Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Krigsherrarna hade nu fått fast fot och börjat kiva inbördes i vårt distrikt. Det kallades aldrig krig utan bara ”anfall mot banditerna”. Det vill säga varje krigsherre hävdade att han var den verklige härskaren och alla den andra ”bandithövdingar”. Under förutsättning att man höll sig utom skotthåll var dessa gammalmodiga krig mer lustiga än farliga, och som krigsherrarna själva tyckte om en segsliten strid tillgrep de varje förevändning för en vapenvila. I själva verket föredrog de vad som helst framför öppna strider och ibland när de satt vid middagsbordet och diskuterade stilleståndsvillkoren kunde gästerna plötsligt bli överfallna och mördade, varigenom faran för fortsatt krig var uppskjuten åtminstone tills vidare”. Pearl Buck

Del 5 Krigsherrarna

Efter att mannen som ville bli kejsare var död härjades landet av otaliga krigsherrar. Dessa var militarister som kämpade om kontrollen över olika landområden. Avsaknaden av en stark auktoritet ledde till att det rådde full anarki. Många av dessa krigsherrar hade en bakgrund som banditer, vattenbärare etc. som kommit upp sig. Några hade eventuellt högre utbildning bakom sig. De som blev lidande när dessa härjade var inga andra än bönderna på landsbygden. Det uppskattas att Kinas största provins Sichuan såg runt 500 konflikter mellan femtio olika generaler under loppet av tjugo år. Just i den stund då det kinesiska folket behövde hålla samman som mest för att ta sig igenom moderniseringens tidevarv, fanns det egenintresserade människor som skapade anarki och misstänksamhet.

En av de mest kända bland krigsherrarna var Zhang Zongchang även känd som ”Hundkötts Generalen av Shangdong”. Han beskrevs av samtida vittnen i termer av ”kroppshydda som en elefant”, ”en hjärna som en gris” och ”temperament som en tiger”. Zhang hade från början varit en kuli. Men nu omgav hans sig likt Kubilai Kahn med så många konkubiner från all världens hörn, att han inte kunde namnet på dem alla. Där i hans privata harem återfanns vackra kvinnor från Kina, Korea, Japan, Ryssland, Frankrike och Amerika. I folkmun hette det på ett vulgärt sätt att Zhang ”hade en fallos lika hög som en stapel av åttiosex silvermynt”. Han rökte mängder av opium, drack mycket alkohol och var övergödd av lukulliska rätter och fransk champagne. Du Yeh-Cheng handlade med alla som kunde betala och sålde därför vapen till krigsherrarna. När gjorde affärer med Zhang arrangerade han en brakmåltid under vilken en ny vacker kvinna fördes fram till generalen för varje rätt som serverades. Hans egen armé vars soldater var kända för att använda en fruktad metod som kallades för ”öppna meloner” dvs. klyva skallar i två delar och därefter hänga upp dem i telegrafpålar. Kinas siste kejsare Pu Yi kallade honom för ”ett alltigenom avskyvärt monster”. Författaren Lin Yutang menade att Zhang var ”den färgstarkaste, mest legendariske, medeltida och samvetslösaste härskaren av det Moderna Kina”.

Men alla var inte som honom. Wu Peifu fick öknamnet ”Filosofgeneralen”. Han hade faktiskt tagit examen vid en kejserlig institution. Han älskade att skriva poesi och identifierade sig med George Washington vars porträtt hängde på väggen i hans kontor. Men det sades att kvalitén på hans texter minskade avsevärt när hans sekreterare dog. Wu var känd även han för sitt omfattande drickande, speciellt importerad brandy. Han var också patriotisk så till den grad att han hellre dog i blodförgiftning än åkte till någon av de utländska koncessioner för behandling. Men hur det än var med hans ”filosofiska” läggning, så massakrerade hans trupper mängder av strejkande järnvägsarbetare och ledaren halshöggs på perrongen.

I Manchuriet styrde och ställde Zhang Zuolin kallad för den ”Gamle Marskalken” över ett område lika stort som Frankrike och Tyskland tillsammans. Hans eget rike hade blott tre procent av Kinas befolkning med däremot nittio procent av dess tunga industri. Zhang var icke-läskunnig men hade en stor armé med snabbt kavalleri som i sinom tid skulle göra honom till den störste krigsherren i landet. Han kom från fattiga förhållanden och fick redan som liten jaga harar i den manchuriska öknen för att familjen skulle få mat för dagen. Under just en sådan jakttur stötte han på en sårad bandit. Denne dödade han och tog dennes häst och vapen och blev själv bandit. Han hade tagit det första steget mot att bli en av Kinas mäktigaste krigsherrar. Redan vid 20 års ålder hade han en egen liten armé som japanerna lät leja som legosoldater under det Rysk-Japanska Kriget 1905. I sin egen huvudstad lät Zhang bygga ett eget palats från grunden vilken inhyste en stor källare med franska viner, plats för hans fem fruar, ett stort bibliotek med konfusianska texter och ett kök med sjuttio anställda. En gång anföll Zhangs soldater den ryska ambassaden i Peking och drog ut flera kinesiska kommunister på gatan. De torterades för att därefter antingen strypas eller skjutas till döds.

