Vilken roll har försvarsindustrin?

Idag var det seminarium på Myntkabinettet om ”Försvarsindustrins roll i säkerhetspolitiken”. Detta skedde i samarbete mellan Folk och Försvar och Utrikespolitiska Institutet. Tusentals svenskar arbetar inom försvarsindustrin samtidigt som produkterna och exporten av dessa väcker starka känslor i vårt samhälle. Vilken roll har dock denna industri för Sveriges säkerhetspolitiska betydelse. Hur ser försvarsindustrins framtid ut som arbetsgivare i förhållande till fordonsindustrin som varslar folk på grund av lågkonjunkturen?

Efter en inledande välkomsthälsning började seminariet med att Fil.dr Jan Joel Andersson från UI talade om försvarsindustrin och dess säkerhetspolitiska betydelse. Han har förfärdigat en rapport med titeln ”Från hårt stål till mjuk makt?”. ”Skall man satsa på försvarsindustrin eller insatsförsvar?” lyder frågan. Vi närmar oss studen då valet måste ske. Svensk säkerhetspolitik kännetecknas av att man diskuterar bitar istället för helhet. Det kan diskuteras FRA, insatsförsvar, klimathot etc. var för sig istället för att knyta allt samman. Sveriges säkerhetspolitiska roll är dock stark. Vårt land har haft en bidragande roll inom inte minst EU och NATO. Under nedrustningsförhandlingarna i Genevé har Sverige också haft betydelse. Men man måste har militär kompetens inom utrikespolitik. Denna kan hämtas från våra förband eller forskning. Men idag räcker inte pengarna längre till för att hålla en stark försvarsindustri vid liv.

Efter Andra Världskriget var Sverige en regional stormakt som rustat sig för ett krig det aldrig drogs in i. Det förblev så ändå in på 50-talet. Försvarsmakten var stor men sedan började den rustas ner. De internationella insatserna idag är begränsade. Men de har gott anseende i resten av världen. Sverige anses nämligen inte ha några nationella särintressen som exempelvis USA och Frankrike. Vi anses fortfarande världsledande inom militärteknik. Viktigt att hålla i minnet är att säkerhetspolitik är inte samma sak som försvarspolitik. Den förra är betydligt bredare och mera relationsbyggande än den senare.

Vi kanske inte behöver försvarsindustrin för försvarets behov eller neutralitetspolitiken. Det finns inte så mycket neutralitet kvar att stödja. Istället kan vi köpa in utifrån. Men vi vet inte i dagsläget hur regeringen ser på en strategi för försvarsindustrin. Riksdagens Försvarsindustrigrupp har ännu inte presenterat en rapport. Enligt uppgifter är den färdigskriven men existrerar endast i formen av ett pressmeddelande. Lanske blir den mjuka makten viktigare för det utrike- och säkerhetspolitiska anseendet än hårt stål.

Anders Karlsson (s) ordförande i Försvarsutskottet ser ett behov av en strategi för försvarsindustrin. Vi ligger fortfarande i framkant inom många områden. Försvarsindustrin sysselsätter idag runt 20,000 anställda och har 20 miljarder i exportintäckter. Den är också betydelsefull för Sveriges neutralitet. Långsiktiga beslut är viktiga. Vi har hög kompetens och kan därför stå oss väl i den internationella konkurrensen. Men samhället måste också vara med på detta. Vilken handlingsfrihet vill vi måste också klargöras, liksom i vilka exportsamarbeten vi vill ingå. Vi har stora möjligheter att politiskt sett främja vår försvarsindustri och göra den till en arbetsgivare. Idag kan vi titta på fordonsindustrin där det varslas stort. Inom denna har politiken ingen möjlighet att göra någonting åt detta. Därför behöver i en strategi för försvarsindustrin.

Karin Enström (m) Försvarsberedningens ordförande redogjorde för principer för materielanskaffning. Vi skall gå mot ett flexibelt och rörligt försvar. Detta får konsekvenser för materielanskaffningen. Dessa måste rationaliseras. Transparensen måste öka och sekretessen minska. Kostnadskontrollen måste bli bättre än den är idag. Vi har fin och bra försvarsmateriel. Men vi behöver inte alltid köpa nytt. Principerena för nyanskaffning blir därför följande:
1) Uppgradering av befintlig materiel skall ske
2) När nyanskaffning är aktuell ska färdigutvecklad och beprövad materiel anskaffas
3) Samutveckling ska där det är kostnadseffektivt väljas framför egenutveckling

För att detta skall kunna lyckas måste följande förutsättningar uppfyllas:
– Viljan att ge avkall på nationella särkrav
– Överensstämmande procedurer inom materielförsörjningen
– Underlättas genom samarbeten med hela Norden och EU. Det är viktigt att Sverige har samma materiel som partnerländerna

Därefter följde reflektioner från Försvarshögskolans Stefan Ring och Jan Nygren från ISAK. Stefan Ring menar att svensk neutralitetspolitik inte längre existerar och därför inte är en av förutsättningarna för svensk försvarsindustri. Denna är inte heller längre svenskägd på samma sätt som förr. Enligt Jan Nygren har kraven på specifik egenutvecklad materiel minskat. Den bästa materielen är den vi behöver för att kunna lösa våra uppgifter och ingentng annat.

