Category Archives: Chiang Kai-Shek

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Jag minns inte något fredsår under Chiang Kai-shek. Han hade svåra problem att brottas med och var inte genom sin uppfostran rustad att lösa dem. Han var soldat och tänkte som en soldat och hade inga som helst förutsättningar, varken medfödda eller förvärvade, att tjäna som civil president i en republik.” Pearl Buck

Del 9 (Sista delen) Den blodiga vägen

U154876P-AEn dag sade en av Mao Zedongs närmaste män och Whampoas politiske kommissarie Zhou Enlai till Mikhail Borodin, att även en kommunistisk armé borde sättas upp. Borodin bad honom att glömma sådana tankar. Mycket riktigt var Militärakademin i Whampoa allt annat än en plats för den proletära ungdomen. Det krävdes en viss nivå förkunskaper för att bli antagen som kadett. En tredjedel av studenterna var därför söner till välbeställda godsägare, medelinkomsttagare från stad och landsbygd samt tjänstemän. Rekryterarna som huvudsakligen höll till i Shanghai var högersympatisörer. En stark anti-kommunistisk falang växte sig starkare på akademin. Chiang hade också fått en trogen skara anhängare i dessa kadetter vilka skulle tjäna honom under många år framåt. De följde honom även nu när han tågade mot Shanghai.

Den 18 mars 1927 trängde Guomintangs styrkor igenom stadens södra försvarslinje men det skulle ta ytterligare fyra dagar innan de nådde själva centrum. I Shanghai utbröt kaos. Invånarna sökte skydd i de utländska koncessionerna som också vidtog säkerhetsåtgärder. Strejker organiserades av kommunistiska fackföreningar vilka ytterligare lamslog vardagslivet. De om några ville ta kontroll över staden innan nationalisterna. Polisstationer attackerades i jakt på vapen, människor sköts till döds och hus sattes i brand under tumultet. Hatet mot utlänningar växte under maktkampen. Men Chiang aktade sig noga för konfrontationer med koncessionerna. Men han var inte närvarande när trupperna tågade in i Nanjing dagen efter att Shanghai intagits. Där skedde från första stund övergrepp mot utlänningar. Två katolska präster en fransk och en italiensk dödades. Det japanska konsulatet plundrades och likaså det brittiska där konsuln blev illa tilltygad. Kyrkor, missioner och andra bostäder där icke-kineser bodde blev också stormade och sattes i brand. Händelserna i Nanjing upprörde och chockerade regeringar vilka hade närvaro i Kina. Det gick nu upp för dem att deras små privilegierade samhällen i landet inte var så skyddade som de trodde. Kineserna kunde mycket väl kasta ut dem om de verkligen ville.

Shanghai var en miljonstad till vilken Chiang anlände med blott 3000 soldater. Några av dem hade tjänat under krigsherrar innan de gick över till nationalisterna. Chiang litade inte på dem och hans position var svag. Ingen bland dem som annars stödde honom kunde bidra med fler trupper. Fortfarande härjade och demonstrerade de fackföreningarna på sina håll och ockuperade byggnader. En kommunistisk kommitté lät auktorisera mord på motståndare.

Men mitt i allt kaos och blodspillan väntade Du Yeh-cheng på det rätta ögonblicket. Hans gamle chef Koppärrige Huang var den förste civilisten som besökte Chiang i Shanghai. Deras överenskommelse var Shanghai_1927enkel. Det Gröna Gänget skulle ställa all sin makt till nationalisternas förfogande mot att de blev garanterade immunitet efteråt. Huang återvände till Du som genast lät alla hjulen snurra. Han tog kontakt med viktiga västerlänningar. Först och främst Kapten Fiori som på hans inrådan lät bjuda in ordföranden för den internationella koncessionen, Sterling Fessenden till hans hem. I Dus palats fanns en stor hall gevär och kulsprutor. Fiori redogjorde för ordföranden om hur kommunisterna hotade alla utlänningar. Du sade att han var redo att driva tillbaka dem förutsatt att fransmännen försåg honom med mer vapen och att han fick fri lejd genom den internationella koncessionen. Fessenden svarade att han gick med på detta förutsatt att även koncessionens råd gav sitt samtycke. Det gjorde det.

Nästa steg blev att bjuda in den mest inflytelserika fackföreningsledaren i Shanghai, Wang Shouhua. Denne ville hålla sig väl med den under världen och åkte till Dus palats. Väl inne möttes han av en Gröna Gängets bossar, Zhang Xiaolin och fyra hantlangare. Zhang sade till Wang att denne borde byta sida för sin egen skull, vilket han vägrade. Männen kastade sig över honom och började slå honom brutalt. Mitt under misshandeln visade sig Du uppe på trappan och skrek med en röst som fullkomligen krackelerade av allt opium han rökt ”Inte här! Inte-inne-i-mitt-hus!”. I tron att Wang var död stoppade man honom i en säck och bar ut honom för att grävas ner utanför franska koncessionen. Precis när de hade grävt klart graven kunde de höra Wang jämra sig inne i säcken. De begravde honom levande.

canton-1927Åtta timmar senare den 11 april vällde 2000 av Dus män in på gatorna De var beväpnade och blåklädda bar vita armbindlar med tecknet för ”arbetare”. De ryckte fram mot arbetarkvarteren och på en gemensam signal attackerade de alla viktiga tillhåll för fackföreningar och arbetare. De fick även stöd från soldater på vägen som likviderade alla vänstersympatisörer de fick syn på. Människor blev skjutna och halshuggna överallt. På järnvägsstationen kördes lokomotiv fram vilka man lät elda glödheta. Därefter fördes tillfångatagna människor in i loket och pressades in i de brinnande ugnarna. För att slippa höra deras dödsskrin öppnades ångvisslorna på vidgavel.

Även om kommunisterna hade förväntat sig att bli attackerade, hade de inte satt upp ett försvar mot Dus trupper. De betedde sig också naivt och trodde att fienden kunde vinnas över med ord. När en ung vänsteraktivist frågade Zhou Enlai hur han kunde vara till hjälp sade denne åt honom att dela ut flygblad och sätta upp affischer. En demonstration som leddes utav kvinnor och barn tågade mot arméns högkvarter för att protestera. De blev bemötta med kulspruteeld och soldater jagade därefter de flyende demonstranterna med bajonetter. Omkring 300 människor dog. Skräcken spred sig genom hela staden då Dus män och nationalistsoldater dödade urskiljningslöst. Shanghais affärsmän som först hade uttryckt sig berömmande till nedgörandet av vänstern, föll helt plötsligt själva offer för utrensningen. Chiang kände ingen som helst sympati för egenintresserade kapitalister utan ansåg att affärer och handel skulle idkas till statens fördel. Han såg därför mellan fingrarna på de övergrepp som affärsmännen utsattes för. Det Gröna Gänget kidnappade flera av dem och krävde enorma lösensummor. De som inte kunde punga ut med den begärda summan försvann spårlöst. De som kunde det återkom till sina hem utblottade. Ett samtida vittne skrev ”Miljonärer blev arresterade likt kommunister!”. Fram tills detta sanningens ögonblick hade Chiang blivit porträtterad som kapitalismens missfoster. Men nu myntades det mönster som skulle gälla för många år framåt.

I Kanton bands både kommunister och misstänkta samman och sköts ihjäl. I Nanchang ansågs kvinnor som bar en viss frisyr som radikala och dödades. I Hangzhou fick en ung kvinna sina inälvor utskurna och lindade runt kroppen livs levande efter att ha sagt att Chiang inte representerade Guomintang eller Sun Yat-Sens Tre Principer. Övergreppen och brutaliteten i dessa såg ingen ände eller besinning. Män och kvinnor, pojkar och flickor halshöggs med eller utan anledning, eller hängdes upp i träburar för att svälta till döds eller steglades.

I koncessionerna gick det vardagliga livet på som vanligt bakom en skyddande mur av sandsäckar och taggtråd. I den franska utökade handeln med Du och de skepp som förde ut laster av narkotika fick skydd. Kapten Fiori gick med på att låta återöppna spelhålorna i koncessionen. Du betalda också en klumpsumma till auktoriteterna i den Internationella för att kunna sälja droger där. Delar av vinsterna gick till att finansiera Chiangs konfrontationer med kommunisterna och komplettera hans erövring av Kina.

Exakt hur många som dog i ”Den Stora Utrensningen” är omöjligt att säga. Speciellt eftersom den pågick länge. I Shanghai varierar siffrorna mellan några tusen till tiotusentals. Chiangs personlige sekreterare skrev senare ”Det var ett blodtörstigt krig för att eliminera fienden inom oss. Jag måste erkänna att många oskyldiga människor dog”.

U381256INPDirekt efter att utrensningarna påbörjats lät Guomintangs Centrala Kommitté i Wuhan förklara Chiang som en förrädare. Denne svarade med att bilda regering i Nanjing samma månad. Till slut började även utrensningar att ske i Wuhan. Ett inbördeskrig som skulle vara i flera decennier mellan kommunister och nationalister med korta avbrott, bröt ut. Detta skulle kräva oräkneliga liv och scener av död och lidande som ingen någonsin kunde återge.

