Riddarna på Rhodos

Under sommaren fick jag av en slump syn på romanen ”Riddarna på Rhodos”. Den skrevs 1972 av Biskop emeritus Bo Giertz (1905-1998) och har tryckts i en ny upplaga. Satte mig ner och läste den direkt och blev helt fängslad från första början. Den var svår att lägga ifrån och efter tre dagar hade jag läst ut boken.

Romanen handlar om turkarnas belägring av Rhodos år 1522. Ön var Johanniterordens fäste och spelade en stark symbolisk roll som sista utpost mot turkarna vilka hade erövrat Konstantinopel år 1453. Berättelsen börjar dock lite tidigare under året 1521. Detta år var speciellt i världshistorien. Europa regerades av unga härskare och en påve som var gammal för sin ålder. Yngst av de krönta var Henrik VIII av England. En 29 år gammal man med stor aptit på livet och makten. Kejsar Karl var yngst av dem alla men ansvarig för ett av de större rikena. 20 år gammal fick han ta över styret av det Heliga Romerska riket. Sultan Soliman av osmanernas ätt var jämnårig med Kung Francis av Frankrike. De var båda 26 år gamla och lika gammal var Gustav Vasa som levde i flykt i Dalarna efter blodbadet i Stockholm som ägt rum under detta år. Även han skulle krönas en dag. 
Samtidigt som dessa härskare planerade inför framtiden låg Johanniternas stormästare Fabrizio del Carretto för döden på Rhodos. Han hade med stor framgång deltagit i försvaret av ön år 1480 då turkarna anföll. Den gången segrade riddarna men fästningen var i stort sett raserad. Kassakistorna öppnades och det snålades inte med guld och silver när murarna och tornen skulle återuppbyggas. Orden hade den fördelen att den var internationell och lätt kunde snappa upp de senaste rönen inom artilleri och fortifikation. Det skulle bara dröja lite över 40 år innan osmanerna återigen ville köra riddarna på porten. Säkert drog många den slutsatsen. Därför infördes den modernaste tekniken och konstruktionen för vallar och torn. Eftersom orden var internationell fick varje nation ansvara för försvaret av en viss del av fästningen i s.k. ”tungor”. Italienarna hade sitt torn och mur, tyskarna sin, fransoserna sin och så vidare.

I juni 1522 landsteg turkarna med en förtrupp på 10,000 man. Under de månader som belägringen varade skulle antalet stiga till 100,000. Stormästare Villiers de l’Isle Adam hade bara 700 riddare, 500 bågskyttar och 7,500 lokala soldater och invånare till sitt förfogande mot denna övermakt. Det blev en lång och desperat kamp. Gång på gång stormade turkarna drevs tillbaka efter blodiga närstrider. Kanonerna sköt utan uppehåll och malde bit för bit ner murarna. Ingen kom riddarna till undsättning, inte ens påven. Till slut kom det oundvikliga slutet.

Riddarna på Rhodos är en berättelse om tro, lidande, förräderi, mod, liv och död. Skildringen av karaktärerna och striderna är realistiska. Den glorifierar inte eller tar fokus på korståg. Man känner sympati för alla personer som på ett träffande och mänskligt sätt målas upp. Några av dem har funnits i verkligheten. Fader Gennaios som trots sin höga ålder och svaga hälsa släpar korgar fyllda med jord under belägringen. Skot Frans, en odugligförklarad artillerist som arbetar på ordens sjukhus i staden men till slut får visa vad han går för. Den 18-årige auvergnaren och novisen André Barel som anländer några månader innan turkarnas ankomst. Stormästaren l’Isle Adam som vigt sitt liv åt orden och nu måste fatta svåra beslut. Anasthasia och hennes små tvilligar. Alla delar de samma umbäranden, köld, hunger, förtvivlan och smärtor. Det är slående hur nära man kommer dem alla.

Budskapet står klart: Dem Gud älskar dem ger han upprättelse….

5 responses to “Riddarna på Rhodos

  1. Man skulle kunna säga att en litet men snabbmobiliserat, högteknologiskt försvar. Inte hjälpte dem ett skit! För de hade inga allierade.😉

  2. Intressant, har alltid varit intresserad av dessa händelser sedan jag läste serietidningen Fantomen när jag växte upp.

    Både den förste Fantomen och hans son deltog i Johanniterriddarnas mera framgångsrika försvar mot turkarna på Malta 1565. Jag har fortfarande kvar de två tidningarna med dessa äventyr!!

    Måste försöka få tag på den här romanen.

  3. Halldin – de hade åtminostone sin tro. Vi har inte ens det.

  4. Bra sagt Major. Men Halldin har också rätt. Ensam är inte stark.

  5. Ja, just det…måste bara tillägga hur man enklast kan få tag i romanen. Gå till närmaste kyrka. Så fick jag tag i min.