Fortifikation

Fortifikation är ett fascinerande ämne. Så länge krig har funnits på jorden har människan byggt borgar, vallar, torn, murar och mycket mer. Jag skall inte gå så långt tillbaka i tiden utan håller mig till fortifikations guldålder.

Medeltidens borgar
Under medeltidens feodala samhälle var det bara makt som rådde. Allt vad de rika och inflytelserika företog sig fyftade till att sträka sin makt. Synen på tillvaron var rätt cynisk. Man ordnade äktenskap för att stärka band, avlade starka hästar, rekryterade vältränade soldater men framförallt så byggde man starka fästen. En borg om något var en symbol för styrka och makt. Varje markgreve, riddare, fogde för att inte tala om kungen behövde ett slags fäste för att kunna försvara sina egendomar. Klart, ju mer pengar och tillgång till folk man hade desto större blev bygget.

castle.jpgUnder den här perioden var belägringskonsten den dominerade krigföringen. Intog man ett fäste, en borg eller en stad omgärdad av murar så fick man makt över ett visst område och folk.
(egen illustration)

Men en belägring var någonting mödosamt och drog ofta ut på tiden. Det finns skrivna berättelser om belägringar som varade i flera år. Men på medeltiden existerade inte tid på samma sätt idag. Det var inte heller säkert att till exempel den borg man belägrade föll. Kanske kom parterna överens om en lösning under belägeringen.

Borgarna byggdes på höga höjder så att de var svåra att nå. Man undvek platser som omgavs av höga klippor och berg där kastmaskiner kunde forslas. Borgen byggdes efter tre elementära grunder: murar, torn och portgångar. Portgångarna var alltid den känsligaste punkten. Slogs castel.jpgåtminstone en av dem in hotades genast försvaret av hela borgen. Därför hittade man på alla möjliga tekniker och sofistikerade lösningar för att försvara denna akilles häl. Murarna byggdes höga och tunna så att ede var svåra att eskalera (ta sig upp för). De kröntes av tinnar bakom vilka försvararna tog skydd. På tornen lät man konstruera ställningar från vilka kokade olja hälldes. Varje borg hade oftast ett kärntorn som var dess medelpunkt och därför målet för belägrarna. När det tornet föll var borgen intagen. Runtomkring tornet byggde man en hög koncentrisk mur. Ibland kunde en andra lägre mur byggas runt denna. Den lägre muren fick på så sätt understöd från försvararna på den högre. Allt detta  omgavs vanligtvis av en bred vallgrav.

Befästningskonsten utvecklades enormt under medeltiden. En liten styrka på 60 soldater och 180 bågskyttar kunde lätt göra motstånd mot en tio gånger större fiende. Men naturligtvis innebar detta att belägringskonsten utvecklades i samma takt. Nya sätt att underminera murar uppfanns och nya effektivare kastmaskiner konstruerades. Men höjpunkten skulle komma med krutets uppkomst.

Renässansen 1400-1500-talen
Om makten var det som styrde människornas sinnen under medeltiden, så var det sunt förnuft under renässansen. Fanns det någon skillnad? Men hursomhelst lovordades matematiken högt och ljudligt. Den sågs som den främsta och ädlaste av alla vetenskaper och hölls därför högre i ära än alla andra. Matematikens lagar äro orubbliga! Matematikens sanningar är alltid de sannaste!
Det är också vid den här tiden som man kan tala om den geometriska krigföringen. I geometrisk krigföring förs striderna med koncentriska cirklar och polygoniska kvadrater. Grunden för fortifikationen lades under denna entusiastiska period.

fastning1.jpg Under 1400-talet började krutet användas på allvar. Renässansen började i Italien och italienarna var de första som började hitta  på sätt att skjuta iväg stora och tunga stenkulor med hjälp av krutets mirakulösa makt. Det var därför italienarna som uppfann den nya krigsmetoden med artilleri, fortifikation och condottieri (legosoldater). Artilleriet  förbättrades i en rasande takt, för i krig blir människan uppfinningsrik. År 1420 sköt man I staden Bordeaux iväg en stenkula som vägde hela 356 kilo. Efter år 1450 hade varenda krigshär en skara erfarna cannoneurs som grävde skyttegravar och ledder de intensiva bombardemangen av fästen och städer. I samma veva togs den mer effektiva metallkular i bruk.

