Gerillakrigens comeback

gerilla.jpgVeckans nummer av The Economist ägnade inte bara stor uppmärksamhet åt ”smarta vapen och soldater”, utan även åt den typ av krig som driver på utvecklingen dessa, nämligen guerrilla warfare, small wars  eller unconventional warfare. Den går med andra ord under många namn. Så nu vill jag ägna detta inlägg helt åt denna mångfacetterade krigföring utifrån The Economists utförliga reportage om dagens situation.

Gerillakrig kallas även för ”det fjärde vapenslaget”. Med detta avses i ordets strikta bemärkelse ”En form av krigföring främst bedriven av paramilitära upprors/motståndsrörelser mot reguljära militära förband. Kännetecknas av dold eller överraskande insats av små enehter mot en motståndares svaga punkter, kräver i regel stöd av civilbefolkningen och understöd från annan stat/organisation för att på sikt kunna vinna framgång”.

Intresset för denna krigsform har gått i vågor genom tiderna. Under de senaste åren som passerat med krig i Irak och Afghanistan samt terrordåd har intresset för okonventionell krigföring fått sig ett kraftigt uppsving. Men okonventionell krigföring är ingenting nytt i historien, däremot har dess koncept förändrats och därför ibland uppfattars som nytt. Grunderna återfinns redan hos de klassiska kinesiska mästarna som Sun Tzu. I väst började det någon gång under 1600-talet då s.k. särskilda förband inrättades som utgjorde komplement till det annars ”stela kriget”. Under det Nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) drogs civilbefolkningen med i kriget på ett helt nytt sätt. Miliser upprättades och ganska snabbt insåg man att dessa inte var effektiva på öppna slagfält mot de väldrillade britterna. Därför började amerikanarna att föra gerillakrig (även om termen då inte existerade). Stora likheter i taktiken och stödet från de civila går att återfinna med Vietnamkriget. Under de franska revolutionskrigen skedde en revolt i Vendée-provinsen av rojalister. Denna varade mellan åren 1793-96 och krävde 100,000 människors liv. Denna revolt gav upphov till som kallas ”kontra-revolutionära krig”. Rebellerna fick stöd både från civilbefolkningen och andra stater som ogillade den nya republiken.

Det Spanska Folkkriget mot Napoleon (1808-1814) var en lång och blodig historia. Det var här som termen gerilla för första gången användes. Spanjorerna som saknade riktiga arméer satte upp ”guerillas” (småkrigsförband) och bekämpade fransoserna överallt. Samtidigt arbetade de nära med britterna och fick stöd från dessa.
Under Napoleons Ryska Fälttåg år 1812 använde ryssarna okonventionella metoder för att krossa hans Grandé Armé. Samtidigt som allt i dess väg mot Moskva brändes ner för att svälta ut soldaterna, satte ryssarna upp reguljära förband av folk- och partisanstyrkor. Dessa utförde konstant överraskande anfall mot fransmännen.

Under de stora massarméernas tid som varade fram till åtminstone Andra Världskriget, ägnades lite intresse för okonventionell krigföring. ”Småkrigen” underordnades de stora. Men de svåra ockupationerna som många länder i Europa utsattes för av tyskarna, gav upphov till ”organiserade motståndsrörelser”. Motståndet fick stor strategisk och taktisk betydelse för de allierade. De som bäst lyckades använda sig av dessa var ryssarna. Röda Armén integrerade tidigt med partisanrörelserna och deras okonventionella inrikning.
Efter Andra Världskriget har intresset varierat. Kommunismens expansion, terrorbalanser och oroligheterna i inte minst Afrika och Vietnamn ledde till en tillfällig uppgång. Men efter Vietnamkrigets slut avtog intresset och de specialförband som satts upp för att bekämpa gerillor reducerades i antal.

