Andra föreläsningen om krig och medier på Armémuseum

reigert-002.jpgIkväll hölls den andra föreläsningen av fyra om krig och medier. Föreläsare var Kristina Riegert docent i kommunikationsvetenskap och verksam vid Försvarshögskolan. Temat var ”Domesticeringen av krig i en globaliserande värld”.

(Foto taget av bloggaren)
Är det en korrekt bild vi får av ett krig via nyhetsrapporteringarna? Beskrivs krigen likadant i andra nationer? Är korrespondenterna alltid oparktiska?
Televisionen är ett av de dominerande medierna, men också paradoxalt. Med det menas att den är central för globaliseringen men också för lokalisering. Den både internationaliserar och domesticerar. TV:n bryter ner statens nyhetsmonopol och det blir svårare för den att kontrollera de bilder som skall visas och inte visas för folket. Runt om i världen tar vi del av samma bilder i en slags internationell mediekultur som dessutom är anglosaxiskt dominerad. De journalister som skapar den har alla liknande arbetsvillkor och västerländska värderingar vilka är snabbhet, oparktiskhet, drama, enkelhet och rapportering om styrande eliter.

Hur kommer det sig att vi kan ta del av samma bilder? Det beror på att majoriteten av de bilder vi ser inte kommer från en enskild korrespondent. Runt 80% av det vi ser kommer från det fåtal nyhetsbyråer som finns utspridda runt om i världen. En av dem är Reuters. Anledningen är att enskilda TV-kanaler oftast inte vill sända ut en egen korrespondent, eftersom det är dyrt. Detta har ökat beroendet till dessa nyhetsbyråer som också sällan granskas. Det uppstår allt fler TV-kanaler, men de har alla i stort sett samma innehåll. Anledningen är den ovannämnda. Det är svårt för traditionella nyhetsorganisationer att leverera kvalitétsnyheter.

Bilder filtreras effektivt bort i ett internationellt mediesystem. Nyheter är byråkrati under hård press. I krig och kaos förvandlas rykten snabbt till sanningar. Krigskorrespondenter som gör sitt yttersta för att fånga bilder, riskerar att förlora livet under vilket ögonblick som helst. Oftast vet man inte vem som är vem i en konflikt. Alla ser ibland likadana ut och är oskiljaktiga när de inte bär en specifik uniform. Nyhetskanalerna accepterar inte vilka bilder som helst. De vill ha aktion och skjutande att visa för tittarna. Därför tvingas korrespondenterna hänsynslöst allt närmare, mot skjutandet för att få de rätta bilderna.  

Under Gulfkriget blev frilansande journalister och f.d. officerare portade från krigets domäner. Man ville til varje pris att världen skulle få ”se de rätta bilderna” och därmed stödja kriget. Till exempel lyckades man förvränga massaken på Basravärgen. Tittarna distanserades från dödandet och istället fokuserades kamerorna mot högteknologin och precisionsmissilerna.
Under Kosovokriget byttes taktik mot journalisterna. NATO framställde sin ”informationshantering” som ett sätt att underlätta för journalisterna. Men det ledde naturligtvis att vissa uppgifter aldrig nådde ut till omvärlden. NATO-propagandan under Kosovokriget gick ut på att trötta ut och hunsa med korrespondenter, spela på känslor (WW2, patriotism etc. ), dementera obekväma rykten, presentera den goda informationen först under en lång stund för att endast ägna den dåliga några minuter etc.

Presskonferenser där flera journalister trängs ihop, är ett effektivt sätt för krigförande nationer att nå ut med fördelaktiga budskap.  Fråga-svar genren (som vi kan se på TV) tvingar journalisten att finnas på plats i flera timmar vilket kan vara tröttande. Nyhetsrapporteringar sker nuförtiden 24 timmar om dygnet.
Trots att journalister rapporterar lika i olika länder, finns det nationella olikheter i skildringen av dessa rapporter. Samma nyhetsbyråkällor (t.ex. Reuters) som används för att skapa berättelser, kan vara väldigt nationsspecifika. Vi behöver bara titta på vårt eget land. Svenska medier visar i mindre utsträckning bilder på ledare som President Bush och mer på civilister. I Storbritannien är det tvärtom. 

