Ett litet lands försvarsindustri

kkrva.jpgIkväll var jag på Krigsvetenskapsakademiens sammanträde för att lyssna till ett föredrag om ”Ett litet lands försvarsindustri i en globaliserad värld – Ett svenskt perspektiv”. Föredragshållare var ledamöterna Staffan Näsström och Urban Jonsson.

Det existerar många frågor kring vår försvarsindsutri. Finnd det förutsättningar för att behålla dess kompetens? Har gränsen nåtts där industrin är självavvecklande efter att under flera decennier varit en framgångssaga? Hur kommer framtiden att se ut?

Den svenska försvarsindustrin har verkligen varit en framgångssaga, både innan och efter det Andra Världskrigets slut. Det var många aspekter som gjorde denna utveckling möjlig. En tydlig försvarsdoktrin var en av dem, identifierandet av produkter, regeringar och myndigheter har kunnat fatta långsiktiga och hållbara beslut och en stor del av försvarsanslaget satsades på FoU.
Bakgrunden till detta har varit vår neutralitet, alliansfrihet och höga självförsörjningsförmåga. Det har funnits konsensus mellan politiker, industrialister och militärer. En gemensam värdegrund gjorde att besluta om och utföra samma saker. En doktrin som alla var införstådda med drog också till sig en kunnig personal som var villig att bjuda sin kompetens år krigsmaterielutveckling.

Visst har andra länders försvarsindustrier och försvarsmakter haft liknande kännetecken. Men den svenska försvarsindustrin har dock en del unika sådana.
Vårt öppna samhälle har utan tvekan bidragit till framgångarna. Det har inte varit svårt för under- och överordnade att kommunicera med varandra. Värnpliktssystemet har gjort att användarvänliga och effektiva produkter konstruerats och överlämnats till de värnpliktiga med en internationellt sett, mycket kort utbildning. Att vi varit så få har medfört att vi varit tvugna att ta fram kostnadseffektiva lösningar. Men den största framgångsfaktorn kan tillskrivas att det funnits kompetenta och ”offervilliga” chefer, ledare och innovativa personer som funnit sina motsvarigheter i myndigheter, forskningsinstanser, försvarsmakt och industrier. Dessa har bildat allianser, drivit projekt och tagit fram konkurrenskraftiga produkter som även blivit efterfrågade på internationell nivå.

Den svenska försvarsindustrin idag är en ”stormaktsstruktur” i miniatyr. Den är forfarande bred men är till stor del utländskt ägd. De europeiska ländernas omstrukturering av sina försvarsindustrier påbörjades under 1990-talet och pågår än idag. Förändringarna av den svenska har till viss del genomförts men inte i så tillräcklig omfattning att det bedöms motsvara det framtida behovet som vår Försvarsmakt har av materielförsörjning. Den svenska kompetensen finns fortfarande kvar, men under en annan huvudägare. Beställningarna från Försvarsmakten har minskat, men samtidigt har exporten ökat för att kompensera detta.

Försvarsindustrin står inför stora förändringar till följd av förändrad efterfrågan på materiel. En fungerande försvarsindustri måste i grund vara en strategisk resurs för sitt lands försvars och säkerhetspolitik. Men skall detta mål uppnås måste statsmakten vara aktiv och en strategi för materielförsörjning som accepteras av alla måste komma till stånd. Idag har den svenska försvarsindustrin produkter i världsklass.

Men idag är läget sådant att ”ensam är inte stark”. Det nordiska länderna bör samarbeta mer med varandra och kompetenserna fördelas sinsemellan. Till exemepel kan vi gemensamt köpa in materiel och hålla nere kostnaderna. Men är detta tillräckligt? Tillsammans idag innebär kanske inte längre bara Norden och ”vi” utan de facto hela Europa. Vår försvarsindustri måste ha en global kompetens. Världen ser annorlunda ut idag. Inte ens vårt kära Norden kan räcka till längre, utan hela världen måste bli en samarbetspartner. Men världen som marknad är inte fri och konkurrensen är brutal. Europas strinskrafter är inte heller enade, varje land går sin egen väg vad gäller försvarsindustri. Egoismen är stark. Sverige och Norden är förvisso litet, men hur liten är den stora världen egentligen?

Tidigare idag presenterades även försvarsberedningens rapport. Militära angrepp bedöms som osannolika, men oron finns där över utvecklingen i Ryssland. De hot som man är mest rädd för är t.ex. klimatförändringar. Ett hot som inte kan bekämpas med vapen. Hur kan detta påverka de nordiska regionernas strategiska position i framtiden?
Samtidigt håller regeringskansliet på att utarbeta en försvarsindustridtrategi på försvarsindustrins och dess intressenters förfrågan. Hur den kommer att se ut och dess genomförande är oklart.

Mycket tyder på att vi går en intressant och händelserik framtid till mötes…..

Kommentarer inaktiverade.