Väster om Peking i Shanxi-provisen huserade Marskalk Yan Xishan en man som sällan skrattade och aldrig visade känslor. Yan hade genomgått militärträning i den Japanska Kejserliga Armén. Han var kanske lite mindre intresserad av krig, vin och kvinnor och mer av reformer och modernisering. Det var bara det att dessa reformer kombinerade delar av militarism, nationalism, anarkism, demokrati, kapitalism, kommunism, invidualism, imperialism, universalism och paternalism. I praktiken var Shanxi en polisstat.

Feng Yuxiang kallades för den Kristne Generalen. Som sonen till en officerare i den kejserliga armén hade han växt upp med det militära. Som strängt kristen lät han stänga bordeller, förbjuda bindning av kvinnors fötter och se till att hålla rent och städat på gatorna. Hans soldater instruerades noga i alkoholens och opiumrökningens skadliga inverkan. När trupperna marscherade sjöngs psalmer och hymner. Han lät till och med skicka en flaska vatten till sin kollega Filosofgeneralen för att påminna honom om hans skadliga drickande. I ett fälttåg mot muslimska rebeller som Feng lät genomföra, dödades över 100,000 människor. Kriget fördes med stor brutalitet på båda sidor. En chockad brittisk diplomat berättade om de fruktansvärda öden som tillfångatagna soldater gick tillmötes efter en strid. Folk skars upp som fiskar, blodiga organ och inälvor hängdes upp i köksbodar, andra virades in i brännbart material och tändes medan andra fick djupa jack inskurna på kroppen i vilka brinnande ljus stacks in. Dessa fick brinna ner och därefter hackades offret till döds.

Oavsett hur dessa krigsherrar skilde sig sinsemellan hade de vissa drag gemensamt. De drev saker till sin yttersta spets, levde som om morgondagen inte existerade, var brutalt auktoritära och var oerhört misstänksamma mot allt och alla som inkräktade på deras makt. Varje krigsherre var en kejsare och despot inom sitt eget erövrade område.

Ett människoliv var inte mycket värt. Utländska observatörer och journalister avfärdade dessa krigsherrar som ett slags ”komisk opera” fylld av pråliga uniformer, otympliga ceremonisvärd, plymer, rader av medaljer, konkubiner etc. Men de fattiga bönder som aldrig fick vara ifred och hela var mindre roade. För dem var soldater och banditer en och samma sak. Bönderna utgjorde tre fjärdedelar av hela Kinas befolkning. Ändå var de mest försvarslösa och blev pressade på pengar från alla håll och kanter. Deras boskap, mat och egendom kunde bli stulet när som helst och av vem som helst. Kvinnor kunde bli bortförda som gisslan, handelsvara eller bara för att bli våldtagna under en helkväll eller även mitt på dagen. En bonde kunde aldrig veta när han eller hon skulle se solen gå ner för sista gången. Men det var inte bara människor som bönderna fruktade utan även naturliga fenomen. År 1918 drabbades norra Kina av svår torka som skördade en halv miljon offer. År 1920 slog skördarna fel och mellan 4 och 6 miljoner människor dog. Tre år senare svämmades runt ett halvdussin provinser över. Samtida mätningar uppskattade att två tredjedelar av befolkningen på landet levde under existensminimum. Undervisning var i princip obefintlig. En tredjedel hade skulder med årliga räntor som varierade mellan 20-200 procent. Skatter fanns det också gott om att betala. Under 1920-talet fanns det åtminstone 673 stycken i hela Kina. Krigsherrarna och även andra hittade nämligen på alla möjliga skatter för att fylla kistorna med pengar. Segerrika generaler kunde ta ut en ”Välkomst-skatt” för att unna sina soldater en fest, medan de besegrade kunde kräva respengar för att inte hitta på otyg. I en del av Kina fick bönderna betala skatt även för de åkrar som en gång i tiden tillhört deras ättlingar. I Sichuan-provinsen fanns det 27 olika skatter för salt. En leverans bestående av papper beskattades elva gånger under sin färd nerför Yangtze-floden.