Krig sker över hela världen men de får olika uppmärksamhet. Den utrikespolitiska traditionen innebär att nyhetsrapporteringarna speglar ett lands roll i det internationella systemet. Under Kosovokriget var svenska medier mest kritiska mot angriparen och de brittiska minst.
Bristen på rapporteringar om en viss konflikt (t.ex. Kongo), hindrar en nationell eller internationell opinion från att ta form som kanske kan få den att ta slut (som t.ex. skedde med Vietnamkriget).  Ju mindre relevant ett krig är för vårt land, desto mindre utrymme ges den i media. Detta gäller även för det internationella politiska spelet. 

Detta har lett till att flera regionala transnationella nyhetskanaler uppkommit. Några av de mest kända är Al-Jazeera, Pan African TV. President Putin har startat en helt egen engelskspråkig TV-kanal som heter Russia Today och som fokuserar på Ryssland.
Webbar, bloggare och andra alternativa medier utmanar de dominerande medierna, de har ännu inte slagit igenom men är på väg.

Anledningen till att man inte visar döda och lemlästade kroppar i Sverige och övriga Nordeuropa, är enligt Riegert en rent kulturell fråga. Kulturen styr vad som är acceptabelt att visa och inte visa. I Sydeuropa visas döda kroppar hela tiden i media.  Däremot är det helt i sin ordning att visa blodiga och groteska skräckfilmer på våra TV-kanaler. Men dessa är fiktiva. Vi ser inte krigets i dess sanna form och hur hemskt det faktiskt är. Kanske vågar vi inte…..

4 responses to “Andra föreläsningen om krig och medier på Armémuseum

  1. Att påstå att media fick Vietnamkriget att ta slut är en mycket medveten och kvalificerad lögn. Kriget upphörde (inte 1975 pga den konventionella nordvietnamesiska invasion som med stridsvagnar och långskjutande artilleri krossade det sydvietnamesiska motståndet) 1989 efter att USSR dragit in sitt bistånd till Vietnam och dess armé tvingades dra sig tillbaka från Kambodja.
    Vad gäller Basra-vägen lyckades svenska – och amerikanska – media få ett legitimt militärt mål (retirerande militära förband med kvalificerad utrustning och ”krigsbyte” från Kuwait) att verka som ett nytt barnkorståg.
    Bloggare har gjort ett massivt och bra arbete för att avslöja media som ”fular”, t ex som Reuters i Libanonkriget 2006.
    TT har idag anställd en palestinsk aktivist som sin´enda utsända i Mellanöster. Vaddå ideologiproduktion isf fakta?
    Vem har anställt Kristina Riegert på FHS?

  2. Major, det var inte Riegert som gav det påståendet. Hon är mycket sakkunnig och beläst. Det har också stått att läsa och även gått program på TV om hur media påverkade opinionen i USA till att avsluta kriget.
    Under föreläsningen visade hon också en film om krig och media, där journalister och korrespondenter talade för sig själva. Bla togs Basravägen upp.

    Nästa gång Riegert föreläser föreslår jag att du går och lyssnar. Är det någonting du tycker är konstigt skrivet på den här bloggen, så är det i första hand mig du skall hoppa på och därefter föreläsarna.
    Att återge föreläsningar i helhet är inte lätt, Major. Föreläsningen om veteranerna som jag var på nu i veckan varade från kl. 13:30 till 16:00. Hur mycket sades inte under den tiden tror du. Allt kunde jag inte återge.

  3. Min poäng var att ingen internationell opinion (medie- eller annan) fick Vietnamkriget att ta slut. Däremot hjälpte opinionen den ena parten att så småningom uppnå sina krigsmål.

  4. Seså Major….jag menade inte att ”bitcha” på dig. Jag blev mest irriterad på mig själv, eftersom Vietnamkriget inte är min starka sida. Till skillnad från dig. Jag som dessutom läser så mycket militärhistoria. Vietnamkriget är som en sten i min stövel….aj aj aaaaj!