Därefter följde en längre debatt där många åsikter och synpunkter sades. Det är svårt att återge allt som sades. Allan Widman (fp) ledamot i Försvarsberedningen inledde denna med att klargöra att Sverige är en liten beställare och en stor producent av försvarsmateriel. Prioriteringen av vad vi skall tillverka och inte kommer inte en dag för tidigt. Anders Svärd (c) ledamot i Genomförandegruppen menar att det har varit mycket svensk moral som försvårat diskussionerna om försvarsindustrin. Skall verligen det fredliga Sverige syssla med sådana saker? Urban Ahlin (s) vice ordförande Utrikesutskottet anser att det är självklart att försvarsindutrin har en roll inom säkerhetspolitiken. Den kompetens som denna har byggt upp skall inte bara skänkas bort.

Efter debatten var seminariet slut.

6 responses to “Vilken roll har försvarsindustrin?

  1. Jag antar att ”Men idag räcker inte pengarna längre till för att hålla en stark försvarsindustri vid liv.” var ett referat från ett av framförandena.

    Här ligger det – vid sidan av den ”moralistiska sidan” – det stora problemet med den här debatten.

    Det finns en rad studier som visar att försvarsindustrikontrakten som gått till svensk industri under 2000-talet är ren vinst om man ser till de merintäkter som de genererat till statskassan. Flera av de större företagen inom BAE- resp Saab-gruppen har ett netto exportöverskott som vida överstiger de kontrakt de får från FMV. I flera fall är relationen sådan att exporten faktiskt genererar ett netto övesrkott till statskassan.

    Argumentet att ”vi inte har råd” faller direkt – frågan blir då istället: Hur mycket mindre pengar får staten kvar om vi köper från ”hyllan” (läs från fransk, amerikansk eller israelisk försvarsidustri) istället för att egenutveckla?

  2. Konstaterar bara att med undantag av Ericsson är svensk försvarsindustri utländsk ägo. Kockums till Tyskland, Hägglunds till UK – USA, Bofors till USA, etc.

  3. Ursäkta Major!

    Ericssons militära del är numera (med ett litet undantag i form av den del som tillverkar militär radiolänk) helägt av Saab, som för övrigt äger i stort sett all svensk försvarsindustri förutom de tre du räknar upp (inklusive större delen av ”gamla Bofors”).

    Saab är som bekant noterat på Stockholmsbörsen och får väl därför betraktas som ”svenskt” – speciellt om man räknar in Investors A-aktier.

  4. Stort tack för länken till denna intressanta utredning, Lövet! Men vad innebär det att en så stor del av den svenska försvarsindustrin är utländskt ägd?

  5. Mycket svårt att säga – beror på om man betraktar det i det stora eller det lilla:

    I det lilla antagligen liknande situationer i Karlskoga, Ö-vik och Karlskrona som de vi idag ser i Torsland och Olofström.
    Besparingspaket i den internationella koncernen (BAE eller BWB) slår rakt igenom på den lilla svenska filialen, vilket vi märkte häromveckan då Bofors i Karlskoga varslade och Ö-vik har ju drabbats tidigare.

    I det stora så hamnar vi väl på nåt sätt i samma ligitimitetsdilemma som FM själv har hamnat i när man valde att ”prioritera Afghanistan före norra Norrland och Kongo före Gotland”.
    Man tappar sin svenska förankring och utgör plötsligt måltavla för angrepp från alla håll.
    Precis som 40 miljarder för en knapp bataljon inriktad på insatser långt utanför Sverige anses ”dyrt” anses naturligtvis 10-12 Mdr* i materielbeställningar till ”multinationella utländska företag” som dyrt.

    Använder man sig av den vinklingen (vilket regeringen gör just nu) när man motiverar neddragningar i materielbeställningar från BAE och Kockums (och även Saab som man ibland med hänvisning till BAEs ägarandel också antydningsvis betraktar som utländskt),
    så får man naturligtvis med sig snart sagt alla partier – utom möjligen (C) (eftersom Maude är från Ö-vikstrakten) och (S) (som märkligt nog alltid värnat f-industrin).**

    Jag tror pendeln svänger mot ett på sikt mer svenskt totalforsvar, men eftersom försvarsministern fortfarande i praktiken heter Anders Borg, så kommer försvarsindustrin få bada i stålsmältan ett varv till, medan man först ser över förbandsverksamheten (med oförändrade budgetramar)

    *) Notera att det är en bit ifrån den ”halva försvarsbudget” som materielen sägs utgöra.

    **) Det är ett gammalt ordspråk i försvarsindustrikretsar att ”Det är alltid problem när vi har borgerlig regering.”