Det svarta hålet i Försvarsmakten

Kommer ihåg en incident för många år sedan då jag arbetade extra på en plats här i Stockholm. Stod och pratade om allt mellan himmel och jord med en alltid lika pratglad kollega. Så kom i in på det ämne som måste vara jordnära, såvida man inte ber om att det skall flaxa iväg – pengar. ”Ja, du vet pengar ger bara bekymmer” hasplade jag ur mig ”de som inga har de har problem”. ”Nej du, så säger bara den som har pengar” klippte min kollega av.

Visst låg det mycket i hans ord. Inget orsakar så mycket skrik, gap, gnäll och gnat som pengar………

I Försvarsmaktens pengabinge finns ett svart hål på 7,5 miljarder kronor rapporterar DN. Kostnaderna har dragit iväg inte minst vad gäller projektet Nordic Battlegroup. Denna miljardbrist sträcker sig över fyra år. Enligt Försvarsminister Sten Tolgfors beror de stora kostanderna på den höga ambitionsnibån. Har denna överskattats? Förra årets debatt var en infekterad tagg i köttet och sitter vackert kvar. Botemedlet pengar finns inte att tillgå på apoteket. Politisk förstärkning till Försvarsmaktens sak går inte heller att uppbringa varken i Riksdag eller Regering. Det är bara att hålla ställningarna.

Problemen får börja lösas internt. Till exempel finns det vissa stödmyndigheter som inte behövs, en stor officerskår som trots allt lider av brister, en svårtydd bokföring, onödigt mycket pansar som inte kan användas i internationella insatser etc. etc. Sen behövs det en bättre debatt och medietränade officerare som kan yttra sig i den. Skall utomstående med bristfällig insyn och fakta behöva sköta snacket åt FM?  ”Det är Försvarsmaktens ansvar att hålla sig med den personal man behöver för att lösa sina uppgifter” säger Sten Tolgfors. Javisst har han rätt. Var håller de välutbildade ekonomerna med sina välskrivna uppsatser från Handelshögskolan hus just nu? Men kanske inte ens de kan bringa allt på köl igen.

22 responses to “Det svarta hålet i Försvarsmakten

  1. ”onödigt mycket pansar … som inte kan användas i internationella uppgifter…”
    Detta är inte vad de som genomför internationella uppgifter anser. Detta är inte anledningen till att vi köpt in ett nytt – undermåligt men lätt transportabelt – pansarfordon, dvs Galten. Fråga de som tvingas åka Toyota Landcruiser ”på jobbet” när uppgiften och hotet säger strf 90 eller värre.

    90-talets pansarköp har inte på långt haft samma påverkan som JAS-eländet. Dessutom är de en förutsättning för lösandet av ”den andra” uppgiften, försvaret av Sverige. Även om optimisten inte ser något hot mot Sverige ”under de kommande 10 åren” , så… vad händer sen?

    Kompetens är en mjukvara, men kräver hådvaran (i detta fall stridsfordonen) för att upprätthållas. High tech i all ära, men det är stövlar, och bandplattor, på marken som räknas när det skorpar sig.

  2. Fasiken vad bra skrivet, major! Håller med på samtliga punkter.

    Ändock: det finns en hel del fett som man kan skära av, och en hel del optimering av pengaflöden också: ut med sportkläder med regimentslogga och ÖB-filmer, in med övningstimmar.

  3. För mycket pansar??? Jag undrar var de
    pansarstyrkor finns som skall försvara mälardalsområdet vid en konflikt? Har vi för mycket pansar där??

    Jo det finns väl några pansarregementen kvar i landet fast långt bort. Hur förflyttar man stridsvagnar snabbt i ett krisläge??

    Hur löser det ”flexibla insatsförsvaret” det?

    Tänkte inte på det??

    För att inte tala om flygförsvaret i samma region. Var finns flyget?

    De tragiska figurer som beslutat om det nya försvaret ser det som ”andrauppgift” att försvara Sverige. Det är 100% fel. Försvaret av Sverige är självfallet förstauppgiften.

    Hur har vi kunnat röstat fram dessa figurer i valet? Jo inte ett ord i valrörelsen om försvaret.
    I kulisserna var man överens om att sopa försvaret under mattan.

    De försöker säkert samma trick i nästa val.

    Återstår bara att starta ett nytt parti.

    Dumflummet om försvaret påminner om dumflummet under IT-bubblan. Samma brist på verklighetsförankring.

    Den som har lite kunskaper om demografin i Sverige ser att de aktuella figurna tillhör samma kända kategori.

  4. ”90-talets pansarköp har inte på långt haft samma påverkan som JAS-eländet. Dessutom är de en förutsättning för lösandet av “den andra” uppgiften, försvaret av Sverige. Även om optimisten inte ser något hot mot Sverige “under de kommande 10 åren” , så… vad händer sen?”

    Är du medveten om att du säger emot dig själv avseende ”JAS-eländet”?

    All materiel behövs. Vi har inte materiel i överflöd någonstans i dagsläget.

