En överensstämmande beskrivning

Befinner mig just nu på storövning där tiden för att skriva längre och mer uttömmande inlägg är minst sagt begränsad. Plikt och ansvar kommer först. Men gårdagens debattartikel i DN med rubriken ”Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar” undgick sannolikt få av oss

Man kan ge svar på i princip varenda ord som står skrivet. Inte bara ett svar utan flera och diskutera dem, vrida och vända i evigheter. Dessutom bör man helst läsa avhandlingen i sin helhet och avgöra vad exakt syftet är med den. Inte bara debattartikeln. Under hur lång tid spänner avhandlingen? Vilka urval i undersökningarna har gjorts? Vilka frågor har ställts under intervjuerna? etc.etc. Men många känner igen sig i den bild som artikeln målar upp. Den stämmer överens med verkligehten i stort. Inte desto mindre kan denna beskrivning av karriärlystna officerare som inte låter gräset växa under fötterna, appliceras på samhället i övrigt. Se bara på näringslivet, sjukvården och universiteten. Det är inte bara Försvarsmakten som är underordnat ”karriärsystemets logik” utan hela landet. Alla vill bli chefer och ha titlar. Men alla kan inte bli chefer, det är inte heller alla som är lämpliga.

En människa som kan sitt yrke och utövar det med skicklighet, är högt uppskattad. Åtminstone jag uppskattar den som kan sitt hantverk. Men den Försvarsmakt vi ser idag, går inte heller att jämföra med gårdagens. I dagens försvar är det många som sitter i stabsbefattning har jag fått förklarat för mig. Men så är det också i resten av samhället, åtminstone går det åt det hållet. Ta industrin som exempel. Det går mer managementpersonal på en maskintekniker idag än det gjorde förut. Den hierarkiska pyrmamiden som förut pekade uppåt, har numera vänts neråt. Kraven på redovisning, rapporter och kontroller har ökat.

Men samtidigt, när man tänker efter det är rätt mycket en general och andra högre grader skall kunna och inom många olika ämnen. Kan de vara experter på allt? Det ligger men andra ord mycket sanning i det som den intervjuade officerarens ord ”Måste välja mellan kärriär och kunskap”.

Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på GAY pride aktiviteter, ”Mission impossible”- inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam ”värdegrundsundersökning” för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker är uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmäna inriktning mot en tjusig fasad (”Tomhetens triums”) närmast parodieras i Försvarsmakten” skriver artikelförfattarna. Försvarsmaktens reklamfilmer har redan berörts här på bloggen. De är bra väl redigerade, tydligt budskap osv. Men de visar inte så mycket vad soldaterna gör eller vad det innebär att vara soldat.

Att försöka ändra Försvarsmaktens logotyp var en idé som aldrig borde ha kommit till stånd. Jag kommer själv ihåg hur en värnpliktig under Livgardets julfirande, iklädd i svart bödelsmask och med vrålande motorsåg sågade sönder den föreslagna loggon, ivrigt påhejad av en stor publik. Personligen tänker jag inte krypa under bordet med att jag tyckte det var rätt. Det är inget som helst fel med den nuvarande symbolen.

Och så har vi det omskrivna värdegrundsprojektet. Varken jag eller andra jag pratat med vet inte riktigt vad vi skall tycka om det. Värderingar är viktiga, helt klart. Värderingar styr våra handlingar, åtminstone skall de göra det. Men när jag blev engagerad i Försvarsmakten och Hemvärnet hade jag den uppfattningen att starka värderingar i hög grad existerade. Dessa har jag alltid sympatiserat med och är beredd att försvara samt leva upp till efter bästa förmåga. Kamratskap, lojalitet, visa respekt, mod, svara på tilltal, ta ansvar, krigarideal och så vidare. Alla det där orden som styrt soldater och krigare i flera tusen år. Det har varit självklarta saker. Sedan fick jag plötsligt höra om ett värdegrundsprojekt som syftar till att ta fram värderingar….

Artikeln berör också de internationella insatserna. ”Mindre än 4 procent av de svenska yrkesofficerarna tjänstgör i dag i insatser utomlands, och endast en mindre del av försvarsbudgeten går till internationella insatser” fortsätter de. Men vad beror denna siffra på egentligen? Tjänstgöring utomlands ställer höga krav. Hur många av de resterande procenten är lämpliga att sända iväg till exempelvis Afghanistan eller som observatörer i Georgien? Kanske de fyra procenten är just de som är de bästa att tjänstgöra utomland och de andra är just de som av olika anledningar skall stanna hemma.

Det finns mycket mer man kunde ta upp angående artikeln. Men det får räcka för den här gången. Nu måste jag återgå till övningen.

Kommentarer inaktiverade.