Den 4 januari 1928 utropade Chiang till partiordförande och Generalissimo. Och han fortsatte med den Norra Expeditionen. För att ersätta Galen som militär rådgivare vände sig Chiang till Tyskland. Han lät värva överste Max Bauer som under Första Världskrigets sista år föreslagit zhang_zuolin_carsjälvmordsflygningar i stil med Kamikaze mot Paris för att ”förvandla staden till en glödande askhög”. Bauer i sin tur lät kalla in andra högerorienterade officerare och veteraner för att resa till Kina. När han anlände till Shanghai samtalade Chiang i över fem timmar med honom på Astor hotell där tysken logerade. Expeditionens andra fas inleddes formellt den 7 april och över en miljon soldater mobiliserades. I juni 1928 erövrades Peking som varit i Zhang Zuolins. Zhang flydde från staden men han valde fel järnväg. Manchuriets södra järnväg kontrollerades av japanerna och när den gamle marskalkens privata vagn passerade under en bro, utlöstes en bomb utplacerad av en japansk överste. Flera ton av murbruk rasade ner och Zhang tillsammans med hans äldste son och äkta fru omkom. Samtidigt erkändes Guomintang av omvärlden som Kinas regerande parti.

Chiang var nu landets ledare och visade en enastående förmåga att samarbeta med många av sina tidigare fiender. En period av försök till konsolidering av ett härjat land påbörjades. Men historien slutade inte där. För andras del hade den precis börjat….

”Jag klandrar inte Chiang för vad han gjorde. Han hade plötsligt och otillräckligt förberedd fått en stor makt och det låg i sakens natur att han utnyttjade makten på det enda sätt han kände till. Den segrande generalen dödade fiender som inte ville kapitulera och denna tradition hade inte brutits ens av de kommunistiska rådgivare som Chiang Kai-shek en gång hade följt och sedan skickat bort. Den moderna kommunismens traditioner från de gamla grymma och tyranniska ryska härskarna är heller inte nya. Chiang Kai-shek trodde uppriktigt att han gjorde det bästa möjliga men hans kunskaper räckte inte till. Jag vet inte huruvida okunnighet kan kallas ett brott. I så fall skulle många här i världen vara brottsliga, även personer på högt uppsatta poster i mitt eget land.” Pearl Buck

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”I Kina bevarar man en ädel människas sista ord som en dyrbar skatt. De ristas i trä och införs i krönikorna. En utländsk läkare sade till Sun Yat-sen att han måste vila. Han somnade och sov en stund och när han frampå eftermiddagen vaknade hade hans händer och fötter börjat kallna. Men han levde hela natten och ville inte släppa sin dröm. De hörde honom mumla: ”Fred…kamp…rädda mitt land…”. På morgonen dog han. Hans unga hustru var hos honom och hans sista blick vilade på henne. Vi läste hans ord en sista gång och grät och glömde att han inte förmått realisera sina drömmar. Hans godhet och ärlighet består utan vank och fläck, men han visste själv att dessa i och för sig viktiga egenskaper inte var nog. Han kände landet för lite. Trots sin hängivenhet för folket var han i grund och botten en okunnig man och denna okunnighet blev ödesdiger. Han kände inte historien och kunde följaktligen inte bedöma sin egen tid”. Pearl Buck

Del 8 Den Norra Expeditionen

Den 1 juli 1926 var den avgörande stunden inne och det fanns ingen återvändo. Chiang läste upp ordern inför Den Norra Expeditionen som hade planerats redan innan Sun Yat-Sens död. Detta skulle bli den största militära operationen mellan de två världskrigen. ”För att beskydda folkets välfärd måste vi implementera Folkets Tre Principer och fullborda den nationella revolutionen” läste han upp. Guomintangs centrala kommitté höll en genomröstning vilken gav Chiang fullmakten att kontrollera allt utom själva partiet. Åtta dagar senare svor han under en stor ceremoni i Kanton eden som överbefälhavare för hela expeditionen. Tusentals människor hade samlats på platsen. Under ett moment sade Chiang att landet nu hade nått den punkt då det skulle sjunka ner i totalt mörkret om inte blod fick flyta. Den nye generalen fick en blå flagga i sina händer på vilken det var skrivet ”Ner med militarism, den utländska imperialismens verktyg”. Ridandes på en vit häst mottog han folkets jubel. Ytterligare tre veckor senare var det dags för avfärd.

Expeditionen ägde rum mot till synes alla odds. Om alla krigsherrar hade velat det, hade minst 750,000 soldater kunnat mobiliseras mot dem vilket var fem gånger storleken på nationalisternas styrka. Inte heller alla soldater som deltog var ordentligt utrustade. Några hade inte vapen och andra hade föråldrade gevär en del av dem var försedda med flintlåsmekanism. Trots detta kostade alltsammans 20 miljoner dollar, något som Kanton aldrig tidigare hade betalat. Armén tog upp tre fjärdedelar av budgeten. Inte heller var hemmabasen pålitlig med gatustrider mellan olika arbetargrupper, hög arbetslöshet och en bojkott mot brittiskt gods som försvårade handeln.

Den Nationella Revolutions Armén var indelad i åtta enheter. Den första armén bestod till stor del av folk från Whampoa som hade företräde till utrustning. Den var 20,000 man stark och leddes av Chiang. Den andra armén bestod av 15,000 man och leddes av Tan Yingqin en f.d. guvernör för Hunanprovinsen som anslutit sig till Sun Yat-Sen i Guangdong. Den tredje armén bestod av 10,000 soldater från den bergiga och vilda Yunnanprovinsen. Den fjärde armén leddes av den högerorienterade generalen Li Jishen som hade studerat vid den kejserliga militärakademin. Eftersom det inte rådde någon tvekan om hans politiska sympatier, ansågs hans enhet som en säker plats att placera vänsteranhängare och kommunister. Den femte armén hade specialiserat sig på att övervaka vattenvägarna runt Kanton och lämnades därför hemma som ett slags hemvärn. Den sjätte armén som leddes av en general från Guangdongprovinsen ansågs som mest lojal och pålitlig. Den sjunde armén hade kommit till stånd efter en allians mellan ledarna för Guangxi och västra Guangdongprovinserna. Den åttonde armén leddes av den Buddistiske Generalen Tang Shengzhi. Han anslöt sig till nationalisterna frivilligt. Efter ett råd från en buddistisk präst förde han alltid med sig en buddastaty under striderna.

Med sig under expeditionen hade Chiang en rysk rådgivare, den röde generalen Vasilij Blyukher mer känd som Galen. Även om han var underställd Borodin, så skulle han spela en stor roll för Chiangs karriär. Utan hans ovärderliga råd hade historien kanske tagit sig en annan vändning. Chiangs ursprungliga plan hade varit att tränga in i de norra regionerna på två fronter via Hunan och Jiangxi provinserna. Men Galen övertygade honom att inte splittra styrkorna på detta vis, utan att istället koncentrera på staden Wuhan som var Wu Peifus huvudstad. Chiang skrev aldrig under en order utan att först rådgöra med honom. Alla krigsherrarna skulle konfronteras, men eftersom nationalisterna var i underläge var det klokast att ta dem en efter en. Den förste blev Wu. Men det var inte bara med hjälp av våld som de skulle besegras, utan även genom att luska reda på deras inbördes rivaliteter. Chiang överlämnade därför större delen av stridandet åt andra generaler för att ta hand om den diplomatiska och finansiella biten vilken också krävde skicklighet. Detta lönade sig. För i slutet av juli hade han övertygat sex krigsherrar att stödja nationalisterna och ställa sina styrkor till deras förfogande. Alliansen med den Buddistiske Generalen Tang garanterade fri passage genom Hunanprovinsen.

Wu Peifu tvingades fly efter en desperat kamp och bad en annan krigsherre, Sun Zhuanfang om hjälp. Men denne valde att vänta till Wu och nationalisterna slitit varandra tillräckligt i bitar. Det var nu efter dessa framgångar som Chiang begick ett fruktansvärt misstag. Utan att konsultera Galen gick han till offensiv mot Jiangxi-provinsen i sydöst. Till en början såg det ut som ett mästerligt drag och provinsens södra delar inklusive huvudstaden Nanchang hamnade under nationalistisk kontroll. Men då anlände Sun Zhuanfang med förstärkningar och attackerade med brutal och våldsam kraft. Hundratals civila som ansågs vara nationalistiska avrättades. Om någon råkade bära kort hår i ”rysk stil” blev denne genast halshuggen. Koordinationen bland Chiangs trupper bröt ner och soldaterna vägrade lyda order. Nederlaget och reträtten var ett faktum. Förlusterna var höga. Några kompanier rapporterade att de hade förlorat 80% av manskapet. Nu gjorde Chiang det som han borde ha gjort innan. Under ett samtal med Galen beslöt denne att det bästa var att överta Jiangxis enda järnvägslinje norr om Nanchang för att reducera fiendens rörlighet och skära av förbindelserna med huvudstaden. Han såg också till att soldaterna ekiperades med varma vinterkläder, fältsjukhus sattes upp och att telegraferna fungerade. Förstärkningar kallades in från Wuhan tillsammans med några sovjetiska stridsflygplan. Motståndare mutades på sina håll och kanter. Efter några veckor av strider var Sun Zhuanfangs trupper nedgjorde och tusentals tillfångatogs.

