Den tabubelagda forskningen om världen bortom denna

Jag har tidigare skrivit lite om historien kring de psykologiska trauman som soldaterna alltid har utsatts för under strid. Det är inte bara en historia om lidande av största mått men också om mänsklig dumhet och stolthet. Detta gäller inte bara för den krigets psykologi, men även för den psykologiska forskningens historia i största allmänhet. I DN den 27 september gick det att läsa mer om detta i en essä av Tor Wennerberg.

I sin Essä berättar han om psykiatrikern Judith Herman som i slutet av 1970-talet började forska kring psykologiska trauman. Hon upptäckte att bakom många patienters lidande dolde sig en historia av sexuella övergrepp som t.ex. incest. Att det då hade forskats så lite kring detta berodde på att detta var ett tabubelagt område. Det var ingenting som det talades öppet om i samhället. Den förste som på något sätt forskade kring trauman var Freud och han kom då fram till liknande slutsatser. Han var speciellt intresserad av hysteriska kvinnor. Men hans teorier mottogs då med tystnad av samhället. Övergerpp och psykologiska trauman var ingenting man bratade om i den tidend politiska samhälle.

Psykologiska trauman blev åter aktuella när Första Världskriget bröt ut. Detta krig liknande inget av sina föregångare. Soldaterna kunde tillbringa veckor och månader hukande eller instängda i bunkrar, medan kanonerna på båda sidor sköt konstant. Det var sällan som en tysk stod öga mot öga med en fransos eller engelsman. Så här skriver Wennerbegrg: ”I skyttegravskrigets fasor raserades illusionerna om manligt hjältemod i krig. Ett för samtiden chockerande stort antal män bröt samman psykiskt. Instängdheten i skyttegravstillvaron och den utdragna närheten till våldsam död och förintelse fick soldater att bete sig som hysteriska kvinnor. De skrek och grät okontrollerat eller blev stumma och orörliga; de tappade minnet och miste förmågan att uppleva känslor. Dessa patienter föraktades och stämplades som ”moraliska individer”, och deras hysteriska symptom behandlades med elchocker”.

Mer än så gjordes i princip inte för dessa soldater. Man kunde inte acceptera att män betedde sig på det här viset. Under Andra Världskriget skedde samma saker och forskarna började intressera sig på nytt, men när kriget var över mattades intresset av. Några av de stora politiska ledarna vid den här tidpunken ställde sig frågande och föraktfulla till krigspsykiatrin. En av dem var Winston Churchill, själv en gång soldat som uttryckte sig föraktfullt om kåren:Jag är säker på att det vore förnuftigt, att så mycket som möjligt inskränka dessa herrars verksamhet. De kunna göra mycken skada och deras verksamhet kan lätt urarta till charlataneri. Man måste hålla en fast hand över dem och de bör ej tillåtas att i större antal sprida sig i arméerna på statens bekostnad. Vi har redan tillräckligt med onödigt påhäng ändå.”

Pansargeneralen Patton var lika föraktfull han. Så här berättar han i sina memoarer om en officer som råkat ut för ett psykologiskt sammanbrott: ”Jag frågade honom, varför han gick och låtsades vara sjuk. Officeren brast i gråt och jag igenkände genast ett fall av hysteri. Jag gav honom en ordentlig örfil och uppmanade honom att omdelbart återgå till truppen och försäka vara karl. Jag är övertygad om att alla officerare borde behandla dessa män på detta vis.”

Det var inte förrän under Vietnamkrigets värsta dagar som det började hända saker. En stark antikrigsrörelse tog form och veteraner började vittna offentligt om sina upplevelser och de krigsförbrytelser som de själva deltagit i. Mot denna bakgrund antog det amerikanska psykiatrikerförbundet år 1980 upp ett välkänt begrepp PTSD – Posttraumatiskt stressydrom.
”I början av 1980-talet, efter att Vietnamveteranerna skapat legitimitet åt diagnosen PTSD, kunde så forskare och behandlare konstatera att samma slags stress- och ångestsymptom som plågade krigsveteraner också drabbade slagna och våldtagna kvinnor och barn som misshandlats eller utsatts för övergrepp” skriver Wennerberg i sin essä.