  5. Om vi har färre arméförband än något annat nordiskt land, och samtidigt fler flygplan än de övriga tillsammans…. ja, då har vi för många JAS. Vari ligger motsägelsen?
    Alla försvarsgrenar behövs, jag håller fullständigt med ÖB när han säger ”en försvarsmakt”, men när ska karl´n börja leverera detta?
    FM krävde inte delserie två av JAS, inte ens dåvarande ÖB, flygare Viktorin. Den tillkom efter att facket på SAAB i Linköping gråtit ut på dåvarande försvarsminister G-punkts skrivbord.

    Men visst finns det ställen där det går att skära. Om jag säger så här: en försvarsmakt i nuvarande storlek skulle vilken pansarofficer m/1980 som helst kunnat leda med hjälp av en telefon och en samverkansofficer i FöD. Slutsatser, någon?

  6. jag håller med majoren som sagt, men det finns ett nordiskt land som har en mindre armé än sverige. Bara för ordningens skull.

  7. Det är en sak som jag har oklart för mig.
    Fick försvarsmakten en särskild budget för NBG eller fick man lösa det innom ramen för den vanliga verksamhetens budget?

  8. Nej, NBG löses inom ordinarie budget.

    Majoren: Jag måste få veta vad du anser att ett rimligt antal JAS 39 i Flygvapnet är innan jag kan bemöta din kritik. För övrigt tror jag du menar delserie 3 och inte två. Delserie 1 var de första 30, ds 2 ytterligare 110 inkl 14 två-sitsiga. Ds 3 var 50 39C och 14 39D. Det är de vi idag KAN använda för internationell uppgifter. Sossarna hade tidigare helt motsatt sig interoperabilitet, varvid 39A/B endast lämpar sig för försvar av Sverige.

    Självklart har vi löjligt få arméförband, men vi har även löjligt få fartyg i flottan och löjligt få divsioner i Flygvapnet.

  9. Delserie tre är givetvis riktigt, W-man. Vad är ett rimligt antal? För ett land utan hot, där territoriell integritet är FV första prio, säg fyra divisioner, 48 plan inklusive reserver. Vad avser internationella åtaganden finns det hur många nationer som helst som kan ställa upp med flygplan, och som inte behöver lära sina piloter air-to-mud och CAS för att kunna verka. Behovet av air-to-sea eller air-to-air i II är klart begränsat, iaf i min värld.

    Fötter och bandplattor på marken, daäremot, där är behovet större, vår kompetens finns redan där och utbildningsplattformarna taggade. Något för få, men taggade.

  10. 48 flygplan räcker nämligen inte så långt. Jag vet inte om det är så du räknar men 99% av befolkningen tror att 48 flygplan innebär att man kan ha 48 flygplan i luften. 48 flygplan innebär att vid maxinsats VA eller TI kommer kanske 24 att kunna vara i luften (utan att ha räknat på några förluster). I vanlig fredsproduktion skulle jag tippa på max 12. Då blir det lite jobbigt att både utbilda nya piloter, vidareutbilda/underhålla piloter, hålla incidentberedskap med 2+1 flygplan och eventuellt en internationellt insats (där man räknar på att åka med 8 och uppträda med 2). Ska vi sedan räkna in exportstöd / utbildning av utländska piloter på JAS… då förstår du ju själv.

    Ser man till att man har 120 Strv 122 innebär det att man (hade) 3 brigader om 40 vagnar i varje där i princip varje vagn är stridsduglig. Så är icke fallet med flygplan.

    Ja, vi har för få markstridsförband. Men vi har även för få fartyg och stridsflygförband.

    Vad avser behov i II håller jag inte riktigt med. Det har länge kommit önskemål om att Sverige ska skicka JAS 39 till Afghanistan (ej politiskt korrekt) och Tchad. Det verkar inte riktigt som om våra politiker anser sig själva och befolkningen mogna för ett sådant steg.

  11. Med risk att bli teoretisk… fyra flygande divisioner innebär i fredsdrift att en kan hålla beredskap, dvs en rote i högsta och övriga i lägre startberedskap, dvs en beredskapsrote i landet, precis som på 80-90-talet. Övriga tre divisioner räcker för fredsproduktion, dvs GFU och TFU (grundläggande resp typflygutbildning). Tillkommer givetvis skol- och transportdivision. Fyra divisioner med reserver innebär 4×8 = 32 fpl max i luften. Reserverna (50 %) svarar inledningsvis för underhålls- och reparationsslacket, vid insats efterhand ersättning av förluster.
    ”Exportstödet” ska försvaret inte ägna sig åt, utan det bör helt tas över av SAAB, som också visat intresse att ta över Såtenäs med Gripencenter och simulatorer.
    Pansarbrigaden innehöll 72 strv, vilket var den optimala avvägningen strv/pansarskytte, men utan redundans. Blev en strv totalförlust, fanns ingen ersättning. 120 strv räckte till 5 bat. Inte riktigt sant att alla vagnar alltid är 100% tillgänglig, även om statistiken är bättre idag än på strv S’ tid.

