Generalissimo Chiang Kai-Shek

”I Kina bevarar man en ädel människas sista ord som en dyrbar skatt. De ristas i trä och införs i krönikorna. En utländsk läkare sade till Sun Yat-sen att han måste vila. Han somnade och sov en stund och när han frampå eftermiddagen vaknade hade hans händer och fötter börjat kallna. Men han levde hela natten och ville inte släppa sin dröm. De hörde honom mumla: ”Fred…kamp…rädda mitt land…”. På morgonen dog han. Hans unga hustru var hos honom och hans sista blick vilade på henne. Vi läste hans ord en sista gång och grät och glömde att han inte förmått realisera sina drömmar. Hans godhet och ärlighet består utan vank och fläck, men han visste själv att dessa i och för sig viktiga egenskaper inte var nog. Han kände landet för lite. Trots sin hängivenhet för folket var han i grund och botten en okunnig man och denna okunnighet blev ödesdiger. Han kände inte historien och kunde följaktligen inte bedöma sin egen tid”. Pearl Buck

Del 8 Den Norra Expeditionen

Den 1 juli 1926 var den avgörande stunden inne och det fanns ingen återvändo. Chiang läste upp ordern inför Den Norra Expeditionen som hade planerats redan innan Sun Yat-Sens död. Detta skulle bli den största militära operationen mellan de två världskrigen. ”För att beskydda folkets välfärd måste vi implementera Folkets Tre Principer och fullborda den nationella revolutionen” läste han upp. Guomintangs centrala kommitté höll en genomröstning vilken gav Chiang fullmakten att kontrollera allt utom själva partiet. Åtta dagar senare svor han under en stor ceremoni i Kanton eden som överbefälhavare för hela expeditionen. Tusentals människor hade samlats på platsen. Under ett moment sade Chiang att landet nu hade nått den punkt då det skulle sjunka ner i totalt mörkret om inte blod fick flyta. Den nye generalen fick en blå flagga i sina händer på vilken det var skrivet ”Ner med militarism, den utländska imperialismens verktyg”. Ridandes på en vit häst mottog han folkets jubel. Ytterligare tre veckor senare var det dags för avfärd.

Expeditionen ägde rum mot till synes alla odds. Om alla krigsherrar hade velat det, hade minst 750,000 soldater kunnat mobiliseras mot dem vilket var fem gånger storleken på nationalisternas styrka. Inte heller alla soldater som deltog var ordentligt utrustade. Några hade inte vapen och andra hade föråldrade gevär en del av dem var försedda med flintlåsmekanism. Trots detta kostade alltsammans 20 miljoner dollar, något som Kanton aldrig tidigare hade betalat. Armén tog upp tre fjärdedelar av budgeten. Inte heller var hemmabasen pålitlig med gatustrider mellan olika arbetargrupper, hög arbetslöshet och en bojkott mot brittiskt gods som försvårade handeln.

Den Nationella Revolutions Armén var indelad i åtta enheter. Den första armén bestod till stor del av folk från Whampoa som hade företräde till utrustning. Den var 20,000 man stark och leddes av Chiang. Den andra armén bestod av 15,000 man och leddes av Tan Yingqin en f.d. guvernör för Hunanprovinsen som anslutit sig till Sun Yat-Sen i Guangdong. Den tredje armén bestod av 10,000 soldater från den bergiga och vilda Yunnanprovinsen. Den fjärde armén leddes av den högerorienterade generalen Li Jishen som hade studerat vid den kejserliga militärakademin. Eftersom det inte rådde någon tvekan om hans politiska sympatier, ansågs hans enhet som en säker plats att placera vänsteranhängare och kommunister. Den femte armén hade specialiserat sig på att övervaka vattenvägarna runt Kanton och lämnades därför hemma som ett slags hemvärn. Den sjätte armén som leddes av en general från Guangdongprovinsen ansågs som mest lojal och pålitlig. Den sjunde armén hade kommit till stånd efter en allians mellan ledarna för Guangxi och västra Guangdongprovinserna. Den åttonde armén leddes av den Buddistiske Generalen Tang Shengzhi. Han anslöt sig till nationalisterna frivilligt. Efter ett råd från en buddistisk präst förde han alltid med sig en buddastaty under striderna.