Det nutida slagfältet ställer än högre psykologiska krav på soldaten än någonsin tidigare. Så här skrev jag i en egen essä för många månader sedan. ”Istället för slagfält, är ordet “stridplats” mera relevant i sammanhanget. Denna stridsplats (som kan variera i storlek) kan upplevas som tom och enslig. En soldat strider i allt större utsträckning på egen hand och ingår i en mindre grupp som ofta är utspridd. Det kan hända att han eller hon blir lämnad ensam. Detta ställer höga krav på psyket, att hålla sig lugn, tänka klart, hålla reda på fienden, inte vara rädd för ensamheten och koncenterara sig på uppgiften. Människan är sedan urminnes tider ett flockdjur och egentligen inte skapad för ensamhet. Detta att kunna operera helt självständigt och veta vad som ska ske i nästa ögonblick, ställer krav på tänkandet. Är ensamheten vår största fiende? Jag lämnar frågan öppen åt läsaren”.

Vad gör man när kamraten bredvid en inte är sig själv längre, utan helt plötsligt stigit in i en helt annan värld bortom denna. En del återvänder aldrig tillbaka utan förblir bortom all mänsklig kontakt. Att stå inför en människa som helt glömt vem han eller hon var tidigare är otäckt. Vi står inför någonting för oss mörkt och okänt som vi kanske aldrig tidigare vågat kliva ner i. Därför kan vi inte hjälpa den människan som är där, på mörkrets och tomhetens andra sida. Det kommer också som en kuslig påminnelse att man mycket väl själv kan stå där en dag. Kommer då någon och sträcker ut en hand och hjälper en tillbaka? Eller stannar jag kvar där och aldrig återvänder till den här bistra världen för att jag fått nog av den?

Vad gör man i en situation som denna?

”Det är en naturlig mänsklig tendens att inte vilja se och ta in hur mycket lidande som finns i världen” Tor Wennerberg

8 responses to “Den tabubelagda forskningen om världen bortom denna

  1. Det är inte en mänsklig tendens, Tor Wennberg får ursäkta. Det är mänskligt att inte kunna ta in och bearbeta hur mycket lidande som helst. Soldater är bara människor…

  2. Enligt vad jag har hört och läst, är krigspsykiatrin i dåligt skick i Sverige. I vilken utsträckning kan jag inte säga. Hörde att den blivit lite bättre. Men den måste bli bättre i och med att vi sänder iväg mer trupp till olika delar av världen.

  3. ”En stark antikrigsrörelse tog form och veteraner började vittna offentligt om sina upplevelser och de krigsförbrytelser som de själva deltagit i.” – Försiktigt, MR, försiktigt! Du kliver i ett minfält här. Många av de amerikanska soldater som vittnade om ”krigsförbrytelser” de själva deltagit i visade sig – inte ha tjänstgjort i Vietnam, i alla fall inte i de förband eller på de platser de påstod. Många hade överhuvud inte tjänstgjort. Ett typexempel var Al Hubbard, som uppträdde i bild tillsammans med John Kerry – även i kongressförhör – och påstod sig ha bombat civila. I verkligheten hade han fått avsked som sergeant i FV före krigets början, hade aldrig tjänstgjort som pilot och inte heller tilldelats de medaljer han bar. Läs BG Burketts bot ”Stolen valor” så hittar Du många liknande exempel. US Congress stiftade t o m en lag, ”Stolen Valor Act”, som gjorde det till ett federalt brott att föregiva veteranstatus.
    Idag återkommer fenomenet, en viss Jesse Macbeth som gått ut i media och ”bekännt” att han begått krigsförbrytelser visade sig vid närmare påseende ”phoney”, utkastad och avskedad efter bara 40 dagar i Boot camp.
    Efter att ”The Door Gunner´s Guide to PTSD” publicerades steg mycket riktigt också antalet veteraner som sökte hjälp inom Veteran´s Administration. Eftersom VA angivit PTSD som en diagnos som berättigade upp till full sjukpension, och guiden visade hur symptomen skulle beskrivas, är det väl inte otroligt att ett antal veteraner (med erfarenhet från Vietnam eller inte – VAs arkiv var kass) kunde skaffa en födkrok…..

  4. Den som skriver om krig på det sättet som jag gör, Major, rör sig ständigt i ett minfält. Jag är medveten om att det kan smälla rejält för eller senare. Men den smällen får jag ta då.

    Det jag skrev var ingenting som jag fabulerat ihop major. Det stod i essän. Har du läst den?
    Jag har sagt till Majoren att jag inte kan någonting om ”Nam”. Vad i Gudars Namn är det som fascinerar Majorn så mycket med det? Du verkar vara lika förtrollad av det kriget som jag är med fortifikation. Jag kan inte ett millevitt om ”Nam”!! Dessa diskussioner förs med lös ammunition, men det skall jag ändra på Major….vänta bara skall du få se vad Menige Marie hittar på….