Mycket utav pengarna som krigsherrarna drog in på detta sätt gick till att finansiera deras arméer. Dessa blev bara större allteftersom striderna blev intensivare och skedde oftare. År 1916 fanns det runt en halv miljon soldater i Kina. Men mellan åren 1922-24 tredubblades detta antal. Zhang Zuolin lade ner 51 miljoner dollar på sin armé år 1925. Därför är det heller inte så märkligt att krigsherrarna förutom att hitta på skatter, även tog upp den opiumhandel som britterna introducerat. Bönderna tvingades mot sin vilja att odla det, de som vägrade fick betala höga böter för lathet. På detta sätt erhöll krigsherrarna miljoner i vinst. Det förekom även att de gav sina egna soldater opium i lön vilket de antingen konsumerade eller sålde vidare. Därför kunde de på en dag tjäna mer än en arbetare fick i månadslön.

Även om några krigsherrar hade vältränade och disciplinerade styrkor och verkligen intresserade sig för det militära, var de flesta soldaterna i deras tjänst raka motsatsen. De kom oftast från fattiga förhållanden, kunde varken läsa eller skriva, kunde inte ens ha fyllt femton år och saknade god fysik. Kvalitén på beväpning och utrustning kunde också variera likväl som kunskapen hur vapnen skulle användas. Hur många av dessa fattiga män hade sett en modern kulspruta eller ett flygplan? Det fanns kinesiska officerare som helt saknade kunskap om moderna vapen och hur dessa skulle underhållas. Det hände att trupper tog till flykten vid blotta åsynen av ett flygplan. För att motverka detta lejde krigsherrarna gärna utländska legosoldaterna. De s.k. ”Vitryssarna” stod högt i kurs. Vitryssarna var de som hade flytt Ryssland efter den Röda Revolutionen och kämpa kunde de. Ett samtida vittne berättade om dem att ”de skar igenom de kinesiska trupperna likt en kniv genom smör”. Hundkötts-Generalen hade en egen styrka ledd av General Konstantin Nechanev som innan revolution hade tjänstgjort i Tsarens Armé. Järnvägar var föremål för många brutala konflikter mellan krigsherrarna eftersom de var viktiga kommunikationslinjer. Det berättas om hur Nechanev åkte med tre pansartåg och sköts ner alla civila de mötte på vägen med kulsprutor och stal allt. När dessa tröttnade och rev upp rälsen brände ryssarna ner närmaste stad. Rivaliserande krigsherrar drog sig inte heller de för att förstöra järnvägar vid eventuella reträtter. År 1924 beräknades det att skador för 100 miljoner dollar hade orsakats till följd av detta. Hälften av alla lokomotiv användes i militära syften. Detta försvårade transporter av till exempel spannmål till olika delar av landet som drabbats av torka eller att vissa avlägsna landsorter blev helt avskärmade från omvärlden.

Det var dessa krigsherrar som skulle bli Chiang Kai-Sheks första utmaning både innan och efter att han tagit över ledningen av Kuomintang. Sun Yat-Sen skulle aldrig göra slut på deras välde och dessutom började hans hälsa att vackla….

3 responses to “Generalissimo Chiang Kai-Shek

  1. HEJ! Tänker inte kommentera Chiang Kai-Shek
    utan översättningsfunktionen på bloggsidan.

    Eftersom jag förstår både finska och svenska, måste jag säga att den, lindrigt sagt är komisk – LINDRIGT SAGT! Såg nog att den är under utveckling, men här behöver utvecklingen utvecklas rejält.Annars en bra mix av intressanta ämnen på sidorna – BRA!

  2. Hej Tommi! Vad roligt att du har hittat till min blogg och provat översättaren. Jag har många läsare från Finland och därför håller jag på i samarbete med Internettolken att utveckla den här översättaren.

    Men arbetet är inte helt lätt. Jag vore ytterst tacksam om fler ville delta. Då skulle översättaren utvecklas med stormsteg. Att lägga in nya ord är inte så svårt. På en kväll kan en som talar båda språken flytande få in cirka 500 ord lätt. Men för mig går det långsamt.

    Arbetet är helt frivilligt. Min egen drivkraft kommer av att jag vill att folk från olika länder skall kunna läsa och kommentera.

    Det är inte bara den finska delen som behöver utvecklas mera. Utan även andra språk som franskan och tyskan. Men jag blir jätteglad när jag har finska besökare på min blogg.

  3. Märkligt att alla dessa otrevliga människor samlats just i Kina… för det kan väl inte vara så att beskrivningarna färgas av motståndarnas pro- och antipaganda? ;-D