Försvarseländet

tunberger.jpgIkväll slog föreläsningen på Svenska Atlantkommittén publikrekord när Johan Tunberger, överingenjör och analytiker vid FOI föreläste om ”Försvarseländet”. En fråga som är mer aktuell än någonsin.

Enligt Tunberger får vi lite verkan av pengar som vi satsar på vårt försvar. En orsak till detta är själva kulturen och tänkandet inom Försvarsmakten. Dessa bär fortfarande mycket färg från Kalla Kriget. När detta tog slut drabbades hela organisationen av en identitetskris. En kris som varar ännu och markeras genom slagord som ”NBF” och ”internationella insatser”. FM saknar en genomgripande vision. Det är lätt att enas kring kostnader och vad det skall dras ner på och inte. Men det finns ingen enighet kring vad vår Försvarsmakt skall vara till för.

Nu har det återigen börjat tänkas på vad som kan ske i händelse av strid. Men det har länge saknats strategiskt och operativt tänkande hos både militärer och politiker. Sverige har inte haft en bra försvarsminister sedan Sven Andersson. Den operativa förmågan hos våra styrkor är låg. Det finns ingen strategisk idé, vilket bidragit till sinnesförvirringen både inom försvarsdebatten och politiken.

Enligt Tunberger bör de strategiska principerna vara följande 1) FM skall ha förmåga att skapa stabilitet inte bara på eget territorium, utan även inom de närmaste t.ex. Baltikum. 2) FM skall kunna sättas in internationellt där det behövs. Sverige är idag ett militärt vakuum. Vi måste verka internationellt för att kunna lära oss av andra respektive vinna inflytande.

Det är inte fel att dra ner på materiel, men det bör inte ske inom fel områden. Det är inte heller fel att köpa in från utlandet, men vi behöver inte köpa den dyraste och mest avancerade utrustningen. Trots sin traditionella pacifism, har miljöpartiets motion om Försvarsmakten varit den hittills mest logiska, stringenta och som pekar på de aktuella problemen.

Under Kalla Kriget var tänkandet i svart-vitt, dvs. krig eller inte krig. Men idag är ingenting lika självklart, vi lever i en gråzon. Ryssland ter sig alltmer imperialistiskt, Östersjön och Arktis har blivit viktigare som strategiska områden.
Våra insatsstyrkor är för nuvarande i dåligt skick. Förutom Hemvärnet kan endast 4000 man i armén sättas in akut. Vi är för nuvarande mer beroende av hjälp utifrån, än vi någonsin varit. Därför bör vi samöva med andra försvarsmakter och satsa på interoperabilitet.

Tunbergers förslag till hur det skall bli ett slut på försvarseländet innefattar bland annat följande. Sluta utbilda soldater som inte förpliktigat sig att tjänstgöra utomlands. Det är bara slöderi med resurser. Hela Försvaret bör också ha en expeditionär förmåga att kunna sättas in i vårt närområde. Därför behöver vi helikopterburna förband.
Vi har också en stor och kompetent försvarsindustri, men den inhemska marknaden är liten och därför måste vi exportera. Att försvaret trots sin storlek kostar över 40 miljarder per år, beror enligt Tunberger på de stora stödfunktionera. Vi har t.ex. ett stort högkvarter med personal som kostar mycket.

Nato har inte utformat några planer på att undsätta de baltiska staterna i fall de skulle bli invaderade. Ryssland ser de baltiska staternas suveränitet som ett historiskt misslyckande och det är inte otänkbart att de kan komma att vilja åtgärda detta i framtiden. Nato är en skakig historia i Europa, eftersom organisationen är upptagen på andra håll i världen som Afghanistan. Det Nato som en gång var, är ej mer.

6 responses to “Försvarseländet

  1. ”Nato har inte utformat några planer på att undsätta de baltiska staterna i fall de skulle bli invaderade”

    Källa?

  2. Pingback: Mer om militären | Claeskrantz.com

  3. ”Därför behöver vi helikopterburna förband”…? Då blir det insats i NÄRområdet, det verkligt extrema närområdet. Helikopterburet innebär lätt, lätt innebär svagt, svagt innebär förluster. FOI har gjort det enkelt för sig igen, och varför inte – de behöver ju inte ta konsekvenserna. När det gäller helikopterburet finns det empiri som talar mot Tunbergers slutsatser, bl a analysen av amerikanska förluster under Vietnam: omkomna vid störtning med luftfarkost över land (läs nedskjuten helikopter) svarade för 14,52% av förlusterna, den andra största orsaken. Det snabbaste sättet att förflytta eldkraft i Vietnam var att använda pansarförband.

  4. Håller med Herr Major till fullo. Det är en liten nischkapacitet som större arméer har råd med, inget för Sverige.

  5. Pingback: Hur länge till? « Militära Reflektioner