Med sig under expeditionen hade Chiang en rysk rådgivare, den röde generalen Vasilij Blyukher mer känd som Galen. Även om han var underställd Borodin, så skulle han spela en stor roll för Chiangs karriär. Utan hans ovärderliga råd hade historien kanske tagit sig en annan vändning. Chiangs ursprungliga plan hade varit att tränga in i de norra regionerna på två fronter via Hunan och Jiangxi provinserna. Men Galen övertygade honom att inte splittra styrkorna på detta vis, utan att istället koncentrera på staden Wuhan som var Wu Peifus huvudstad. Chiang skrev aldrig under en order utan att först rådgöra med honom. Alla krigsherrarna skulle konfronteras, men eftersom nationalisterna var i underläge var det klokast att ta dem en efter en. Den förste blev Wu. Men det var inte bara med hjälp av våld som de skulle besegras, utan även genom att luska reda på deras inbördes rivaliteter. Chiang överlämnade därför större delen av stridandet åt andra generaler för att ta hand om den diplomatiska och finansiella biten vilken också krävde skicklighet. Detta lönade sig. För i slutet av juli hade han övertygat sex krigsherrar att stödja nationalisterna och ställa sina styrkor till deras förfogande. Alliansen med den Buddistiske Generalen Tang garanterade fri passage genom Hunanprovinsen.

Wu Peifu tvingades fly efter en desperat kamp och bad en annan krigsherre, Sun Zhuanfang om hjälp. Men denne valde att vänta till Wu och nationalisterna slitit varandra tillräckligt i bitar. Det var nu efter dessa framgångar som Chiang begick ett fruktansvärt misstag. Utan att konsultera Galen gick han till offensiv mot Jiangxi-provinsen i sydöst. Till en början såg det ut som ett mästerligt drag och provinsens södra delar inklusive huvudstaden Nanchang hamnade under nationalistisk kontroll. Men då anlände Sun Zhuanfang med förstärkningar och attackerade med brutal och våldsam kraft. Hundratals civila som ansågs vara nationalistiska avrättades. Om någon råkade bära kort hår i ”rysk stil” blev denne genast halshuggen. Koordinationen bland Chiangs trupper bröt ner och soldaterna vägrade lyda order. Nederlaget och reträtten var ett faktum. Förlusterna var höga. Några kompanier rapporterade att de hade förlorat 80% av manskapet. Nu gjorde Chiang det som han borde ha gjort innan. Under ett samtal med Galen beslöt denne att det bästa var att överta Jiangxis enda järnvägslinje norr om Nanchang för att reducera fiendens rörlighet och skära av förbindelserna med huvudstaden. Han såg också till att soldaterna ekiperades med varma vinterkläder, fältsjukhus sattes upp och att telegraferna fungerade. Förstärkningar kallades in från Wuhan tillsammans med några sovjetiska stridsflygplan. Motståndare mutades på sina håll och kanter. Efter några veckor av strider var Sun Zhuanfangs trupper nedgjorde och tusentals tillfångatogs.

Segern var ett faktum och politiker reste från Kanton till Wuhan för att göra staden till deras nya huvudsäte. På vägen dit stannade de för att samtala med Chiang och därefter fortsatte dit. Men Chiang hade ingen lust att bli insyltad i politiken utan stannade kvar i Jiangxi och fäste blicken få sitt mål bortom horisonten – att tillintetgöra krigsherrarna. Framförallt ville han vara självständig och utan någon över sig.

När det nya året började beräknades förlustsiffrorna för expeditionen till 25,000 man. Av dem hade 15,000 mist livet i Jiangxi. Men två dussin krigsherrar hade gjort gemensam sak med nationalisterna och styrkan hade svällt till 260,000 fördelade på trettio arméer. Men pengar var alltid ett problem och det hände att hela enheter gjorde myteri när de inte fick sina löner. Även om de nationalistiska soldaternas uppförande inte alltid var exemplariskt så var det en mönsterarmé. Deras bästa regementen stred med stort mod, kunnighet och beslutsamhet. Expeditionen skänkte också ett nytt slags medvetande åt den yngre kinesiska befolkningen. Den nationalist-kommunistiska alliansen drog till sig många idealistiska ungdomar och efter många år av krigsherrarnas vanstyre såg man hopp. Men det ledde också till konfrontationer mellan politiska ideologer och siare. Några ville se ett förändrat samhäller med helt andra värderingar, medan andra stödde Chiang och hans traditionella syn. Medan han förstärkte sina kontakter med Kuomintangs högerfalang i Shanghai, inrättade sig dess vänstra i Wuhan. Här spelade Borodin en stor roll för utvecklingen medan Chiang var ute vid fronten. Han kuskade runt i Wuhan med Wu Peifus gamla bil och orerade på diverse tillställningar om den bolsjevikiska revolutionen. På landsbygden började bönderna att bilda egna sällskap vilka drog till sig miljontals medlemmar. Rörelserna organiserades huvudsakligen av kommunisterna. Kornbodar öppnades och land togs i besiktning under ägarnas frånvaro. Revolutionära domstolar sattes upp och satte genast igång med att utdela domar. Mao Zedong som ledde kommittén för lantbrukarna utvecklade nu sin tes om att revolutionen skulle ledas av bönderna och inte proletariatet. Det var godsägarna som utgjorde grunden till imperialismen och krigsherrarna.

