Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Jag hade måst förklara den vite mannens arrogans i Asien som jag tror är utan motstycke i världshistorien sen den romerska tiden.” Pearl Buck

Del 3 Shanghai

Chiang återvände till ett Kina som aldrig mer skulle bli sig likt. Kejsardömet hade sett solen gå ned för sista gången. Andra makthavare tog över landets ledning mot en oviss framtid. Chiang skulle bli en av dem, men det visste han då. Nu var det bara revolutionen som betydde någonting i den stund han återigen gick runt på gatorna i Shanghai.

Shanghai var inte vilken stad som helst. Den har gått under många namn varav ”Österns Pärla” är det mest bekanta idag. På Chiangs tid var den känd under det mindre smickrande namnet ”Österns Hora”. I Japan hade han fått lära sig strikt militärdisciplin och att klara sig under spartanska förhållanden. Men Shanghai kastade allt sådant överbord. Värderingar vändes bokstavligen ut och in.

Denna stad saknade sin like i världen. De rikaste bland invånarna var rikare än rikast och hade råd med allt mellan himmel och jord. Detta medan de fattigaste aldrig skulle få äga en egen slant under sin utmätta tid på jorden. Inte minst de tusentals barnarbetare som slavade runt elva timmar om dagen på silkesfabrikerna. De fick dra fram silkestråd från kokonger över kokande vatten i vilket fingrarna doppades. De dukade under av infektioner eller de sår som orsakades av förmännens piskor. Textilfabrikerna var de största arbetsgivarna. Lönerna var låga, skiften långa och miljön under all kritik. Salarna var dåligt ventilerade och temperaturen kunde nå omänskliga grader under sommarmånaderna. Dörrarna var låsta för att hindra arbetarna från att gå ut. Om en brand bröt ut fanns det stor risk för att alla skulle brännas inne. Ännu större umbäranden fick de tiotusentals bland invånarna som levde på samhällets botten utstå. Det var de som hade tillfälliga arbeten som kulier eller var tiggare. De sov på gatorna och blev ofta pressade på pengar av kriminella gäng.

Flickor från fattiga familjer blev ofta prostituerade. Det fanns flera tusen av dem rankade efter stil, begåvning och skönhet. Under 1930-talet fanns det över 35,000 av dem i Shanghai vilket var mer än någon annanstans i världen. Mest kända var de s.k. ”Sing-Song flickorna” vilka huvudsakligen rekryterades från Suzhou inåt landet. Staden var känd för kvinnornas mjuka röster. Dessa uppträdde på tehusen och var uppskattade förutom den vackra sången även för de övriga tjänster som kunde köpas av dem.

Den lukrativaste handelsvaran i Kina var opiumet. Detta drog västerlänningar, inte minst britterna till Kina. De slog sig ner i storstäderna och skaffade sig en enorm makt och rikedom genom handeln. Kejsaren och dennes rådgivare oförmögna till åtgärder. Gjorde de någonting vädjade handlarna till sina respektive regeringar vilka inte tvekade att använda våld. Västerlänningarna föredrog att leva i egna kvarter eller så kallade koncessioner. De mest kända i Shanghai var den brittiska och den franska. Även en amerikansk fanns under en tid, men denna slogs ihop med den brittiska och tillsammans bildade de ”The International Settlement”. Det rådde naturligtvis en viss rivalitet mellan dem. Den anglosaxiska dominansen var så påtaglig att fransmännen beslöt att bygga sina egna handelshus och kyrkor i ett område. Gatorna fick franska namn och vietnamesiska kolonialtrupper patrullerade på gatorna. Resultatet blev att Shanghai bestod av tre städer: den kinesiska, den internationella och den franska. De utländska invånarna kunde endast dömas av sina egna lagar och höll med egna polisstyrkor, tullar och domstolar. Men ett gemensamt intresse för dem alla var opiumhandeln som kunde göra fattig man till rikeman. Vid 1900-talets början använde mellan tre och fyra tiondelar av Kinas befolkning opium. Det kan låta lite men det var fråga om 150 miljoner kineser, alltså fem gånger hela Storbritannien s befolkningsmängd vid den tidpunkten. Av dessa var minst 15 miljoner missbrukare.

