ju landet Kinas största afrikanska handelspartner vad gäller olja. Hela 65% av Sudans olja säljs till det energislukande Kina. Vissa kan uppleva det som att freden blivit köpt. Men då bör man ha i åtanke att det skulle ha krävts en många gånger större fredstyrka om freden hade blivit påtvingad Sudan. Detta för att inte tala om de tusentals dödsoffer som skulle krävts. Titta bara på Irak! Med Kina som mellanhand, lyckades man negotiera fram en fred som förhoppningsvis kommer att vara en längre tid. Handel behöver fred, fred behöver handel.

Kanske är många afrikanska stater villigare att lyssna till sin asiatiske kollega än de västerländska. Till skillnad från exempelvis många Europeiska nationer, har Kina aldrig varit någon ”kolonialmakt”. Snarare har Mittens Rike fått uppleva i stort sett samma förödmjukelser från Väst som Afrika fick göra. Se bara på slaveriet, opiumet, blodsupproren samt det egenmäktiga konfiskerande av någon annans land. Har dessa historier blivit glömda? Nej, historien tenderar att upprepa sig själv och riva upp gamla sår till att blöda på nytt.

iran-china.jpgKanske är det denna misstänksamhet mot ”den forna västerländska imperialismen” som fått Iran och Kina att ty sig närmare till varandra. Banden stärktes förvisso redan under 1980-talet, men har på senare tid blivit starkare. Det talas rent av om en ”allians”. Båda länderna är intresserade av vad den andre har att erbjuda. Även här är det fråga om olja. Under förra året kom 11% av landets oljeimporter från Iran.

Kina är också en relativt ny aktör i Mellanöstern om man jämför med exempelvis Storbritannien. Behöver det betyda att nykomlingen är oprövad? Nej, det är nog precis tvärtom.
Iran är också intresserat av att stå Kina nära. Sedan Saddam störtades år 2003 och Irak härjas av krig och terrorism, har landet fått en ny position. Det diskuteras om vilken roll Kina spelar för Irans kärnvapenambitioner. Men det är nog inte riktigt fråga om det. När det gäller kärnvapen, står Kina närmare Nordkorea. Dessutom skulle en explosion i Iran försvåra oljeinförseln, vilket i sin tur kanske skulle äventyra de kommande olympiska spelen. De olympiska spelen betyder mycket för Kina och allt görs för att trygga dess fortskridande.

Kommentarer inaktiverade.