Hur tar vi hand om våra Veteraner?

Idag hölls ett seminarium om Veteranpolitik anordnat av Folk och Försvar tillsammans med Allan Widman (fp) politiker och utredare. Rubriken lydde ”Hur tar vi hand om våra veteraner?” och handlade om Sveriges veteranpolitik, hur den har varit, hur den är nu och hur den skall vara i framtiden. Seminariet som hölls idag tog upp en mycket angelägen fråga som det skrivits och diskuterats för lite om. Den är angelägen eftersom de svenska insatserna internationellt kommer att öka i betydelse.
Drygt 80,000 svenska kvinnor och män har tjänstgjort i internationella militära insatser. I skrivandets stund ingår cirka 1000 personer i utlandsstyrkan. Den siffran kommer att öka. Att deltaga i internationella missioner i t.ex. Afghanistan innebär höga risker och både fysiska och psykiska påfrestningar som kan få efterverkningar under en lång tid efter åt, eller för livet. Hur tar vi hand om personalen före, under och efter tjänstgöringen? Fungerar den som den skall, ger vi rätt stöd till de hämvändande som de förtjänar?

heed1.jpgFörste talare var Överstelöjtnant Magnus Heed som deltagit i ett flertal missioner. Han berättade om en incident i Bosnien den 3 november 1993. Heed var ute på uppdrag tillsammans med två andra kamrater. De skulle söka reda på ett fordon. Letandet gick dåligt och framåt fyratiden började mörkret att falla. Tillslut hittade man en bil som kört av vägen och föraren hade dött. De fortsatte framåt cirka fem meter och körde på två stridsvagnsminor. Föraren Peter Ektröm skades svårast av de tre och blev rullstolsbunden för fem år framåt. Heed fick svåra hörselskador på vänster öra, eftersom han var tvungen att lätta på hörselskydden för att använda radion. Idag har han 10% invalidititet i nackotorna och kan inte sitta och arbeta under en alltför lång tid, utan måste stå.
Omhändertagandet gick bra på skadeplatsen och kontakten med anhöriga fungerade väl. Rehabliteringen hemma i Sverige var också bra så länge den varade. Men hans hörselskada klassades inte som arbetsskada. Anledningen var att det inte säkert gick att fäställa att han fick den vid olyckan. Heed anlitade en advikat för att driva ärendet vidare mot Försvarvaktem (FM), men eftersom det var dyrt och osäkert om han skulle vinna så lades det ner.

Heed anser att det borde finnas ett bättre system för omhändertagandet av skadade soldater. Det saknas utbildade militärpsykologer som förstår vad soldaterna har gått igenom och talar deras språk. Utdelandet av medaljer till de som gjort en insats och blivit skadade under den, kunde också vara bättre enligt honom. Det råder en slags ”jantelag” inom Försvarsmakten. I utländska försvarsmakten har man system för detta, så varför inte i Sverige.

eggeblad1.jpgBjörn Eggeblad från Fredsbaskrarna som var nästa talare, berättade om det omhändertagande han fick efter att ha blivit svårt skadad i Libanon 1991. Han blev tillsammans med några andra kamrater kidnappad och bortförd. Under en skottlossning sköts han genom båda vaderna och var en hårsmån från att dö. Skadorna var så svåra att det blev tal om amputation av högra benet. Men fältlasarettet i Libanon och kirurgerna hemma i Sverige räddade det. Det tog sexton operationer på fem år innan han kunde gå normalt igen.
Men under rehabiliteringstiden som gick bra, fick Eggerblad utkämpa mot FM för att få ut sin försäkring. Det gick så långt att han precis som Heed fick anlita en advokat. Försäkringssytemet vid FM var vid den tiden urdåligt. Idag är Eggerblad återställd men har då och då återkommande ångestanfall. Han led efter hemkomsten av PTS (Posttraumtiskt stress), vilket ledde till att han fick återvända till Libanon för en ”debriefing” vilket hjälpte.

widman.jpg Allan Widman redogjorde om arbetet med veteranpolitik. Idag har de internationella uppdragen ökat i betydelse sedan beslutet 2004. Widman har besökt styrkan i Afghanistan och berättade att det finns ett slags ”vi” och ”dom” mönster där. I styrkan finns det de som tjänstgör helt frivilligt och de som är anställda av FM. Finns det en skillnad i hur olika kategorier bland dessa tas omhand efteråt?

Därefter följde en paneldiskussion där det frågades och diskuterades fritt. Diskussionen inleddes med ett kort anförande av ordföranden för Fredsbaskrarna Bo Wranker. Det har beräknats att panel.jpgcirka 10-15% av de hemåtvändande för med sig någon psykologisk skada. En den menat att andelen är betydligt högre. Mörkertalet är stort därför att psykologiska skador är svåra att upptäcka. Ibland vet inte bäraren själv om att denne har en psykologisk skada. Sedan 1956 vet vi inte hur många vi har skickat ut på missioner eller hur många de är. En person kan också ha genomfört tiotals med missioner. Andra länder har mer erfarenhet av veteranpolitik än Sverige. Bäst i världen är Kanada.

Om svenska staten skickar iväg personer på riskfyllda internationella uppdrag, har den ett livslångt ansvar och inte ett tidsbegränsat.

Det finns en oro att förberedelserna i Nordic Battlegroup brister. Runt 25% av de uttagna till styrkan är värnpliktiga. Eggeblad anser att det inte är lämpligt att skicka iväg unga värnpliktiga. En ung människa kan inte vara mentalt förberedd inför det som kan koma att hända. Ren militär träning räcker inte, det krävs livserfarenhet. Men eftersom allt färre gör värnplikt, så krymper urvalet.
Sverige har ett gott anseende internationellt. Tyvärr finns det de som tror att krig är spännande och åker för ”att det är häftigt att skjuta talibaner”. Denna attityd delas både av unga och äldre soldater. Det finna även de som satt i system att hela tiden åka på missioner.

Kommentarer inaktiverade.