    Vem ställer önskemål på svenskt flygs deltagande i Afghanistan? Förutom Flygtaktiska Kommandot?

  12. Jag kan lova dig att de siffor du presenterar på tillgänglighet för stridsflyg är LÅNGT ifrån verkligheten. Jag vill inte lägga ut exakta siffror här hur vardagen ser ut, men jag lovar dig att det du presenterar är ett otroligt önsketänkande. 32 av 48 i luften kan du glömma. Maxinsats Kalla Kriget var 50% och det skulle hålla i en dag när det begav sig.

    Exportstödet ÄR ett flygvapenåtagande eftersom kunderna (Ungern, Tjeckien) gjort affär med staten Sverige och inte med Saab. Därför utbildas de av FV.

    Visst är inte en stridsvagn 100% tillgänglig, men utgångspunkten är alltid att ett kompani som hade 10 vagnar i rullan stred med 10 vagnar. Så är icke fallet med flygdivisioner.

    Det finns flera nationer inom ISAF som har önskningar om detta så man kan avlösa de egna.

    Går FV ner på 48 flygplan kommer det att implodera. Att jämföra med Norge, Danmark och Finland är inte rättvisande. Norge och Danmark får sina piloter färdigutbildade i USA och när de kommer hem är de ”krigsplaceringsklara”. Finland utbildar sina egna piloter. Dock uppträder finnarna ENDAST i jaktrollen.

  13. Exakt vilka ISAF-nationer önskar detta, wiseman? Länkar till källor?

  14. Det finns inga källor jag kan länka till, så du får själv bedöma sanningshalten i det.

  15. Wiseman – USA höll fler flygplan i luften under Vietnamkriget än vad Du anger som dagens möjliga siffra. En sqn på 15 plan kunde oftast hålla minst grupp i insats för- och eftermiddag, med regelbundna maxinsatser av hel division. Under flera år… Är vi sämre idag? (Jojo…flygsäkerheten kräver, jag vet…)
    De tio vagnar som rullade… möjligen om det var ett 12-vagnarskompani. Med 122 är det bättre siffror, men långt från 100%. JAS torde ha bättre siffror än föregångarna (och framför allt jfr med Vietnamtidens Thuds och Phantoms) vad avser MTBF och MTTR. Eller?
    Återigen, vem efterfrågar svenska plan utomlands?

  16. Jag tänker inte gå ner på specifika siffror för tillgänglighet. Det jag presenterat är verkligheten i Sverige. Det du beskriver är rena önskedrömmar. Skillnaden mellan amerikansk och svensk organisation är dock att en amerikansk division är mer än dubbelt så personalstark och att man även i fredstid jobbar så gott som dygnet runt.

    Ej heller kommer jag att bli detaljerad på vem som efterfrågar våra förband. Det må vara tråkigt, men så är det.

  17. Du är medveten om att din svaga uppbackning av åsikter med fakta försvagar di trovärdighet markant?

    Varför hävdar du att finnarna enbart använder sina F/A-18 i jaktrollen?

  18. Det är en risk jag tar. Allt kan inte diskuteras på internet.

    Finnarna använder endast sina F-18 i jaktrollen. De har inte F/A-18 utan F-18 eftersom deras flygplan inte har någon attackförmåga (precis som Schweiz). Däremot har man för avsikt att skaffa attackförmåga då man om några år genomför mid-life update på flygplanen.

  19. Att Finlands F-18 som är byggda i Finland endast är utrustade och används som jaktplan är korrekt. För dem som inte känner till det var Finland begränsade av ett avtal med segrarmakterna i WW2, där stora restriktioner fanns för dess flygvapen. Bl a var antalet stidsflygplan begränsat till 60st. Flygplan med markattackförmåga i någon form var i stort sett förbjudna. Mig veterligen är de enda Bomb/attack flygplan finland haft efter kriget 4 st Il-28 som införskaffades 1960 på nåder av Sovjet. Avtalet efterlevdes av finland intill 1989. Finland bestämde sig som bekant att införskaffa F-18 1992 med de första förbandet i tjänst 1995. Min uppfattning är att när man specade en efterföljare till sina befintliga jaktplan i slutet av 1980-talet specade man ett plan med endast jaktförmåga vilket man sedan skaffade. Beroende på att man inte riktigt hängde med i svängarna i början på 1990 talet och heller inte besatt någon kompetens på attackområdet då detta inte övats sedan kriget. På bl a http://sv.wikipedia.org/wiki/Saab_35_Draken hittar ni info som bekräftar delar av ovanstående.
    Något som är lite roligt dock är att de finländska stridspiloter jag känner ständigt gör sig ironiska över att Finland opererar i jaktroll i subarktiskt klimat med ett flygplan ursprungligen konstruerat för hangarfartygsbasering i Attackroll med jaktkapacitet i tempererat/tropiskt klimat med lustiga fenomen som följd…

  20. Ja, det är inte bara finnarna som lyfter på ögonbrynen åt det.