Gerillakrig ingår egentligen som en separat del i den okonventionella krigföringen och kan effektivt användas:
– under alla konfliktens faser, speciellt då risken för upptäckt och avslöjandet av angriparens identitet är låg
– på ett kostnadseffektivt sätt, då hög effekt kan uppnås med lite personal och lite materiel
– då det i vissa fall är enda sättet att nå målet, konventionella stridskrafter kanske inte finns till hands i rätt mängd och rätt utrustad

En svensk förkortning är MOV-Militära Okonventionell Verksamhet, vilket kan sammanfattas som allt som faller utanför den konventionella verksamheten. Ledorden för MOV är att det skall vara ”föränderligt” och ”undvika stela fackindelningar” samt ”överraskning”. Men vad är då skillnaden mellan konventionell- och okonventionell krigföring? Den förra är först och främst en öppet genomförd kamp vilken syftar till militära avgöranden. Den senare är en mer dold kamp, vilken kan som ovan nämnt tillgripas när konventionella stridsmedel inte finns tillgängliga. Här spelar också kulturella, historiska, sociala, etnsika, religiösa, psykologiska, ekonomiska och traditionella förhållanden en större rol förutom de rent geografiska och taktiska. Kunskapen om dessa ”totala förhållanden” utgör grunden för att verka dolt eller för att kunna bekämpa MOV. Det är inte ovanligt att lokalbefolkning spelar en stor roll i okonventionell krigföring.

Den främsta taktiken består i överraskning. I och för sig används den även i konventionell krigföring, men skillnaden är att den då ofta är mer begränsad av tid och rum. Sekretess och låg profil används i ännu högre utsträckning. Men MOV innefattar inte bara gerillaverksamhet, utan kan behjälpligt delas in i tre stora avdelningar som inte är helt renodlade alla gånger:
Specialistoperationer: genomförs oftast dolt av ett specialistförband.
Okonventionell krigföring: här ingår gerillakrigföring men även motstånds och upprorstöd, sabotage, psykologisk krigföring etc.
Säkerhetsoperationer: genomförs av särskilt utbildade och utrustade förband. Samverkar ofta med lokalbefolkningen eller myndigheter för att b.la. bedriva antisabotage insatser, antigerilla och antiterrorist krigföring, förhindra uppror etc.

Gemensamt för alla dessa tre är att de är militär eller paramilitär verksamhet som genomförs antingen på eget eller andras territorium, över hela konfilktskalan och med politiska, ekonomiska och militära syften.

The Economist går det att läsa hur mer har skrivits om okonventionell krigföring under de fyra senaste åren, än under de senaste fyra decennierna. Anledningen uppges vara att motgångarna i Irak och Afghanistan återigen har fått de amerikanska officerarna att ”relearn the historiy”. Temat ”lessons learned” står i högre utsträckning på schemat än det tidigare gjort. En amerikansk överstelöjtnant, John Nagl har dragit slutsatsen att de brittiska soldaterna är bättre på att lära från tidigare misstag än amerikanarna. Det ligger någonting i detta. Upprepas mönstren från Vietnamkriget ännu en gång? Inte minst de som gjordes då General Westmoreland tog över kommandot år 1965. Han delade tillsammans med de övriga amerikanska ledarna vid den tidpunkten, ett gemensamt förakt för tidigare erfarenheter. Han vägrade att sätta upp ”lessons learned” eller att träna upp den sydvietnamesiska militären. I sina memoarer noterar han att förvisso hade några viktiga böcker, Maos Lilla-Röda med teorier om gerillakrig, The Centurions som handlar om fransmännens krig mot Viet Minh och ett flertal arbeten av Bernard Fall som kunde ha gett flera insikter i fiendens tänkande. Men Westmoreland läste ingen av dem. Inte så överraskande gjorde amerikanarna om alla de misstag fransmännen begått om än värre. Hela områden på landsbygden rensades i s.k. ”search and destory missions”. Massakern i My Lai var en konsekvens av detta och ledde knappast till att amerikanarna fick lokalbefolkningens stöd.

Dest mer framgångsrika var britterna i Malayas i kampen mot de kommunistiska rebellerna i djungeln på 1950-talet. En viktigt taktik i krigföringen var ”winning the hearts and minds of the people”. Mer om detta går att läsa i Ken Connors bok ”Elitstyrka SAS”.  Så här skriver han om kriget i Malaya ”För första gången i historien hade ett förband ur en västerländsk armé besegrat en infödd styrka på dess egen hemmaplan, och på dess egna villkor..//..ytterligare en avgörande läxa de lärde sig i Malyas djungler. Insikten att uppror inte kunde slås ner med enbart militära medel, utan bara med ett samtidigt medvetande om den politiska dimenstionen, väcktes tidigt hos SAS”.

