Den nya Försvarsmakten och det nordiska samarbetet

Igår blev det klart att Generaldirektör Marie Hafström skall få nya uppdrag. Hennes efterträdare blir Ulf Bengtsson som tidigare arbetat med försvarsfrågor vid finansdepartementet. Det var i början av sommaren som Ekonomistyrningsverket kritiserade Försvarsmaktens ekonomiska arbete. Beslut fattas utan långsiktigt tänkande och det saknas kunskap om ekonomihantering. Hafström får istället i uppdrag att granska stödmyndigheter som Försvarets Materielverk. Förhoppningsvis går det att samla in ytterligare några miljarder bland deras kostnader som kan användas på annat sätt i framtiden. Men till vad?

Ungefär i mitten av juni överlämnade Försvarsberedningen sin rapport om framtidens försvar till försvarsminister Sten Tolgfors. Det försvar som vi har nu kommer enligt rapporten i princip att helt försvinna. Istället kommer försvaret att bestå av insatsstyrkor bestående av både fast- och kontraktsanställd personal. Hemvärnet kommer att finnas kvar och vidareutvecklas för skydd inom Sveriges gränser. Insatsförbanden skall användas vid internationella missioner utomlands. Den nya inriktningen för vår svenska försvarsmakt skall träda i kraft år 2010.

Försvarsberedningen kom också fram till att det inte finns ett militärt hot mot vårt land inom en längre tid. Men däremot hot som kan riktas mot hela Norden och EU. Kan man hålla fast vid ovannämnda punkt efter händelserna i Georgien? Hoten måste vi möta tillsammans med andra länder inte minst våra nordiska grannländer. Försvarsberedningen slog också fast att Sverige inte skall stå passivt om ett nordiskt grannland eller EU-land blir attackerat. Det får inte bli som det blev under Andra Världskriget. Men samtidigt förväntar vi oss att de gör detsamma för vårt land.

Det nordiska samarbetet har det också skrivits om och sannolikt blir det mer. Den 13 juni skrev Försvarsberedningens Annika Nordgren Christensen och Håkan Juholt ”I detta akuta läge krävs ansvarstagande. Vi inser att en användbar rapport från Försvarsberedningen kan vara en del av räddningen. Vi har därför velat motverka att regeringen med några få rösters övervikt i riksdagen pressar igenom förslag som formar Försvarsmakten till en amerikaniserad miniatyrmodell i Nato och utan vare sig folkligt stöd eller pengar för att finansiera det orimligt dyra kalaset..//.. Våra partier bejakar och verkar för det ökande och fördjupade försvarssamarbete som växer fram i Norden. Vi har lämnat förslag om gemensamma operativa förband och samlokalisering av verksamheter samt gemensam infrastruktur och utbildnings- och övningsverksamhet. Vi är till skillnad från allianspartierna, inte rädda för att svenska folket skall tycka att det nordiska samarbetet väcker mer entusiasm i folkdjupet än ett svenskt Natomedlemskap. Det tycker nämligen vi själva”.

Det är riktigt. Vi måste först få ordning på oss själva och då inte bara Sverige ensamt. Vi saknar just nu en vision och ordentliga pengar. Nato får vackert vänta på sin tur någon gång i framtiden. Skulle USA någonsin vilja skänka dollar åt oss för detta ändamål? Knappast. De öser miljarder över Irak och projekt för att vaska fram bränslelösningar åt sitt försvar som inte heter ”olja”. Trots alla välvilliga ord och stöd gjorde USA ingenting för att undsätta Georgien sin enormt påkostade försvarsmakt till trots. De hade fullt upp i Irak. Och även om Georgien hade varit fullvärdig Nato-medlem, hade man ändå varit villig att utmana det gigantiska Ryssland?

Kanske kan det vara intressant att i dessa tider där det pratas så mycket nordiskt att läsa Helge Löfstedts rapport ”De nordiska ländernas försvarsmakter – några jämförelser”. Den är förvisso från början av år 2004 men anledningen till att jag tar upp den är för att han nämner den i sitt inlägg i förra årets sjätte nummer av Kungliga Krigsvetenskapsakademins tidsskrift . Kanske vissa siffror om t.ex. hemvärn och så är inaktuella i rapporten, men om Löfsteds nämner den under slutet av förra året tyder det väl på att den fortfarande för mycket aktuellt med sig, eller? Syftet med rapporten var att studera och översiktligt jämföra hur effektivt de nordiska ländernas försvarsmakter omsätter ekonomiska resurser till militär förmåga.