Segern var ett faktum och politiker reste från Kanton till Wuhan för att göra staden till deras nya huvudsäte. På vägen dit stannade de för att samtala med Chiang och därefter fortsatte dit. Men Chiang hade ingen lust att bli insyltad i politiken utan stannade kvar i Jiangxi och fäste blicken få sitt mål bortom horisonten – att tillintetgöra krigsherrarna. Framförallt ville han vara självständig och utan någon över sig.

När det nya året började beräknades förlustsiffrorna för expeditionen till 25,000 man. Av dem hade 15,000 mist livet i Jiangxi. Men två dussin krigsherrar hade gjort gemensam sak med nationalisterna och styrkan hade svällt till 260,000 fördelade på trettio arméer. Men pengar var alltid ett problem och det hände att hela enheter gjorde myteri när de inte fick sina löner. Även om de nationalistiska soldaternas uppförande inte alltid var exemplariskt så var det en mönsterarmé. Deras bästa regementen stred med stort mod, kunnighet och beslutsamhet. Expeditionen skänkte också ett nytt slags medvetande åt den yngre kinesiska befolkningen. Den nationalist-kommunistiska alliansen drog till sig många idealistiska ungdomar och efter många år av krigsherrarnas vanstyre såg man hopp. Men det ledde också till konfrontationer mellan politiska ideologer och siare. Några ville se ett förändrat samhäller med helt andra värderingar, medan andra stödde Chiang och hans traditionella syn. Medan han förstärkte sina kontakter med Kuomintangs högerfalang i Shanghai, inrättade sig dess vänstra i Wuhan. Här spelade Borodin en stor roll för utvecklingen medan Chiang var ute vid fronten. Han kuskade runt i Wuhan med Wu Peifus gamla bil och orerade på diverse tillställningar om den bolsjevikiska revolutionen. På landsbygden började bönderna att bilda egna sällskap vilka drog till sig miljontals medlemmar. Rörelserna organiserades huvudsakligen av kommunisterna. Kornbodar öppnades och land togs i besiktning under ägarnas frånvaro. Revolutionära domstolar sattes upp och satte genast igång med att utdela domar. Mao Zedong som ledde kommittén för lantbrukarna utvecklade nu sin tes om att revolutionen skulle ledas av bönderna och inte proletariatet. Det var godsägarna som utgjorde grunden till imperialismen och krigsherrarna.

Denna utveckling oroade de högersinnade inom Guomintang. För dem var alla sorters massrörelser farliga. Till och med Stalin höjde på ögonbrynen när han läste rapporterna från Kina om dess radikalism bland bönderna. Riktigt oroväckande blev det när expeditionen begick övergrepp mot utlänningar och inte minst missionärer. Kristusbilder revs ner i kyrkor och porträtt av Sun Yat-sen sattes upp. ”Jesus Kristus är död. Varför inte avguda någonting så levande som Nationalism?” förkunnades det.

Men nu hördes även röster som krävde Chiangs avgång. Efter att Borodin avböjt en inbjudan från Chiang åkte han själv till Wuhan för att tala med honom. Besöket blev en katastrof där Borodin gjorde uttalanden om makthungriga krigsherrar. För första gången mötte Chiang en militär rival inom Kuomintang. General Tang Shengzhi hade blivit den ledande militära personen i Wuhan. ”Chiang är utmattade” sade han ”det vore bättre för honom att vila”. Tang var knappast en pålitlig revolutionär som etablerade kontakter med Sun Zhuangfang via dennes spioner och förhandlade med japanerna. Under ett möte med representanter från Moskva sade han önskade Galen som rådgivare och bad om pengar från kommunisterna. Den ryske rådgivaren V.K. Tairov jämförde honom med ”en vacker kvinna som visar sina behag och därefter bjuder ut sig till den som betalar mest”. Trots sina brister var Tang en kandidat som kunde utmana Chiang. Den senare noterade att Galen stannade kvar i Wuhan. För att kröna det hela gick Hundkötts-Generalen in i kriget genom en allians med Sun Zhuanfang. Hans blodtörstiga trupper drog söderut med de ryska legosoldaterna i ett pansartåg.

Chiang beslöt att gå till offensiv med sin första armé men led svåra förluster. Trots all sin kritik mot honom beslöt regeringen i Wuhan att sända tillbaka Galen. Då vände genast stridslyckan och stärkt av detta sände Chiang ett telegram till Moskva där han begärde att Borodin kallades tillbaka. Men Kuomintang svarade med att frånta honom alla hans rättigheter som ledare för Norra Expeditionen. Han drog sig tillbaka till staden Jiujiang i nordvästra Jiangxi där hans hustru fann honom i ett feberaktigt tillstånd. Han sände ett ilsket telegram till Wuhan där han krävde att få vetskap. Regeringen skickade då änkan till den mördade Liao Zhongkai med ett meddelande. I detta beskrevs Chiang som en diktator och att han skulle bekänna sina misstag. Liao berättade att det fanns de som ansåg att han var en ny krigsherre och borde elimineras.

Vid dessa ord blev hans ansikte helt vitt, han som hade bekämpat krigsherrarna blev nu själv utpekad som en. Han rasade likt en galning och hat och ilska fullkomligen sprutade ur honom. ”Var är min revolver?” skrek han och började genast riva ner och vända ut och in på allt. Men Jieru som i god tid förutsett vad som kunde hända, hade gömt den. Chiang skrek och slog sönder möbler. Liao lade sin hand på hans arm och sade till honom att han betedde sig som ett bortskämt barn. Då bröt han samman och grät som en liten pojke och kunde varken ära eller prata.

Dagen därpå hade han lugnat ner sig. Han kallade till sig de generaler som fortfarande var lojala mot honom och gjorde upp planer. Det var dags att göra upp en gång för alla. I mitten av mars lämnade han Nanchang och tågade mot Shanghai. Han var inte ensam om att vilja ta kontroll över staden. När hans armé närmade sig gick de kommunistiska fackföreningarna ut i storstrejk. Runt 100,000 arbetare krävde ut sina rättigheter. Men en person var inte med Chiang under denna avgörande resa. Galen. Denne hade insisterat på att Shanghai skulle intas genom en blandning av militäroffensiv och arbetaruppror. Men snabbt insåg han att Chiang inte ville ha med kommunisterna eller regeringen i Wuhan att göra längre. Galen lämnade sin befälhavare vilken han bistått med så många dyrbara råd och bidragit till framgångarna. Deras partnerskap var över och det var även alliansen mellan nationalisterna och kommunisterna.

Kort efter hans avfärd avrättades ledaren för den kommunistiska fackföreningen i Jiangxi….

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Kolonialsystemet utövade emellertid som det alltid gör, sitt dåliga inflytande på den styrande franska klassen, och fransmännen i Indokina var ofta osympatiska både vad beträffar åsikter och uppförande och i de flesta fall underlägsna fransmännen i hemlandet. Trots detta föredrog kineserna dem framför andra vita därför att de orättvisor som förekom inte grundades på rasfördomar. I stort sett var det emellertid ett ovärdigt kolonialsystem utan ens skenet av välvilja och generositet. Det var uteslutande merkantilt, målet var pengar och åter pengar och den ende som var skarpare affärsman än fransmannen var kinesen”. Pearl Buck

Del 7 Ohelig allians

Mot slutet av år 1924 började Sun Yat-Sen känna smärtor i abdomen. Det hade varit ett hektiskt och händelserikt år både för honom och partiet. Han hade rest mycket. Först från hemstaden Kanton till Shanghai och därefter till Japan där han hållit tal om en stark allians mellan Kina, Ryssland och Indien mot de Västerländska makterna. Väl hemma i Kina slog värkarna till igen och blev värre. I januari året därpå kom diagnosen levercancer. Då förstod han att hans dagar var räknade. Han förstod även med smärtsam vetskap att han aldrig skulle få se sin dröm om ett enat Kina gå i uppfyllelse. Tiden var knapp och han gav sina sista instruktioner. En av dem var förhoppningen om att Kina och Sovjet skulle hålla ihop i en gemensam kamp för att befria världens förtryckta folk.

Den 12 mars dog Den Kinesiska Republikens Fader Sun Yat-Sen hyllad av både nationalister och kommunister.

Men redan när Sun var döende började Chiang mobilisera sina styrkor. Ett stort maktvakuum hade uppstått. Själv var han lågt rankad och föga populär inom partiet. Det fanns de som hade större inflytande och betydelsefullare positioner än honom. En av dem var den mer vänsterorienterade Wang Jingwei som efterträtt Sun som ordförande i den nationella regeringen. Men den som många var säkra på skulle ta över ledningen var Liao Zhongkai. Även han lutade åt vänster och delade många av Sun Yat-Sens drömmar om demokrati och god socialism. Men det var en man som absolut inte ville se varken honom eller någon annan vid makten. Det var Du Yue-Cheng.