Moderna västerländska arméer kan inte länge ödelägga för att gör slut på allt motstånd och därefter kalla det för fred. Krig idag är mer komplexa historier som involverar mängder av olika folk både direkt och indirekt.

5 responses to “Gerillakrigens comeback

  1. Jag tror att framgångarna med general Petraeus ”surge” beror på dessa ”lessons learned”. Jag skriver knappast om något annat på min hemsida – numera…’

    Under rubriken ”Resurser” på min blogg har jag samlat en hel räcka viktiga texter om insurgentbekämpning (som jag kallar det).

    Skall man beställa två böcker på Amazon i ämnet rekommenderar jag Nagls ”Learning to eat soup with a knife” om the Malayan Emergency och Galulas ”Counterinsurgency – theory and practice”.

    En bra community finns på hemsidan till tidningen ”Small Wars Journal” – som specialicerat sig på insurgentbekämpning (länk under ”Militärlänkar” på min blogg…)

  2. Jag ser det bara som en variabel av många i modern krigföring. Hur man bekämpar gerillakrigförande fiender är relativt enkelt trots allt. Problemet för USA är snarare att dom vägrar följa tidigare erfarenheter. Jämför med Laboucheres framgångar i Irak; simpelt, low-tech, okonventionellt, hårt jobb och duktiga soldater med rätt inställning. Allt baserat på klassisk stöt-teknik som började utvecklas för snat 100 år sedan av Rommel.

  3. Labouchere: ”riding through Maysan like a modern-day Lawrence of Arabia, uniting the province’s tribes under the banner of Iraqi control…”

    Hat tip: The Yorkshire Ranter

  4. Nagl vet tyvärr inte vad han talar om. Westy hade sina sidor, de här nämnda hör dock inte till dem. De problem som lyste i genom i den amerikanska armén i Vietnam, var strukturella, knutna till tradition, utbildningssystem och befälssystem, samt – inte minst – värnplikten. (Läs gärna David Hackworths bok ”About face” – bara titeln är så underbart tvetydig att det manar till inköp! Hack är en av Westys argaste kritiker inom fd armébefäl, men han kritiserar rätt saker. Inte det som journalismen låst på.)Westys uppgift – given till honom direkt av McNamara på konferensen i Honolulu 1964 var dessutom – för militären Westnoreland – klar: utnöt (am. ”attrite” – sic!) fienden mer än vad han utnöter oss. Inget om utbildning av sydvietnameserna (vilket ju hade pågått sedan 1956, då USA tog över efter fransmännen). Westy tog för övrigt flera initiativ för att utöka denna, bland annat genom gemensam övningsverksamhet och gemensamma operationer på lägsta nivå. USMC hade dessutom sitt eget program för utbildning av och samverkan med sydvietnamesiska lokalförband (det som senare blev Regional/Popular Forces) i CAPs, Combined Action Platoons, ett från koreakriget beprövat koncept.

    ”Gerillakrigföring” poppar med gökurslika intervaller upp som ett alternativ för Sverige i försvarsdebatten. Det säger mer om kvaliteten på svensk försvarsdebatt än alternativets giltighet.
    Den som förordar gerillakrig som lösning på Sveriges försvarsproblem bör svara på ett antal frågor:
    1. Ska vi byta säkerhetspolitisk inriktning, dvs lämna neutralitet i krig? Gerilla kan per definition inte hävda territorium, vilket neutralitet kräver.
    2. Är vi beredda att betala priset? (Jag tror inte det.)
    3. Vilken nation ska vara vårt bakre basområde? Republiken Jämtland?
    4. Vill vi ha ett avgörande i en konflikt – dvs avvisa en motståndare vid landgräns, eller visa att hans krigsmål är ouppnåeliga på kort sikt (OBS att hans mål på lång sikt kan vara andra än svenskt territorium, varför markoperativ kontroll kanske inte för honom är ett krav).

    Sen kan vi snacka gerillakrig…