Rapporten visade hursomhelst att det svenska försvaret med sin verksamhet inte får ut lika mycket för pengarna som sina grannländer. Finland har gått och går sin egen väg och håller fast vid vad landet vill med sitt försvars. Där är värnplikten en viktig grundbult och man vidmakthåller en stor mobiliseringsorganisation för nationellt bruk. I de andra tre länderna gick man vid den tidpunkten mot en organisation som i högre grad skulle bestämmas av de internationella insatserna. Vid rapportens utgivande var Sverige ensamt om att ha övergivit begreppet ”brigad”. I Danmark och Norge behöll man begreppet division.

Helhetsintrycket var dock att alla nordiska försvarsmakter genomgått förändringar sedan Kalla Krigets slut. Men Sverige minskade sina satsningar mer än de övriga. Enligt rapporten är utgifterna för förbandsverksamhet låg inom det svenska försvaret men en stor del går till investeringar i materiel och forskning och utveckling. Till och med USA lägger mindre utgifter för detta än Sverige. Resultatet har blivit att Sverige har moderna vapen i förhållande till vad som finns i resten av världen. Enligt Löfstedt kan det finnas tre förklaringar till att utgifterna för förbandsverksamhet är låg medan de för FoU är högre än för de övriga länderna. Den första är uppenbar, att Sveriges försvar lägger ner mycket resurser på anskaffning och utveckling av materiel. Den andra kan vara att kostnaderna för förvaltning av materielverksamhet är högre i Sverige än i de övriga länderna. Den tredje lyder att materielposten i kostnadsredovisningen kan innehålla felaktigheter i bokföringen. I rapporten står det också att kostnaden per anställd i förbandsverksamhet vid markstridskrafter i Finland, Danmark och Norge är bara 60% av den svenska. Den finska förbandsverksamheten har högst produktivitet och låga kostnader per anställd. Den finska värnpliktsutbildningen är också intensivare än den svenska med fler övningstimmar per vecka. En jämförelse mellan finska och svenska förband i Kosovo blev att den svenska har högre personalkostnader och att de svenska metoderna för rekrytering och utbildning är mer komplicerade och resursslukande. Anledningen till att den svenska förbandsverksamheten är dyrare beror på att de svenska professionella militära ambitionerna är högre. Ytterligare en förklaring till de högre utgifterna kan vara att den svenska utbildningen bedrivs med stridsvagnar i stor omfattning. Utbildning med stridsvagnar hör till de allra dyraste. I Finland är infanteriet i majoritet och en mindre andel gör sin värnplikt med stridsvagn.

Detta är siffrorna från år 2004. I Dagens Nyheters försök till att den 9 juni detta år bena upp vart de 40 miljarderna i försvarsbudgeten står följande att läsa ”ÖB har, med politikernas välsignelse, marscherat under parollen ”både och”: ett hyggligt nationellt försvar och högprofilerade insatser utomlands. Vad som är vad i organisationen är svårt at avgöra. Teoretiskt ska alla förband kunna agera överallt. Dessvärre blir det dyrt att göra allt. Att försvaret vill bevara sin bredd är inget konstigt. Inte heller att flygvapnet eller marinen också vill känna sig behövda utomlands. FN, EU och Nato vill dock ha fotsoldater och svenska politiker är livrädda för att skicka fotsoldater eller annat som kan uppfattas som att Sverige drar i krig”. Just det, frågan har ställts tidigare här på bloggen. Var skall vi med allt detta pansar till och inget riktigt infanteri förutom Hemvärnet? Till vilken nytta är egentligen vårt dyra och fina flygvapen med JAS-flygplan som kostar 7 miljoner i underhållningskostnader per år och styck.

Samma ordval följde Peter Nordlund (FOI) och Allan Widman (fp) i en artikel i DN 11 juni . ”I Sverige skall alla som är med på kalaset få påsar. Man skulle mycket tydligare ha tittat på vilka förband vi skickar ut internationell” sade Nordlund. ”Våra luftstridskrafter är däremot överdimensionerade och en mycket dyr och exklusiv verksamhet” fortsatte Widman. Det är dags att prioritera bort och då kanske det inte är Hemvärnet som man skall kasta sig över allra först…..