En nollas berättelse

nolla.jpg Såg i det senaste nummret av Hemvärnets tidning ett inlägg från en soldat som tröttnat på Hemvärnet. Hoppas att tidningen och insändaren inte har något emot att jag skriver ner hans ord här på bloggen. För jag vill nämligen höra vad andra tycker om det han skriver.

(foto taget av bloggaren)

Därför är jag en nolla
Det känns trist. Jag har efter mer än 20 år i hemvärnet blivit övertalig. Efter att ha genomgått ett flertal dyra utbildningr har jag senaste året mest suttit av tiden på övningarna. Droppen var senaste KFÖ:n. Jag blev tilldelad uppgiften att svara för närskyddet av kompanistaben. Ambitiöst gjorde jag en stridsplan och personalen jag hade till förfogande var de specialister som fanns på staben. När KFÖ:n började framkom att bataljonchefen sagt ifrån om att specialisterna inte skulle få ut vapen.
Staben skulle därigenom försvaras med två ak4 som tilldelades en lotta och en från FRO. Då det tagits ut en kulspruta för mycket så fick en besätta den. När B-styrkan kom promenerade de rakt igenom automateld från ak4, samt ksp:n och ”sköt” mig som stod obeväpnad med båda händerna i luften. Det var folkrätten det! Jag fann denna övning totalt meningslös och oseriös.

Väl hemkommen från övningen var jag tveksam till om jag ville fortsätta i hemvärnet. Strax efteråt fick jag dödsbud om att min enda bror hastigt avlidit och gick in i en personlig kris. Jag sket i allt och främst hemvärnet. Jag skrev en uppsägning som jag skickade till kompanichefen och överstelöjtnanten. Den senare svarade och uttryckte att han tyckte det var tråkigt att jag inte ville fortsätta. Kompanichefen, personalbefälet eller någon annan från kompaniet eller bataljonen har ej avhörts.
Plötsligt kom ett meil från min kusin som släktforskar och där fanns uppgifter om vår släkt av krigare, varav mormors mormors far var dragonkorpral och blev tillfångatagen vid Lübeck, men lyckades rymma. Han sted vis Rostock samt i Kolström 1814.

Jag insåg att jag inte ville lämna hemvärnet, jag ville vara kvar, men jag vägrar att vara kvar om jag inte får en uppgift. Efter att ha tjänstgjort som stf kompanichef och kvm borde jag väl kunna göra något? Jag kontaktade en kompanichef som jag känner i annat kompani och erbjöd mina tjänster. Jag är beredd att ta vad som helst, fårn skytt och uppåt. Befälsposition är inget krav, bara något vettigt att göra på övningarna. Han var intresserad och skulle återkomma. Inget har hörts, nu är det sommar.
Har jag inget fått höra till hösten så är det väl ett faktum, jag är övertalig och får lämna in. Det är bara trist att det skall sluta på detta sätt. Så mycket tid som jag lagt ner på hemvärnet på bekostnad av min familj. Hemvärnet som organisation är dålig på att ta hand om sin personal. Jag har här redovisat varför jag för första gången är en ”nolla”. Hur många andra av dessa alltid omtalade ”nollor” har blivit det av liknande skäl?

6 responses to “En nollas berättelse

  1. Tja, han slår iallafall två spikar på huvudet:

    -Dålig personalvård (=dåliga chefer)
    -Meningslösa övningar (=dåliga chefer)

    En inte helt ovanlig anledning till att ”lämna in”.

  2. Har läst igenom ditt inlägg om hur hemvärnet kan förbättras Klauk och fastnade för följande passager.

    1. Därefter skulle jag tvinga alla och envar att genomgå årliga Battletests enligt samma modell som NATO använder. En Parcour där soldaten får visa att han behärskar de 20 vanligaste momenten/handlingarna.