De gamla medeltida borgarna hade inte chans mot dessa gigantiska bombarder som krossade allt i sitt triumftåg genom den civiliserade världen. De kunde stoppa attacker från fotfolket, men när kanonerna som sköt längre än försvarsarnas pilbågar fördes fram stod borgarna helt maktlösa. Murarna maldes skoningslöst och systematiskt ner till grushögar i kulregnets pepparkvarn. Med i dammet följde den feodala tiden och riddarna. Det var ej längre fråga om att vinna ryktbarhet, ära och visa mod. Nu handlade det om att vinna strider så snabbt som möjligt och till ett billigt pris.

Detta ledde till en revolution inom befästningskonstens tänkande. Det akuta problemet som säkerligen orsakade många sömnlösa nätter även för de skarpaste hjärnorna var följande…….
Murarna måste kunna stå emot kanoneld, men också kunna besvara den. Försvararnas klassiska arsenal av klumpiga handeldvapen, armborst och svärd räckte inte längre till. Logiken sade att det måste bli kanoner mot kanoner. Men hur?
fort2.jpgDen nya tekniken skissades upp av den skicklige tyske oljekonstnären Albrecht Dürer. Men den fullbordades och förbättrades i det ledande intellektuella centrat i Europa – Italien. Tidens största intellektuella giganter sysselsatte sig med problemen rörande befästningar. Kunde denna gordiska knut få en logisk lösning? Några namn att nämna i sammanhanget är en annan stor oljekonstnär och universalgeni Leonardo da Vinci som försåg några stora furstar med skisser. Skulptören Michelangelo, munken Francesco di Giorgi och arkitekten Filippo Brunelleschi mest känd för domen Santa Maria del Fiore i Florens.

Så ur dessa konstnärssjälar skapades den nya stilen ”Trace Italienne”. Murarna byggdes tjockare för att stå emot kanoneld och lägre för att minska träffytan. De gamla medeltidsborgarnas torn var inte byggda för att inhysa kanoner, därför lät man konstruera stora och breda plattformar bakom murarnas kurtiner. Detta för att ge plats för hela batteriet och dess service.

Men trots detta, trots alla snilledrag så återstod ett problem. Den flankerande elden. Kanonerna som stod bakom kurtinen kunde ju bara fyra av rakt framåt, medan belägrarna kunde rikta in sina kanoner diagonalt. På detta sätt uppstod en död linje.
Dessa döda linjer kom att orsaka mycket huvudbry.

Det är nu som man på allvar tar hjälp av geomterin för att lösa problemet. Många av renässansens fortifikatörer var de facto skickliga matematiker. Logiken var kall. Man räknade ut allt, vinklar, projektilbanor och linjer med största möjliga exakthet. Altt större krav ställdes på mätinstrument, formler och siffror, vilket i sin tur ledde till att matematiken radikalt förvättrades. Matematiken hade fram tills dess används för mer banala ting som bokföring och viktmätning. Men nu kom även teorin in i bilde. Fortifikationen utvecklade matematiken och inte tvärtom, ungefär som dataspelen utvecklar datorerna idag.

Först lät man bygga runda kanontorn och raveliner i i vallgravarna som gav flankerane eld och täckte upp den döda linjen. Men den raka linjen kom helt att besegra kursvan. Snart hade de runda tornen försvunnit och bastionsystemet uppfunnits. Bastionerna lät man skjuta ut från varje sida på kurtinen. Varje bastion bestod i sin tur av två flanker och två faser. Flankerna beströk kurtinen sidlängs med eld och dess faser riktade elded utåt mot fälten framför.
Inte nog med det, man tänkte ytterligare ett steg och såg till att systemet konstruerades aå att varje bastion kunde skydda sin granne med eld. Fästningarna uppfördes i ringform och bastionernas flanker vinklades så att de kunde beskydda varandra. Till slut anlades de i olika regelbundna former som hexagram, pentagram och diamantform vilka alla försågs med bastioner ute i kanterna. På så sätt uppstod inga döda linjer som kunde äventyra hela fästningens säkerhet. Man var noga med att till punkt och pricka följa den geometriska disciplinen. Under medeltiden anpassades borgarna efter terrängen, men renässansens ingenjörer vägrade låta någonting rubba deras raka matematiskt bevisade linjer. Man körde bort befolkningen från fälten, rev ner vartenda hus, täckte över åkrar, gärvde igen diken, högg ner mängder med skog och röjde för hand undan massor med jord och sten.