Du Yue-Cheng var högerorienterad och hatade patologiskt alla kommunister. En död kommunist var en god kommunist. Han hade hållit ett noga vakande öga på Det Kinesiska Kommunist Partiet ända sedan det grundades. Det västerländska ursprunget var en av orsakerna till hans hat mot Kommunismen. Det var de västerländska makterna som hade förödmjukat Kina och kineserna. En annan var för att dess ideologi skulle rasera hela det kinesiska samhället och allt det han byggt upp om den fick fotfäste. Det var dock ett faktum att ingen kunde bli president utan Du Yue-Cheng tysta medgivande.

Du Yue-Cheng var numera ledare för hela den långt mäktigare undre världen och Kinas rikaste man. Krigsherrar, kejsare, politiska ledare kom och gick. Men den undre världen med dess ledare bestod. Dus opiumimperium hade utvidgats än mer. Han importerade opium från Persien, ägde fält i olika provinser och raffinaderier i Shanghai, Nanjing och Hangzhou vilka framställde morfin och heroin. År 1927 uppgick hans vinst från narkotikahandeln till över 2,8 miljoner dollar. För att få vara ifred i sitt högkvarter i den franska koncessionen mutade han var och en av de högre tjänstemännen med 150,000 dollar var. Därför är det inte förvånande att Dus produkter skapade missbrukare även bland kineserna. Hälften av hans heroin exporterades till Frankrike till väntande användare. Hela transporten den Franska koloniala tjänsten för diplomatigods. Den som såg till att allt blev möjligt var chefen för polisen i konsessionen och Koppärriga Huangs chef, Kapten Fiori. Heroinet transporterades från Shanghai, via Hanoi i Franska Indokina och vidare till Marseille för avlastning och vidare distribution. Hemma i Frankrike betalades tulltjänstemän och viktiga politiker för att hålla tyst. Fiori var i sin tur medlem av ”Union Corse” den franska korsikanska maffian som samarbetade tätt med Triaderna. Du och Huang såg till att ingenting fattades honom, varken pengar eller vackra kinesiska flickor. Men Du visste att en komplett tystnad endast kan garanteras av de döda. När den franska regeringen plötsligt beslöt att undersöka vad som hände i Shanghai, misstänkte Du att Fiori och generalguvernören i Hanoi, Koechlin hade pratat bredvid mun. År 1933 var det dags för dem båda att återvända hem och en middag hölls för att fira detta. Maten var förgiftad och flera gäster inklusive Koechlin dog i fruktansvärda plågor, kräkningar och spasmer. Fiori överlevde men hans hälsa var för alltid bruten.

Den 20 augusti hölls en fest vid Kuomintangs huvudkvarter i Kanton där flera av de ledande partimedlemmarna närvarande. Liao och hans fru lämnade hemmet efter frukosttid och anlände till byggnaden. Väl inne på gården väntade fem män på paret. Liao sköts ner med flera skott men dog inte på en gång. Folk rusade till och han lyftes upp. Blodet rann ner på golvet. Liaos liv kunde inte räddas utan han var död vid ankomsten till sjukhuset. Det berättas att Chiang grät bittra och svidande tårar över det inträffade. Kanske påminde dödsskjutningen honom om mordet på Chen Qimei. Det visade sig att alla gärningsmännen hade kopplingar till det Gröna Gänget. Men trots detta gjordes över hundra arresteringar och minst tre avrättades varav en sköts ner av Chiang på stående fot. Den som huvudmisstänktes för mordet var utrikesministern Hu Hanmin. Borodin och Chiang pekade ut honom som upphovsmannen till idén. Men Hu fick konstigt nog behålla sitt liv. Man kom överens om att skicka honom till Moskva för att ”lära sig kommunismens dygder”. Ny utrikesminister blev den brittiske medborgaren Eugene Chen. Han var född och uppväxt i Trinidad. Båda föräldrarna var kineser men själv kunde han inte skriva kinesiska tecken och talade språket bara delvis. Men eftersom han hade studerat juridik hade han övertaget som förhandlare.

Blott sexton månader efter Sun Yat-Sens död var Chiang nu Kantons militäre och politiske toppledare. Han hade en armé och stadigare grund att stå på än doktorn någonsin hade haft. Han var nu 38 år gammal och redo att fullfölja Suns dröm om ett enat Kina baserat på hans filosofi ”Folkets Tre Principer”. Dessa var Nationalism, Demokrati och Folkets levebröd vilka skulle förkunnas både av nationalister och kommunister. Armén stod bakom honom och även hans skyddspatron Du Yeh-Cheng till vem han var skyldig att betala en månatlig tribut. Chiangs personligthet och karisma tycktes inspirera till lojalitet. För visst var han inte helt främmande för idén till ett klasslöst industrisamhälle baserat på harmoni. Men han ville inte se den klassiska strukturen i det kinesiska samhället eliminerat. Hans tänkande var helt dominerat av det konfucianska tänkandet där lydnad och auktoritet är en grundförutsättning. Chiang krävde absolut disciplin och lydnad av de som var under honom, inte minst kadetterna vid Whampoa. Trots att Zhou Enlai försiktigt varnade Borodin att ”några ledande personer inte är så vänligt inställda som du tror”, tvivlade ryssarna aldrig på Chiangs lojalitet. De kände sannolikt inte till de anti-kommunistiska strömningarna på akademin och hur Chiang själv under en föreläsning låtit rita en spis och en gås på en svarttavla. Gåsen var Ryssland och om den inte kokades snart nog, skulle den bli så stor och smällfet att den kunde gripa tag i kocken och laga maten själv, det vill säga slänga kineserna i grytan.

Men det var inte slitningarna mellan kommunisterna och nationalisterna som var det största hotet. Det var krigsherrarna.

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Bland de mest motbjudande sidorna i livet i Shanghai var den lösaktighet som utvecklats bland de dekadenta intellektuella. Där fanns många rotlösa ungdomar med utländsk uppfostran som inte hade lust att ägna sig åt något mer ansträngande än konst och litteratur för att slippa smutsa ner händerna. Till denna krets hörde också en del amerikanskor som kommit till Kina av äventyrslystnad och tog kinesiska älskare samt förmögna köpmannafruar som trodde att de bekantade sig med ”det nya Kina” när de inbjöd sådana blandade sällskap till sina hem. Det fanns inget gott eller sunt i livet i Shanghai. kinesstaden var trång och smutsig och i de utländska koncessionerna med deras fina och ståtliga hus gömde sig förbrytare från olika länder” Pear Buck 

Del 6 Whampoa

Sun Yat-Sen återvände år 1917 till ett splittrat Kina. Han behövde alla kompetenta män som fanns att tillgå. Väl anländ hemprovinsen Guangdong lät han sätta upp en ny regering och propagera för enande. Han lät utnämna Chiang till sin militäre rådgivare och överlät ansvaret för alla operationer åt honom. Men Chiang hoppade av ganska snart och klagade över bristen på disciplin och svårigheterna med att få sin vilja fram. I praktiken saknade Sun en riktig armé och intresset för revolutionen hade börjat svalna på sina håll. År 1921 valdes Sun Yat-Sen till president och generalissimo.

När Sun ansåg att det var dags att återvända till Shanghai för att blåsa nytt liv i relationerna följde Chiang med honom. Han sörjde fortfarande Chen Qimei. Mordet hade skakat honom svårt och han var misstänksam mot alla i sin omgivning utom Sun. Han skulle alltid förbli honom trogen. Chiang led svårt av feberattacker och hade problem med ögonen och smärtor i kroppen. Väl tillbaka i Shanghai levde han om mer än någonsin med vin och Sing-Song flickor. Det fanns gott om bådadera och morgondagen existerade inte. Men trogen och äkta kärlek kan inte köpas för pengar. Kanske var det detta som fattades honom i denna omvälvande tid. Konkubiner kunde man alltid få tag i och Chiang tog en Sing-Song flicka vid namn Yao. Men hon tillhörde redan en förmögen äldre herre som blev svartsjuk när han fick höra om hennes relation med denne sabelskrammlare. Under en gemensam middag lät han servera den dyrbara societetsrätten Hajfensoppa. Han gjorde klart för henne hur upprörd hand var. Hur kunde hon göra detta mot honom efter alla tusentals dollar han lagt ner på henne? Därefter tog han sin skål med den jätteheta soppan och hällde den över henne med orden ”Eftersom du föredrar denna fattiga revolutionär framför mig, bär då denna hatt!”. Detta förstörde både hennes ansikte och karriär för all framtid. Ingen man ville synas tillsammans med en kvinna som såg ut som en ödla.

