The Battle of the Crater 1864

flagga.jpgEn av de ruggigaste episoderna under det Amerikanska Inbördeskriget var The Battle of the Crater (Striden om Kratern). Striden ägde rum inom ramen för den större och längre belägringen av S:t Peterburg (15 juni 1864-25 mars 1865). Kriget höll på att lida mot sitt slut till Unionens fördel. Striderna skedde med sådan brutalitet och höga förluster att man grävde ner sig på båda sidorna och därefter besköt varandra under flera månader. Belägringen av S:t Peterburg är ett praktexempel på detta. Skyttegravarna omfattade 32 mil och varslade om det som skulle komma under Första Världskriget. Men det visste ingen då och ingen tog någon större notis om framtiden. 

Striden om staden hade kommit till ett dödläge som vägrade ge med sig. Den högste befälhavaren för Unionens styrkor General Ulysses Grant insåg bittert vilket misstag han begått som låtit General Meade attackera de Konfedererade i en defensiv position. Till slut föreslog en överstelöjtnant vid namn Henry Pleasants att man skulle gräva en tunnel under fiendens skyttegravar och minera den. Pleasants var till sitt yrke civilingenjör men under kriget ledde han 48th Pennsylvania Infantry som i sin tur ingick i Generalmajor Burnsides 9:e kår. Meningen med detta var att explosionen skulle öppna en stor lucka i försvarslinjen och därefter skulle man utnyttja förvirringen genom att i massor attackera den. Fienden skulle överrumplas och drivas på flykten.
Burnside som hade rykte om sig att vara inkompetent, ville rädda lite av sin forna glans. Därför godkände han Pleasants förslag och lät honom framföra det inför Grant.

Även Grant godkände detta. Han såg grävandet ”som ett sätt att sysselsätta mannarna”. För övrigt hyste han ingen större entusiasm för planen och förlorade snart intresset för den. Men Pleasants försatte envist med sitt grävande. Skog höggs ner för att stödja schaktet och jorden skyfflades undan med händerna. Svetten rann nerför männens ryggar och pannor. Men den 17:e juli hade man nått under de Konfedererades linje. Tunnor fulla med krut föstes in i mingången. Det skulle bli 320 stycken totalt eller 3600 kilo krut. Sprängladdningen fanns ungefär sex meter under skyttegraven.

union.jpgKanske skulle Pleasants plan ha lyckats. Men den var tyvärr dömd till det motsatta på grund det käbbel och den osämja som oftast rådde mellan unionens generaler. Inte minst under slutet av Inbördeskriget. Burnside hade under den tid som grävandet tog, tränat ett svart regemente för själva anfallet. De hade noga blivit instruerade att springa runt kanterna på kratern och inte hoppa i den. Men Meade som var tveksam till hela planen och att använda svarta soldater eftersom det kunde skapa politiska komplikationer för Unionen, beordrade Burnside att byta ut dem mot vita.

Burnside protesterade och vände sig till Grant. Den senare tog Meades parti och det återstod intet annat för Burnside än att byta ut de svarta förbanden mot vita. Valet föll på den 1:a divisionen under ledning av Brigadgeneral Ledlie. Men denne slarvade med att informera sina underlydande om planen och var dessutom stupfull både innan och under striden. 
På morgonen den 30 juli tände Pleasant stubinen. Den slocknade på vägen och fick bytas ut. Till slut blev det en våldsam explosion! En enorm krater som blev 52 meter lång, 25 meter bred och 9 meter djup uppstod. De soldater som befanns sig närmast explosionens epicentrum förvandlades i princip till atomer. Mellan 250-350 dog på en gång, en del återfanns aldrig.

kratern.jpg Ledlies division rusade till anfall och hoppade rätt ner i kratern. De såg den som ett välkommnande skydd mot fiendens kulor. Men i själva verket rusade de mot sin egen undergång. Kratern var djupare än de anade och det var lätt att komma ner, men svårt att komma upp. Medan unionsoldaterna sprattlade som krabbor för att komma upp och trampade ner varandra i förvirringen och desperationen, fick de konfederade gott om tid att ladda sina vapen. Snart hade de forslat fram kanoner och öste på med kulor rätt ner i den blåa massan. Massakern var total, kratern bokstavligen fylldes med döda och lemlästade kroppar. Blod och lera blandades samman. Endast ett fåtal lyckades ta sig upp och kämpa man mot man.

Striden om kratern slutade i en katastrof för Unionen. De förlorade 5300 man i en attack som var dömd att misslyckas från första början. De Konfedererades förluster uppgick till runt 1000. Men trots detta hade denna blodiga dag ingen större inverkan på kriget som helhet. Det var bara en parantes. Året därpå skulle Sydstatarna kapitulera.
Än idag kan man bevittna kratern, den är täckt med grönt gräs men ändå……

I filmen Cold Mountain har man återskapat striden. En av mina bekanta i USA hade sett filmen innan mig och varnade mig för att göra detsamma. Men han tycke mycket om den här scenen. ”It’s the best part of the movie, the rest is soooo boring!”. Så, det här videoklippet är det bästa ur filmen, resten kan man spola.

Kommentarer inaktiverade.