Om de viktigaste fortifikatoriska elementen var tre under medeltiden, så hade de utökats till fem under 1500-talet. Dessa  var skydd, hinder, flankering, obesrvation av fienden och multipeleld. Dessa element rymde tillsammans många intressanta problem som bara kunde lösas på matematisk väg. Problem som den korrekta längden på kurtinen, storleken på bastionvinken, utplacering av artilleri etc.

1600-talet
star.jpg
Under 1600-talet utvecklades bastionsystemet ytterligare. Man stod inför nya problem. Ett av dem var hur man skulle försvåra för belägrarna att skjuta en bräsch i muren. Kanonernas skottlängd var begränsad.
Man löste detta med utanverk som skansar, redutter och blockhus vilka uppfördes utanför fästningen. Ibland kunde dessa bevaka vägar, höjder och hamninlopp. Men det var främst tenaljsystemet som flitigt diskuterades och användes. Rent generellt gick det ut på att man grävde en vallgrav runt fästningen och bemannade den med fotfolk och arkli (artilleri). Varje fortifikationsskola hade sitt eget system, men i största allmänhet såg det ut enligt följande. Man vilje öka antalet eldlinjer med olika utanverk som tenaljer, raveliner, hornverk och kronverk. Tenaljerna och ravelinerna fyllde i stort sett samma funktion. De var V-formade mindre befäsningar med öppen rygg som oftast placerades framför en port för att beskydda den. Horn- och kronverken var utstickande försvarsanläggningar med små spetsiga, framåtriktade verk avsedda för flankerande eld. Skillnaden mellan dem var att hornverket hade två utskott, medan kronverket hade tre.

kont.jpgAlla dessa verk inneslöts av en gemensam vallgrav (enceinte). Den skulle också försvaras och fienden skulle utsättas för multipeleld från minst tre olika höjdnivåer. På gravens kontereskarp (yttre sluttningen av en vallgrav) upprättades en betäckt väg för mousqueterie (musketerare). Framför den byggdes en palissad. Den övergick i en glacis som var en gräsbevuxen sluttning vars lutning var beräknad så att den kunde bestrykas med eld. På eskarpen (den intre sluttningen av en grav) upprättades en hög klädmur med stenlist för att förhindra överklättring. Bakom murens bröstvärn stod skyttar. Över klädmuren reste sig en bred kanonbank.

fastning2.jpg Där terrängen och grundvattennivån tillät byggde man underjordiska mingångar och gallerier (största typen av mingångar). I dem placerades lyssnarposter genom vilka man följde fienden grävningar och arbeten. Man försökte hejda honom med minor som placerades i kammare och sedan sprängdes i luften. Vissa av mingångarnas förgreningar gick långt utanför glacisen, andra löpte under utanverken. Tanken var denna att om fienden lyckades ta sig in i ett utanverk och om man inte lyckades jaga iväg dem därifrån, så sprängde man helt enkelt hela verket i luften. Bättre det än att fienden fick tillgång till kanonerna och krutet.

Aldrig tidigare i historien hade matematiken spelat en så stor roll för kriget. Nu behövde man professionella yrkessoldater och utbildade officerare. Tidigare var det bara styrka och mod som räknades. Men kriget hade blivit alltmer invecklat. Man behövde inte döda direkt med sina egna händer, utan det räckte med en skarp hjärna som räknade ut hur allt skulle gå till. Man kan inte tro att det är sant, men från mitten av 1600-talet och långt in på mitten av 1700-talet var fortifikation ett populärt nöjde i societeten där folk ägde bildning. Böcker som handlade om ämnet såldes i bokstånden och teorierna diskuterades flitigt och ingående på kaffehusen eller i salongerna. Det var just på dessa platser som fortifikationen utvecklades. Inte minst kaffehusen var den tidens universitet där nya briljanta idéer kläcktes. Mängder av nya mätinstrument presenterades inklusive tillhörande matematiska formler.
Kriget drev utvecklingen framåt. Men mycket av det som de lärde lade fram för allmän beskåd, förblev enbart teori och inte praktik.

