I Odenbergs kölvatten

korvett.jpgI en intervju med DN berättade Odenberg öppet om hur mycket huvudvärk de nya Visbykorvetterna gav honom. Hur välbepansarde de än är har en akilleshäl, de saknar luftvärnsrobotar. Ett skott i ryggen och det bär i princip av till botten ögonaböj. Märkligt nog är Sverige det enda nordiska land som inte har köpt in detta viktiga skydd. Hur kommer det sig? I Svd redovisas kostnaderna förhela kalaset ”Prislappen för robotar till de fem Visbykorvetterna är en miljard kronor. Det kan jämföras med hela Visbyklassens kostnad: elva miljarder kronor”. Har remmarna kring penningsäcken dragits åt så hårt helt plötsligt, att det inte finns råd med en miljard till robotar?

Nu intervjuar även Svd f.d. försvarsminister Mikael Odenberg kring den här frågan, men inte Tolgfors. Han menar att finansdepartementet hindrade inköpet av de viktiga robotarna. ”Finansen blockerade ett regeringsbeslut och ifrågasatte om robotarna behövdes. De lade sig i operativa och förvarspolitiska bedömningar som de inte har tillstymmelse till kompetens i. Det var vansinnigt – varför tror du jag avgick?” säger Odenberg till Svd.

7 responses to “I Odenbergs kölvatten

  1. Att skicka dåligt beväpnade fartyg in i ”heta områden” som tex. Medelhavet är inte bara vanskligt utan direkt dumdristigt. Att vår svenska ”fredsbevarande” korvett som officiellt opererade för att stoppa vapensmuggling, men som naturligtvis i själva verket indirekt understödde Israel anfall på Libanon, klarade sig med en hårsmån talar för att krig faktiskt inte är lek utan allvar:
    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_514757.svd

    Även USA har fått lära sig att angrepp av terrorister kan förväntas utanför Israels kustområden och att obeväpnade fartyg utgör heta mål:
    http://www.gtr5.com/

  2. Pingback: Top Posts « WordPress.com

  3. Odenberghistorien är värd att lägga märke till. Den ger kanske lite insyn i vad de nya moderaterna blir som ledare för alliansen. De lämnar ett vitt spelrum för politisk triangulering. Den ger också en påminnelse om, för den som kan tänkas ha glömt det, hur utmärkt det är att vara ekonomiskt oberoende. Det är en tung börda att handla efter vad som är sant och rätt till priset av sitt ämbete men det är en tyngre börda när priset är sin försörjning. Fler rika ministrar alltså!

    Annars är detta bara en av många indikationer på att 75 års regeringsform efter ett kvartssekels utredning ändå antogs med mindre eftertanke än vad som visat sig vara nödvändigt; till skillnad från 1809 när långt större andrar på några veckor byggde solit nog att hålla i 265 år.

    Det är naturligtvis olyckligt att korvetterna saknar adekvat självförvarsförmåga. I synnerhet som luftförsvar är en proklamerad central roll. Det har varit många turer kring denna självförsvarsförmåga, vid högtidliga tillfällen upphöjd till ett system som skall försvara även samverkande enheter.

    För närvarande ser det ut som om korvetternas enda försvar mot kvalificerade luftangrepp kommer att vara det politiska pris en angripare får betala. Det betyder, om man kan tillåta sig ett olidligt konkret exempel, att Hezbollah, om Sverige skulle patrullera Libanons kust, med Pasdarans bistånd, sänker vår kustkorvett närhelst de anser det vara förenligt med sina politiska intressen, med oförsvarliga förluster bland svenska sjömän som resultat.

    När korvetternas utveklades var först Bamse aktuell som medeldistansluftvärn. Ryktesvägen har jag hört hur man från flottan, senare i de försvarspolitiska intrigerna manövererade för att slippa Bamse. Jag har observerat hur Du värderat Bamse som ett exempel på ett krigsindustriellt misslyckande. Det är möjligt att detta till sist kommer att vara den korrekta analysen men Bamse är också ett exempel på att vår kvarvarande krigsindustri kan leverera komplexa system som uppfyller krigsmaktens utryckta krav. Jag tycker mig minnas att den av FMV givna uppgiften kunde beskrivas som att leverera någonting som nästan var ett medeldistansluftvärn till en bråkdel av enhetskostnaden. Det syns troligt att man också gjort så.

    Tyvärr finns det anledning att ifrågasätta om krigsmakten ställde rätt krav på systemet. Det ligger ett betydande värde i att en angripare måste räkna med risken att bli utslagen. Slaget vid Bubayakanalen 1991 kan illustrera detta. I dueller med Bamse förefaller det numera vara för lätt för vapenbäraren att hålla sig i säkerhet men ändå själv ha fullgod verkan. Kravställarna tittade nog för mycket på kostnaden och för lite på framtiden. Däremot har jag aldrig hört att industrin skulle ha verkat på annat än ett ordnat sätt. Vill man däremot se leverantörer med gamfasoner kan man studera utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret. Även här måste ansvaret vila på beställaren som verkar vara ovan vid IT-konsulter och deras affärskultur. Den som kontrakterar även de seriösa agenturerna i den branchen för att göra någonting viktigt, utan att själv ha en god bild av vad detta viktiga skall vara, kommer snart se flockvis med konsulter som är allt ifrån ivringt sysselsatta med vad som helst, till att vara mycket upptagna med ingenting särskillt. Då rullar miljarderna.

