Generalissimo Chiang Kai-Shek

Del 1 Salthandlarens son

Chiang Kai-Shek föddes den 31 oktober 1887 i den lilla byn Xikou beläget i Zhejiang provinsen. Hans mor var tredje hustrun till en välbärgad salthandlare. Eftersom salt var belagt med monopol hade de som sålde det en betydande position. Men fadern handlade även med andra viktiga varor som ris och vin. Chiang var inte ett särskilt välmående barn under sin uppväxt utan led ofta av olika sjukdomar. Hans säregna utseende och pipiga röst gjorde honom till en måltavla för retsamma kommentarer från både jämnåriga och äldre kamrater. Men när han var frisk sprang han runt med andra barn och var nästan som alla andra. Soldat hörde till favoritleken. Men Chiang skulle till varje pris alltid vara ledaren och betedde sig därefter. Han tyckte om att demonstrera sin våghalsighet och utsatte sig tidvis för ren livsfara. Till exempel kunde han köra ner ätpinnar så långt ner i halsen som det bara gick med risk för att kvävas, eller låta sig halvdränkas i en vattentunna. Chiangs beteende var oberäkneligt. Han skulle alltid vara i epicentrum av all uppmärksamhet. Någonting annat dög inte.

Hans tidiga undervisning skedde hos byns läromästare. Chiang var inget läshuvud och gjorde tröga framsteg vad gäller de klassiska texterna som barn fick lära sig i det gamla Kina. Han var också en ensamvarg trots att han lekte med andra och drog sig gärna undan upp i de omgivande bergen. Där badade han i floderna, konstruerade bambu-flottor som han rodde runt med, lyssnade på fåglarna eller besökte de närbelägna klostren. Så kunde det kanske ha fortsatt ända in till vuxen ålder. Men ödet kan ibland vara hårt även för en liten pojke. När Chiang var sju år gammal dog hans far.

Modern fick leva en änkas hårda vardag utan en mans beskydd. Att vara änka i det gamla Kina var någonting av det värsta som kunde hända en kvinna. Enda sättet att ta sig ur denna utsatta situation var att gifta om sig. Men en kvinna som redan varit gift var inte alltid ett lika attraktivt parti. Speciellt om hon var gammal och fattig. Familjen fick lämna handelshuset och flytta till byns utkanter. Eftersom modern inte ursprungligen kom från trakterna betraktades hon i princip som en utböling som få ville ha att göra med. Till det fåtalet sällade sig de hänsynslösa skatteindrivarna. De krävde pengar av henne som hon inte hade. Vid ett tillfälle tog de med sig Chiang som en slags mänsklig pant och kastade honom i byns fängelsehåla, där han fick sitta likt en hund tills hans mor hade skaffat fram den efterfrågade summan. Detta satte djupa spår hos honom. Minnet av händelsen etsade sig in i hans minne skulle aldrig någonsin lämna honom under hela resten av hans liv. Chiang insåg bittert hur svår tillvaron för en människa och bondtamp utan inflytande, förbindelser och pengar är. Ingen lyfte ett finger för honom och hans mor. Inte ens familjens släktingar kom till undsättning.

Den mörka och kalla realiteten trängde in i de dunklare regionerna hos honom. De hade alltid funnits där och tidvis skymtat till. Men nu kom dessa hänsynslösare drag upp i full dager. Mörker söker mörker. Han anslöt sig till byns kriminella gatugäng som uträttade ärenden som det inte fick talas högt om. För en mindre summa pressade de pengar på begäran av andra ur visst utvalda offer. Inom ramen för gänget var Chiang trygg och hämndbegären drev honom framåt. Det var under denna tid som hans egoistiska jag tog form. Den fungerade som en psykologisk försvarsmekanism i en allt annat än välmenande värld. Borta var den ensamma tryggheten i bergen. För då liksom nu i Kina är ensam inte stark.

Så fyllde Chiang fjorton år och ansågs giftasvuxen. Han ville inte ingå äktenskap, men det var ingenting ovanligt i Kina att arrangerade giftermål. Han vigdes samman med den sjuttonåriga robusta bondflickan Mao Fu-mei. Under brölloåsfesten sprang Chiang ut och lekte med de andra pojkarna och man var tvungen att dra honom tillbaka till bordet. Mao skulle aldrig bli en kär och omhuldad familjemedlem varken av sin yngre make eller svärmodern. Chiangs mor såg Mao som en praktisk hjälpreda i hushållet eftersom hennes fötter hade blivit utsatta för snörning. Det var vanligt att man band flickors fötter i det gamla Kina för att de inte skulle rymma hemmifrån, speciellt vid arrangerade äktenskap. En slags könsstympning det med. Men det var mindre vanligt att så skedde ute på landsbygden där kvinnorna behövdes ute på fälten med intakta fötter. De första två månaderna i det unga parets liv var någorlunda harmoniskt. De lekte ihop och var väl som vilket ungt par som helst. Men Chiangs mor ansåg att den unga makan hade ett negativt inflytande på hennes son, eftersom hon ledde hans tankar på villovägar. Hon hade höga förväntningar på honom och ingen kvinna fick förstöra detta. Varje gång hon kom på dem skrattandes eller pratandes tillsammans, skrek hon till Mao att vara tyst och fortsätta arbeta. Därför pratade de ytterst sällan med varandra och kom inte varandra närmare.

Samtidigt påbörjade Chiang sin högre utbildning och lämnade därför byn för att studera vid Fenixbergets skola i Fenghua distriktet. Där blev han nästan relegerad efter att ha protesterat mot undervisningssättet. Men det skedde inte och efter två år flyttade han till en privatskola i Ningbo. Där kom han i kontakt med en lärare som starkt betonade hur viktig militären är. Även om Chiang bara stannade ett år i Ningbo för att återvända till sin förra skola, gjorde lärarens ord djupt intryck på honom. Kanske gjorde de så eftersom han hade vuxit upp under en turbulent och omvälvande tid i Kinas historia. Boxarupproret hade rasat år 1900, konflikter med Japan hade ägt rum, egenmäktiga krigsherrar härjade som de ville och Rysk-Japanska kriget skakade inte bara om Asien utan även hela Västvärlden. Mycket blod hade flutit under inte ens loppet av ett halvt decennium.

Chiang beslöt sig för att bli soldat.

Kommentarer inaktiverade.