Efter en kväll som liknade alla andra fick en annan ung flicka vid namn Ah Feng syn på Chiang. Han bara stod där på gatan, rakryggad och alldeles rödbrusig i ansiktet efter mycket drickande. Deras blickar möttes och han fattade genast tycke för henne. Han var 32 år gammal och hon 13. Han frågade efter var hon bodde och betedde sig så närgånget mot henne att hon sprang därifrån. Chiang sökte och fann henne en vecka senare. Han övertygade henne om att följa med och äta lunch, vilket hon gjorde. Efter måltiden tog han med henne till hotellet där han bodde och menade att de skulle hälsa på hans syster. Väl inne på rummet såg sig Ah Feng om men där fanns ingen annan kvinna förutom henne. När hon vände sig om för att se vad hennes beundrare hade för sig, upptäckte hon till sin förskräckelse hur han vred dörrlåset. Därefter rusade han ivrigt fram till henne och började våldsamt kyssas och kramas. Hon kämpade, sparkade och klöste som en tigrinna mot detta okontrollerade kärleksmonstrum. Men ju mer Ah Feng gjorde motstånd desto vildare blev han. Till slut lyckades hon slita sig lös, fick upp dörren och sprang skrikande ut och bort från hotellet. Men Chiang var dödligt förälskad. Sin första fru hade han uppenbarligen helt glömt bort och han ville gifta sig på nytt med en kvinna han själv valt. Efter många omständigheter fick han sin vilja fram och det blev giftermål. Hans mor som möjligen kunde haft invändningar hade precis avlidit. Ah Feng lät till och med ta ett nytt namn – Jieru som betyder ”ren” eller ”obesudlad”. Efter brölloppet följde en smekmånad på annan ort. Vid återkomsten till Shanghai upptäckte Jieru till sin fasa att hon hade drabbats av gonorre. Vem som var skyldig till olyckan var inte svårt att lista ut. Utom sig av vrede och förtvivlan kastade hon sig över sin make. Hur kunde han ha hemlighållit detta för henne? Till följd av sjukdomen blev hon infertil. Men detta var egentligen vardagsmat i en syndens högnäste som Shanghai. Åtminstone 15 procent av invånarna led av syfilis och ännu fler av gonorre. Med tanke på Chiang lössläppta leverne på stadens gator, var det knappast förvånande att även han smittats och blivit impotent på någon av de otaliga bordellerna.

År 1923 beslöt sig Sun Yat-Sen att etablera djupare relationer med Sovjetunionen. Anledningen var att den senare hade lovat att skänka två miljoner guldrubler och vapen till Kina. Han utnämnde Chiang som nu trettiofem år gammal hade blivit general till sändebud och att fara till Moskva för att ta reda på vilket stöd Guomindang kunde erhålla. Han anlände till huvudstaden via den Trans-Sibiriska järnvägen den 2 september men fick varken träffa Lenin eller Stalin. Han fick dock prata med Trotskij som lovade att Sovjet skulle göra sitt bästa för att ge stöd. Chiang fick även göra rundresor och observera hur den Röda Armén tränades. Man försökte även vinna över honom till Kommunistpartiet, men han vägrade. I slutet av november gav Komminternen sitt besked. Man skulle helt plötsligt inte understödja Sun Yat-Sens militära operationer. Man rådde Guomintang att bygga upp en armé för att vinna över massorna. Väl hemma i Kina sade han till sin fru ”Man kan inte lita på en kommunist”. I hans ögon var kommunismen ingenting annat än tsarism fast under ett nytt namn. I sin rapport till Kuomintang skrev Chiang utförligt om sin misstro mot kommunisterna. Det ryska partiet främsta mål var att göra det kinesiska till sin huvudsakliga arvinge. Kuomintang skulle aldrig kunna samarbeta under en längre tid men kommunisterna.

Men Sun lyssnade inte på Chiang och hade vid det här laget mottagit en rysk rådgivare, Mikhail Borodin. Denne Borodin manade Sun att bilda en enad front med det Kinesiska Kommunistpartiet. År 1928 hade Mao Zedong anlänt till den franska konsessionen för att grunda partiet. Anledningen till att de valde detta område var just för att de var det minst övervakade. Det var den ideala platsen för intellektuella och personer med farliga tankar att träffas på. Den kommunistiska revolutionen som de planerade skulle baseras på proletariatet och Shanghai var den enda staden i Kina som hade en arbetarklass att tala om. Annars var ju tre fjärdedelar av befolkningen bönder. Samma sak var det i stort sett i Ryssland. Sun Yat-Sen hade inge aversioner mot vänsteridéer. Mellan åren 1923-1927 skulle de båda partierna samarbeta och Mao Zedong innehade olika positioner inom Kuomintang. Mao och Chiang hade ett gemensamt förflutet från lansbygden. Men till skillnad från den förre erkände aldrig den senare sitt lantliga förflutna.

Det var nu som Chiang beslöt sig för att grunda en egen militärakademi. Kanske för att han trött på alla odisciplinerade soldater och opiumrökande officerare. Men också för att göra Guomintang oberoende av de legosoldater som hela tiden stal när de inte fick den utlovade lönen. Sedan litade han inte heller på kommunisterna. Mao var inte heller han en oäven strateg. Platsen som Chiang valde ut var fortet Whampoa beläget på en ö tio mil nerför Pärlfloden från Kanton. Denna akademi skulle träna Guomintangs militära styrka helt och hållet villig att tjäna revolutionen. Moskva finansierade större delen av akademin och sände ner 8000 gevär och 4 miljoner rundor ammunition. Själva träningen av kadetterna var baserade på Chiangs egna erfarenheter från Japan och även från Röda Armén i Ryssland. Manualerna var japanska, traditionell kinesisk strategi undervisades och de dagliga rutinerna var följde de ryska. Kadetterna skulle även fungera som politiska budbärare till soldaterna. De fick god mat och hälsovård. Chiang förbjöd även kadetterna att besöka bordeller och ägna sig åt hazardspel. Att retirera under strid var belagt med dödsstraff. I slutändan skulle allt detta sammantaget skapa en elitstyrka med få motsvarigheter i Kina. Ryssarna som hade stått för större delen av finansieringen av akademin trodde att utbildningen skulle vara arton månader. Men Chiang ville annat. Han ville utexaminera så mycket folk som möjligt och därför var utbildningen varade utbildningen av varje kull sex månader.

Vid invigningen av Whampoa höll Sun Yat-Sen ett två timmar långt tal. Han led numera av hjärtsvikt och som den utbildade doktor han var, kanske han visste att dagarna var räknade. Men den här dagen var han i god form. ”Efter tretton år av revolution är Republiken bara ett tomt namn och än idag är revolutionen ett misslyckande. Vårt syfte med öppnandet av denna akademi är att från denna dag återupprätta revolutionens uppgift och studenter och denna akademis studenter kommer att utgöra den framtida revolutionsarmén kött och ben” löd en passage ur hans tal. Kanske han också anade vad hans lojalaste och rektor för den nya akademin man hade i åtanke. ”Om jag kontrollerar armén, kontrollerar jag även landet. Det är vägen till mitt ledarskap.” sade Chiang till sin fru. Han utstrålade mer självförtroende än någonsin och akademin fyllde sitt syfte. Den första klassen utexaminerade 645 studenter och blev bara fler. År 1926 hade 3000 utbildats. Alla kadetterna var inte kineser. Där återfanns en och annan korean, mongoler, tibetaner, thailändare och faktiskt en vietnames vid namn Nguyen Ai Quoc, senare känd som Ho Chi Minh.

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Krigsherrarna hade nu fått fast fot och börjat kiva inbördes i vårt distrikt. Det kallades aldrig krig utan bara ”anfall mot banditerna”. Det vill säga varje krigsherre hävdade att han var den verklige härskaren och alla den andra ”bandithövdingar”. Under förutsättning att man höll sig utom skotthåll var dessa gammalmodiga krig mer lustiga än farliga, och som krigsherrarna själva tyckte om en segsliten strid tillgrep de varje förevändning för en vapenvila. I själva verket föredrog de vad som helst framför öppna strider och ibland när de satt vid middagsbordet och diskuterade stilleståndsvillkoren kunde gästerna plötsligt bli överfallna och mördade, varigenom faran för fortsatt krig var uppskjuten åtminstone tills vidare”. Pearl Buck

Del 5 Krigsherrarna

Efter att mannen som ville bli kejsare var död härjades landet av otaliga krigsherrar. Dessa var militarister som kämpade om kontrollen över olika landområden. Avsaknaden av en stark auktoritet ledde till att det rådde full anarki. Många av dessa krigsherrar hade en bakgrund som banditer, vattenbärare etc. som kommit upp sig. Några hade eventuellt högre utbildning bakom sig. De som blev lidande när dessa härjade var inga andra än bönderna på landsbygden. Det uppskattas att Kinas största provins Sichuan såg runt 500 konflikter mellan femtio olika generaler under loppet av tjugo år. Just i den stund då det kinesiska folket behövde hålla samman som mest för att ta sig igenom moderniseringens tidevarv, fanns det egenintresserade människor som skapade anarki och misstänksamhet.

En av de mest kända bland krigsherrarna var Zhang Zongchang även känd som ”Hundkötts Generalen av Shangdong”. Han beskrevs av samtida vittnen i termer av ”kroppshydda som en elefant”, ”en hjärna som en gris” och ”temperament som en tiger”. Zhang hade från början varit en kuli. Men nu omgav hans sig likt Kubilai Kahn med så många konkubiner från all världens hörn, att han inte kunde namnet på dem alla. Där i hans privata harem återfanns vackra kvinnor från Kina, Korea, Japan, Ryssland, Frankrike och Amerika. I folkmun hette det på ett vulgärt sätt att Zhang ”hade en fallos lika hög som en stapel av åttiosex silvermynt”. Han rökte mängder av opium, drack mycket alkohol och var övergödd av lukulliska rätter och fransk champagne. Du Yeh-Cheng handlade med alla som kunde betala och sålde därför vapen till krigsherrarna. När gjorde affärer med Zhang arrangerade han en brakmåltid under vilken en ny vacker kvinna fördes fram till generalen för varje rätt som serverades. Hans egen armé vars soldater var kända för att använda en fruktad metod som kallades för ”öppna meloner” dvs. klyva skallar i två delar och därefter hänga upp dem i telegrafpålar. Kinas siste kejsare Pu Yi kallade honom för ”ett alltigenom avskyvärt monster”. Författaren Lin Yutang menade att Zhang var ”den färgstarkaste, mest legendariske, medeltida och samvetslösaste härskaren av det Moderna Kina”.

