Yukio Mishima – Historien om en militäridealist

yukio_mishima.jpgHur skall jag börja denna berättelse om en av de mest säregna militäridealisterna i vår tid? Historien om författaren Yukio Mishima som både levde och dog för sina ideal är den osminkade men smått poetiska historien om en militäridealists födsel, uppväxt och våldsamma död.

Han hette inte så från början. Han riktiga namn var Kimitake Hiraoka. Det var i Tokyo den 14 januari 1925 som denna det skrivna ordets begåvning föddes. Hiraokas far var en högt uppsatt tjänsteman åt regeringen. Men han kom inte att tillbringa sin uppväxt hos föräldrarna, det såg hans farmor Natsu till. För flera år framåt såg pojken inte av sin familj. Natsu hade aristokratisk blod i ådrorna. Hon var illegitim dotter åt provinsen Hitachis daimyo, Shishido. Hon hade blivit uppfostrad vid Prins Arisugawa Taruhitos hov. Natsu var snar till rent infernaliska vredesutbrott som ofta resulterade i våld. Den unge Hiraoka kom aldrig att glömma dessa, eftersom de förekommer i hans verk. Inte heller lät hon honom leka med andra pojkar, utöva någon form av sport eller tillbringa längre tider i solen. Hiraoka var antingen ensam eller lekte i sällskap med sina kvinnliga kusiner och deras dockor.

Vid 12 års ålder fick han återse sin familj och börja i en eliteskola. Hans far var inte bättre än Natsu. Han vurmade för militär disciplin (inte ovanligt för den tidens samhällsklimat) och använde även detta på sin egen son. Till exempel kunde han hålla pojken utanför ett höghastighetståg i syfte att härda honom. Hiraoka läste mycket. Hans favoritförfattare var Oscar Wilde och Rainer Maria Rilke samt otaliga japanska klassiker. Samtidigt som han började studerade, skrev han också sina första historier. Men hans far tyckte inte alls om detta och genomförde ”razzior” på hans rum där han rev sönder allt i författarväg i småbitar. Men detta hejdade inte Hiraoka som forsatte att skriva på nätterna och gå i skola på dagarna. Så höll det på sex år framåt.

Dessa nattvak resulterade i de första litterära framgångarna. Till och börja med blev det traditionell japansk poesi. Men sedan gick Hiraoka över till prosa. En kort novel ”Den blommande skogen” blev publicerad i skolans litterära tidning. Lärarna  så imponerade över berättelsen att de rekommenderade honom till att skriva åt ett av de högre ansedda litterära tidningarna. Efter färdiga studier vid Universitetet i Tokoy 1947 fick han arbete som tjänsteman vid regeringens finansiella ministerium. Men Hiroaka hade blivit så utmattad av studier och nattvak att han inte orkade med ett arbete som egentligen inte intresserade honom. Han far var tvungen att gå med på detta och tillät sin son att börja skriva på allvar.

Vid den här tidpunkten var Kimitake Hiraoka mer känd som Yukio Mishima. Han hade fått det namnet som pseudonym under kriget. Hans lärare var rädda att den bok hans skrivit som med hjälp av starka metaforer beskriver känslan av att hans förfäder fortfarande lever inom honom, skulle slå tillbaka mot författaren.

Mishima blev också inkallad under kriget, men vid mönstringen trodde läkarna att han hade TBC och gav honom frisedel. I själva verket var det bara en lättare förkylning.

Men efter kriget började Mishima skriva böcker, pjäser och poem i rasande takt. År 1946 blev den första riktiga novellen ”Tjuvarna” klar samt ”En masks bekännelser”. Hans berättelser gjorde honom till en kändis vid 24 års ålder. Mishima var en disciplinerad författare men varierad. Han skrev också pjäser, manuscript och poem. Några filmer blev det också. Han gjorde snabbt internationell succé och när 50-talet gjorde sitt intåg hade han börjat resa världen runt, inte minst till sitt drömmars land Grekland. Mishima nominerades hela tre gånger till Nobels Litteraturpris. Men fick det aldrig.

Om Mishima inte fick utöva sporter när han var liten, så gjorde han det nu. År 1955 började han styrketräna som aldrig förr och tränade även Kendo. Mishima hade ingening emot att agera fotomodell med svärd i hand, bar muskulös överkropp och vit bindel runt pannan. Han blev mästare på Kendo.