Lite om fortifikationen i Sverige
I Sverige skulle strömmningarna från Italien och Europa aldrig få riktigt samma proportioner och genomslagskraft. När det finns många namn att nämna på kontinenten, har vi bara ett enda stort namn: Erik Dahlberg.

bohus.jpg Under Karl XI:s tid hade den svenska fortifikationen sin storhetstid. Kungen hade ett mål: att återupprätta de förfallna fästningarna. Chefen för fortifikationsverket, Dahlberg hade fullt upp med att rita och förse majestätet med riktningar. Båda två var outtröttliga och sparsamma med tiden.
(egen illustration)

Dahlberg hade förvisso studerat halden.jpgutomlands och kommit i kontakt med de teorier som då existerade. Men han utvecklade en helt egen ”nordisk stil” för befästningskonst. Den lämpade sig bättre för vår klippiga grund. Fästningarna anpassades efter grunden och de medeltida borgar som behövde moderniseras. (egen illustration)

Han lät också rita bombsäkra torn med artilleri i flera våningar. En metod som de franska ingenjörerna senare kom att ta efter.
Karl XI:s militära politik var fredssträvande och det försvar han byggde upp var defensivt. Fästningarna spelade en viktig roll för honom, vilket förklarar de åtta miljoner silvermynt som han lät överrösa dem med. Kungen blev även känd för att han själv reste ut och spionerade på arbetena. Försvaret orienterades längs de södra gränserna mot Danmark. Bohus och Carlsten fäsningar blev därför viktiga och är praktexempel på Dahlbergs geni.

Ordförråd för den som vill
Bastion: försvarsverk som ingår i huvudvallen. Består av två flanker och två faser. Flankerna var ofta bestyckade för att kunna bestryka huvudvallen (kurtinen) med eld.Batteri: flera kanonerBetäckta vägen: en smal nedsänkt liten förbindelseväg eller gång, anlagd framför vallgraven på en fästning, uppe på dess kontereskarp. Är skyddad från insyn och eld utifrån, användes dels som stridsställning för fotsoldater.Blockhus: mindre försvarsverk till skydd för t.ex. hamninlopp eller en väg.Donjon: logoments-byggnad som även kunde innehålla kanoner om så behövdes. Manskapet levde sida vid sida med pjäserna.

Eskalera: ett annat ord för stormning. Att eskalera en mur betyder att man klättrar över den.

Eskarp: den inre sluttningen av en vallgrav.

Fas: den hälft av en bastion varifrån man riktar bestrykande eld längs fronten på de intilliggande verken.

Flankerande eld: beskjutning som träffar förband i sidan.

Flankverk: försvarsverk byggt för att med gevärs och kanoneld bestryka fäsningens linjer från sidan.

Fort: av latinets fortis (stark). Är en mindre permanent fästning.

Fortifikation: av latinets fortifico (göra stark). Är befästningskonst helt sonika.

Fästning: av tyska vesten (föra fast). Stark permanent försvarsanläggning.

Glacis: en lång svagt sluttande jordvall med trekantig profil, vars uppgift är att skydda bakomliggande murverk från direktriktad eld.

Hornverk: en utstickande försvarsanläggning med sin bas i en befintlig besfätning och krönt med två utskutande små verk. Dessa är spetsiga och framåtriktade avsedda för flankerande eld. Har verket tre utskott kallas det för kronverk.

Kaponjär: en täckt passergång med skyttegluggar för gevär och lanoner, som vanligtvis sträcker sig ut till ett dike för att bestryka det med eld.

Kasematt: en välvd kammare inne i en mur. De användes ibland för att skydda kanoner men det var vanligare att använda dem som ammuniti0nsförråd, stall, logoment etc.

Kontereskarp: den yttre sluttningen på en vallgrav.

kronverk.jpgKronverk: se hornverk.

Kurtin: besfästningens baslinje. Den raka mur som länkade samman de utskjutane bastionerna.

Mingång: underjordisk gång som kan gå långt utanför fästningens gränser. I den placeras minor ut för att sedan spränga dem i luften. Större mingångar kallas för galleri.

Minkammare: den slutpunkt i en mingång där själva minan placerades.

Palissad: försvarsverk som består av spetsiga träpålar.