Men alla var inte som honom. Wu Peifu fick öknamnet ”Filosofgeneralen”. Han hade faktiskt tagit examen vid en kejserlig institution. Han älskade att skriva poesi och identifierade sig med George Washington vars porträtt hängde på väggen i hans kontor. Men det sades att kvalitén på hans texter minskade avsevärt när hans sekreterare dog. Wu var känd även han för sitt omfattande drickande, speciellt importerad brandy. Han var också patriotisk så till den grad att han hellre dog i blodförgiftning än åkte till någon av de utländska koncessioner för behandling. Men hur det än var med hans ”filosofiska” läggning, så massakrerade hans trupper mängder av strejkande järnvägsarbetare och ledaren halshöggs på perrongen.

I Manchuriet styrde och ställde Zhang Zuolin kallad för den ”Gamle Marskalken” över ett område lika stort som Frankrike och Tyskland tillsammans. Hans eget rike hade blott tre procent av Kinas befolkning med däremot nittio procent av dess tunga industri. Zhang var icke-läskunnig men hade en stor armé med snabbt kavalleri som i sinom tid skulle göra honom till den störste krigsherren i landet. Han kom från fattiga förhållanden och fick redan som liten jaga harar i den manchuriska öknen för att familjen skulle få mat för dagen. Under just en sådan jakttur stötte han på en sårad bandit. Denne dödade han och tog dennes häst och vapen och blev själv bandit. Han hade tagit det första steget mot att bli en av Kinas mäktigaste krigsherrar. Redan vid 20 års ålder hade han en egen liten armé som japanerna lät leja som legosoldater under det Rysk-Japanska Kriget 1905. I sin egen huvudstad lät Zhang bygga ett eget palats från grunden vilken inhyste en stor källare med franska viner, plats för hans fem fruar, ett stort bibliotek med konfusianska texter och ett kök med sjuttio anställda. En gång anföll Zhangs soldater den ryska ambassaden i Peking och drog ut flera kinesiska kommunister på gatan. De torterades för att därefter antingen strypas eller skjutas till döds.

Väster om Peking i Shanxi-provisen huserade Marskalk Yan Xishan en man som sällan skrattade och aldrig visade känslor. Yan hade genomgått militärträning i den Japanska Kejserliga Armén. Han var kanske lite mindre intresserad av krig, vin och kvinnor och mer av reformer och modernisering. Det var bara det att dessa reformer kombinerade delar av militarism, nationalism, anarkism, demokrati, kapitalism, kommunism, invidualism, imperialism, universalism och paternalism. I praktiken var Shanxi en polisstat.

Feng Yuxiang kallades för den Kristne Generalen. Som sonen till en officerare i den kejserliga armén hade han växt upp med det militära. Som strängt kristen lät han stänga bordeller, förbjuda bindning av kvinnors fötter och se till att hålla rent och städat på gatorna. Hans soldater instruerades noga i alkoholens och opiumrökningens skadliga inverkan. När trupperna marscherade sjöngs psalmer och hymner. Han lät till och med skicka en flaska vatten till sin kollega Filosofgeneralen för att påminna honom om hans skadliga drickande. I ett fälttåg mot muslimska rebeller som Feng lät genomföra, dödades över 100,000 människor. Kriget fördes med stor brutalitet på båda sidor. En chockad brittisk diplomat berättade om de fruktansvärda öden som tillfångatagna soldater gick tillmötes efter en strid. Folk skars upp som fiskar, blodiga organ och inälvor hängdes upp i köksbodar, andra virades in i brännbart material och tändes medan andra fick djupa jack inskurna på kroppen i vilka brinnande ljus stacks in. Dessa fick brinna ner och därefter hackades offret till döds.

Oavsett hur dessa krigsherrar skilde sig sinsemellan hade de vissa drag gemensamt. De drev saker till sin yttersta spets, levde som om morgondagen inte existerade, var brutalt auktoritära och var oerhört misstänksamma mot allt och alla som inkräktade på deras makt. Varje krigsherre var en kejsare och despot inom sitt eget erövrade område.

Ett människoliv var inte mycket värt. Utländska observatörer och journalister avfärdade dessa krigsherrar som ett slags ”komisk opera” fylld av pråliga uniformer, otympliga ceremonisvärd, plymer, rader av medaljer, konkubiner etc. Men de fattiga bönder som aldrig fick vara ifred och hela var mindre roade. För dem var soldater och banditer en och samma sak. Bönderna utgjorde tre fjärdedelar av hela Kinas befolkning. Ändå var de mest försvarslösa och blev pressade på pengar från alla håll och kanter. Deras boskap, mat och egendom kunde bli stulet när som helst och av vem som helst. Kvinnor kunde bli bortförda som gisslan, handelsvara eller bara för att bli våldtagna under en helkväll eller även mitt på dagen. En bonde kunde aldrig veta när han eller hon skulle se solen gå ner för sista gången. Men det var inte bara människor som bönderna fruktade utan även naturliga fenomen. År 1918 drabbades norra Kina av svår torka som skördade en halv miljon offer. År 1920 slog skördarna fel och mellan 4 och 6 miljoner människor dog. Tre år senare svämmades runt ett halvdussin provinser över. Samtida mätningar uppskattade att två tredjedelar av befolkningen på landet levde under existensminimum. Undervisning var i princip obefintlig. En tredjedel hade skulder med årliga räntor som varierade mellan 20-200 procent. Skatter fanns det också gott om att betala. Under 1920-talet fanns det åtminstone 673 stycken i hela Kina. Krigsherrarna och även andra hittade nämligen på alla möjliga skatter för att fylla kistorna med pengar. Segerrika generaler kunde ta ut en ”Välkomst-skatt” för att unna sina soldater en fest, medan de besegrade kunde kräva respengar för att inte hitta på otyg. I en del av Kina fick bönderna betala skatt även för de åkrar som en gång i tiden tillhört deras ättlingar. I Sichuan-provinsen fanns det 27 olika skatter för salt. En leverans bestående av papper beskattades elva gånger under sin färd nerför Yangtze-floden.

Mycket utav pengarna som krigsherrarna drog in på detta sätt gick till att finansiera deras arméer. Dessa blev bara större allteftersom striderna blev intensivare och skedde oftare. År 1916 fanns det runt en halv miljon soldater i Kina. Men mellan åren 1922-24 tredubblades detta antal. Zhang Zuolin lade ner 51 miljoner dollar på sin armé år 1925. Därför är det heller inte så märkligt att krigsherrarna förutom att hitta på skatter, även tog upp den opiumhandel som britterna introducerat. Bönderna tvingades mot sin vilja att odla det, de som vägrade fick betala höga böter för lathet. På detta sätt erhöll krigsherrarna miljoner i vinst. Det förekom även att de gav sina egna soldater opium i lön vilket de antingen konsumerade eller sålde vidare. Därför kunde de på en dag tjäna mer än en arbetare fick i månadslön.

Även om några krigsherrar hade vältränade och disciplinerade styrkor och verkligen intresserade sig för det militära, var de flesta soldaterna i deras tjänst raka motsatsen. De kom oftast från fattiga förhållanden, kunde varken läsa eller skriva, kunde inte ens ha fyllt femton år och saknade god fysik. Kvalitén på beväpning och utrustning kunde också variera likväl som kunskapen hur vapnen skulle användas. Hur många av dessa fattiga män hade sett en modern kulspruta eller ett flygplan? Det fanns kinesiska officerare som helt saknade kunskap om moderna vapen och hur dessa skulle underhållas. Det hände att trupper tog till flykten vid blotta åsynen av ett flygplan. För att motverka detta lejde krigsherrarna gärna utländska legosoldaterna. De s.k. ”Vitryssarna” stod högt i kurs. Vitryssarna var de som hade flytt Ryssland efter den Röda Revolutionen och kämpa kunde de. Ett samtida vittne berättade om dem att ”de skar igenom de kinesiska trupperna likt en kniv genom smör”. Hundkötts-Generalen hade en egen styrka ledd av General Konstantin Nechanev som innan revolution hade tjänstgjort i Tsarens Armé. Järnvägar var föremål för många brutala konflikter mellan krigsherrarna eftersom de var viktiga kommunikationslinjer. Det berättas om hur Nechanev åkte med tre pansartåg och sköts ner alla civila de mötte på vägen med kulsprutor och stal allt. När dessa tröttnade och rev upp rälsen brände ryssarna ner närmaste stad. Rivaliserande krigsherrar drog sig inte heller de för att förstöra järnvägar vid eventuella reträtter. År 1924 beräknades det att skador för 100 miljoner dollar hade orsakats till följd av detta. Hälften av alla lokomotiv användes i militära syften. Detta försvårade transporter av till exempel spannmål till olika delar av landet som drabbats av torka eller att vissa avlägsna landsorter blev helt avskärmade från omvärlden.