Men år 1967 tog han värvning i den japanska armén, eller Japanese Self Defence Forces som det fick heta och forfarande heter efter kriget. Den kejserliga armén hade avskaffats på amerikanskt kommando. De officerare som tidigare tjänat kejsaren under kriget hade motvilligt kallats in igen då de andra visat sig olämpliga. Mishima blev fallskärmsjägare vid den 1:a Luftburna divisionen i Narashino. Eftersom han var så känd i Japan, använde han sitt riktiga namn för att dölja sin identitet. Mishima älskade verkligen det militära livet. De anteckningar han gjorde under den här tiden smäktar av poetisk idealism. ”Allt vi behöver är mat och bad. Vi blir tillfredsställda bara av att kvinnorna beundrar oss på avstånd”..//..”Jag fångades genast av det lyriska när fosterlandetsflagga i skenet av solens sista strålar sänktes på kaserngården..//..Den Luftburna Divisionen är en grupp bestående av seglare ridandes en stor och osynlig båt. De var besatta av sina fallskärmar. Den ärorika frihet deras kroppar fick när de fördes bort, skänkte dem en styrka som inte kunde återfinnas någon annanstans i det japanska försvaret”.

Efter ett år lät Mishima samla ihop ett tiotal kamrater och grunda ett sällskap som döptes till Tatenokai (Sköldsällskapet). Detta var vad man skulle kunna kalla en privat armé bestående av unga studenter som svurit en ed att skydda kejsaren. I sällskapet hängav sig alla åt att studera krigiska traditioner, öva fysisk disciplin och strid. Mishima tränade medlemmarna personligen. Men i hans ideologiska värld betydde principen att skydda kejsaren inte nödvändigtvis den levande. Kejsaren var ett abstrakt fenomen. Till exempel kunde Mishima inte acceptera att Kejsar Hirohito avsade sig sin gudomlighet vid slutet av Andra Världskriget. Inte heller kunde han acceptera den dåvarande situationen i den japanska krigsmakten. Han ville ha förändring. ”Mitt intresse för markstridsgrupperna i Försvarsmakten beror på det faktum att konstitutionen förbjuder militära styrkor att vistas utanför landets gränser” skriver Mishima i en förklarade text. Alltså började han förbereda en statskupp.

Hans sällskap fick fler anhängare och tillslut uppgick antalet till femtio medlemmar som tränade kampsporter helt öppet på kaserngården. Den japanska Försvarsmakten verkade ha slagit blindögat till hans ideal och vad sällskapet hade som yttersta syfte. Det var andra tider nu, den kejserliga armén var borta. Men antagligen var man smickrad över att ha uppmärksamhet från en av landets mest berömda författare. Han skrev ju så positivt och engagerande. Mishima och medlemmarna i hans sällskap fick till och med speciella förmåner.

Men så skedde det. Den 25 november 1970 tågade Mishima tillsammans med fyra av sina anhängare in på de japanska stykornas östra högkvarter. De var alla klädda i sina finaste uniformer och hotade med att döda kommendanten om trupperna inte samlades för att höra Mishima tala till dem. Soldaterna samlades utanför kommendantens kontor och Mishima klev ut på balkongen. Där med väldiga gester, eld i blicken och hög röst höll han det sista talet i sitt liv.

yuokio.jpg”Vad betyder mest för det japanska försvaret att bli en sann armè? Det är att försvara Japan! Och vad innebär det att försvara Japan? Att försvara Japan innebär att försvara historien, kulturen och traditioner vilkas källa är Kejsaren!
Lyssna nu noga! Lyssna, Lyssna Lyssna! Lyssna tysta! Jag är bara en människa som står här uppe, riskerar mitt liv för att tala till er! Förstår ni? Hör ni mig? Om inte jag reser mig, om inte ni japaner reser er tillsammans med mig, om inte de japanska styrkorna reser sig, kommer konstitutionen aldrig att ändras. Ni kommer för alltid att inte vara någonting mer än amerikanska legosoldater! Är ni inte krigare? Hur kan krigare försvara en konstitution som inte vill kännas vid dem? Ni kryper och krälar inför en  konstitution som inte vill ha med er att göra!
Finns det inte en enda bland er som vill stå vid min sida? Det finns inte ens en, eller hur? Då skall jag dö. Det är ett faktum att ni inte kommer att resa er för att ändra konstitutionen. Jag har inga fler drömmar om det japanska försvaret. Jag skriker högt – Länge Leve Kejsaren! Länge Leve Kejsaren! Banzai! Banzai!!! ”

