En film om Rysk-Japanska Kriget

Sir Hiram Maxim kunde…när han vandrade genom de fina salongerna för att marknadsföra sin berömda kulspruta, öppet skryta med att den hade skövlat hälften av de japanska soldaternas dödsoffer under kriget. För sin lilla men sofistikerade uppfinning blev han både dekorerad och adlad samt fick supera med krönta huvuden och berömdheter. Men hos de krigskorrespondenter och observatörer som verkade under det Rysk-Japanska Kriget hette det att det fanns många olika sätt för japanerna att dö på. Man kunde bli sprängd i tusen bitar av granater, få en dödlig stöt av elektriska stängsel, mejas ner av en Maximkulspruta, falla ner i en grop med spetsiga pålar, andas in giftgas etc. Det var upp till varje enskild soldat i den Kejserliga Armén att välja vilket av dem han ansåg vara mest hedersamt. Här fanns intet utrymme för Harakiri.

Det Rysk-Japanska Kriget var ett tragiskt och onödigt krig som varslade om vad som komma skulle i Europa. Det skrivs inte på långa vägar lika mycket om det som om Första och Andra Världskriget. Inte heller görs det lika många filmer. Men i Japan har det gjort några stycken. En av de första ”Kejsar Meiji och det Rysk-Japanska Kriget” gjordes 1958 vad jag vet och är av mycket bra kvalité. Den andra som jag presenterar här på bloggen filmades in år 1980 och heter ”203-Kochi”. Ingen av dem verkar heller ha översatts till engelska eller vårt språk.

Författarna Meirion och Sushie Harries som skrivit omfattande om den Japanska Kejserliga Armén, berättar att de japanska soldaterna förvisso befann sig i tjugonde århundradet, men var inte en del av det. Moderniseringen av Solens Rike som startats av Kejsar Meiji under andra hälften av 1800-talet hade gått oerhört fort. Japan bokstavligen kläddes i nya västerländska plagg. Men det feodala tänkandet och krigaridealen som formats och förfinats under tusentals år levde fortfarande kvar. Samurajens utrustning hade ställts in i garderoben, men hans ande levde vidare.

I ett par framgångsrika krig mot Kina stärktes självförtroendet. Man ansåg sig vara redo för att hävda sig mot de stora västimperierna, inte minst det provocerande Ryssland. Det stora folkliga stöd som detta krig fick, skulle aldrig finna motstycke i någon efterkommande konflikt Japan varit involverat i. Inte ens Andra Världskriget. Tidningarnas rubriker törstade efter blod. Men så fanns det inte så mycket att jämföra med.

Att Ryssland förlorade ett krig som de egentligen skulle ha vunnit berodde främst på den inkompetenta ledningen. Flera av de högre officerarna var för gamla för sitt arbete och dessutom korrupta och obegåvade. De ryska soldaternas mod och uthållighet var det inget fel på. Men de var som det hette ”lejon ledda av åsnor”. Antal år i tjänst utgjorde på tok för ofta underlag till befordran snarare än talang. Ryssland underskattade grovt den japanska armén. Landets egen industri sackade dessutom efter de asiatiska. Detta bidrog även till att den ryske soldaten var sämre utrustad än sin japanska motsvarighet. Den senare klarade bättre av det hårda klimatet i Manchuriet. Japanderna fick också detaljerade instruktioner om hur de skulle föra sig i fält. ”Drick inte saké när det är kallt”, ”prata inte för mycket när det blåser”, ”olja regelbundet in dina skor för att undvika skoskav” etc. etc. Ryssarna däremot kunde dricka vodka i mängder. Den ryska underrättelsetjänsten var dessutom under all kritik. Faktum är att efter kriget kom det fram att japanerna hade förlorat fler soldater än ryssarna trodde att de kunde mobilsera. Arrogansen och föraktet hos den ryska ledningen var så stor att de rapporter som uppgav rätt uppgifter aldrig lästes, utan lades åt sidan. Japanerna hade däremot spioner överallt, även i de lägre ryska samhällskikten. En barberare som rakade en rysk general kunde mycket väl vara en japansk löjtnant.

Men trots detta blev de japanska förlusterna fruktansvärda. ”De smälter bort på sluttningarna” rapporterade en brittisk korrespondent hem till London. I början av kriget kastade man den ena vågen av infanteri in mot de ryska befästningarna efter den andra. Hela tiden blev de nermejade. Marken och sluttningarna var helt täckta av kroppar, floderna röda av blod. Man attackerade även i mörker och såg inte vart man trampade. Ryssarna däremot såg allt med sina strålkastare. De japanska officerarna förde ett krig i medeltida samurajstil mot moderna vapen och fästen med katastrofala följder. Till slut ändrade man taktik, satte in tyngre artilleri och grävde mingångar. Exakt hur många som dog går inte att avgöra. Men mot slutet var det så illa för japans del att äldre årsklasser kallades in. Dessa var sämre motiverade än sina föregångare. Landets ekonomi gick i kras. Industrin kunde inte hålla jämn takt med all stål, ammunition och materiel som kriget i rasande takt slukade. Det krävde 53% av den totala årliga budgeten. I efterhand hette det efterhand att Japan vann kriget, men förlorade freden.

När man ser filmen ”203-Kochi” (203-meters kullen) får man sig en tydlig bild av allt detta. Slaget om denna plats blev vändpunkten för det Rysk-Japanska Kriget, men krävde enorma förluster. Under åtta dagar förlorade japanerna över 8000 man. Detta medan ryssarna aldrig hade fler än 1500 man åt gången förskansade på kullen åt gången. Förluster ersatte de kontinuerligt. De korrespondenter som fanns på plats fick inte skicka en enda rapport hem innan slaget var över. När de väl gjorde det var det i närmast skräckinjagande termer.

Jag vet väldigt lite om Japan och dess folk. Men när jag ser filmen får jag det intrycket att japanerna är uppriktiga om sig själva lika mycket som om andra. Det är i alla fall så långt ifrån Hollywood och alla hycklade Reluctant-Hero ideal som man kan komma. Här finns inga hjältar. Kriget visas upp i all sin fulla monstruösa dårskap.

Kommentarer inaktiverade.