Det var dessa krigsherrar som skulle bli Chiang Kai-Sheks första utmaning både innan och efter att han tagit över ledningen av Kuomintang. Sun Yat-Sen skulle aldrig göra slut på deras välde och dessutom började hans hälsa att vackla….

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Den svage lille kejsaren Pu Yi satt på tronen, men efter änkekejsarinnans frånfälle hade det inte funnits någon verklig härskare och manchudynastin lutade mot sitt fall. Som vanligt vid sådana tillfällen väntade kinesiska folket filosofiskt på att en ny härskare skulle uppträda. Många lokala krigsherrar dök också upp. Det var en utpräglat kinesisk och i själva verket fullt demokratisk process och traditionen tvang den nye härskaren att göra det bästa för att tillfredsställa folket om han ville säkra sin plats. Denna historiska process var emellertid nu rubbad. Det myllrade som vanligt av krigsherrar då dynastin nalkades sitt slut men det fanns ingen tron som hägrade” Pearl Buck

Del 4 Opiumbröder

Det gick nästan ett helt år innan Chiang återsåg Shanghai. Det regemente som hade anförtrotts honom efter revolutionen var inget att ha. Det bestod av dagdrivare som var föga lämpade att bli soldater. Chiang hade snabbt gett upp med att lära dem disciplin. Kanske för att han själv fallit offer för Shanghais dekadenta värld. Han följde sin vän och mentor Chens exempel med att bli bekant med så många som möjligt i triaderna. Morgondagen existerade inte. Han kastade sig in i Shanghais vilda nöjesliv fullt av allsköns lockelser och började konsumera kopiösa mängder alkohol. Favoritstället var Maison Bleu, en bordell belägen i den franska konsessionen. Där arbetade över hundra prostituerade och allt övervakades av det Gröna Gänget.

Chiang hörde inte till de populäraste inom de revolutionära kretsarna. Han hade ett våldsamt temperament och ville hela tiden ha sin vilja fram. När han dessutom hade druckit för mycket kunde hans humör ta sådana uttryck att ingen vågade befinna sig i närheten. Men en av hans nya bekantskaper som kom att följa honom ända in i döden och bli avgörande för hans öde var Du Yue-Cheng. Han kallades ”Stor-örade Du” eftersom han hade ovanligt stora öron. Att han och Chiang snabbt blev kompanjoner och själsfränder är inte så konstigt. De hade inte bara Maison Bleu som favorittillhåll utan även mycket gemensamt i sina bakgrunder.

Du Yue-Cheng föddes i Shanghais slumområden under något av åren 1887-1888. Hans far ägde en affär som sålde ris. Men denna gav tillräckligt med inkomster och därför arbetade han även som kuli. Han mor var tvätterska. Du blev tidigt föräldralös. Modern dog när han var tre år gammal. Hans lillasyster försvann spårlöst ur tillvaron. Vart fick han aldrig veta. Men han glömde henne inte. När Du senare hade blivit en mäktig och förmögen man lade han ner enorma summor pengar i sökandet efter henne. Efter moderns död tog fadern en ny och yngre kvinna till hustru. Men efter två-tre år var det hans tur att möta döden. År 1895 skakades staden av en jordbävning som efterföljdes av en koleraepidemi. Tusentals invånare insjuknade och dog. Du och hans styvmoder överlevde och fortsatte att sälja ris. Men som det redan berättats var livet för en änka svårt om hon inte hade en manlig beskyddare. Vid tio års ålder fick Du vara med om hur hans styvmamma kidnappades av ett kriminellt gäng och såldes till en bordell. Han blev tjänare hos en farbror som misshandlade och utnyttjade honom.

Du lärde sig snabbt överlevandets konst och vid tolv års ålder hade han blivit en härdad gatubrottsling. Ett idealiskt rekryteringsobjekt för triaderna. Mycket riktigt invigdes han i det Röda Gänget lett av Koppärrige Huang. Han blev satt som vakt över en grupp prostituerade vid en av de bordeller som gänget kontrollerade. Bordellmamman som var Huangs fru såg någonting i den unge mannen. Du fick ansvara för tre bord i en spelhåla och blev en ofta sedd gäst i Huangs hus. Femton år fyllda övergav han sin farbror för det nya hemmet i Shanghais undre värld. Han steg snabbt i ledet och vid tjugoen års ålder kontrollerade han hälften av opiumhålorna i den franska koncessionen och hade dessutom ett eget företag ”Opiumpipan” på rue du Consolat som köpte och sålde drogen. Han missbrukade själv opium. Handeln med opiater var Dus viktigaste inkomstkälla och gjorde honom ofantligt rik. I början var han inte ensam om den. Han föreslog att de röda, blå och gröna gängen skulle göra gemensam sak. När bossen för det Gröna Gänget protesterade lät Du mörda honom och installera sig själv som överhuvud. Inom kort hade han lagt alla triadsällskap under sig och bildat en slags kartell som fick heta Gröna Gänget. Men Du förblev lojal mot sin förre chef Huang även om Shanghai numera i princip var hans privata egendom. Du hade spioner överallt och kunde lägga beslag på andras post om den var av intresse. Han mutade journalister, poliser och myndigheter när han behövde. Tillsammans med hustru och fyra konkubiner bodde han i ett palats på rue Wagner i den franska koncessionen. Snart var han tagit över som den mäktigaste maffialedaren i Shanghai.

Medan Chiang och Du blev alltmer bekanta med varandra fortsatte det politiska livet i republiken. Den 1 januari 1912 blev Sun Yat-Sen president och den revolutionära alliansen ombildades till ett nationalistiskt parti känt som Guomintang. Suns tid som ledare blev kort. Revolutionen omfattade inte hela Kina och bara de södra provinserna erkände den nya regeringen medan de norra inte gjorde det. En kritisk punkt var att partiet inte hade en egen riktig armé. Därför gick Sun med på att låta överbefälhavaren för Norra Armén, Yuan Shi-Kai bli president. Denne tvekade inte att byta sida och tvingade kejsaren den 12 februari till abdikation. Men det var ett misstag. Yuan trodde inte på idéer om demokrati, inte så konstigt om man vuxit upp med och tjänat en monarki. Han började genast med att eliminera andra partimedlemmar och tillsätta egna anhängare. Chen åts ut som militärguvernör i Shanghai. Situationen blev ohållbar och Sun flydde till Japan. Där började han reorganisera Kuomintang och efterlyste en ”andra revolution”. Denna misslyckades eftersom Yuan hade en överlägsen militär styrka. Till slut lät Yuan Shi-Kai utropa sig själv till kejsare den 1 januari 1916. Han och de som var monarkister menade att de kinesiska massorna borde styras av en enda man så som det var vant vid. Med mutor och löften vann han över guvernörerna i provinserna. Var och en av dem fick hålla med en egen armé. Det var detta ödesdigra beslut som kastade Kina in i en period av rivaliserande krigsherrar. Yuan fortsatte att förfölja Guomintang.

En dag i maj 1916 kontaktade en man Chen. Samtalet handlade om hur pengar till partiet skulle införskaffas från en rik japansk finansiär. Man gjorde upp om tid och mötesplats. Chiang rådde sin vän att vara försiktig. Chen lugnade honom och försäkrade att kontakten var ”en av oss”. Men det kunde inte vara mer fel. När Chen kom till huset där mötet skulle hållas klev ett halvdussin beväpnade män in och sköt honom till döds. Chiang bar in den bloddrypande kroppen i en bil och körde till ett tryggt gömställe. Där höll han en ceremoni. Vid begravningen sade han att de båda hade stått varandra så nära att ”vi hade glömt att vi var två olika personligheter”. Chens död var ett hårt slag för honom. Han förlorade sin närmaste vän, lärare och mentor. Chiang hade mycket att tacka honom för.

Men nu fruktade han för sitt liv och gömde sig i en lustträdgård. Kunde situationen ha varit värre? Sun var borta, Chen var död, partiet i spillror och en man som kallade sig ”Kejsare” jagade honom. Världen hade vänts upp och ner likt en pinnkorg och dess innehåll kastats ut på marken. Hunger och törst gör ofta varandra sällskap, så gör även makthunger och blodtörst. Men han var inte ensam och bortglömd. När nyheten nådde Du Yue-Cheng erbjöd han Chiang sitt stöd och skydd. Samtidigt beordrade Sun Yat-Sen Chiang att ansluta sig till en expedition som satts upp med japanskt stöd i syfte att vidga revolutionen till den stora kustprovinsen Shangdong. Expeditionen var dock så dåligt utrustad och organiserad att han lämnade den efter två veckor.

Yuan Shi-Kais tid som härskare över det kinesiska imperiet varade inte ens hundra dagar. Han hade börjat leva precis som en kejsare med konkubiner och överdådiga middagar. Till slut tvingades Yuan bort av rivaler och en månad efter mordet på Chen Qimei gick han bort i blodförgiftning. Allt detta inträffade i en tid av kaos då rivaliserande krigsherrar slet landet i stycken.