    Låter vettigt att genomföra tester. Men vilka är de 20 vanligaste momenten. Däremot är jag tveksam till om man skall sparka ut folk bara så där. Låt gå för dem som inte är ett dugg intresserade av det som hemvärnet sysslar med. När det väl smäller då skall allt funka. Alla skall kunna sina uppgifter och kunna sitt eget vapen som rinnande vatten.

    2.Nästa steg blir att utöka numerären genom att varje bataljon får ett pliktigt kompani påhängt. Detta Kompani mobiliseras endast vid larm och består alltså av värnpliktiga.

    Är detta möjligt? Hur stort skall varej kompani vara. Siffran för hur stort ett kompani/bataljon skall vara varierar kraftigt. Jag har hört många olika bud. Nån säger att ett kompani är 80 soldater, en annan säger 100, någon säger 400. En annan säger att en bataljon består av 400 soldater. Men själv har jag alltid haft för mig att en bataljon skall ligga på 1000 soldater. Men det verkar omöjligt i dagsläget med så många nollor.

    3. De 20+ Frivilligförsvars-föreningar som finns idag skulle jag ge ett ultimatum: Gå upp i en enda organisation eller säg adjö till alla fina pengar som slösats på er genom åren. Soldaterna i Hemvärnet ska dessutom få bättre betalt än den usla peng de har idag. Trost allt är detta människor som frivilligt ställer sig upp för att mot enorma odds hjälpa och skydda medborgarna.

    Den här frågan var uppe på Cinderellakoferensen. Tror att det är en attitydfråga.

    4.Hemvärnets Stridsskola slängs ihop med Markstridsskolan (centraliserad utbildning därför att många kockar fördärvar soppan) och sätter upp en gruppchefsskola av rang.

    Vad är skillnaden mellan dessa båda skolor? Försvarsutbildarna har centrala kurser, men också lokala. Vad jag saknar i min egen bataljon, är fler möjligheter att öva strid. Även om jag är stab, måste jag rycka ut när det behövs.

  3. 1a) Några moment är: Vapenhantering/skytte, matsch med stridspackning, kartläsning, första hjälpen, hinderbana och patrulltjänst.

    1b) Jag tror du besvarar frågan själv: ”När det väl smäller då skall allt funka”. Vem vill ha någon bredvid sig som inte kan ge dig första hjälpen? Eller som inte förstår en order?

    2) En enhets storlek varier beroende på truppslag. Ett stridsvagnsKompani har såklart färre soldater eftersom varje grupp består av 4 soldater, medans i hemvärnet ska det vara 8 per grupp osv. Någonstans mellan 100 och 150 i ett HemvärnsKompani ska det vara. Din Kompanichef bör ha tabellerna.

    3) Absolut. Men ett steg i rätt riktning har ju tagits i o m att Försvarsutbildarna får ansvaret för den nya gemensamma utbildningsportalen.

    4) Inriktning, kunskap, infrastruktur och matrial. Generellt är det alltid bättre att ha en enda skola eftersom det ger större garanti att ny metodik/stridsteknik omsätts snabbt samt att alla får en likadan utbildning. Det senare för att underlätta bildandet av ad-hoc enheter. Vissa saker kräver dock specifik infrastruktur och då får man göra undantag, t ex är det svårare att utbilda strid i fjällmiljö på Gotland eller våldsam landstigning på västgötaslätten.

    Stridsövningar är det viktigaste man kan göra. Här borde Försvarsmakten försöka få någon form av deal med Bundeswehr att få låna ett av deras stridsövningscentrum. Kanske mot att de får öva luftstrid i Vidsel?

  4. Klauk borde bli minst rikshv-chef – kanske ÖB…

    PS. Jag har en jämförelse mellan Tommies och Amis i Irak på min blogg. Vore tacksam för synpunkter från Marie o. Klauk.

  5. Ha ha ha, nä du, jag har alldeles för många lik i garderoben och aldleles för mycket vett för att beklä en sådan post.

    Ska kika på din blogg