Den döda försvarsdebatten

”Det är viktigt att de svenska soldater som skickas ut i strid känner ettfolkligt stöd, sa försvarsministern. I så fall har han anledning att vara orolig. Enligt en undersökning som Sifo gjort för Sveriges Televisions Agenda var hela 49 procent emot svenskt deltagande i den nu stridsklara Nordic Battlegroup. Endast 40 procent ville uttrycka sitt stöd” skriver Fredrik Haage i Gotlands Allehanda. Han förklaring till varför det välbehövda stödet är så lågt är den dåliga försvarsdebatten. När blev egentligen det svenska folket tillfrågat om de ville ha en battlegroup? Detta är ingen fråga som folket fått ta del av. Inte undra på att stödet är så lågt. Att Sverige inte har sett krig på närmare 200 år kan vara ytterligare en orsak.

Det talas om folkförankrat försvar och allmän värnplikt, men ända är klyftorna mellan folket, beslutsfattarna, journalistkåren och försvarmakten djupa. Hur har det blivit så? Skall det vara på det viset även under kommande tider? ”Det svenska försvaret av idag vilar på radialt skilda grundsatser än förnågra år sedan. Nu har vi inte längre ett invasionsförsvar, utan satsar på fredsförebyggande insatser utomlands. Detta enligt devisen att fred iomvärlden är den bästa garantin för fred i Sverige”..//.. ”Nu kräver politikerna en hel del av svenskarna. Dels att det skall ses om helt naturligt att svenska ungdomar sänds ut (förvisso frivilligt) i väpnad strid i andra länder, dels att vi inte skall ha något försvar här hemma som är värt att tala om. Skulle de säkerhetspolitiska omständigheterna i närområdet förändras till det sämre kommer Sverige förstås rusta upp, har det försäkrats. Men sådant kräver politisk vilja till utgifter och tar dessutom tid, hur man än vänder och vrider på det. Vad tycker svenskarna egentligen om detta?” fortsätter Haage. Ja…vad tycker svenskarna? ”Sverige har aldrig haft någon tradition av folkliga försvarsdebatter. Under det kalla kriget var det aldrig frågan om att lämna sådant åt folkligt avgörande, än mindre insyn i hur saker egentligen stod till”….nej just det och melodin är inte bättre idag. Hur står det till med Försvarsmakten och var tog försvarsdebatten vägen när den behövdes som mest under händelserna förra året? Är det roligt att vara svensk soldat utan det svenska folkets stöd? Men vem bryr sig….eller hur?

5 responses to “Den döda försvarsdebatten

  1. Den dag vi skickar våra soldater utomlands i ngt annat än peace-keeping, måste vi ha ett stöd för detta – hos (en majoritet av) politikerna, hos folket (läs kulturmaffian) och hos media. Annars kommer våra soldater snabbt att finna att de saknar stöd i ryggen. En insats måste således förankras, vilket måste ske nu, inte när det dras i snöret och missionen startar – kom ihåg att NBG har 10 dagars beredskap nu. (Det var ”nu”, alltså…). Insatsen kommer att stöta sig med ”någon” gruppering här i landet. Ge inte media tillfälle att blåsa upp det till en konflikt här.

  2. Det var min kollega FREDRIK Haage (inte Erik) som skrev artikeln i fråga.

  3. Ber om ursäkt, har ändrat namnet nu. Hälsa din kollega från mig att jag tycker det var jättebra skrivet av honom.

  4. Pingback: Den icke existerande säkerhetspolitiken | Claeskrantz.com

  5. Det största felet man gjort från politikerhåll är att man helt utan debatt ingått en ohelig allians mellan radikalpacifism, socialdemokrati och marknadsliberalism, och sedan utifrån den ”lilagröna” röran utformat en försvars- och säkerhetspolitik som tillika delar syftar till att:

    1) förverkliga V och Mp:s dröm om avmilitarisering
    2) bli ”billigare” för statskassan och därmed förverkliga alliansens och S utgiftstaksmål

    Orsakssambandet mellan en Battlegroup i centralafrika och Sveriges säkerhet är oklart, för att uttrycka sig snällt.

    Det ser också medelsvensson, och därför är hon och han skeptiska…