Mishima hade knappast lyckats med att uppvigla soldaterna. De började skrika ”kom ner därifrån!”, ”skjut honom!”, ”dåre!!”. På en kort stund hade hans intima och varma relation till militären klippts av. Den existerade inte längre. Mishima återvände till kommendantens rum och begick seppuku. Han hade förberett sin dödsstund i ett helt år, skrivit vad som i japan kallas för jisei (dödspoem) och hunnit sätta punkt för sin sista bok ”Fruktsamhetens sjö”.

6 responses to “Yukio Mishima – Historien om en militäridealist

  1. Kul med Mishima-artikeln! Jag minns när jag gick i gymnasiet på Kungsholmen – bland killarna i klassen var hälften ”Majakovskibögar” och tokvänster; under det att den andra hälften var ”Mishimabögar” och tokhöger…

    Det är faktiskt obegripligt att man överlever sin egen idiotiska ungdom (jag tillhörde Mishima-gänget…)

    /Erik

  2. Otroligt Erik! Berätta mer om Mishima-gänget. Majakovski-anhängare fanns det även på mitt gymnasium.

    Men då kan du allt om Mishima….

  3. Fast varken Majakovski eller Mishima blev så värt gamla. Mishima blev lite äldre tror jag.

  4. Hallå Marie,

    Nu när jag tänker tillbaka är det ju bara SÅ J-A SJUKT alltsammans.

    Vi visste inte så mycket om Mishima. Vi kunde ett par dikter och f.ö. ungefär lika mycket som står i din blogg-post.

    Det var en typisk romantisk och gymnasial grej. Otroligt pinsamt. Det var dock inte bara Mishima som gällde, utan även Ernst Jünger (”der Kampf als innerer Erlebnis”), Tempelriddarorden, Graal, Sparta och Gud vet vad…

    Man hade nog kunnat misstänka att vi var ett slags krypto-nassar om det inte var så att vi föraktade Hitler och Mussolini eftersom de inte var aristokratiska nog (!)…

    Det får räcka så (hälsar Erik med kinderna blossande röda…)

  5. Jag begriper inte riktigt var folk får alla sina ideal ifrån. Jag vet att vi hade typ Majakovski-anhängare och även anhängare av andra författare på mitt plugg. Jag fattade inget av det de höll på med. Jag som slukade Bernard Cornwells böcker i Sharpe Serien https://militarareflektioner.wordpress.com/2007/10/18/richard-sharpe/
    ….vilket jag var ensam om.

    Yukio Mishima hade jag ingen vetskap om tills jag för några månader sedan beställde en bok om japanska försvaret ”Hidden Army” heter den. Där står det cirka fyra sidor om honom.

  6. Tjejer är förnuftigare än killar…

    Nåväl – från det ena till det andra:

    Det här är en dikt som man ibland läser vid soldatbegravningar i Sydafrika. Den är fin om man läser den högt:

    The soldier stood and faced God, which always come to pass.
    He hoped his shoes were shining, just as brightly as his brass.

    ”Step forward now, you soldier, how shall I deal with you?
    And have you turned the other cheek? To Me have you been true?”

    The soldier he straightened up and said, ”I guess I haven’t,
    since those of us who carry guns, can’t always be a saint.

    I’ve had to work most Sundays, and at times my talk was tough.
    And sometimes I’ve been violent, because the world is rough.

    But, I never took a penny, that wasn’t mine to keep…
    In spite of lot of overtime, when the bills got just too steep.

    I never passed a cry for help, though I often shook with fear.
    And sometimes, God, forgive me now, I’ve wept unmanly tears.

    I know I don’t deserve a place, among the people here.
    They never wanted me around, except to calm their fears.

    If you’ve a place for me here, Lord, It needn’t be so grand.
    And if I have to leave you, Lord, of course I’ll understand.”

    In Heaven’s hall a silence fell, where all the angels trod.
    As the soldier waited quietly for the judgment of his God.

    ”Step forward now, you soldier, you’ve borne your burdens well.
    Walk peacefully on Heaven’s streets; you’ve done your time in Hell.”