    Ett litet perspektiv i sammanhanget är att med alla kostnader medräknade kostar kvalificerad arbetskraft cirka en miljon per år. Det betyder att för att utveklingen av Bamske skall kosta fyra miljarder krävs att lite mer än 200 personer skall ha varit sysselsatta med det projektet under dess löptid. Det kan synas mycket men det är inte orimligt mycket. Det hade varit avsevärt dyrare att köpa amerikanska Patriot men man hade också fått ett mycket kapabelt system. Jag har för mig att Norge valde en lustig lösning där man placerade AMRAAM på marken.

    På samma sätt kan vi se att bara de hundra tusen utbildningsdagar som den frivilla försvarsverksamheten hade förra året skulle kosta en halv mijard om det inte var fråga om frivilliga. Den beredskap de frivilliga utgör skulle naturligtvis vara långt dyrare om vi skulle få för oss att betala för den. Det är en rejäl resurs.

    Du har ofta nämnt att dagens armérester är mest pansar med undertonen att det råder brist på infanteri. Jag har fått för mig att Du med detta menar fotsoldater, för återstoden av armén håller sig ju med en del skyttesoldater uppsuttna i CV-90. Vad vill Du att fotsoldaterna skall användas till? Infanteri i bataljonsstolek kan vara precis vad som behövs för att hjälpa en granne som utsatts för destabilisering och infanteribataljoner i mängd kan göra Sverige till en mycket obehaglig plats för ovänner men utan att kunna skydda civilbefolkningen och bara om någon faktiskt skulle försöka påtvinga oss främlingsvälde. Det vore ett hot som våra nuvarande allvisa politiker spår i sin kaffesump är uteslutet för all framtid.

    Skall dessutom ett angrepp hejdas med infanteri är det mer fråga om infanterifördelningar och det är ju en nätt organisation med tusentals lastbilar, hundratals stridsfordon, tiotals haubitser, stridsvagnar, luftvärn, pansarskytte, tross, staber, sjukhus med mera. I den konfekten finns ju också pansar. Hur hade Du tänk uppbyggnaden? I bjärt kontrast med våra grannars verkar ju också våra politiker inte se någon risk alls till att militära medel på lägre nivå används för att begränsa vår politiska handlingsfrihet. De har kanske malt sitt kaffe grövre än grannarna.

  4. Ok Ora Pro Nobis…….nu väckte du min innerliga nyfikenhet igen. Har fram till kl 3 på morgonen suttit och letat igenom mina bokhyllor och Internet, men inte hittat något svar.

    Vad hände vid Bubayakanalen 1991? Berätta….. please!

    Apropå kaffe Ora Pro Nobis…..så drack de finländska soldaterna cikoria under kriget. Det kallas ”kaffe-surr” i boken Okänd Soldat.
    Idag har Finland väldigt gott ”Presidentti” kahvi.

  5. Kanske för att den oftast kallas Bubiyan Channel… 30 januari 1991 försökte Irak förstärka sitt anfall mot Khafji med en amfibisk vänsterkrok – tre Polnocny landstigningsfartyg eskorterade av tre fd kuwaitiska robotbåtar (tysk TNC 45-klass), någon kanonbåt (rysk OSA-klass) och en minsvepare (kinesisk Typ 43). Inget av fartygen var beväpnat med lv-robot. Alla sattes ur stridbart skick med sjörobot från flygplan och huvuddelen (utom minsveparen och en OSA) sänktes av flyg. Att skicka en sådan styrka att slåss i ett område där motståndaren har oinskränkt luftherravälde OCH informationsöverläge var symptomatiskt för Saddams ”krigskonst” och som sådant ett prov utan värde. Hamnar svenska fartyg i ett sådant läge hjälper nog inte ens en full last av Umkhontos.
    Även i Sverige fanns en tradition av att dricka cikoria som kaffe-surrogat, inte bara under kriget.

  6. Majoren tycks redan rätat ut frågetecknet. Jag skulle dock vilja fästa uppmärksamhet på det indikativa i händelsen. Den huvudsakliga insatsen gjordes med Sea Skua vilka är enkla sjömålsrobotar som i detta fall avlossades från Lynx-helikoptrar. En helikopter kan bära fyra robotar. Robotens verkansdel är i samma storleksordning som en artillerigranat. Målen inkluderade fartyg, Lürssen TNC-45 med dugligt 76 mm OTO-Melara, eldrörsluftvärn, även om det går att ifrågasätta om personalen kunde hantera det eftersom dessa fartyg erövrats från Kuweit. Lynxhelikoptrarnas sjömålsrobotar är semiaktiva och irakierna lyckades om jag är rätt informerad slå ut sju av robotarna, antingen genom att störa helikoptrarna eller genom att förstöra roboten. Helikoptrarna befann sig inom kanonernas porté men utanför deras effektiva räckvidd. Lärdomen är att för fartyget tar kriget slut när roboten träffar medan ut helikopterns synvikel det om roboten missar bara är att avfyra en till eftresom fartyget inte kan hota helikoptern och dess personal.

    I de låga hotnivåer vi kan föreställa oss att våra korvetter kan komma att patrullera är upprepade anfall av attackflyg med tunga sjömålsrobotar inte någontng som de behöver hantera, i alla fall inte självständigt, men slaget vid Bubayakanalen illustrerar att fartygen kan vara hjälplösa även mot relativt okvalificerade hot när inte vapenbäraren kan angripas.

  7. Säg, Ora Pro Nobis….jag har inte kunnat få orden ur mitt huvud. På vilken var de som skapade regeringsformen år 1809, ”långt större andar”?