  5. Nu är jag nyfiken. Har majorn läst General Giaps bok om ”gerillakrig”? Är den läsvärd. För det var väl det som Vietnamkriget var? Ett gerillakrig.

  6. Visst, Vietnamkriget började som ett gerillakrig – mot fransmännen sent 40-tal. Det ”andra” vietnamkriget utkämpades på två fronter, på psyops, där amerikanerna förlorade, och på den konventionella, där sydvietnameserna förlorade 1975. 1975 var de sista resterna av FNL utan militär betydelse och dess politiska gren, PRG, helt styrd av det (nord)vietnamesiska kommunistpartiet (om hur PRG snöptes efter 1975, se Truong Minh Tang ”A Viet Cong Memoir”. Truong var justitieminister i PRG). Att amerikanerna aldrig besegrades på slagfältet spelade då ingen roll, man besegrades inför världsopinionen och av den mediabild som skapades. En intern opinion av radikala demokrater, som är i grunden isolationistisk och ”USA-first” slog, precis som man försöker idag, spiken i kistan.
    För övrigt må Giap vara en god skribent – men den militära planeringen i åtminstone kriget mot fransmännen, stod kineserna för (se Qiang Zhai ”China and the Vietnam Wars, 1950-1975”).
    För ett exempel på hur media sviker oss idag, läs vad generalen Sanchez verkligen sa på http://www.militaryreporters.org/sanchez_101207.html.
    Du undrar vad som fascinerar mig i Vietnamkriget? Det är följande: ett västland med överlägsna fysiska resurser förlorar mot ett litet land som driver en avancerad Psyops som spelar på exakt rätt strängar för att få västerlänningar att ta ställning – för en diktatur, för en konfliktlösning med våld, för terrorism. Ser Du möjligen att detta har bäring på vad som händer idag?

  7. ”ett västland med överlägsna fysiska resurser förlorar mot ett litet land som driver en avancerad Psyops som spelar på exakt rätt strängar för att få västerlänningar att ta ställning” det låter nästan som Afghanistan och Irak, det är det första jag tänker på.

    Så Giap lärde sig allt från Mao med andra ord. Betyder det att Maos Lilla Röda är mer värd att läsa än ”Gerillakrig” av Giap? Ser visst ut som att jag är ”unskilled” i det krig jag borde veta mest om. Det erkännr jag. För jag ingår ju själv i det som titt som tätt kallas för ”gerillan”. Vá bra att Majorn hittade till min blogg.

    Säg Major….om Sverige blev attackerat av en Hi-tech nation, tror du att vi skulle bli tvunga att föra ett liknande gerillakrig i våra skogar i stil med det i Vienams djungler? Vi har ju inget Försvar att tala om, lite pansar, flyg och ett hemvärn som varierar i olika kategorier.

    Kan Majorn mycket om gerillakrig? Har han läst boken ”Small Wars”?
    Nu är jag nyfiken igen….

  8. Vi saknar den väsentligaste tillgången för en gerilla – nämligen en fanatisk vilja att substituera alla svagheter med blod. Eget blod. Det tycker jag framgår med önskvärd tydlighet när man läser inläggen på denna blog.
    Sedan saknar vi också den andra väsentliga tillgången, nämligen ett tryggt basområde dit man kan dra sig tillbaka för att vila och slicka såren när man varit inne och fått pisk. I Vietnamkriget var det basområdet Nordvietnam och till del gränsområdena i Laos och Kambodja (som dock enbart var framskjutna delar av Nordvietnam – alla förnödenheter och alla truppförstärkningar fördes dit från Nord), i Irak är det Syrien och Iran, I Afghanistan är det stamområdena i Pakistan (främst Waziristan) och under Kinas inbördeskrig var det USSR.
    Både Maos lilla röda och Giaps olika skrifter har i min mening begränsat värde för den som vill lära sig ngt om det militära – särskilt som Kina frambragt militära storheter som Sun Zu och Wei Guoqing – den riktige segraren vid Dien Bien Phu.
    Och – jo, Du tänkte rätt om Irak och Afghanistan. Hur kommer det sig att vi hamnar i en situation där våra media är våra farligaste fiender. (Och säg inte att det beror på att vi är på samma sida som USA – det var ju lika dant under de olika ubätskriserna…)