Generalissimo Chiang Kai-Shek

”Jag hade måst förklara den vite mannens arrogans i Asien som jag tror är utan motstycke i världshistorien sen den romerska tiden.” Pearl Buck

Del 3 Shanghai

Chiang återvände till ett Kina som aldrig mer skulle bli sig likt. Kejsardömet hade sett solen gå ned för sista gången. Andra makthavare tog över landets ledning mot en oviss framtid. Chiang skulle bli en av dem, men det visste han då. Nu var det bara revolutionen som betydde någonting i den stund han återigen gick runt på gatorna i Shanghai.

Shanghai var inte vilken stad som helst. Den har gått under många namn varav ”Österns Pärla” är det mest bekanta idag. På Chiangs tid var den känd under det mindre smickrande namnet ”Österns Hora”. I Japan hade han fått lära sig strikt militärdisciplin och att klara sig under spartanska förhållanden. Men Shanghai kastade allt sådant överbord. Värderingar vändes bokstavligen ut och in.

Denna stad saknade sin like i världen. De rikaste bland invånarna var rikare än rikast och hade råd med allt mellan himmel och jord. Detta medan de fattigaste aldrig skulle få äga en egen slant under sin utmätta tid på jorden. Inte minst de tusentals barnarbetare som slavade runt elva timmar om dagen på silkesfabrikerna. De fick dra fram silkestråd från kokonger över kokande vatten i vilket fingrarna doppades. De dukade under av infektioner eller de sår som orsakades av förmännens piskor. Textilfabrikerna var de största arbetsgivarna. Lönerna var låga, skiften långa och miljön under all kritik. Salarna var dåligt ventilerade och temperaturen kunde nå omänskliga grader under sommarmånaderna. Dörrarna var låsta för att hindra arbetarna från att gå ut. Om en brand bröt ut fanns det stor risk för att alla skulle brännas inne. Ännu större umbäranden fick de tiotusentals bland invånarna som levde på samhällets botten utstå. Det var de som hade tillfälliga arbeten som kulier eller var tiggare. De sov på gatorna och blev ofta pressade på pengar av kriminella gäng.

Flickor från fattiga familjer blev ofta prostituerade. Det fanns flera tusen av dem rankade efter stil, begåvning och skönhet. Under 1930-talet fanns det över 35,000 av dem i Shanghai vilket var mer än någon annanstans i världen. Mest kända var de s.k. ”Sing-Song flickorna” vilka huvudsakligen rekryterades från Suzhou inåt landet. Staden var känd för kvinnornas mjuka röster. Dessa uppträdde på tehusen och var uppskattade förutom den vackra sången även för de övriga tjänster som kunde köpas av dem.

Den lukrativaste handelsvaran i Kina var opiumet. Detta drog västerlänningar, inte minst britterna till Kina. De slog sig ner i storstäderna och skaffade sig en enorm makt och rikedom genom handeln. Kejsaren och dennes rådgivare oförmögna till åtgärder. Gjorde de någonting vädjade handlarna till sina respektive regeringar vilka inte tvekade att använda våld. Västerlänningarna föredrog att leva i egna kvarter eller så kallade koncessioner. De mest kända i Shanghai var den brittiska och den franska. Även en amerikansk fanns under en tid, men denna slogs ihop med den brittiska och tillsammans bildade de ”The International Settlement”. Det rådde naturligtvis en viss rivalitet mellan dem. Den anglosaxiska dominansen var så påtaglig att fransmännen beslöt att bygga sina egna handelshus och kyrkor i ett område. Gatorna fick franska namn och vietnamesiska kolonialtrupper patrullerade på gatorna. Resultatet blev att Shanghai bestod av tre städer: den kinesiska, den internationella och den franska. De utländska invånarna kunde endast dömas av sina egna lagar och höll med egna polisstyrkor, tullar och domstolar. Men ett gemensamt intresse för dem alla var opiumhandeln som kunde göra fattig man till rikeman. Vid 1900-talets början använde mellan tre och fyra tiondelar av Kinas befolkning opium. Det kan låta lite men det var fråga om 150 miljoner kineser, alltså fem gånger hela Storbritannien s befolkningsmängd vid den tidpunkten. Av dessa var minst 15 miljoner missbrukare.

Den fruktansvärda situationen som höll på att förgifta en hel nation ledde till protester även från västerländskt håll. I februari 1909 hölls den första internationella opiumkongressen i Shanghai för att diskutera problemet. Storbritannien gick med på att stänga alla opiumhandelshus i den internationella enklaven. Detta var ingen stor förlust för dem. Under årens lopp hade andra näringar dykt upp vilka visat sig lönsammare och mer respektabla. Shanghai hade förvandlats till en stor industristad med banker, rederier och fabriker. Men bara för att britterna slutade sälja opium betydde det inte att missbruket försvann. Tvärtom fanns det kvar. Större delen av droghandeln togs över av den franska koncessionen där auktoriteten hade en lättsammare attityd till allsköns dekadenta laster och var mindre moraliska än sina anglosaxiska grannar. Dessutom passerade större delen av den internationella handeln genom britterna och därför återstod det för andra att finna alternativa inkomster. Opiumet bokstavligen florerade på de franska gatorna och gendarmeriet såg genom fingrarna på detta. Fransmännen såg cyniskt på Shanghai som denna djungel av smugglare, gangsters, äventyrare, lycksökare och skökor den var.

Den högsta kinesiska tjänstemannen i den franska koncessionen hade större del i opiumhandeln än någon annan. Hans namn var Huang Jinrong eller ”Koppärrige” Huang som han kallades efter de otäcka ärr han fått av en sjukdom. Han hade fått arbete som polis i det franska distriktet. När många franska befäl återvände hem för att stupa i det Första Världskriget befordrades han. Till slut blev mannen med ärren ansvarig för hela poliskåren. Huang fick den positionen eftersom han hade kontakter med triaderna i Shanghai. Den undre världen i Kina var alltför komplex för en västerlänning att förstå och infiltrera. Lösningen blev att låta en större fisk äta upp de mindre. Villkoret för Huangs utnämning var att han höll brottsligheten inom kontroll i koncessionen. Vad han därefter gjorde för att främja sina egna intressen brydde de sig inte om. I mitten av 20-talet hade Koppärrige Huang blivit stadens mäktigaste maffiaboss och ledare för det Gröna Gänget. Jämfört med Al Capone och hans Chicago var Huang långt mycket mer inflytelserik. Till skillnad från den förra var den senare inte en man utanför lagen utan faktiskt lagen själv. Ingen människa som ville lyckas i Shanghai kunde göra det utan att först ha förhandlat med det Gröna Gänget. Från tehuset Ju Bao beläget i de franska kvarteren styrde och ställde Huang över sitt imperium av bordeller, spelhålor, opiumhandel, badhus, banker och andra tillhåll.

Under ett av sina besök i hemlandet hade Chiang genomgått en invigningsceremoni till det Gröna Gänget och blev faktiskt en av dess skickligaste torpeder. Han blev snabbt känd hos polisen i den internationella koncessionen och jagades av brittiska polisen. Men de lyckades aldrig sätta honom bakom lås och bom. Till skillnad från uppväxten hemma i bondbyn, hade Chiang numera mäktiga vänner, triadbröder och kontakter som skyddade honom.

Men nu var revolutionen här och Kejsar Pu Yi störtades. Det tusenåriga kejsardömet var borta och Asiens första republik föddes ur ett tillstånd av kaos. Ett tillstånd som inte Sun Yat-sen lyckades få bukt med under sin tid som president. Chiang satte hastigt upp en styrka om hundra man och stormade staden Hangzhou söder om Shanghai. De kejserliga soldaterna retirerade och staden intogs. Chen Qimei blev militärguvernör över Shanghai och Chiang belönades med ett helt eget regemente. Men framgångarna gjorde kanske att Chiang blev för ivrig i sin revolutionära anda. Det finns gränser även som en revolutionär inte får överskrida. Mord var ingenting nytt för honom och han hade ett våldsamt temperament som få kunde hantera. Knappt hade den nya regeringen låtit installera sig förrän han begick sitt allra första politiska mord. En triadledare vid namn Tao Cheng-Chang som också hade deltagit som ledare i revolutionen var missnöjd med att Chen Qimei hade blivit utnämnd till militärguvernör i Shanghai. Han gjorde försök att ta över denna position som innebar att man hade politisk makt över staden. Men på vägen blev Tao hastigt sjuk och måste läggas in på sjukhus beläget i den franska koncessionen. Chiang beslöt att hjälpa sin broder och övervakade den sal där Tao vårdades. Under ett kort ögonblick den 15 februari 1912 då livvakterna var frånvarande rusade han in i rummet och sköt ihjäl Tao.

Mordet väckte så starka reaktioner att Chen rådde honom att gå under jorden i Japan. Han fann det bäst att följa rådet och det skulle dröja ända till slutet året därpå innan han återvände till Shanghai. Under vistelsen i Solens Rike skrev han artiklar för en militär tidning som han själv gav ut. Dessa artiklar handlade mest om en doktrin av ”eld och blod” och hur militärmakten skulle centraliseras. Kina borde styras av upplyst despotism vilken kombinerade Washingtons ideal med Napoleons metoder och demokratiska tankar med revolutionär anda, ansåg Chiang var då 25 år gammal och i princip exilförklarad.