Den fruktansvärda situationen som höll på att förgifta en hel nation ledde till protester även från västerländskt håll. I februari 1909 hölls den första internationella opiumkongressen i Shanghai för att diskutera problemet. Storbritannien gick med på att stänga alla opiumhandelshus i den internationella enklaven. Detta var ingen stor förlust för dem. Under årens lopp hade andra näringar dykt upp vilka visat sig lönsammare och mer respektabla. Shanghai hade förvandlats till en stor industristad med banker, rederier och fabriker. Men bara för att britterna slutade sälja opium betydde det inte att missbruket försvann. Tvärtom fanns det kvar. Större delen av droghandeln togs över av den franska koncessionen där auktoriteten hade en lättsammare attityd till allsköns dekadenta laster och var mindre moraliska än sina anglosaxiska grannar. Dessutom passerade större delen av den internationella handeln genom britterna och därför återstod det för andra att finna alternativa inkomster. Opiumet bokstavligen florerade på de franska gatorna och gendarmeriet såg genom fingrarna på detta. Fransmännen såg cyniskt på Shanghai som denna djungel av smugglare, gangsters, äventyrare, lycksökare och skökor den var.

Den högsta kinesiska tjänstemannen i den franska koncessionen hade större del i opiumhandeln än någon annan. Hans namn var Huang Jinrong eller ”Koppärrige” Huang som han kallades efter de otäcka ärr han fått av en sjukdom. Han hade fått arbete som polis i det franska distriktet. När många franska befäl återvände hem för att stupa i det Första Världskriget befordrades han. Till slut blev mannen med ärren ansvarig för hela poliskåren. Huang fick den positionen eftersom han hade kontakter med triaderna i Shanghai. Den undre världen i Kina var alltför komplex för en västerlänning att förstå och infiltrera. Lösningen blev att låta en större fisk äta upp de mindre. Villkoret för Huangs utnämning var att han höll brottsligheten inom kontroll i koncessionen. Vad han därefter gjorde för att främja sina egna intressen brydde de sig inte om. I mitten av 20-talet hade Koppärrige Huang blivit stadens mäktigaste maffiaboss och ledare för det Gröna Gänget. Jämfört med Al Capone och hans Chicago var Huang långt mycket mer inflytelserik. Till skillnad från den förra var den senare inte en man utanför lagen utan faktiskt lagen själv. Ingen människa som ville lyckas i Shanghai kunde göra det utan att först ha förhandlat med det Gröna Gänget. Från tehuset Ju Bao beläget i de franska kvarteren styrde och ställde Huang över sitt imperium av bordeller, spelhålor, opiumhandel, badhus, banker och andra tillhåll.

Under ett av sina besök i hemlandet hade Chiang genomgått en invigningsceremoni till det Gröna Gänget och blev faktiskt en av dess skickligaste torpeder. Han blev snabbt känd hos polisen i den internationella koncessionen och jagades av brittiska polisen. Men de lyckades aldrig sätta honom bakom lås och bom. Till skillnad från uppväxten hemma i bondbyn, hade Chiang numera mäktiga vänner, triadbröder och kontakter som skyddade honom.

Men nu var revolutionen här och Kejsar Pu Yi störtades. Det tusenåriga kejsardömet var borta och Asiens första republik föddes ur ett tillstånd av kaos. Ett tillstånd som inte Sun Yat-sen lyckades få bukt med under sin tid som president. Chiang satte hastigt upp en styrka om hundra man och stormade staden Hangzhou söder om Shanghai. De kejserliga soldaterna retirerade och staden intogs. Chen Qimei blev militärguvernör över Shanghai och Chiang belönades med ett helt eget regemente. Men framgångarna gjorde kanske att Chiang blev för ivrig i sin revolutionära anda. Det finns gränser även som en revolutionär inte får överskrida. Mord var ingenting nytt för honom och han hade ett våldsamt temperament som få kunde hantera. Knappt hade den nya regeringen låtit installera sig förrän han begick sitt allra första politiska mord. En triadledare vid namn Tao Cheng-Chang som också hade deltagit som ledare i revolutionen var missnöjd med att Chen Qimei hade blivit utnämnd till militärguvernör i Shanghai. Han gjorde försök att ta över denna position som innebar att man hade politisk makt över staden. Men på vägen blev Tao hastigt sjuk och måste läggas in på sjukhus beläget i den franska koncessionen. Chiang beslöt att hjälpa sin broder och övervakade den sal där Tao vårdades. Under ett kort ögonblick den 15 februari 1912 då livvakterna var frånvarande rusade han in i rummet och sköt ihjäl Tao.

Mordet väckte så starka reaktioner att Chen rådde honom att gå under jorden i Japan. Han fann det bäst att följa rådet och det skulle dröja ända till slutet året därpå innan han återvände till Shanghai. Under vistelsen i Solens Rike skrev han artiklar för en militär tidning som han själv gav ut. Dessa artiklar handlade mest om en doktrin av ”eld och blod” och hur militärmakten skulle centraliseras. Kina borde styras av upplyst despotism vilken kombinerade Washingtons ideal med Napoleons metoder och demokratiska tankar med revolutionär anda, ansåg Chiang var då 25 år gammal och i princip exilförklarad.

Kommentarer inaktiverade.