Polisbatteri: hjälpbatteri. se flankbatteri.

Ravelin: en liten V-formad besfästning med öppen rygg, placerad framför en vall. Oftast mellan två bastioner och inte sällan för att betäcka en port från direktriktad eld. Kallas ibland för demi-lune (halvmåne).

redutt.jpgRedutt: mindre skans.

Skans: mindre befästning av trä, jord eller sten.

Skyttegalleri: gång/valv med skottgluggar i väggarna. Genom gluggarna kunde soldaterna i skydd skjuta med handeldvapen.

Tenalj: En liten låg jordfästning med öppen rygg ofta V-formad. Den skyddade kurtinens utfallsport.

Trace Italienne: den nya typen av fästningar där murarna var låga, snedvridna, mycket tjocka och täckta av utskjutande bastioner.

Utfallsport: en liten diskret port vanligtvis i muren. Den gjorde det möjligt för försvararna att ta sig ut ur fästningen och möta belägrarna i en strid utanför murarna. Bohus fästning hade en sådan, men den murades igen.

9 responses to “Fortifikation

  1. Är det därför det heter fästing, dvs att den lille rackarn belägrar sig, sätter sig fast?😉

    Hörrö, håller du på med ett 3-betygsuppsats i ämnet? Man skulle kunna tro det. Icke desto mindre mycket intressant och lärorikt!

  2. Jag har faktiskt gått i samma funderingar som du Berndt, vad gäller fästing. Det är också lätt att slinta på tangentbordet och stava fel mellan ”fästing” och ”fästning”. Så ser du något stavfel, så har jag väl glömt att sätta på mig brillorna igen.

    Det här jag skrivit är en gammal uppsats, Berndt. Den skrev jag på gymnasiet och var mer omfattande då. Var tvungen att korta ner den för bloggen. Jag glömmer aldrig lärarens min när jag redovisade den inför publik och vad han sa till mig efteråt….att han hade sett striderna framför sig, med krutrök, skrik, kanondån och allt(!) (han gestikluerade när han sa det). Det blev högsta betyg!

  3. Upplevde du detsamma?

    Jag vet inte vad jag gjorde. Själv tyckte jag att jag var jättetråkig under föreläsningen och hade fullt sjå med att få åhörarna att förstå allvaret. Kanske tog jag i för mycket….

  4. Snygg! Den gjorde säkert mer succe än min kria, som behandlade en annan fästning – Dien Bien Phu.
    Jag har iof läst väldigt överskådligt, men hittar inget om fästningsbyggandets stora problem – vart man gjorde av de jordmassor som ”blev över” när vallgravar och andra håligheter grävdes ur. Att fördela dessa med minsta möjliga ansträngning – hand- och hästkraft, precics som Du skrev! – styrde oftare än taktiska krav var fästningen till slut hamnade…

  5. Whoops, det borde jag kanske ha nämnt. Vad gjorde man av alla enorma jordmassorna. När man grävde en vallgrav så slängde man upp jorden på kanten helt enkelt. Bakom den kunde soldaterna ligga i skydd om de ville. Bara ett exempel på vad man gjorde med jordmassorna.

    Min favoritfästning är utan tvekan Halden. Det är den som ni kan se på en av illustrationerna. Ni som har besökt den känner väl till Overberget. Det är den otillgängliga fästningen bakom Stortornet.

    Bli inte chockad om du läser detta, Major. Men jag har sett din D-uppsats. Jag erkänner! Du sa ju att den blev publiserad i Militärhistorisk Tidsskrift…hur skulle jag kunna hålla mig undan? Det är precis som att hålla fram godis åt ett litet barn. Men Vietnamkriget är det krig jag kan sämst, så då får du lära mig. Att du skrivit handlar om Vietnam och du skriver bra! Du skriver precis som en militär!🙂

  6. Men så är du militär också.

  7. Men snälla MR! Jag blir ju riktigt rörd… som när Uffe Henricsson fick frågan om vem som skulle rådda underrättelsetjänsten: ”Ta Majoren, han är ju intresserad av det militära…”

  8. Tror du inte jag blev rörd när jag höll dina alster i min hand. Jag tänkte ”han är precis som jag, gillar att skriva och är tokig i militärhistoria”.

    Men Vietnamkriget är inte min grej…..