Denna utveckling oroade de högersinnade inom Guomintang. För dem var alla sorters massrörelser farliga. Till och med Stalin höjde på ögonbrynen när han läste rapporterna från Kina om dess radikalism bland bönderna. Riktigt oroväckande blev det när expeditionen begick övergrepp mot utlänningar och inte minst missionärer. Kristusbilder revs ner i kyrkor och porträtt av Sun Yat-sen sattes upp. ”Jesus Kristus är död. Varför inte avguda någonting så levande som Nationalism?” förkunnades det.

Men nu hördes även röster som krävde Chiangs avgång. Efter att Borodin avböjt en inbjudan från Chiang åkte han själv till Wuhan för att tala med honom. Besöket blev en katastrof där Borodin gjorde uttalanden om makthungriga krigsherrar. För första gången mötte Chiang en militär rival inom Kuomintang. General Tang Shengzhi hade blivit den ledande militära personen i Wuhan. ”Chiang är utmattade” sade han ”det vore bättre för honom att vila”. Tang var knappast en pålitlig revolutionär som etablerade kontakter med Sun Zhuangfang via dennes spioner och förhandlade med japanerna. Under ett möte med representanter från Moskva sade han önskade Galen som rådgivare och bad om pengar från kommunisterna. Den ryske rådgivaren V.K. Tairov jämförde honom med ”en vacker kvinna som visar sina behag och därefter bjuder ut sig till den som betalar mest”. Trots sina brister var Tang en kandidat som kunde utmana Chiang. Den senare noterade att Galen stannade kvar i Wuhan. För att kröna det hela gick Hundkötts-Generalen in i kriget genom en allians med Sun Zhuanfang. Hans blodtörstiga trupper drog söderut med de ryska legosoldaterna i ett pansartåg.

Chiang beslöt att gå till offensiv med sin första armé men led svåra förluster. Trots all sin kritik mot honom beslöt regeringen i Wuhan att sända tillbaka Galen. Då vände genast stridslyckan och stärkt av detta sände Chiang ett telegram till Moskva där han begärde att Borodin kallades tillbaka. Men Kuomintang svarade med att frånta honom alla hans rättigheter som ledare för Norra Expeditionen. Han drog sig tillbaka till staden Jiujiang i nordvästra Jiangxi där hans hustru fann honom i ett feberaktigt tillstånd. Han sände ett ilsket telegram till Wuhan där han krävde att få vetskap. Regeringen skickade då änkan till den mördade Liao Zhongkai med ett meddelande. I detta beskrevs Chiang som en diktator och att han skulle bekänna sina misstag. Liao berättade att det fanns de som ansåg att han var en ny krigsherre och borde elimineras.

Vid dessa ord blev hans ansikte helt vitt, han som hade bekämpat krigsherrarna blev nu själv utpekad som en. Han rasade likt en galning och hat och ilska fullkomligen sprutade ur honom. ”Var är min revolver?” skrek han och började genast riva ner och vända ut och in på allt. Men Jieru som i god tid förutsett vad som kunde hända, hade gömt den. Chiang skrek och slog sönder möbler. Liao lade sin hand på hans arm och sade till honom att han betedde sig som ett bortskämt barn. Då bröt han samman och grät som en liten pojke och kunde varken ära eller prata.

Dagen därpå hade han lugnat ner sig. Han kallade till sig de generaler som fortfarande var lojala mot honom och gjorde upp planer. Det var dags att göra upp en gång för alla. I mitten av mars lämnade han Nanchang och tågade mot Shanghai. Han var inte ensam om att vilja ta kontroll över staden. När hans armé närmade sig gick de kommunistiska fackföreningarna ut i storstrejk. Runt 100,000 arbetare krävde ut sina rättigheter. Men en person var inte med Chiang under denna avgörande resa. Galen. Denne hade insisterat på att Shanghai skulle intas genom en blandning av militäroffensiv och arbetaruppror. Men snabbt insåg han att Chiang inte ville ha med kommunisterna eller regeringen i Wuhan att göra längre. Galen lämnade sin befälhavare vilken han bistått med så många dyrbara råd och bidragit till framgångarna. Deras partnerskap var över och det var även alliansen mellan nationalisterna och kommunisterna.

Kort efter hans avfärd avrättades ledaren för den kommunistiska fackföreningen i Jiangxi….

Kommentarer inaktiverade.